And The Band Played On

Etikett: hyresreglering

Bostadsmarknaden kanske skulle må bra av mindre politik istället för ännu mer detaljreglering

Den galopperande bostadskrisen förvärras nu dag för dag. Att få tag i en lägenhet i Stockholm innebär numera inte bara att man behöver stå i bostadskön i ett antal decennier. Det har ju förvisso varit själva grundtillståndet under 70 års tid, vilket jag skrev om i Aftonbladet härom veckan. (Artikeln 70 år av kö och kris finns även att läsa i Aftonbladet Plus.)

bostadskris_fse

Aftonbladet den 15 oktober.

Vad som är den stora skillnaden idag, om man bortser från det faktum att det numera står drygt 550.000 i kö mot bara 22.000 1947 är att det numera råder kö – överallt.

propaganda47

Stockholms bostadsförmedling bildades 1947, och dess första beslut var en dra igång en stor propagandakampanj för att skrämma bort folk från att flytta till huvudstaden.

Tidigare hade innerstad och närförort förvisso långa kötider, medan det oftast gick att få tag i lediga bostäder lite längre bort från stan, i de så kallade miljonprogrammen. Nu är det fullt överallt och köerna närmar sig tio år även i utanförskapsområden som Husby, Tensta och Rinkeby.

I veckan uppmärksammade Sydsvenskan att Malmö beslutat att köpa in 56 bostadsrätter under kommande år till en kostnad av 50 miljoner kr. Detta för att kunna uppfylla sina åtaganden  enligt den migrationspolitiska uppgörelsen, där kommunerna åläggs att ta emot  tusentals  nyanlända som slussas ut under kommande år.

Istället för att behöva ta impopulära beslut som att låta nyanlända gå före i bostadskön – i Ekerö kommun kommer sannolikt samtliga lediga lägenheter nästa år gå till denna grupp – väljer alltså Malmö liksom ett flertal andra kommuner att köpa lägenheter på den öppna marknaden.

Problemet är att när en stor aktör som kommunen köper upp var åttonde tillgänglig bostadsrätt på marknaden – där man oundvikligen tvingas in i budgivningar mot privatpersoner –  är det ofrånkomligt att det inte också får en prispåverkan. Att som kommunen hävda att detta inte driver upp priserna är bara rent fjanteri. Om man ska köpa en lägenhet på den öppna marknaden är det nämligen bara en sak som gäller: Att vinna budgivningen genom att lägga mer än alla andra spekulanter.  Och en penningstark aktör som bestämt sig för att köpa behöver inte låta sig begränsas av storleken på införskaffade lånelöften.

(I detta fall är det ju dessutom Sveriges skattebetalare som gemensamt garanterar fiolerna via det kommunala utjämningssystemet, eftersom Malmö egentligen är utfattigt.)

Och hur skulle kommunens ombud veta exakt vid vilken budnivå det är dags att dra sig ur affären för att köpet inte ska bli ”marknadsstörande”?

Självklart kommer ett antal hundra kommunala skattemiljoner extra på bostadsrättsmarknaden att ytterligare driva på prisuppgången. Vilket ju onekligen är intressant, med tanke på hur extremt viktigt samma politiker tyckte det var för bara några månader sedan att till varje pris kyla ner den överhettade marknaden. Det var ju därför det lagstadgade amorteringskravet röstades igenom – en lag som skulle få hejd på den osunda prisutvecklingen på fastighetsmarknaden.  (Vilket den också såg ut att göra, i alla fall till en början.)

Nu, ställd inför en situation där samma politiker finner sig ha lovat mer än de klarar av, väljer de att agera i panik och hälla ännu mer bensin på brasan.

Denna typ av politisk aningslöshet är förvisso inget nytt, särskilt inte när det gäller svensk bostadspolitik. Som jag berörde i min artikel, finns det en röd tråd som löper från 1947 fram till idag. Nämligen att det som kallats ”bostadspolitik” ständigt har misslyckats med att lösa bostadsbristen. Påfallande ofta har åtgärderna istället förvärrat problemen.

I en klass för sig i avdelningen kontraproduktiv politik står beslutet att ge en enskild lobbygrupp – Hyresgästföreningen – i det närmaste oinskränkt makt över hyrorna.  Från början var tanken god – hyresgäster skulle slippa skörtas upp av skrupelfria värdar – men idag har hela systemet med hyresregleringen havererat och driver paradoxalt nog på en utveckling mot allt färre hyresrätter.

I DI skriver företrädare för branschorganisationen Fastighetsägarna hur privata hyresvärdar i årets förhandlingar hindrades från att höja hyrorna med mer än 0,7 procent för 2017 – alltså långt under den beräknade inflationen som bedöms hamnat på  1,8 procent. Ur debattartikeln:

HGF lämnade förhandlingsbordet efter att ha erbjudit Stockholms fastighetsägare en hyreshöjning på 0,7 procent. Signalen till stadens hyresvärdar är tydlig: ”Passa på att sälj era fastigheter nu när fastighetspriserna är höga. Ni kommer inte att tjäna något på att behålla dem.”

För 40 år sedan var 90 procent av lägenhetsbeståndet i Stockholm hyresrätter. Idag är andelen nere på 35 procent. Detta är ett resultat av att det blir en allt sämre affär att hyra ut lägenheter, samtidigt som fastighets- och bostadsrättspriserna sätter ständigt nya prisrekord. Och vilken hyresgäst i Stockholms innerstad eller närförort nobbar möjligheten att bli mångmiljonär utan att ha behövt göra något mer än att hänga kvar i sin lägenhet – oavsett om hen har behov av den eller inte – tills det blir dags för ombildning?

Fastighetsägarna bedömer att med nuvarande takt kommer hyresrätten att vara i det närmaste utrotad i Stockholm i början av 2020. Då kommer det bara finnas bostadsrätter i innerstaden som blir ett exklusivt reservat för mångmiljonärer; bostadskarriärister som kan tacka 70 år av feltänkt politik för sin rikedom.

Allt medan inflyttande, studenter, nyanlända och hemlösa möts av allt högre murar. Dessa hänvisas till att betala ständigt högre andrahandshyror eller köpa bostadsrätt för mångmiljonbelopp. Det senare en möjlighet som starkt begränsats genom det nyligen klubbade amorteringskravet, åtminstone om man är ung och saknar föräldrar med miljoner på banken eller möjlighet att öka den egna belåningen.

Och lyckas de trots allt få lånelöfte kan de alltså se fram emot det tveksamma nöjet att bli örverbjudna av den egna kommunen som också är ute på lägenhetsjakt.

Den enda politik som egentligen inte prövats under de alla dessa decennier av ständigt eskalerande bostadskris är – mindre politik.

Kanske det vore något att prova på? Det kan i alla händelser inte bli värre än det är nu.

Intressant?

Fler om , , ,

Svarthandel med politikernas tysta stöd

Alla normalbegåvade människor förstår att centralstyrda marknader aldrig kan fungera, eftersom dessa inte har den fria marknadens förmåga att skapa den där jämvikten mellan utbud och efterfrågan – som trots en del avarter historiskt sett visat sig vara mest framgångsrik när det gällt att tillgodose människors grundläggande behov av sådant som mat, kläder och husrum. (Att notera är att centralstyrning inte endast sker under socialistiska system, många förment fria marknader, som banker, livsmedels- och energiproduktion har i skydd av så kallad avreglerning fått stora inslag av centralstyrning.)

En av de områden där centralstyrning och -planering visat sig haverera gång på gång är bostadsmarknaden. Jag har tidigare skrivit bl a om DDR:s 40-år långa och lönlösa försök med att bygga bort bostadsköerna, något som misslyckades kapitalt trots alla de miljontals lamellhus som smälldes upp under fram till 80-talet då pengarna tog slut och DDR var bankrutt. Eftersom hyrorna år efter år hållits nere på artificiellt vis – för att alla skulle ha råd att bo med en viss standard – fanns det egentligen inte några incitament att nånsin släppa ifrån sig en lägenhet när man väl blivit tilldelad en, ofta efter decennier i hyreskö. Vilket förstås ytterligare ökade på köerna och minskade viljan ännu mer att släppa ett hyreskontrakt.

I Sverige har vi dock lyckats med den svårslagna bedriften att få hyresmarknaden att fungera ännu sämre än i de forna östländerna. Här har vi nämligen blandat till en giftkompott där vi dels tillämpar centralstyrning av hyrorna, en centralstyrning där politikerna gett ett särintresse – kallat Hyresgästföreningen – i det närmaste oinskränkt makt över hur mycket en hyresrätt i Stockholm, Avesta eller Bollnäs ska få kosta.

Dels har vi överlåtit kontrollen över stora delar av detta centralstyrda hyresbestånd till privata fastighetsägare, som av politiker och särintressen förhindras att ta ut den hyra människor är beredda att betala – vilket är mångdubbelt mer än den så kallade ”bruksvärdeshyran”.

Ett hyreskontrakt är alltså guld värt, något som många privata värdar sedan länge upptäckt och utnyttjar mer eller mindre öppet – som SvD:s granskning idag visar har privatvärdar satt i system att sälja hyreskontrakt svart, en marknad som inbringar miljarder. En svartabörshandel som pågår med politikernas goda minne, av det enda skälet att ingen vågar utmana det särintresse som redan sitter med ett guldkantat hyreskontrakt i Stockholm och alltså skaffat sig en potentiellt skattefri inkomst på halvmiljonbelopp den dagen hen flyttar.

Ingen politiker vågar ens ta ordet ”marknadshyror” i sin mun av rädsla för negativa siffror i opinionsmätningarna, och minsta försök till uppluckring av centralstyrningen leder omedelbart till att vänstern börjar yla om att bostäder minsann är en mänsklig rättighet och ingen handelsvara.

Men en handelsvara är ju just precis vad det blivit. Tack vare ett halvsekel av socialism och havererad centralstyrning har bostaden mer än någonsin blivit en fråga om pengar. Och den som inte har råd att köpa en bostadsrätt på den öppna marknaden – en marknad där det sedan länge råder marknadshyra – är förvisad till att låna en halvmiljon utan säkerhet och ta med i en diskret väska till en svartmäklare i söderort.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DDR och hyresregleringen

Berlin Marzahn med huvudgatan Allee der Kosmonauten. Här går det bo billigt.

För den som tänkt åka till Berlin, kan jag varmt rekommendera ett besök på DDR-museum som ligger centralt vid floden Spree, nära Alexanderplatz och TV-tornet.

Det som slår en när man besöker museet – som är uppbyggt för att visa vardagen i det gamla DDR – är inte så mycket annorlunda allt var i 60-, 70-och 80-talets Östtyskland – utan hur likt det var Sverige. Om man undantar detaljer som Stasi, polisstaten, övervakningssamhället och beväpnade gränsvakter som förvandlade dig till en schweizerost om du olovligt försökte korsa ”den antifascistiska skyddsvallen”, är det förbluffande mycket som liknar det Sverige som jag växte upp i.

Ta det här med bostadspolitiken. Efter kriget, då stora delar av östra Tyskland låg i ruiner, rådde det skriande brist på bostäder. Socialistiska enhetspartiet, SED, som sedan statens bildande 1949 fick uppemot 100 procent av rösterna i alla val, drog igång ett gigantiskt bostadsbyggnadsprojekt – inte alls olikt vårt eget miljonprogram. Och resultatet blev detsamma – oändliga områden med lamellhus i betong smälldes upp både i centrala Berlin – där historiska gamla kvarter som Fischerinsel revs – och i de nya förorterna.

Men trots alla miljontals lägenheter som byggdes, kom DDR aldrig tillrätta med bostadsbristen i landet. För precis som i Sverige var hyresmarknaden hårt reglerad – något som fick till följd att hyrorna hölls så låga att ingen som fått ett förstahandskontrakt nånsin släppte det i från sig – inte ens om hen fick en ny lägenhet. Följden blev en hyresmarknad helt utan rörlighet, där folk köade i tiotals år till en liten tvåa ute i ett betonggetto. Om de inte hade tillgång till D-mark och kunde köpa sig ett kontrakt svart, vill säga.

Skillnaden är att det i dagens Berlin går att få tag på en hyreslägenhet i princip utan att köa alls – vill man bo centralt kostar det förstås skjortan, men ute i lamellförorterna är det snorbilligt.

I Sverige har vi däremot troget hållit fast vid DDR-politiken, med en hårt reglerad hyresmarknad, där de lyckliga som lyckats komma över ett hyreskontrakt i Stockholms innerstad både kan glädja sig åt låga hyror och skratta hela vägen till banken: en hyresrätt i innerstaden värderas till miljoner på den svarta marknaden, eller kan användas som delbetalning vid bostadsrätt eller villa. Rörligheten på denna marknad är alltså så nära noll man kan komma.

”Marknadshyror”, detta utskällda begrepp,  har införts succesivt i delar av bostadsbeståndet, det vill säga de fastigheter som omvandlats till bostadsrätter. Där betalar folk det pris som marknaden anser det vara värt att bo centralt. Och bostadsrättspriserna hålls naturligtvis uppe som följd av hyresregleringen – som upprätthåller en till stora delar artificiell brist på lediga lägenheter.

DDR lever.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Svd Näringsliv, SvD, 2, DN, 2, 3

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: