Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: integritet (sida 1 av 2)

Den outsourcade statsmakten

Stefan Löfven. Foto: Per Pettersson, Stockholm

Det är något underligt, och inte så lite oroande, med hela Stefan Löfvens statsministerskap. (Heter det så?) Jag har funderat länge på vad som har känts fel, men inte kunnat sätta fingret på det.

Inte förrän nu, med IT-skandalen i Transportstyrelsen och den ofattbart taffliga hanteringen i spåren av krisen som regeringskansliet uppvisat under de senaste dagarna, börjar det att klarna.

Fram träder en bild av en regering som ser ut att ledas av en statist istället för en statsminister. Någon som fått i uppdrag att fungera som ansiktet utåt, samtidigt som den verkliga maktutövningen sker i det fördolda. Vem vet, kanske är det Anders Ygeman och hans allierade i den mäktiga s-falangen i Stockholm, även kallad familjen, som håller i trådarna. Som har tagit in en lämplig kandidat för att spela rollen av statsminister och statsman, som kan åka runt i Sverige och fika med väljarna och skaka hand med fabriksjobbare – medan besluten tas på annat håll, utanför rampljuset.

Intrycket förstärks efter Löfvens senaste framträdande, där han gång på gång bedyrar att han inte fått någon som helst information om skandalen där sekretesskyddade uppgifter från Transportstyrelsens register via så kallad outsourcing kommit på drift till länder som Tjeckien och det ryss-allierade Serbien förrän i januari i år. Alltså tio månader efter det att två av hans närmaste män, justitieminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist, fått information om säkerhetsläckan.

Om detta verkligen stämmer – och statsministern inte står och blåljuger i tv – innebär det alltså att två av regeringens tyngsta ministrar, medvetet undvikit att informera, alternativt hemlighållit, Sveriges största säkerhetsläcka sedan Stig Bergling sålde ut försvarshemligheter till Sovjet för Sveriges regeringschef i nära ett års tid. Ministrar som han, hör och häpna, dessutom säger sig ha fullt förtroende för eftersom de bara ”följt svensk förvaltningstradition”. (Löfvens egna ord).

Hade Ygeman och Hultqvist velat berätta, hade de haft dussintals tillfällen. Inte minst vid mötena med det så kallade säkerhetspolitiska råd som Löfven själv inrättade 2014. I rådet sammanträder statsministern och vice statsministern med – ta-da! – Ygeman och Hultqvist. Ändå har de senare under ett års tid vid rådets möten inte sagt flaska om att hemligstämplade och skyddade svenska persondata, liksom uppgifter kritiska för polis och underrättelsetjänst, kommit på drift och nu sannolikt befinner sig i ryska händer. Detta genom att en icke-säkerhetsklassad systemadministratör i Serbien fick full access till Transportstyrelsens IT-system i samband med förra generaldirektörens beslut att outsourca verksamehten till IT-företaget IBM. Inte heller har de nämnt något för infrastrukturminister Anna Johansson – som dessutom är direkt ansvarig minister för Transportstyrelsen – ifall den officiella historieskrivningen såsom Stefan Löfven återgivit den är korrekt.

Att informationen inte kommit statsministern till del har försvarats på de mest uppfinningsrika sätt under de senaste dagarna: Fel kommunikationsväg, ett annat departement hade ansvar, en tidigare statssekreterare bar ansvaret, förundersökningssekretess förhindrade (att informera statsministern!?) och det fanns enligt Anders Ygeman inget lämpligt rum ledigt för att prata om så känsliga saker.

Tro’t det som vill.

Vad som förbryllar än mer är varför det tog Löfven nästan en vecka från det att stormen kring IT-läckan på Transportstyrelsen blåst upp till orkanstyrka, innan han fann det för gott att kommentera affären. Vad hände under denna tid?

Är man konspiratorisk, kan man förstås spekulera i att det under dessa dagar pågick en intensiv städoperation, där alla spår av affären städades bort (eller ”gallrades” som Svenska institutet brukar kalla det) så att inget fanns kvar som kunde motsäga den historia av haveriförloppet som statsministern förmedlade vid sin presskonferens – alltså att han helt saknat vetskap om IT-skandalen fram till januari i år.

En mindre sinister förklaring är att Löfven och hans ministrar med tillhörande statssekreterare och -tjänstemän behövde tid att förbereda sig för det annalkande drevet och se till att allas berättelser var samordnade. Under dessa dagar satt Löfven sannolikt och hårdpluggade inför presskonferenser och medieframträdanden så att alla de inövade icke-svaren var som ett rinnande vatten.

En tredje förklaring till att varken Ygeman eller Hultqvist sade flaska om saken för högste chefen är att de redan från början insåg hur toxisk Transportstyrelsens IT-läcka var. Affären innehöll eldfängda ingredienser av det slag som hade alla möjligheter att utvecklas till fullfjädrad regeringskris ifall den kom ut. Därför var det av högsta strategisk vikt att affären inte smetade av sig på statsministern – även till priset av att gå bakom ryggen på honom. Därför hölls Löfven i mörkret, i förhoppning om att ingen journalist skulle få nys som saken.

Det finns säkert fler förklaringar till den senaste veckans mycket märkliga beteende från Löfven och hans regeringsmedlemmar. Men oavsett vad som ligger bakom, blir den samlade bilden att socialdemokraterna i regeringen inte verkar ha något vidare förtroende för sin egen statsminister. Och känslan man får är som sagt att Löfven spelar en roll som någon annan har skrivit för honom.

Vid gårdagens presskonferens glimtade det till en kort sekund – en slags tillbakahållen besvikelse – när Löfven bistert konstaterade att det hade varit önskvärt att han blivit informerad tidigare. Någonstans där framträdde kanske den riktige Löfven, innan han återgick till manus.

Frågan man måste ställa sig i dessa dagar är alltså inte bara hur Transportstyrelsens IT-haveri över huvud taget kunde ske – utan vem som egentligen leder Sverige.

Inte kan väl statsledningen också ha råkat bli outsourcad?

Intressant?

Fler om , , ,

Myndigheten larmar: undersåtarna vägrar jobba gratis

Den Stora morgontidningens huvdunummer i går söndag var larmrapporten om att svenskarna i allt högre grad skolkar från SCB-undersökningarna – något som riskerar att göra den offentliga statistiken som produceras av myndigheten otillförlitlig. Jag vet inte vad jag tycker är mest upprörande här –myndighetens syn på medborgarna som undersåtar som SKOLKAR från sin plikt att ställa upp när SCB ringer, eller DN som okritiskt gör sig till överhetens redskap gentemot pöbeln. (Att notera är att Dagens nyheter inte ens besvärar sig med att sätta ”skolkar” inom citationstecken, ordvalet är alltså på fullt allvar.)

I detta sammanhang kan det vara värt att upplysa om hur det ser ut i verkligheten för oss svenskar. Ingenstans i svensk lagstiftning finns det något som föreskriver att medborgarna ska lägga ner timmar av sin fritid när myndigheten ringer. Ingenstans har lagstiftaren funnit SCB:s uppgift så samhällskritisk att vi svenskar har belagts med skyldighet att svara när utfrågarna ringer och frågar hur du bor, med vem du har sex eller vem du tänker rösta på.

Mot bakgrund av att vi formligen drunknar i en lavin av enkäter, kartläggningar, utvärderingar och nöjd kund-index, är det desutom fullt normalt att fler och fler av oss vägrar att svara. Numera uppmanas vi fylla i enkäter bara vi har pratat med kundtjänsten på banken. Vi förväntas betygsätta vartenda köp som vi gör på internet. Med tre barn skolan beordras jag gå in och besvara uppåt sex enkäter per år – var och en med hundratalet i princip meningslösa frågor. En plats i musikskolan återföljs direkt av enkät om hur man uppfattar kursen (ibland innan den ens är påbörjad). Normalt internetsurfande resulterar i ett oändligt antal popup-rutor varje dag, där vi uppmanas att svara på ”ett par frågor” om sajten man står i begrepp att besöka.

Det är alltså fullt förståeligt att vi drabbats av massiv kollektiv enkättröttma, och den naturliga reaktionen när SCB ringer blir därför självklar: att slänga på luren. Många av oss har dessutom sagt upp våra fasta telefonabbonnemang – eftersom det mot slutet nästan uteslutande var försäljare och undersökningsföretag som ringde.

I förra veckan fick jag själv ett slags vykort från SCB, där jag informerades om att myndigheten valt ut mig till att svara på frågor – oklart om vad – och att jag skulle komma att kontaktas av utfrågare inom en snar framtid. Jag förväntades delta i eftersom detta var viktigt för SCB:s statistikverksamhet (något tack för hjälpen eller kompensation för den tid jag skulle lägga ner på detta oavlönade arbete nämndes inte).

För mig, som liksom ett flertal andra jobbar gratis fram till nån gång i augusti varje år (räknat på en marginalskatt på 60 procent är det först då man börjar tjäna pengar till sig själv), är kravet på att ägna en enda halvtimme ytterligare till oavlönat jobb för staten minst sagt upprörande.

Men jag ska inte bara gnälla, utan har faktiskt ett tips om hur SCB ska kunna vända trenden med den skolkande allmänheten: Att betala. En tusenlapp för en besvarad undersökning är förmodligen ett ganska billigt sätt att börja få folk att svara i telefon igen. Dessutom skulle SCB behöva lägga ner betydligt mindre resurser på att jaga skolkare om de avlönade folk för den faktiska tid de förväntas ägna åt att gratis åt staten.

Tyvärr kommer detta inte att ske så länge våra myndigheter, lydigt uppbackade av tredje statsmakten, tillåts se på medborgarna som sina olydiga undersåtar.

Intressant?

Fler om , , ,

Klarna och risken med att tvinga på kunderna ett affärsförhållande

Till min glädje ser jag att Cdon är på väg att kasta ut betalförmedlaren Klarna och ta själva ta hand om sina nätbetalningar. Jag gillar Cdon, och har handlat där massvis med gånger och varit hur nöjd som helst med sajtens låga priser, snabba leveranser och högklassiga kundtjänst.

Det är egenltigen bara en gång som det gått riktigt fel vid en beställning, och inte helt oväntat var Klarna djupt involverat i strulet. Förra sommaren nappade jag på ett erbjudande om att boka två kommande Xboxspel för bara 799 kr, vilket är en mycket bra deal (i butik hade spelen kostat nära 1200 kr). Jag valde att betala med kreditkort, vilket gjordes med Klarna som betalförmedlare. På detta sätt lyckades Klarna komma över mina mejl- och adressuppgifter, som detta företag – som här bara agerade betalväxel – egentligen inte hade något att göra med. Men jag tänkte inte mer på det då.

Ett halvår senare, i februari i år, damp det ner en faktura på 399 kr i mejlen (jo, Klarna skickar faktiskt ut fakturor via mejl, trots vittnesmål om motsatsen) som gällde betalning för ett av spelen som jag beställt i augusti föregående år, och som jag alltså redan betalt. Jag kontaktade Klarnas så kallade kundtjänst, som förhöll sig relativt kallsinnig till min ovilja att betala ett redan betalt spel ännu en gång. Jag hänvisades istället till Cdons kundtjänst, som direkt såg felet och rev betalningskravet.

Men det räckte inte för Klarna. Fakturan låg kvar i systemet, och skulle betalas, hette det. Ny kontakt med Cdon, som efter ett par timmar återkom och mer eller mindre ursäktade sig för att de inte kunde göra något åt Klarna. Cdon krediterade därför mitt kreditkort med 399 kr till mitt kreditkort, och bad mig betala fakturan till Klarna. Cdon gav mig 100 kr i rabatt som plåster på såren. Jag är säker på att jag var långt ifrån ensam om att råka ut för detta problem, vilket antagligen gjorde hela denna förbokningskampanj till en dyr affär för Cdon.

Med ovanstående i åtanke, är det fullkomligt naturligt om Cdon tar över betalningarna själv. Företag som Klarna och Payex, som för ett par år sedan var pigga startups, har med tiden utvecklats till att bli ett slags finansiella parasiter som åker snålskjuts på ett affärsförhållande mellan köpare och säljare. Därefter gör de allt för att kapa åt sig hela kundförhållandet – och sälja på oss diverse ”tjänster” som vi aldrig har efterfrågat. Ett exempel är delbetalning av småsummor som via fakturaavgifter snabbt blir mångdubbelt högre. Och kommer betalningen in en enda dag sent, så tjänar mellanhänderna ännu mer.

Häromdagen köpte jag ett par nya träningsskor på nätet, och vid utcheckningen i kassan fick jag välja betalningssätt. Jag fyllde i min mejladress i tron att jag behövde skapa ett konto på sajten, men istället tog Klarna – som alltså visade sig hantera även Sportamores betalningar – över. Ett klick senare möttes jag av det korta meddelandet tack för ditt köp, en faktura skickas till din mejladress. Ingen kontrollfråga om jag verkligen ville ha faktura – jag hade faktiskt tänkt betala med kort.

Detta sätt att bygga upp en kunddatabas är inte bara oetiskt utan dessutom problematiskt vad gäller integriteten. Jag ska inte gå in på detaljer, men i praktiken är det möjligt att på ett enkelt sätt vaska fram personnummer för alla som någon gång handlat på faktura i någon webbutik som är ansluten till Klarna.

Det, om något är ett bra sätt att bojkotta betaltjänsten. Numera undviker jag därför medvetet alla butiker som jobbar med Klarna.

Intressant?

Andra bloggares åsikter om , , ,

Internetsäkerhet – med bakdörrarna på vid gavel

Efter de senaste månadernas avslöjanden av visselblåsaren Edward Snowden, är det svårt att bli förvånad längre när det gäller omfattningen av den massiva övervakning som amerikanska NSA ägnat sig åt, i nära samarbete med vännerna på brittiska GHCQ och svenska FRA. De senaste uppgifterna visar som bekant att den senare organisationen alltså bedriver en omfattande kartläggning av svenska medborgare – och sannolikt lämnar vidare denna information till sina amerikanska underrättelsekolleger. Om inte detta är brott mot rikets säkerhet, så vet jag inte vad som skulle kvalificera sig för denna brottsrubricering.

Plötsligt får det politiska tassandet kring övervakningsskandalen alltså en logisk förklaring. Självklart ställs inte Obama till svars för NSA:s massövervakning av regeringen – eller S-oppositionen – eftersom samma politiker varit delaktiga i att godkänna FRA:s egen massövervakning av all vår mejl, Internet- och telefontrafik. Och lika klart står det att FRA säkerligen får en avsevärd del av sin finansiering från andra sidan Atlanten, som tack för hjälpen att avlyssna både ryssar och svenskar.

Inget av ovanstående förvånar. Vad som däremot skrämmer är de nya uppgifterna om att NSA skulle ha lyckats kringgå eller knäcka krypteringsalgoritmer, alltså sådana som används för allt ifrån säkra kortbetalningar, Internetbanker och överföring av känsliga dokument skyddade med 128- eller 256-bitars kryptering. Enligt de nya uppgifterna ska NSA antingen ha övertalat/tvingat utvecklarna att lägga in bakdörrar i systemen, eller utnyttjat okända säkerhetshål, som sedan kryptoföretagen övertalats/förbjudits att plugga igen – för att på så sätt ge underrättelsetjänsten fortsatt fri access till de krypterade uppgifterna..

Om ovanstående stämmer, innebär det alltså att hela Internet är trasigt, och att ingen  går att lita på längre. Vad spelar det för roll om jag betalar tiotusentals kronor om året för ett signerat servercertifikat från Verisign för att singalera att det är tryggt att göra affärer med mig – om samma bolag lagt in bakdörrar som står på vid gavel för hemliga polisen? Och med tanke på det stora antal individer som i så fall har tillgång till dessa bakdörrar, vore det närmast ett under om uppgifterna inte hamnade i händerna på folk med betydligt mindre altruistisk läggning än Snowden, sådana som föredrar att utnyttja kunskaperna för att stjäla folks pengar. Hackade betalsystem och kortdatabaser har det förvisso inte saknats exempel på de senaste åren.

Samtidigt med dessa avslöjanden fortsätter övervakningsmyndigheterna sin idoga kamp mot anonymiteten. För parallellt med att NSA, GCHQ, FRA m fl förkortningar skaffar sig direkt tillgång till våra hemligheter, pågår det ett storskaligt krig mot så kallade anonymiseringstjänster och VPN-leverantörer.

Lavabit, en leverantör av krypterad email sedan 10 års tid – bland annat för Richard Snowden – stängde nyligen efter krav från FBI om att få full access till systemet som hade 350.000 kunder. Betaltjänstföretaget Payson ströp tidigare i somras alla betalningar till den svenska VPN-tjänsten Ipredator – enligt uppgift efter krav från Visa och Mastercard – något som även drabbade brittiska TorGuard och TorMail. Paypal stoppade donationer till Wikileaks för flera år sedan, och nu i veckan frös betalförmedlaren 45.000 USD för den lilla isländska startupen Mailpile, en crowdfundad e-mailklient vars syfte är att låta användaren behålla data under egen kontroll, istället för att förlita sig på mailtjänster som Micrsoft eller Google.

Trenden är alltså solklar: vi ska till varje pris hindras att vara anonyma på nätet. De enda säkerhetslösningar som de facto tillåts är de bristfälliga som övervakningsstaten har godkänt och har full tillgång till. Det är även i ljuset av detta vi ska se kampen mot kontanterna: målet är att i princip inga affärer ska kunna ske anonymt, något som även avspeglas i EU:s nya betaltjänstdirektiv, där det bland annat finns krav på att legitimera sig vid inlösen av värdecheckar eller vinster på mer än 20 EUR (160 kr).

Allt detta försvarar våra politiker – till exempel Cecilia Malmström som förmodligen gjort mer än någon svensk politiker när det gäller att avskaffa integriteten på nätet – med att det bara är folk som sysslar med brottslighet, terror och barnporr som behöver vara anonyma på nätet.

Med samma resonemang som grund är det underligt att ingen ännu lagt fram förslag på att polisen ska öppna och kontrollera samtliga postförsändelser. Eller krav på att vi alla installerar dörrlås med en och samma huvudnyckel som förvaras hos polisen – i den händelse att den skulle se ett behov av att kontrollera om något brott begås.

Ändå verkar ingen bry sig. Såväl allianspartierna som S är knäpptysta och fortsätter ägna sig åt ickefrågor som Obamas kungabesök, arbetsförmedlingens VD-fiasko och stängningen av Lundsberg. Piratpartiet, som borde ha uppemot 10 procent av väljarsympatierna, syns inte ens i mätningarna.

För att uttrycka sig som amerikanerna:

We’re f**cked.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD Näringsliv, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , , ,

S-märkt politik: lås in alla barn

Läser om Socialdemokraternas förslag för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten, som i mångt och mycket går ut på det gamla klassiska receptet – att trolla bort dem ur statistiken. Förslaget nyligen om obligatoriskt gymnasium (treårigt får man anta) är därför helt i linje med vad Göran Persson och hans föregångare alltid gjort: frisera statistiken istället för att göra något åt grundproblemet – alltså att det finns för få ungdomsjobb.

Genom att tvinga alla upp till 19 att gå i gymnasium kommer S givetvis åt en del av grundproblemet, men långt ifrån hela, Förmodligen krävs det inlåsning med elektronisk fotboja ända upp i 25-årsåldern om ungdomsarbetslösheten ska kunna utrotas med S-politik.  Fast förslaget om obligatorisk högskola kanske inte är så långt borta.

Redan i höstas föreslog S att den idag frivilliga förskoleklassen för sexåringar skulle göras obligatorisk. Och idag kom det senaste förslaget: allmän förskola redan från tvåårsåldern.

Stora delar av S  skol- och jobbpolitik kan alltså sammanfattas under parollen ”lås in dem”.

Nu väntar vi spänt på vad nästa förslag från S ska bli, för nyfödda och den stora gruppen mellan 25 och pensionsåldern, som springer runt helt utanför socialdemokratisk kontroll. Sånt oskick måste stävjas.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Bankslav vid sju års ålder

Ingen kan ha undgått att de stora bankerna som bäst håller på att flytta fram sina positioner – och viktigast i arbetet med att förslava oss är att avskaffa det som vi kallar pengar, dvs sedlar och mynt. Värdeinstrument som kontanter, guld och silver måste bekämpas – sådant innebär nämligen att människor är fria att fatta egna ekonomiska beslut utan att banken tjänar på transaktionen. Dessutom ser de inte hur man använder sina stålar, vilket alltid är misstänksamt.

För några veckor sedan lanserades mobiltjänsten Swish, som ska få oss att använda smartfånen för att betala småskulder till varandra, till exempel efter en middag på restaurang där en i sällskapet använder kreditkort. Fördelen är att man slipper springa iväg till en uttagsautomat och hämta cash, till glädje framför allt för bankerna som slipper kostnaden för att transportera kontanter och dessutom kan tjäna en slant på varje liten transaktion. Till skillnad från att ta ut kontanter, kostar det nämligen en ”avgift” för varje överföring som görs via Swish. Banken sparar massor med pengar och eliminerar samtidigt rånrisken och kostnaden för att hyra vaktbolag för att ladda bankomaterna.

Som tack för detta får du alltså betala. Visst är det fantastiskt med ny teknik.

Hur som helst. Det finns en attraktiv grupp av konsumenter som ännu inte tvingats in i det kontantlösa samhället, och som i stor utsträckning får pengar varje vecka eller månad. Farliga, subversiva KONTANTER som barn springer omkring och handlar för helt oövervakat, långt bortom bankernas kontroll. Detta missbruk måste givetvis stävjas, och därför lanserar nu Handelsbanken idén att även barn under 10 år ska kunna få betalkort.

Man behöver inte vara penningsystemshaverist för att känna oro för det kontrollsamhälle som storbankerna via sitt oligopol är på väg att bygga upp, finansierat av oss kunder och ivrigt påhejat av bland andra EU, vars pengatvättsdirektiv inneburit att man numera tvingas till förnedrande korsförhör varje gång man vill sätta in en tusenlapp på sitt konto. (När jag sålde bilen i våras, var jag till och med tvungen att visa upp ett försäljningsavtal i original, underskrivet av köparen, för att tillåtas sätta in pengarna på min bank.) Och på ICA (en annan viktig spelare i övervakningssamhället) i Nacka måste jag visa legitimation om jag vill lösa in pantkvitton för mer än 100 kr.

En av de mest revolutionära aktiviteter man kan ägna sig åt idag är alltså att klippa bankkorten och envisas med att fortsätta använda kontanter. Och så långt det nånsin är möjligt vägra att ”registrera sig som kund” när man handlar. Framför allt borde barnen slippa att bli övervakade när de köper sitt lördagsgodis.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Uthängd på nätet

Tittar just nu på Du är Googlad på SvT2, en mycket viktig dokumentär om hur lätt det är att få sitt liv förstört på Internet. Riktigt vidrigt är det hur företagaren Bengt Gangemi i Malmö pekats ut som blufföretagare, och cancerdrabbade Tina Ax hängts ut av sin före detta sambo. Själv skriver jag det här för att dra mitt strå till stacken och förändra Bengts och Tinas sökresulttat.

Ni som missat dolumentären – se den på SvT Play.

Intressant?

Vad har Centern att förlora på att rösta nej?


Datalagringsdirektivet, det som kommer att tvinga Internet- och teleoperatörer att spara all vår kommunikation, alltså alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden, Internetuppkopplingar och mobilpositioner, ska röstas igenom i riksdagen i morgon, och kommer att börja gälla så snart som i maj.

Brådskan i beslutsfattandet beror på att myndigheterna omgående måste få kontroll över de delar av de få delar av våra liv som de fortfarande inte kontrollerar fullt ut. Och för den eventualitet att vi alla kanske begår något olagligt i framtiden, måste ju polisen, Säpo och/eller diverse upphovsrättsorganisationer enkelt och smärtfritt kunna hämta fram bevisen.

Eller också måste lagen införas för att EU tvingar oss till det. Vilket i ärlighetens namn känns något underligt, eftersom EU just nu håller på med en översyn av direktivet. Alltså finns det frågetecken även från EU-håll till lagen.

Mest förbryllande är dock småpartiernas hållning i frågan. Särskilt Centern, vars ungdomsförbund är starkt emot datalagringen, och flera riksdagsledamöter (nu har ju partiet i och för sig inte så många) sagt att de röstar ja under någon slags protest, precis som i FRA-beslutet för ett par år sedan när Maud Olofsson tvingade en gråtande Fredrik Federley rösta igenom FRA-lagen.

Idag borde Mauds partipiskan vara borta, och inte bara Federley borde kunna rösta mot Datalagringsdirektivet utan varenda centerriksdagsman. Att införandet av lagen skulle vara en viktig fråga för Centern har jag mycket svårt att förstå – Stureplansfalangen torde vara emot lagen, och bönderna i Jönköpings län har nog annat att oroa sig för.

Den eventuella Allianspiskan kan Centern också högaktingsfullt strunta i. Fredrik Reinfeldt har för länge sedan kastat Centern under bussen, och gör nu allt för att gulla med Miljöpartiet för att få en majoritet i nästa val.

Att våga säga nej till Datalagringen är förmodligen det enda som kan rädda ansiktet på Centern – och möjligtvis en plats i Riksdagen efter 2014. Så vad i hela friden väntar de på?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vägen till helvetet är kantad av praktiska funktioner

Mina resemönster är inte så där vansinnigt spännande.

Steve Jobs och Apple står bokstavligen med brallorna nere, efter avslöjandet igår om att företagets storsäljare Iphone registrerar sin ägares rörelsemönster in i minsta detalj – eller åtminstone ner på basstationsnivå. Informationen om var telefonen befunnit sig sparas ner i hittills okänd fil på telefonen. Innehållet är platsdata (longitud och latitud) samt tidpunkt för besöket, och filen synkas över till datorn som telefonen kopplas till.

Med det verktyg som de brittiska dataforskarna Pete Warden och Alasdair Allan tagit fram, kan man lätt göra en grafisk representation av innehållet, som sträcker sig ungefär ett år tillbaka i tiden. Själv kan jag tydligt se mina resemönster från förra sommaren och framåt, då jag mest pendlade från Värmdö till Stockholm City, med ett par avstickare på semester till Varberg, Skåne och Eskilstuna. Inget dramatiskt precis.

Men för många andra kan denna typ av information vara extremt känslig om den kommer ut. Svartsjuka sambor kan börja kontrollera var partnern varit. Journalister som arbetar i mindre demokratiskt utvecklade delar av världen måste plötsligt räkna med möjligheten att telefonen kan beslagtas och tömmas på information av regimer som vill ha koll  på var reportern rest (och därmed kanske även vem han/hon träfffat). Joakim Jardenberg visar ett eget exempel från sitt eget besök i Kairo förra året, då han mötte ett antal bloggare – möten som kartlades av hans Iphone.

Apple har ännu inte kommenterat avslöjandet, men vd:n Steve Jobs har i tidigare intervjuer försäkrat att kundernas personliga uppgifter är trygga. Bara någon månad senare lyckades hackare komma över kontaktuppgifter till  114.000 Ipad-användare

Men det är inte bara Apple som slarvar med integriteten. Google gjorde bort sig på liknande sätt med Buzz, och i samband med fotograferings-sessionerna för Google Maps ”råkade” företaget kartlägga städernas öppna trådlösa nätverk – oklart exakt varför.

Facebooks öppna arkitektur för inloggning, kommentering och delning, Facebook Connect, har revolutionerat mediebranschen. Men tyvärr glömde man att testa säkerheten i systemet. En plugin, Firesheep, var allt som krävdes för att kunna ta kontroll över andras Facebook-konton – om dessa varit oförsiktiga nog att logga in på ett okrypterat trådlöst nätverk, som Telia Homerun.

Självklart tror jag inte att Apple haft några onda avsikter med att lägga in spårningen i sina telefoner, att företaget agerar på uppdrag av Homeland Security, eller bara föregår EU:s omdebatterade datalagringsdirektiv.

Men blotta det faktum att filen faktiskt finns, innebär naturligtvis också att Apple tänkt att använda den till något, och det är ingen särskilt kvalificerad gissning att alla världens Iphone-telefoner kontinuerligt rapporterar in dessa data. Kanske Apple bara vill veta var det finns dålig mobiltäckning, för att förbättra antenndesignen? Eller så tänker Jobs & Co att använda alla sina miljontals kunders trafikdata för att bygga nya, häftiga tjänster som vi ännu inte sett.

Oavsett vilka skäl som ligger bakom, sätter det strålkastarljuset på ett stort problem i dagens extremt teknikdrivna mediesamhälle. De som utvecklar alla dessa nya smarta tjänster och schyssta appar tänker sällan på hur dessa verktyg kan missbrukas om de hamnar i fel händer. Och det finns sällan någon tid för eftertanke – det gäller att vara först med det senaste!

Det brukar heta att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter. Och ett antal praktiska funktioner.

Intressant?

Press: DN 1, 2, SvD 1, 2, Affärsvärlden, Mac World, Pc För Alla, Expressen

Bloggar: Kjellberg, Mymlan, No Size Fits All

Andra bloggare om , , , ,

Slemmet Assange slår till igen

Julian Assange, talesperson för Wikileaks och motståndare till kondomer.

Jag tänker inte ta ställning i frågan huruvida Julian Assange är skyldig till våldtäkt eller ej, men jag kan konstatera att mannen uppvisar ett riktigt slemmigt beteende när han mer eller mindre tvingar till sig sex utan kondom, trots att tjejen klart och tydligt sagt nej. ”Surprise sex” liksom. Festligt!

Problemet med Julian Assange är att han inte på långa vägar kan leva upp till den rockstjärnestatus han uppnått. I grunden är och förblir Assange en självupptagen nörd, som säkert är en hejare på att hacka datorer och att programmera portscanners (mjukvara för att bryta sig in i andras system). Men så hamnade han plötsligt i hela världens rampljus, och förutsätter därför att samtliga världens kvinnor vill ligga med honom – utan kondom.

Nu sitter han i där i sitt brittiska slott, skyddad av diverse mediekändisar, som okritiskt sluter upp bakom hans bisarra anklagelser om att Sverige skulle styras av en feministisk maffia. Som dessutom är fräck nog att förvägra Assange hans mänskliga rättighet att knulla utan kondom!

Men det är inte bara Assanges medeltida syn på sex som hans tillskyndare väljer att blunda för. Den senaste masspubliceringen av diplomatpost innebar också att Assange och Wikileaks lyckades med konststycket att begrava demokratiseringsprocessen  i Zimbabwe. The Atlantic skriver om resultatet av ett möte förra julen där diplomater från EU, Storbritannien och USA träffade oppositionsledaren Morgan Tsvangirai, den starkaste – och just nu enda – kraften för demokratiska reformer i Zimbabwe. Ända tills Wikileaks publicerade alla detaljer från mötet alltså.

Later that day, the U.S. embassy in Zimbabwe dutifully reported the details of the meeting to Washington in a confidential U.S. State Department diplomatic cable. And slightly less than one year later, WikiLeaks released it to the world.

The reaction in Zimbabwe was swift. Zimbabwe’s Mugabe-appointed attorney general announced he was investigating the Prime Minister on treason charges based exclusively on the contents of the leaked cable. While it’s unlikely Tsvangirai could be convicted on the contents of the cable alone, the political damage has already been done. The cable provides Mugabe the opportunity to portray Tsvangirai as an agent of foreign governments working against the people of Zimbabwe. Furthermore, it could provide Mugabe with the pretense to abandon the coalition government that allowed Tsvangirai to become prime minister in 2009.

It’s difficult to see this as anything but a major setback for democracy in Zimbabwe. Even if Tsvangirai is not charged with treason, the opponents to democratic reforms have won a significant victory.

Journalistik har aldrig handlat om att publicera allt man vet och sedan skita i konsekvenserna. Det är därför det finns journalistutbildningar, etiska regler och chefredaktörer. Men med Wikileaks har alla normala journalistiska avvägningar kastats under bussen. Kulten kring Assange, som utmålas som en modern Cyber-Che Guevara, livligt uppblåst av den USA-hatande vänstern, är motbjudande. Och farlig.

Ingen som känner mig kan påstå att jag hyser några radikalfeministiska åsikter (vad det nu är). Men jag kan inte låta bli att tycka att Julian Assange är både en idiot och ett mansslem.

Intressant?

Skånskan, SmålandspostenAftonbladet, Expressen, DN, SvD 1, 2

Andra bloggare om , , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: