And The Band Played On

Etikett: hårdrock

The horror! Facebook strejkar på Metaltown

Är man i min ålder så har man förmodligen kravlat runt på en eller annan leråker utanför Sölvesborg, Roskilde, Hultsfred eller supit bort vännerna på nån gigantisk Olympiastadion i Tyskland. Att försöka hålla ihop ett gäng på rockfestival på det primitiva 70- och 80-talet var dömt att misslyckas. Var man lite organisatoriskt lagd och/eller hyfsat opåverkad, var det möjligt att man redan i förväg bestämde tid och plats där man sammanstrålade med jämna mellanrum, men allt som oftast gick all sån planering åt skogen.

Detta var förstås i forntiden, före Android, Iphone och sociala medier.

Och därför måste det ha kommit som en fullkomlig chock för den stackars hårdrockspubliken Metaltown igår, när kommunikationen plötsligt bröt samman. Som en skakad besökare uttryckte det i dagens G-P:

”Det är så mycket som är otroligt dåligt på det nya stället. Det är jättedålig täckning, så dels fungerade deras uttagsautomater ofta dåligt, man fick inte ut några pengar. Dels kunde man inte rapportera på Facebook var man var, och man kunde inte hitta sina kompisar för mobilen funkade inte. Det är katastrofdåligt! Jag vet inte ens om jag vill gå tillbaka dit nu andra dagen.”

Ibland när jag tänker på det, undrar jag hur vi över huvud taget överlevde 80-talet.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Mine goes to eleven!

Min ”Mars”-förstärkare!

Det är inte precis varje dag jag spelar på min gamla Marshall Combo. Men eftersom det numera är en klassiker, precis som min Fender Stratocaster, så har den den given plats i min nostalgisamling.

Jag köpte förstärkaren sprillans ny tidigt 1980, eftersom min gamla 100-watts Marshall-stack (med två gigantiska högtalare) behövde en ohygglig volym för att låta vettigt. 50-wattscombon distade dock fint redan vid lägre volym (”Lägre” är ett relativt begrepp när det gäller Marshall-förstärkare, eftersom rätt ljud kräver preamp-ratten i botten.) Och så var den med sina 35 kilo lite lättare att släpa runt mellan spelningarna. (Något som ter sig helt vansinnigt idag, då man får samma ljud med en liten Pod som hänger på gitarren.) Det mesta av tyngden utgjordes av tjocka spånskivor, inklädda i vinyl och med två stora högtalarelement. Själva förstärkarkonstroktionen var lika enkel som gammaldags, med fyra katod-rör (två för förförstärkaren, två i slutsteget) som utgjorde själva hjärtat i det legendariska Marshall-soundet.

Combon åkte på många smällar under de första årens spelningar.  Och efter att ha lånat ut den till en kompis, gitarrfantomen Janne, under studierna i Göteborg, gick den stora Marshall-logon på fronten sönder. En Marshall utan emblem är ungefär som en Mustang utan vildhäst i fronten, men jag kom faktiskt aldrig på tanken att den gick att laga. Så under drygt 25 år har jag haft en ”Mars” stående här.

Ny logo för 30 spänn. Ovanligt överkomligt.

Ända till i förra veckan, då jag skickade iväg ett mail till 4Sound och frågade om det gick att laga. Inga problem var svaret – sådana loggor finns på lager eftersom de går sönder allt som oftast.

Kostnaden för emblemet var också en trevlig överraskning: 30 kr.

Undrar vad det kostade för 25 år sedan.

Fotnot: Rubriken är en hommage till This is Spinal Tap (1984), den bästa hårdrocksparodi som någonsin gjorts. Leadgitarristen Nigel Tufnel berättar i en fiktiv intervju vad hemligheten bakom hans sound är – att hans förstärkare går till 11:

”Well, it’s one louder, isn’t it? It’s not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You’re on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you’re on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?

Intressant?

Andra om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: