Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: husby

Villaägarnas fel att huliganer bränner bilar

Ängbyhöjden_28_1938

Funkisvillorna i Södra Ängby byggs i slutet av 1930-talet. Här någonstans börjar segregationen som ledde fram till Husbykravallerna. Eller?

Ett av de mera långsökta förklaringarna till att ungdomar i Husby och andra förorter tänder eld på bilar, kastar sten på polisen och allmänt beter sig svinigt, levereras idag av arkitekten Ola Andersson i DN (ej fri på nätet).

Andersson, som tidigare hyllats för sin intressanta bok Vykort från Utopia, ger en historisk tillbakablick på villastaden och dess framväxt, och landar till slut i åsikten att människor som flyttar från utsatta bostadsområden (ett fenomen kallat white flight) är en bidragande orsak till de till uppblossande kravallerna och upploppen.  Förklaringen är att de enda som blir kvar i de betonggetton som Anderssons arkitektkollegor ritat är fattiga, arbetslösa, invandrare och flyktingar. När de bättre bemedlade som har både inkomst och arbete försvinner, finns det alltså ingen ”buffert” kvar som kan stabilisera samhället och bostadsområdet faller ner i misär och brottslighet, enligt Ola Andersson som skriver:

Segregationen i våra städer uppstår när de som har det gott ställt väljer bort vissa stadsdelar och drar sig tillbaka till välmående villastäder där de kan leva sitt liv väl isolerade från konsekvenserna av viljan att skapa ett avstånd mellan staden och sig själv och sitt hushåll. Villastaden är inte bara ett sätt att fly stadens problem, utan också orsak till många av dem.

Den senaste veckans bilbränder och stenkastning i de minst privilegierade förorterna visar vilka konsekvenser segregationen får. Den segregationen beror inte enbart på villastaden, naturligtvis. Snarare är den en konsekvens av sättet att bygga staden som från varandra avskurna delar, där invånarna sorteras efter ekonomisk, social, kulturell och etnisk bakgrund.

Trots att jag har hyser stor respekt för Ola Anderssons tidigare arbete, tycker jag att han går bort sig totalt i det här resonemanget. Den outtalade lösningen på ovanstående problem landar ju i en socialistisk idealbild av Den goda arkitekturen, en centralplanerad dröm med medborgarna som spelbrickor med uppgift att uppfylla Samhällets visioner.

Denna socialingenjörsmässiga analys, att människor kollektivt ska fås att acceptera att de måste offra egen bekvämlighet och trygghet för kollektivets bästa, funkar inte och har aldrig funkat. Det har historien visat gång på gång.

De allra flesta människor har en inneboende strävan efter att skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. För den som får ekonomisk möjlighet att flytta från en betongförort med en otrygg miljö och lekplatser där vuxna tvingas sitta vakt när barnen gungar, för att istället skaffa ett litet hus med egen trädgård där ungarna kan leka ensamma ute i trädgården, är valet mellan familjen och kollektivet relativt enkelt.

Men denna ”buffert-tanke” är inte helt ny, Jag har själv sett den tillämpad på nära håll för ett par år sedan i min ena dotters dåvarande skola. Då placerades hon och de andra ”lugna” tjejerna i klassen bredvid de bråkiga eleverna (oftast killar)  för att på detta sätt få grabbarna att tagga ner. Tjejerna fick alltså agera stötdämpare för de bråkiga grabbarna, utan att någon ens tillfrågat dem eller föräldrarna.

Detta innebar givetvis att bufferttjejerna därmed fick en försämrad inlärningsmiljö och riskerade halka efter i undervisningen – vem klarar att plugga när bordsgrannen skriker och slåss? Men som sagt, de hade inget att säga till om när skolans socialingenjörer hade bestämt sig för en lösning.

När det gäller svikarna som lämnat förorten för att bo i villa, undrar jag dock hur Ola Andersson egentligen hade tänkt att de skulle agerat buffertar mot bilbrännarna och stenkastarna? Hade det varit bättre om huliganerna gått till attack mot dem istället för mot polisen?

För övrigt utgår jag från att Ola Andersson själv bor på behörigt avstånd från de problemområden som Sveriges villaägare har lämnat åt sitt öde. Jag har inte forskat vidare i hans val av bostadsadress, men jag är relativt säker på att han bor i en rymlig innerstadslägenhet på bekvämt promenadavstånd till jobbet hos A1 arkitekter, som sitter i fina lokaler på Kammakargatan.

Det är dock Andersson långt ifrån ensam om. Mig veterligt finns det inget arkitektkontor som valt att förlägga sina lokaler till Rosengård, Husby, Hammarkullen eller Vivalla, för att bara nämna några av de områden vars sammanhållning hotas av den vite mannens flykt.

Men rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Den fördummande offerstämpeln

Det finns en ryggmärgsreaktion framför allt från vänsterhåll att släta över kravaller, vandalism och brottslighet liknande den som just nu plågar Husby och andra utsatta förorter där stora ungdomsgäng förklarat krig mot polisen. Och eftersom dessa unga män inte riktigt kan kontrollera sin frustration och ilska slår de sönder sina egna bostadsområden och eldar upp grannarnas bilar.

Vissa debattörer menar till och med att detta är vad vi kan förvänta oss som en följd av nedrustningen av välfärden och det allmäna sveket mot dessa förorter. (En vänsterpartist hävdade till och med att flytten av en stadsdelsförvaltning bidragit till det utanförskap som unga i Husby känner, och därmed indirekt bäddat för kravallerna).

Aftonbladet Debatt hävdar SSU:s Sara Yazdanfar att det är exakt samma mekanismer och känsla av utanförskap som får unga män i bruksorterna att rösta på SD som sporrar unga män i Husby att kasta sten på polisen och sätta eld på grannens bil.

Tror inte riktigt det, jag.

För det första hör vi sällan eller aldrig talas om kravaller och upplopp i gamla bruksorter som Fagersta och Grängesberg, trots skyhög ungdomsarbetslöshet. Uppenbarligen kan de som drabbats av utanförskap i dessa orter hantera sin frustration och hat mot samhället utan att gå ut och kasta brandbomber. Att det skulle vara en analogi att rösta på ett riksdagsparti får jag inte riktigt ihop.

För det andra bor de unga stenkastande männen i Husby – till skillnad från sina bröder i utanförskap från bruksorten – på bara några minuters T-baneavstånd från Stockholms stora arbets- och utbildningsmarknad. De behöver inte bryta upp och flytta från familj och vänner för att skaffa sig såväl utbildning som jobb, vilket många från de gamla bruksorterna i norr tvingats göra.

Självklart finns det stora utmaningar för dem som har bristfällig skolgång eller saknar arbetslivserfarenhet – men det är till syvende och sist den enskilde som har ansvaret för sin egen utbildning, kompetens och anställningsbarhet. Massor av unga från förorterna – påfallande ofta tjejer – väljer på eget initiativ att gå på innerstadsskolorna och skaffar sig därmed möjlighet till en bättre framtid.

Det stora problemet med att bara tycka synd om dessa unga arga män som kastar sten och startar bränder (finns det nånsin tjejer som gör så här?) är att de får en oförtjänt offerstämpel, som MUF:S Arin Karapet – själv uppvuxen i Rinkeby – uttrycker det.

Dels motverkar det en verklig lösning på problemet, dels förminskar det det personliga ansvaret hos dem som beter sig som idioter. Det blir en slags omvänd rasism där vi i missriktad omtanke om utsatta minoriteter behandlar dem som mindre vetande, oförmögna att ta ansvar för sina handlingar.

Det är det faktiskt ingen som tjänar på. Utom möjligtvis Sverigedemokraterna.

Intressant?

Aftonbladet,  SvD 1, 2, 3, 4

Andra bloggar om , , ,

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: