Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Hitler

Fyrahundra meter av Germania

4july2

Körskoleträning på Germania-motorvägen. I bakgrunden Telefunkens pampiga kontor, byggt 1937.

De flesta av dagens Berlin-turister har förmodligen bara en ganska luddig bild av stadens dramatiska och våldsamma historia. Spåren efter den 40-åriga delningen är i det närmaste försvunna –  och bara ett fåtal lämningar minner om den mörka tiden mellan 1933 och 1945, när Hitler gjorde sitt bästa för att manifestera sitt tusenårsrike – inte minst i den tyska huvudstaden.

Ändå träffar man fortfarande på spår från hans allra mest megalomaniska projekt – jag talar alltså om världshuvudstaden Germania – där man minst anar det. Führerns var fast besluten att riva i princip halva Berlin och ersätta den tättbebyggda gamla stenstaden med något som skulle bli om en nazistisk upplaga av antikens Rom – fast med byggnader mångdubbelt större, som den nära 300 meter höga Volkshalle. Rivningarna för att bereda plats för de bägge centrala avenyerna var i full gång vid krigsutbrottet 1939, men bygget sattes på sparlåga när såväl material som tillgänglig arbetskraft krävdes för att bygga vapen, bombplan och tanks istället. Och något år senare fraktades samma arbetskraft ofta vidare till östfronten som kanonmat i den havererade invasionen av Sovjetunionen.

Ett par delar av Hitlers drömstad hann dock påbörjas – och till och med färdigställas – vilket jag skrivit om tidigare. Men det finns ännu en bit av Germania som fortfarande finns kvar i originalskick – en 400 meter lång vägsträcka i stadsdelen Lichterfelde, ungefär 15 kilometer i sydvästlig riktning från Berlins centrum. Här hittar man den korta, men 70 meter breda boulevarden, som börjar och slutar mellan två koloniträdgårdsområden.

4julimap

En väg utan början och slut…

Denna väg var emellertid emellertid starten på den enorma trafikapparat som Hitlers riksarkitekt Albert Speer planerat för Germania. Fyra stora motorvägsringar skulle byggas runt staden och det här var starten på den yttersta – ”4. Ring”. 1937, i samband med att den tyska radio- och tv-jätten Telefunken byggde nytt huvudkontor här, passade Speer och hans 1.000 man starka team av Germania-arkitekter på att schakta fram nära en halv kilometer av den planerade nya motorvägen, framför den nya pampiga kontorsbyggnaden som byggdes i passande nyklassisistisk monumental stil (förmodligen med viss påverkan från Speer et consortes).

4te-ring-jeepstable50

Amerikansk militärparad den 4 juli 1952.

Fast mer än så blev det aldrig. Kriget kom som bekant, och sex år senare låg Berlin i ruiner. Den amerikanska armén, som ockuperade Berlins södra sektor, slog ner sina bopålar i södra delen av staden, och de rymliga och nästan nybyggda Telefunken-lokalerna rekvirerades som förläggning för de amerikanska trupperna. Kontorskomplexet döptes om till McNair Barracks, och den korta med breda boulevarden – som dessutom var helt trafikfri – var utmärkt för de årliga militärparaderna på USA:s nationaldag. Något som amerikanerna kom att hålla på med i närmare 50 år – de sista trupperna från USA lämnade staden 1994, fyra år efter återföreningen.

1976 döptes vägstumpen om officiellt till Platz des 4 juli. På bilderna intill visas paraderna 4 juli 1952 respektive 1991.

140891parade7_lbb

Militärparad 1991. En av de sista. Foto: berlin-brigade.com

Det är en slags ödets ironi att Hitler och hans krigsmakt fick själv aldrig tillfälle att paradera i sin nya ”världshuvudstad” – vars breda boulevarder byggdes särskilt med sådana i åtanke – medan ockupationstrupperna flitigt kom att visa upp sig i skuggan av det som blev kvar av diktatorns storhetsvansinniga projekt.

Den korta biten av Germania ligger kvar där den ligger, 20 minuters promenad från Zehlendorfs S-banestation eller en femminuters resa med buss 112 de sista kilometrarna. Den pampiga Telefunken-byggnaden är ombyggd till lyxlägenheter (det finns fortfarande lediga objekt att hyra) och på själva vägsträckan ser man mest skateboardåkare och MC-elever som körskoletränar.

Det är med andra ord en supertrist plats. Antagligen lika tråkig som Hiters och Speers nya ”värdhuvudstad” hade blivit om de fått hållas.

Intressant, eller hur?

Fler om , , , ,

Teufelsberg, en ruin på ruinerna av Berlin

En av de mest fascinerande aspekterna av Berlin är att staden fungerar som en slags gigantisk öppen historiebok. För den som tar sig tid att stanna upp lite, finns ofta spåren efter stadens dramatiska nutid  – och ofta mitt framför ögonen. Få andra städer har upplevt ett mer våldsamt och dramatiskt 1900-tal än Berlin, som upplevt allt från från 20-talets sorglösa frihetstid och dekadens, till nazitidens förtryck, Andra världskrigets bombningar som närmast utplånade staden helt och efterkrigstidens delning och Berlinmuren. Lager på lager med historia finns att gräva ner sig i, oavsett var man sätter spaden i den historiska myllan.

Aftonbladet igår.

Aftonbladet igår.

Igår publicerades frukterna av mitt senaste Berlinbesök i Aftonbladet (finns även att läsa i Aftonbladet Plus), en grundlig genomgång av de spår som fortfarande finns kvar av Germania – Hitlers sägenomspunna nya världshuvudstad som var tänkt att förvandla Berlin i grunden. För tvärtemot vad många tror, var Germania inte bara en storhetsvansinnig utopi, utan ett högst reellt projekt som var i full gång åren före kriget. Hundratals hus revs för att ge plats till Germanias nya gator och byggnader, och människor vräktes från sina lägenheter när Albert Speers grävskopor kom.

Planen var ett  nytt Berlin som skulle överglänsa både moderna världsstäder som Paris och London och klassiska imperiemetropoler som romartidens Rom. Från den senare hämtades mycket inspiration av Albert Speer till Germania – allt från de kolonnförsedda skrytbyggnaderna till den breda boulevarderna. Den monumentala, 290 meter höga Volkshalle (hundra meter högre än Turning Torso i Malmö), var i princip en gigantisk version av Pantheon i Rom.

En bild från 1951, som visar platsen för nuvarande Teufelsberg. Den nya militärakademin, som var en del av Germania, syns i bakgrunden. Den finns fortfarande kvar under berget.

En bild från 1951, som visar platsen för nuvarande Teufelsberg. Den nya militärakademin, som var en del av Germania, syns i bakgrunden. Den finns fortfarande kvar under berget.

Artikeln koncentrerar sig på de delar av projektet som planerades i centrala Berlin, men Germania var betydligt större än så. En långt framskriden del av planen var den nya universitetsstad som skulle byggas i västra Berlin, nära Grünewaldskogen. Här stod den nya militärakademin i det närmaste klar vid slutet av kriget,  som den första stora byggnaden i projektet. Militärakademin stod emot bombningarna, och efter kriget var det för dyrt och omständligt att spränga byggnaden – istället dumpades miljontals ton av rasmassor ovanpå konstruktionen. Fyllnadsmassorna, beräknade till 13 miljoner kubikmeter, bestod av resterna av Berlin, av de oräkneliga hus som fallit offer för de allierade bombningarna av staden. Schaktmassorna bildade ett nytt artificiellt berg i utkanterna av staden, som döptes till Teufelsberg.

Ruinerna av den amerikanska radarcentralen på Teufelsberg. Idag ett populärt utflyktsmål och utsiktsplats. Foto: Victor Bergmann/Flickr (CC BY-ND 2.0)

Ruinerna av den amerikanska radarcentralen på Teufelsberg. Idag ett populärt utflyktsmål och utsiktsplats. Foto: Victor Bergmann/Flickr (CC BY-ND 2.0)

Högst upp på det 120 meter höga ”berget” byggde amerikanska spionorganisationen NSA en avlyssningsanläggning, som var i bruk under det Kalla kriget. I början av 90-talet stängdes basen, eftersom det inte fanns några ryssar i öst att lyssna på längre. Efter avvecklingen av Teufelsberg, förföll kompexet och blev så småningom ännu en ruin i staden.

Idag är den övergivna spioncentralen ett populärt utflyktsmål för Kalla kriget-intresserade och urbana utforskare. Dessutom erbjuder Teufelsberg fin utsikt över det annars å platta Berlin.

En ruin på ruinerna av en annan ruin – och ingen äldre än 70 år.

Berlin i ett nötskal.

Intressant?

Fler om , , , ,

Bunkerextra från Berlin

lastpix_bunker

Aftonbladet i söndags.

I söndagens Aftonbladet publicerades ett längre knäck där jag intervjuade Robert Conrad, 53 – sannolikt den siste som besökte Hitlers bunker och fotograferade den, strax före den spränges och schaktades bort i slutet av 80-talet. Aritkeln, som också berörde historien bakom de många bunkrarna i Berlins forna regeringskvarter, är Plusinlåst, men är väl värd att teckna en månads abonnemang för att läsa – om jag får säga det själv.

Den fantastiska historien om den unge amatörfotografen som riskerade friheten i 80-talets DDR för att smyga sig ner i den förbjudna bunkern – för i Östtyskland var nazitiden och dess historia tabu – är emellertid bara en av många fascinerande, berättelser från Berlins försvunna platser. Som först nu, 70 år efter Andra världskrigets slut, så sakteliga börjar upptäckas på nytt. Och det är framför allt under jord som de kvarvarande spåren från krigets Berlin finns att hitta – ovan jord förstördes mer än 90 procent av bebyggelsen dels av de allierades massiva flygbomningar, dels av Röda arméns slutoffensiv som förvandlade de sista resterna av den tyska huvudstaden till grushögar. Och till sist raderade de allierade – framför allt Sovjet – ut de sista spåren av Hitler och nazisterna. Bland annat sprängdes de tre gigantiska luftvärnstornen som byggts i en triangel runt de centrala delarna av staden som försvar mot bombflyget. Det var bara fransmännen som misslyckades med att spränga ”flaktornet” som låg i Volkspark Humboldthain – de lämnade kvar hälften av det gigantiska fortet, som idag blivit centrum för det privata arkeologiska sällskap som kallar sig Berliner Unterwelten.

humbolthain_flaktower

Luftskyddsbunkern i Humboldthain i början av 1940-talet, efter den halvt misslyckade sprängningen efter kriget och idag, då fortet ligger nästan helt dolt bakom grönskan i Volkspark Humboldthain. Foto: Bundesarchiv, Wikipedia och Berliner Unterwelten,

Dessa urbana utforskare dokumenterar och arrangerar visningar av den del av Berlinhistorien som inga myndigheter velat befatta sig med på 70 år – och de upptäcker fler och fler bunkrar för varje vecka. Bara i de centrala delarna av Berlin finns det ett dussintal skyddsrum, underjordiska fabriker och ledningsbunkrar från krigsåren som ännu inte utforskats. Bland annat upptäcktes en nyligen under Dresdner Strasse, där en gammal nedlagd tunnelbanelinje användes som civilt skyddsrum fram till 1945. Denna bunker, som kom att sträcka sig under Berlinmuren, är bara en av alla dem som Berliner Unterwelten utforskat och dokumenterat – i filmen nedan från National Geographic, har de dessutom med sig Andra Världskriget-experten och författaren Anthony Beevor.

Det finns oändligt mycket att se och uppleva i Berlin, men själv skulle jag utan tveka starta utforsknandet vid tunnelbanestationen Gesundbrunnen, varifrån de guidade turerna under krigets Berlin utgår. Jag kommer säkert att återkomma till denna mörka men samtidigt högintressanta period i Europas nutidshistoria.

Intressant?

Fler om , , , ,

Under en sten i Berlin

Precis intill järnvägsspåren i de södra delarna av Berlin, nära Tempelhof-flygplatsen, står en gigantisk betongklump, kallad Schwerbelastungskörper (ungefär ”tungbelastningskropp” på svenska) . Denna konstruktion är en av de få kvarvarande resterna av Adolf Hitlers kanske allra mest megalomaniska projekt – att bygga om Berlin till Welthauptstadt Germania. Ett projekt som innehöll en gigantisk nord-sydaxel och en öst-västlig boulevard – dagens Strasse des 17 juni – och vars huvudnummer var den gigantiska Volkshalle, en kupolförsedd gigantversion av det romerska Pantheon som med sina 290 meters höjd förväntades få problem med  molnbildning inuti kupolen.

germania

Modell över Germania. Observera triumfbågen, som står på den plats där betongklumpen finns idag. Bild: Bundesarchiv

I södra änden av den sju kilometer långa och 120 meter breda boulevarden skulle en likaledes överdådig triumfbåge anläggas. Måtten var sådana Paris motsvarighet lätt hade fått plats i dess öppning.

Tvärtemot den gängse uppfattningen – att byggplanerna bara var fantasier från en storhetsvansinnig diktator – så färdigställdes faktiskt en hel del av arbetet med Germania. Bland annat anlades två underjordiska motorvägar och en järnvägstunnel – detta eftersom den breda boulevarden inte skulle ha biltrafik utan användas för mimitärmarscher och hyllningar av Det tusenåriga rikets ledare, något som beskrivs väl i National Geographic-dokumentären  om Hitlers dolda stad. Uppmarschplatsen framför Volkshalle skulle ha plats för en miljon människor samtidigt.

Men kriget kom emellan och arbetet med den nya tyska huvudstaden ställdes in till förmån för bunkerbyggen och vapenproduktion. Och Germania hade ändå aldrig kunnat bli verklighet – något som den stora betongkolossen i korsningen General Pape Strasse och Löwenhardtdamm står kvar som ett tyst vittnesmål om.

korper_adress

Den massiva betongklumpen, som är 14 meter hög och sträcker sig 18 meter under mark, konstruerades nämligen av ett enda skäl: Att ta reda på om markförhållandena i Berlin skull klara av tyngden de gigantiska byggnadsverk som planerades i den nya Världshuvudstaden. Den uppfördes av franska slavarbetare 1941, och fylldes med mätinstrument för att kontrollera hur mycket den 12 000 ton tunga klumpen skulle sjunka ner i marken. Gränsvärdet för om marken skulle klara den gigantiska triumfbågen, som skulle stå just på platsen för Scwherbelastungskörper, var 6 centimeter. Men tyngden sjönk tre gånger så mycket, 18 cm, ner i den sanka Berlinmarken. Projektet var alltså dömt att misslyckas.

Hitlers storstilade planer begravdes således redan 1941 under en stor sten i Tempelhof – även om det skulle ta ytterligare fyra år innan diktatorn själv var död och de allierade lagt huvudstaden i ruiner.

Som tur är undgick Schwerbelastungskörper sprängning efter kriget, eftersom den stod alltför nära bostadshusen i kvarteret. Idag är betongklumpen öppen för allmänheten, och från toppen av den har man fin utsikt norröver mot det som var tänkt att bli Germania. Väl där uppe kan man begrunda det filosofiska i att alla förtryckarregimer förr eller senare går under – och att alla despoter till slut hamnar under en sten.

Oavsett om de heter Stalin, al-Baghdadi eller Putin.

Intressant?

Fler om , , ,

Euron var faktiskt INTE Hitlers idé

Tyska fallskärmsjägare landsätts vid Souda Bay, Kreta, 1941. Men den tyska riksmarken lämnade de hemma.

Det börjar så sakteliga gå upp för både politiker och så kallade proffsekonomer att det europeiska valutasamarbetet inte var någon särskilt bra idé.

Vanligt folk förstod förstås riskerna redan när vi folkomröstade om Euron 1993. Det var en delvis hetsig debatt, där både Euroförespråkare och motståndares överdrifter fick närmast absurda proportioner. En som trampade rejält i klaveret var Euromotståndaren Maud Olofsson, som i en debatt jämförde Euron med Hitlers planer 1940 att införa den tyska Riksmarken i de ockuperade områdena. (Ett argument som ursprungligen användes av den brittiska högern som argument emot Euron.) Vilket inte helt oväntat tvingade fram en rask pudel från Olofsson.

Och man kan naturligtvis tycka att det var sällsynt smaklöst att jämföra införandet av Euron med Hitlers ockupation av Europa. Men i just i det här fallet visar det sig faktiskt att Hitler inte alls hade några planer på någon gemensam valuta – de tyska ekonomerna gjorde på ett tidigt stadium tummen ner för ett sådant projekt, enligt EU Referendum.

Tysklands ekonomiminister 1940, Walther Funk, sågade i en rapport idén om ett valutaområde som innefattade sydöstra Europa och slog fast att det “inte är i vårt intresse att införa samma levnadsvillkor och standard som hos oss, eftersom detta endast kunde påverka den lokala ekonomin negativt”.

”En valuta- eller tullunion kan bara fungera tillsammans med ett land som har en likvärdig levnadsstandard som vårt eget”, summerade Funk.

Så visst, Hitler gjorde en massa tokiga saker, som Olofsson uttryckte det, men just Euron var faktiskt inte hans idé. Riskerna för att en gemensam valuta skulle haverera var helt enkelt för stora till och med för Führern – som ju bekant inte bangade för risktagande i vanliga fall.

Samma analys gjorde betydligt mer sansade bedömare 50 år senare, men det ignorerade förstås begåvningsreserven i EU. Och nu sitter vi där.

Intressant?

Greklandskrisen: Aftonbladet, DN 1, 2, 3, 4, SvD, E24, Expressen

Andra bloggare om , , ,

Den stora högerkonspirationen

En påtvingad högersväng in i pendlarkollektivet.

Varje morgon tvingas man ta fajten mot vänstern. Gång på gång. I alla fall om man som jag åker kollektivt, kommer söderifrån med T-banan och vill ta sig upp till Stockholms centralstation. Någonstans i höjd med Pressbyrån Extra, precis efter man passerat suckarnas gång, tvingas man bryta sig in i det framstormande kollektivet av stressade pendeltågsresenärer, som likt en buffelhjord rusar fram mot T-Centralens spärrar. Problemet är att man som ensam och bräcklig individ varje dag tvingas utmana kollektivet för att ta sig till jobbet. En påtvingad högersväng rakt in i en frustande massa av folk för att komma vidare till centralhallen via de nybyggda rulltrapporna. Förr i tiden fanns andra sätt att ta sig upp till centralhallen, men i samband med den stora ombyggnaden finns det bara ett sätt att ta sig upp – genom en brutal omläggning till högertrafik precis där det är som mest folk. Det enda som inte påminner om 1967 är att det fattas bilar…

Då, alltså 1967, gick hälften av Sverige över till högertrafik. Det fick till följd att bland annat spårvagnarna i Stockholm fick skrotas, eftersom det blev för dyrt att byta spårvagnar, dra om linjesträckningar och ändra signalsystem för att passa högertrafiken.

Men nere i underjorden,  i T-banan, fortsatte vänstertrafiken. Anledningen var naturligtvis ekonomisk, det var för dyrt att byta signalsystem, och tågen var dessutom byggda för att köra till vänster. Även t-banans röda linje, som byggdes långt efter högertrafikomläggningen, fick vänstertrafik. Vilket inte spelar någon större roll där nere i underjorden – det är när den gigantiska floden av pendlare i vänstertrafik väller upp i den övre världen där högertrafik råder som problemen uppstår. Som på Centralstationen.

Röda länder kör sina tåg i högertrafik. De blå håller till vänster.

Vänstertrafik råder förresten i nästan all spårtrafik i Sverige, när sådan körs emellanåt,  med undantag för Malmö där tågen börjar köra till höger för att lättare anpassa sig till det danska och Centraleuropeiska järnvägsnätet. I Frankrike, Storbritannien, Spanien, Italien och halva Österrike rullar tågen i vänstertrafik, vilket framgår av wikipediabilden här intill. Vad detta beror på är oklart, men sannolikt på att de flesta av Europas järnvägar byggdes på 1800-talet, då kontinenten hade vänstertrafik.

Att Europa – och vi – överhuvud taget har högertrafik på vägarna är något vi har det tveksamma nöjet att tacka gamla massmördare och despoter för. I Frankrike och Tyskland var det Napoleon som drev igenom idén att hästdroskorna skulle köra på höger sida. Och i Finland bufflade Tsarväldet över de nya undersåtarna på höger sida av vägen år 1858, när Sverige tvingades avträda den östra rikshalvan till ryssen.

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern körde dock vänstertrafik, och det var inte förrän efter Första världskriget som de gamla delarna av imperiet gav vika för högertrafikvågen. Österrikes västra del, Vorarlberg, fick högertrafik redan 1919, Västtyrolen och halva Salzburg bytte 1930. Sedan gick det  trögt fram till 1938 och anschluss, då tyskarna kom och gjorde slut på käbblandet och införde högertrafik i de delar av Tredje riket som fortfarande gick och drog benen efter sig. (Fortfarande är det lite småkaos på järnvägarna i Österrike som blandar höger- och vänstertrafik.)

Kungsgatan i Stockholm 1967. Ungefär som på Centralen varje morgon, fast med bilar.

Sverige var, sin vana trogen, bland de sista i Europa att införa högertrafik. Och först efter många, långa utredningar och faktiskt en folkomröstning – där frågan om att införa högertrafik givetvis blev partipolitik. Högern och folkpartiet var inte oväntat för en övergång, medan socialdemokraterna – med stöd från centerpartiet – ville ha fortsatt vänstertrafik i landet. Vänsterfalangen hade starkt stöd av lobbyister från Lasttrafikbilägareförbundet, Transportarbetareförbundet och Droskbilägareförbundet, som såg kostnaderna för investeringar i nya fordon torna upp sig, och därmed hotande arbetslöshet. I folkomröstningen den 16 oktober 1955 vann vänstersidan en jordskredsseger – 82,9 procent röstade för fortsatt vänstertrafik – och det skulle ta ytterligare 12 år innan socialdemokraterna under Tage Erlander till slut ändå baxade igenom högertrafikbeslutet i riksdagen. I samband med detta skärptes de hittills ganska slappa svenska trafikreglerna – före 1967 tilläts exempelvis fri hastighet på många landsvägar.

Men högertrafik är alltså i grunden en politisk konstruktion – och som historien visar främst pådriven av överklassen och högerkrafterna. Det mest naturliga trafikbeteendet för människor är annars att gå, köra eller rida till vänster. Anledningen till det är att de flesta av oss är högerhänta, och på den tiden man red omkring på häst och ville hälsa på mötande ryttare – eller kanske hugga ner denne med sitt svärd – var det mest praktiskt att mötas på höger sida.

Det var bättre förr. Och allt är, som vanligt, högerns fel.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Eddie Meduzas kampf för yttrandefriheten

Eddie i sin glans dagar.

Flera år efter sin död hamnar Eddie Meduza fortfarande i trubbel med Farbror Blå. Senast i maj i år anmäldes en av hans kanske inte allra mest minnesvärda låtar, ”Heil Hitler”, av en polispatrull från Borås. Eller rättare sagt – det var ägaren till en raggarbil som spelade låten på hög volym utanför Lygnevi Loge i Sätila som anmäldes för hets mot folkgrupp. Johnny, som bilägaren kallas i Aftonbladet, hade placerat ett par stora högtalare på taket av sin pilsnerpråm, varvid uppskattningsvis 80-100 personer på parkeringsplatsen fick ta del av Meduzas verk. Kanske tyckte de det var kul, kanske kände de sig kränkta. Polisen ansåg i alla fall att det var ett solklart fall av hets mot folkgrupp och gjorde en anmälan.

Åklagarmyndigheten i Borås skickade denna vidare till Justitiekanslern, JK, som nu funderat och kommit fram till att Johnny inte begått något brott. Och det är högst osäkert om låten i sig bryter mot någon lag:

  • Dels är preskriptionstiden – som är ett år för en så kallad ”teknisk upptagning  (t ex en CD-skiva) – för länge sedan passerad. Och det är ändå inte brottsligt för allmänheten att spela upp en sådan upptagning, eftersom det är utgivaren som har ansvaret. Fast bara ett år efter utgivningen.
  • Dels är det – om det skulle handla om ett radioprogram (mindre troligt) – den ansvarige utgivaren för detta program som är ansvarig, inte bilägaren.
  • Och dels finner JK att det inte automatiskt är hets mot någon folkgrupp att sjunga Heil Hitler – man måste se hela texten i sitt sammanhang.

Slutsats: det är fritt fram att spela vilka Eddie Meduza-låtar som helst från era pilsnerbilar i sommar. Om polisen kommer och jiddrar är det bara att hänvisa till beslut av JK, diarienumner 3603-10-33.

Dessutom är det här faktiskt goda nyheter i dessa tider av barnporrdömda mangaöversättare, tanke- och tittförbud. Även om Johnny nog inte ska andas ut riktigt ännu – om STIM kommer på att han framfört ett musikaliskt verk för 100 personer, är det bara en tidsfråga innan det dimper ner en fet räkning i brevlådan.

Och frågan är ju vad brottsrubriceringen blivit om han spelat Dinga Linga Lena med Pugh Rogefeldt i bilstereon istället. Som ju handlar om sköna upplevelser med en 15-årig tjej…

Intressant?

Fler om , , , , ,

Fotnot: Eddie Meduzas samlade verk hittar man här.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: