And The Band Played On

Etikett: irak

IS-propagandan döljer ett kalifat på fallrepet

Den ryska propagandan har under lång tid siktat in sig på att sprida Putinismens skruvade verklighetsbild i sociala medier. Efter att medierna förtjänstfullt avslöjat de ryska ”trollfabrikerna”, är de flesta av oss dock medvetna om vad som pågår – även om ledande tidningar fortfarande välvilligt upplåter utrymme för Putins stödtrupper.

Däremot har vi varit mycket sena att vakna när det gäller terrorgruppen IS – eller daesh som är det mer passande namnet – mycket framgångsrika propaganda på nätet. Denna islamistiska främlingslegion må ha vunnit vissa militära segrar, men de ojämförbart största framgångarna har de haft på Facebook, som blivit det bestialiska mördarbandets främsta reklam- och rekryteringskanal. I sociala medier har daesh fått fritt spelrum för att etablera en bild av sig självt som oövervinneligt – trots att det territorium de faktiskt kontrollerar är begränsat till ett par ökenvägar i Syrien och Irak. Platser där ett maktvakuum  lämnat fältet öppet för terroristernas erövringar. Genom filmer som visar massavrättningar, halshuggningar och andra bestialiska sätt att mörda civila i de ockuperade områdena – publicerade på Youtube och Facebook – vill terroristerna ingjuta skräck i sina motståndare – och samtidigt locka nya potentiella folkmördare att ansluta sig. (Själva rekryteringsprocessen i sociala medier har Aftonbladet skildrat i en mycket bra artikelserie.)

Och vi har hittills i allt väsentligt gjort jobbet för dem, genom att sprida filmerna och underblåsa bilden av ett gäng mördare och barnvåldtäktsmän som en ”arme” som etablerat en egen stat.

Samtidigt döljer denna nätpropaganda det faktum att daesh håller på att förlora greppet – det så kallade kalifatet som gruppens ledare Abu Bakr al-Baghdadi utropat i den syriska staden Raqqa är på fallrepet och efter de kurdiska framgångarna i norra Syrien, där PKK:s självförsvarsstyrkor YPG och YPJ (som består av endast kvinnliga krigare) drivit ut IS ur stora delar av det som kurderna själva kallar Rojava.

telabyad

Aktuell karta över de områden som kurdiska styrkor erövrat längs gränsen mot Turkiet. Klicka för att komma till ursprungskällan.

För några veckor sedan kastades daesh ut från den strategiska gränsstaden Tel Abyad, som fungerat som införselväg av både vapen och stridande från Turkiet. Även den viktiga knutpunkten Ayn Issa erövrades nyligen, och YPG/YPJ kontrollerar nu, tillsammans med styrkor ur den Fria syriska armén, de stora försörjningslederna till Raqqa bara några mil bort. Enligt Pentagon har IS nu förlorat 25 procent av sina erövrade områden.

Det ser alltså ut som att al-Baghdadis kalifat lever på lånad tid.

Den förre israeliske premiärministern Ehud Barak intervjuades nyligen om sin syn på IS i ryska propagandakanalen RT (styrd av Putin, ska tilläggas). Barak, med 35 års tjänstgöring i IDF, där han avslutade sin karriär som generalstabschef, är inte särskilt imponerad av IS landvinningar. ”En samordnad insats mot terrorgruppen skulle kunna radera ut den på ett par dagar”, enligt Ehud barak.

Baraks bild förstärks av hur de kurdiska självförsvarsstyrkorna besegrat IS i varenda strid sedan förra sommaren. Idag kontrollerar kurdiska styrkor – trots stor brist på tunga vapen – stora delar av norra Syrien. Ställd mot en motiverad och stridsvan armé, flyr daesh med svansen mellan benen – eller försöker spränga sig i luften för att om möjligt ta med sig några motståndare i döden.

Så när vi läser om daeshs ”offensiver”, så är det inga militära aktioner det handlar om, snarare deseprata terrordåd. Som när IS i förra veckan smög in i Kobane via Turkiet (Nato-landet som alltså aktivt hjälper terroristerna) och mördade hundratalsobeväpnade kvinnor, barn och gamla. Det är alltså en ”offensiv” mot civilbefolkningen som det skrivs om – någon militär offensiv har gruppen inte klarat att genomföra.

Att IS-propagandan i sociala medier äntligen börjar bekämpas är ett viktigt steg. Ett annat viktigt steg måste vara att vi slutar att agera nyttiga idioter för terroristerna – framför allt genom hur vi skriver om dem.  IS är allt annat än oövervinnerliga, de har inte någon ”stat”, och de ”avrättar” inte människor – de är kallblodiga mördare.

Istället för att hjälpa till att bygga propagandabilden av denna terrorgrupp, en bild som maskerar det faktum att kalifatet just nu vilar på lerfötter, vore det på sin plats med en nykter verklighetsbild av läget. Och den är att IS kommer att förlora, om eller när motståndarna bestämmer sig för att göra gemensam sak och driva ut ”kalifen” al-Baghdadi från sin huvudstad.

En intressant aspekt är den psykologiska effekten av att just kvinnliga soldater slåss mot daesh – en effekt som kan vara av stor strategisk betydelse. I den indoktrinering som IS-rekryterna sätts för, utlovas nämligen garanterad plats i paradiset för den som dör i strid – men bara om det är en man som håller i vapnet. I annat fall väntar helvetet. I Mustafa Cans reportage från det befirade Kobane, vittnar en ung kvinnlig YPJ-soldat om hur terroristerna flyr i panik när kvinnorna anfaller.

”Du skulle ha sett hur rädda IS var för oss; att dödas av en kvinna är att inte hamna i paradiset där 74 jungfrur väntar på den helige krigaren, skrattar Agri Arab när vi närmar oss gårdsplanen där ett tiotal unga soldater uppehåller sig.”

Med lite mer kvalificerat stöd till de heroiska kämparna i kurdiska YPG/YPJ – framför allt tyngre vapen som sagt – hade det inte dröjt särskilt länge innan Abu Bakr Al-Bagdadhi släpats upp ur det hål där han sitter och trycker i huvudstaden Raqqa, för vidare leverans till en varmare plats.

Det är den berättelsen vi borde sprida, istället för att okritiskt agera rekryterare åt barbarer och mördare.

Intressant?

Fler om , , ,

Blixtkriget i Irak: vi bombade själva extremisterna till makten

irak_isis

Jihadisternas blixtkrig i Irak hotar nu huvudstaden Bagdad.

Att Iraks näst största stad, Mosul, fallit i händerna på extremjihadisterna i ISIS (Islamiska staten i Irak och a-Sham) och rebellerna genom sitt blixtkrig nu står utanför portarna till Bagdad är tyvärr ingen överraskning. Det är tvärtom en logisk följd av de senaste årens katastrofala politik som västvärlden – framför allt såväl USA och dess allierade – fört i Mellanöstern. Förblindande av den våg av till synes folkliga uppror som spred sig som en löpeld över Nordafrika vintern och våren 2011, var det få i ledande ställning som märkte hur extremiströrelser och militanta grupper, som Al-Qaida, bäddade in sig i den spirande demokratirörelsen – och inom kort tog över kampen med vapenmakt. Med aktivt stöd av samma länder som ägnat decennier åt att bekämpa samma terrorister i Afghanistan, Pakistan och Irak.

I Egypten stoppades den radikala islamiströrelsen Muslimska brödraskapet och dess nyvalde president Muhammed Mursi – som backades upp helhjärtat av USA och EU – i sista stund från att stöpa om landet till en islamistisk gudsstat, genom en militärkupp förra sommaren. Egyptens korta demokratiexperiment ledde bara fram till att en till största delen sekulär diktatur ersattes av en religiös – och nu är landet tillbaka på ruta ett igen.

I Libyen lyckades däremot de rebellerna – med stor hjälp av en flygförbudszon patrullerad av USA, EU och Nato – att störta och avrätta diktatorn Muammar Khadaffi. En insats där Sverige deltog med Jasplan för spaning och stridsledning åt Natos attackflyg, som kunde bomba sönder Khadaffis försvar och bereda vägen för rebellgrupper som Al-Qaida-anknutna Libyan Islamic Fighting Group (LIFG) med bas i Cyrenaica, Libyens östra provins. Just LIFG var tongivande i striderna som drev bort Khadaffi från Tripoli hösten 2011.

terrorspridning

Så har terrorn spritts från Libyen efter Khadaffis fall. Illustration från Land Destroyer Report.

Någon befrielse var det dock knappast tal om, efterssom det till övervägande del Al-Qaidakrigare och andra extremister som vi gemensamt bombade fram till makten. Efter Khadaffis död har Libyen inte helt oväntat fallit ner i anarki och sekteristiskt våld, oljeexporten upphört och terrorfalanger härjar fritt i landet. De gigantiska vapenlager som Khadaffiregimen kontrollerade hamnade i jihadisternas händer, och används nu för att turboladda inte bara Al-Qaida i Libyen utan även terrorgrupper i alla väderstreck. Som islamististrebellerna AQIM (Al-Qaida i Islamiska Maghreb) i Mali, Boko Haram i Nigeria, al-Shabaab i Kenya och Al-Qaida i Afghanistan och Pakistan.  Men framför allt har vapen och stridstränade jihadister sänts till Syrien och den mångåriga kampen där mot Assadregimen. Så sent som 2012 utropade Benghazi och regionen Cyreneica självständighet av Al-Qaida i Maghreb och styrs numera av ett slags terroremirat, där jihadister och vapen blivit Libyens främsta exportvara.

Att Al-Qaida – som numera går under en rad namn som Islamiska staten i Syrien och Levanten (ISIL) och ISIS  – håller på att ta makten i Irak, är alltså inget att bli förvånad över. Vi har själva grundat för extremisternas framfart genom en kombination av godtrogenhet och okunnighet om den ofta volatila maktbalansen i Mellanöstern – och genom att aktivt bomba bort de regimer som tidigare bekämpat dessa rörelser.

För Barack Obama, EU och alla oss andra vanliga hyggliga demokrater i väst, var det ju så enkelt att ta moralisk ställning mot förtryckare och avskydda diktatorer. Men vi såg inte vilka som stod redo att ta makten när despoterna var borta. Alternativ som i nästan varje fall var än värre. Under diktatorer som Bashir al-Assad åtnjöt exempelvis kristna och andra religiösa minoriteter ett visst skydd från förföljelse – idag har dessa befolkningsgrupper nästan helt drivits iväg från stora delar av Mellanöstern av de islamistiska terrorgrupperna. Och näst på tur står den Shiamuslimska befolkningen i Irak.

mccain_libya

Republikanen John McCain på besök hos frihetshjältarna i Benghazi. Som visade sig styrda av Al-Qaida…

En utmärkt illustration till denna godtrogenhet är när den tidigare republikanske presidentkandidaten John McCain besökte Benghazi under Libyenkriget och hyllade de lokala ”frihetskämparna” som stred mot Khadaffi och för ett demokratiskt Libyen. Hade han vänt sig om och tittat upp på taket av den domstolsbyggnad han stod utanför, hade han upptäckt att Al-Qaidas svarta flagga vajade på myndighetsbyggnaden.

alqaida_benghazi

Al-Qaidas svarta flagga över Benghazi.

Den 11 september 2012 gick samma frihetskämpar till attack mot det amerikanska konsulatet i Benghazi och dödade fyra amerikaner, däribland ambassadören Chris Stevens.

Så sent som förra sommaren var USA dessutom övertygade om att det var en riktigt bra idé att bomba Assadregimen – och därmed ge de olika terrorgrupperna i Syrien en hjälpande hand i kampen mot diktatorn. Som tur var lät sig Obama och hans utrikesminister övertalas om vansinnet i denna idé.

Assad har, till skillnad från Khadaffi, luftherravälde och dessutom riklig tillgång till ryska vapensystem. Därför håller nu kriget i Syrien på att vända, terrorgrupperna trängs ut från viktiga städer som Homs och Aleppo, och reträtten sker österut – in i Irak. Och där finns ingen allierad med bombflyg och vältränade marktrupper som kan komma till snabb undsättning mot de stridsvana extremisterna med daglig stridserfarenhet i stadsmiljö sedan flera år.

11 år efter USA:s krig mot Irak, startat i syfte att straffa Saddam Hussein för hans påstådda massförstörelsevapen och stöd till terrorister (anklagelser som senare visade sig vara fabricerade), håller Irak på att falla i Al-Qaidas händer som ett indirekt resultat av USA:s och västvärldens misslyckade politik. Tusentals amerikanska soldater och otaliga civila fick sätta livet till i kampen mot terrorismen och för att få bort Saddam från makten i Irak – ett land där Al-Qaida högst sannolikt inte fanns före 2003.

Idag är samma terrorister på väg att ta makten över stora delar av landet. De har aldrig varit lika starka och kontrollerat så stort territorum som idag. Och fler än nånsin finns dessutom i Europa och USA; mer vältränade, bättre beväpnade och mer fanatiska än nånsin. Det är ett geopolitiskt fiasko av episka proportioner, som i förlängningen hotar vår energiförsörjning och riskerar att kasta in regionen i ytterligare ett ändlöst krig, där Iran inte kommer att sitta med händerna i kors och se grannlandet falla sönder.

Hade det funnits ett Nobelpris i ironi, hade George W. Bush, Barack Obama och dessa presidenters Mellanösternpolitik varit självskrivna vinnare.

Intressant?

Aftonbladet, DN 1, 2, SVD 1, 2

Fler om , , , ,

Bättre ordning i Bagdad än i Bryssel

Det skrivs inte särskilt mycket i svenska medier om vad som händer mitt i hjärtat av EU, men det är ju symtomatiskt. Vi skeppar ju gladeligen iväg hundratals miljarder till Bryssel, men bryr oss inte nämvärt om vad som händer med slantarna.

Demonstrationer – FÖR en regering. En syn man inte ser varje dag.

Hur som helst, Belgien har nu varit utan regering i mer än nio månader sedan den tidigare koalitionsregeringen brakade samman i juni förra sommaren, och i förra veckan gav den av Belgiens kung tillsatte medlaren upp – det är omöjligt att få de sju partierna i det belgiska parlamentet att samarbeta. I botten av konflikten ligger givetvis de historiska motsättningarna mellan de 4,5 miljoner fransktalande invånarna i syd (Vallonien) och de 6 miljonerna flamländarna i norra delen av landet. Och inget tyder på att det parlamentariska dödläget kommer att kunna brytas före den 17 februari, då Belgien kommer att ha varit utan regering i 250 dagar och då blir världsmästare i grenen regeringsoduglighet. I skirvande stundinnehar Irak rekordet – det tog 249 dagar att bilda regering efter de första fria valen i landet i början av 2010. Man kan dock med visst fog påstå att politikerna i Bagdad hade något större utmaningar än belgarna, som trots allt varit en demokrati under större delen av 1900-talet.

Belgarna börjar dock att tröttna på sina politiker, och gick i helgen demonstrerade drygt 30.000 på Bryssels gator — för att sätta press på partierna i parlamentet att bilda en regering. Det kravet lär vara ganska unikt för ett demonstrationståg…

Nu är det ju självklart så att belgisk inrikespolitik inte direkt har med EU att göra. Men visst är talande att ”presidenten” för EU – ordföranden i Europeiska rådet – Herman von Rompuy, med speciella ansvar att hålla ihop unionen, kommer just från – Belgien…

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Nätet måste vara fritt – inte bara i Kina

Dagens och gårdagens stora debattämne i bloggvärlden är filmen som visar hur amerikanska helikopterbesättningar mördar och lemlästar ett dussintal civila  obeväpnade människor i Bagdad sommaren 2007. Filmen är vidrig att se – inte minst för de hånfulla kommentarerna och skrattet från besättningen när de skjutit och sprängt sina mål i bitar; “kolla alla de döda jävlarna, ha ha…” De drar sig inte ens för öppna eld mot en minibuss med två barn i, som kommer för att rädda de svårt skadade – däribland två journalister från nyhetsbyrån Reuters. Det är som en scen ur Stanley Kubricks Full Metal Jacket, men i verkligheten och utan ett vettigt manus – bara blodtörstiga och skjutglada soldater som glatt mejar ner allt i sin väg.

I alla demokratier värda namnet skulle helikopterskyttarna och deras befäl ställts inför krigsrätt, men i fallet med morden i Bagdad 2007, hade händelsen aldrig uppmärksammats om det inte varit för den ideella sajten Wikileaks.org, som under sin blott treåriga existens sannolikt grävt fram fler scoop än vad Washington Post åstadkommit på mer än 30 år. Incidenten med helikopterattacken hade redan utretts av den amerikanska försvarsmakten, som inte helt oväntat kom fram till att inga fel hade begåtts. Och filmen hade sannolikt aldrig kommit till allmänhetens kännedom om det inte varit för att en whistleblower inom USA:s militär hade läckt den 38 minuter långa videon till WikiLeaks, som genom kontakter via Internet lyckades knäcka filmens kryptering och lägga ut den till allmän beskådan. Och enligt Daniel Schmitt, talesperson för WikiLeaks, finns det fler filmer som väntar på att publiceras.

En sajt som WikiLeaks är naturligtvis fullkomligt livsfarlig för alla världens makthavare, och det är inte förvånande att Pentagon stämplat den lilla sajten som av USA:s största fiender (en rapport som passande nog läcktes på WikiLeaks) eller att myndigheterna gör husrannsakningar med jämna mellanrum hos initiativtagarna för att förhindra publicering av oönskade hemligheter.

Som tur är står de maktlösa mot en medborgarrättsorganisation som vet hur Internet fungerar, och som säkerställt att sajten inte bara finns på en eller ett par fysiska platser utan ligger utspridd över Internet som en slags molntjänst. En av dem som gjort detta möjligt, är svenske  Gottfrid Svartholm, a.k.a Anakata, mest känd som en av upphovsmännen bakom The Pirate Bay. Den torrent-teknik som bl a TPB varit med och utvecklat – och dömts till rekordskadestånd för – gör det alltså möjligt för politiska dissidenter och whistleblowers världen över att berätta sanningar som politiker och militär gör allt för att dölja. Det om något borde väl få slut på struntpratat om att Pirate Bay-aktivisterna bara är ungdomar som vill ha allt gratis.

WikiLeaks har kallats en underrättelsetjänst för vanligt folk och det sajten gör för demokratin i världen kan inte underskattas. Det är kanske så här framtidens grävande journalistik måste bedrivas, i ett samhälle där allt fler myndigheter, organisationer och stater gör allt för att begränsa Internet. Och när de etablerade tidningarna och TV-kanalerna kapitulerat inför makten och nöjer sig med att sända tvättade rapporter från sina ”inbäddade reportar”.

Det var inte så många veckor sedan som USA:s utrikesminister Hillary Clinton kritiserade Kina för landets censur av Internet. En kritik som ekar ihålig med tanke på det krigsbrott som USA:s egen försvarsministerium gjort sitt bästa för att dölja.

Länkar: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet | Aftonbladet, Oscar Swartz, Rick Falkvinge

Andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant?

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: