And The Band Played On

Etikett: integration

Traumatiska upplevelser i Umeå

slagetvidratan

Träffningen vid Ratan norr om Umeå, det sista slaget mellan Sverige och Ryssland, den 20 augusti 1809.

Reaktionerna på att Umeå kommun slängt ut försvarsmakten från årets nationaldagsfirande är som tur är närmast unisont avståndstagande från både höger och vänster. Och illa vore det väl annars. Att Sveriges försvarsmakt skulle uppfattas som hotfull bland nya svenskar – som kanske har flytt från krig och terror i Mellanöstern – är ett enda stort feltänk. De som flyr till Sverige är sannolikt mer rädda för de krafter som lämnas fritt spelrum i avsaknad av en försvarsmakt, inte av en militär styrka satt att upprätthålla demokratin och de mänskliga rättigheterna. Att projicera en rädsla för allt som har uniform på sig på flyktingar är direkt nedlåtande, och vittnar tyvärr också om den slags omvända rasism som vi ser alltmer av. En uppfattning om att människor av annat ursprung inte anses kunna tänka på egen hand – därför måste de tas om hand och skyddas från potentiellt traumatiska upplevelser. Något som alltså Lillemor Elfgren, programsamordnare på Västerbottens museum,  anser är liktydigt med uniformer och militärfordon.

Men vid sidan av det huvudlösa i såväl beslutet och försvaret av detsamma (även om s-ledningen i staden ser ut att tvingas backa)  finns det en stor symbolik i att högtidlighålla Sveriges väpnade styrkor just i den västerbottniska residensstaden, en händelse som i synnerhet en museichef borde ha koll på.

För lite drygt 200 år sedan tog nämligen den ryske tsarens framryckning slut just när. Efter att ha lagt hela den östra rikshalvan (nuvarande Finland) under sig, avancerade tsarens trupper söderut ända tills de nådde fram till Umeå – där ockupanterna omgående började brandskatta den civila befolkningen på förnödenheter. Vid intåget i Umeå tvingades stadsborna bland annat att leverera 17 000 kilo bröd och knappt 12 000 kilo kött till ockupanterna.

En traumatisk upplevelse för Umeåborna, får man anta.

Sommaren 1809 avsattes den svenske kungen Gustaf IV Adolf, och den nye kungen, Karl XIII, beslöt att skicka den svenska skärgårdsflottan för att befria Umeå. I Ratan, några mil norr om staden, landsattes svenska trupper som mötte ryssarna i strid för sista gången på svensk mark. Ryssarna förskansade sig i Ratan, men de kraftfulla svenska kanonbåtarna gjorde processen kort och efter en kort strid tvingades den ryske befälhavaren Kamenskij till förhandling. 20000 ryssar och 12000 svenska soldater hade då mist livet i striderna, och Kamenskij tvingades retirera norrut med resterna av sin armé.

En vecka senare var ett fredsavtal färdigförhandlat, och den nya gränsen mellan Tsarryssland och Sverige kom att bli  Torne älv. Sverige tvingades lämna ifrån sig halva riket, men undgick med nöd och näppe total utplåning.

Så här drygt 200 år senare har alltså just Umeborna orsak att känna sig lite extra tacksamma för alla de svenska soldater som offrade livet för deras frihet. Hade de inte slagit tillbaka ryssen den 20 augusti 1809, kanske de fått fira Oktoberrevolutionen istället för nationaldag – med bombastiska militärparader och en president som hetat Vladimir Putin.

Och med tanke på hur Ryssland skramlar med vapnen just nu, går väl detta scenario dessvärre inte att utesluta ens idag. Något som ledande politiker i Umeå borde ägna en tanke – istället för att trampa på dagens och gårdagens generationer av dem som stått upp för att försvara landet.

Intressant?

Fler om , , , ,

Döden i Grytan

Hungerstrejken bland de besvikna syriska flyktingarna, som tvångsinkvarterades i en gammal militärförläggning i Grytan utanför Östersund, är över. Det 30-talet män som tvingades ut på en 15-timmars bussresa rakt ut i ödemarken har nu motvilligt funnit sig i situationen: att tillbringa månader, kanske år, i väntan på att beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige, och därmed åter vara fria att bosätta sig i Malmö, Stockholm eller någon annan tätort där det finns landsmän, kanske till och med bekanta som kan hjälpa dem att starta ett nytt liv efter flykten från terrorns Syrien. Om de lyckas hitta någonstans att bo, förstås.

Flera har påpekat det ”otacksamma” i att människor på flykt över huvud taget kan ha fräckheten att ens ställa krav på var de ska bo – att de inte bara i djup tacksamhet finner sig i sitt öde, och tålmodigt sitter och väntar på att Den goda staten ordnar allt till det bästa och integrerar dem. Detta tänkande, att staten ska ta om hand,  sitter djupt i den svenska folksjälen; vi har ju under generationer med socialdemokratiskt enpartivälde fostrats till att i allt väsentligt undvika egna initiativ och lämna över ansvaret för utbildning, jobb, bostäder och sjukvård till Staten. Istället för att agera på egen hand, ska vi vänta tills någon myndighet uppmärksammat att det finns ett problem, och efter några års utredande kommer på en lösning som passar om inte alla så i alla fall folkflertalet.

Detta rimmar illa med samhällen i många andra delar av världen, där egen handlingskraft ofta handlar om liv eller död, och där staten inte sällan är ens fiende. Jag har ingen aning om vilka de surande syrienflyktingarna i Grytan är, men med tanke på att många betalat 100.000-tals kronor till flyktingsmugglare för resan till Sverige, är det kanske inte den mest utblottade och resurssvaga delen av Syriens befolkning som sitter där. Hemma i Aleppo, Damaskus eller Tartus kanske de var bilmekaniker, plåtslagare, banktjänstemän eller fastighetsägare – verksamheter som fått slå igen i spåren efter den mångåriga terrorn från  Assadregimen och Daesh. Vissa kanske varit förutseende nog att säkra sina besparingar, för att kunna börja på ny kula i en annan del av världen. Starta nya företag och anställa både landsmän och svenskar. De borde alltså vara, som det heter, relativt lätta att integrera i det svenska samhället om de får chansen.

Men istället får de sitta och ruttna bort i en gammal nedlagd militärförläggning, och ägna de få timmarna med dagsljus åt att rulla tummarna. Och om det inte varit så att Sverige – till skillnad från de flesta andra EU-länder – erbjuder permanent uppehållstillstånd (PUT) istället för tillfälligt (TUT) till flyktingar från Syrien, hade de förmodligen aldrig kommit på tanken att fly till en av de mest ogästvänliga, mörka och iskalla avkrokarna i Europa, där ett normalt liv på sin höjd kan levas fem-sex månader om året. Utan den avgörande pull factor som PUT innebär, hade det stora flertalet förmodligen sökt sig till mera dynamiska regioner – metropoler som London eller Berlin – istället för till en stelfrusen tillvaro i närheten av polcirkeln.

Med tiden, beroende på hur snabbt de lär sig svenska och börjar följa nyhetssändningarna på TV, kommer flyktingarna i Grytan till sin stora förvåning upptäcka att det vi svenskar oroar oss för allra mest – trots mörkret, kylan och snöstormarna som viner utanför knuten– är att det är alldeles för varmt. För att sätta stopp för detta hot, till vilket Sverige bidrar med 0,2 procent av de globala koldioxidutsläppen, vill vår folkvalda minoritet lägga ner i princip all svensk energiproduktion förutom vindkraft, straffbeskatta bort vägtransporter och göra det olönsamt att bedriva jordbruk och företag norr om Dalälven. Till exempel i Jämtland, där flyktingarna befinner sig.

Förmodligen har de insett det lönlösa i att försöka skapa sig en framtid i Sverige långt innan dess.

Intressant?

Fler om ,

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: