Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: iran

Drönarkrig für alle

På brittiska bloggen Drone Wars UK kan man läsa att satellitsystemet som används för att styra obemannade spanings- och attackflygplan, så kallade drönare, heter – håll i er – Skynet. Och som inte detta vore nog för att ge en skrämselhicka, ägs satelliter, datorsystem och programvaran som styr alltihopa av ett privat företag, Paradigm Secure. Uttalat på engelska låter det inte alltför olikt Cyberdyne Systems, det fiktiva (?) företaget bakom Terminator-filmernas version av Skynet – och hur det slutade vet vi ju alltför väl.

Drönare av T3-modell.

Till råga på allt ser både Reaper- och Predatordrönarna ut att vara modellerade direkt från Terminators Hunter Killer Drone, vilket väl är det slutliga beviset för att verkligheten imiterar dikten och vi alla är dömda till en snar och våldsam undergång. Snart kommer Skynet 5 att börja tänka själv, och döda oss alla med sin flotta av luftburna UAV:er (Unmanned Aerial Vehicles).

Drönare av modell MQ-9 Reaper, bestyckad och klar för start i Afghanistan.

Ok, det kanske inte riktigt händer på det sättet. Men om man bortser från de oundvikliga sci-fi-referenserna, kan man konstatera att de obemannade flygande farkosterna, eller drönare i vardagligt tal, håller på att förändra världens konflikter i grunden. Gränserna för var och mot vem man kan föra krig har suddats ut, samtidigt som det blivit snorbilligt att med teknikens hjälp ta livet av terrorister och upprorsmän i de mest otillgängliga delarna av världen. Som i Afghanistans eller Pakistans berg, där det tidigare krävts truppnärvaro på marken med allt vad detta inneburit av riskfyllda transporter och logistik.

Nu sitter ”piloterna” istället bekvämt framför en uppsättning bildskärmar i ett kontrollrum – till exempel på Holloman Air Force base i White Sands, New Mexico, varifrån en stor del av USA:s drönarkrigföring bedrivs. Därifrån styr piloterna sina plan via satellit tusentals mil bort. På förmiddagen kan det handla om ett spaningsuppdrag i Irak, och efter att ha brutit för lunch kan eftermiddagens uppdrag utspela sig i Afghanistan. Piloterna kan tillbringa kvällarna hemma med familjen, och de slipper riskera livet eller att bli nedskjutna och tillfångatagna. Och om en drönare trots allt skulle skjutas ned, handlar det om en förlust på ”bara” några miljoner dollar. Betydligt mer överkomligt än att förlora ett F-16-plan värt nära 20 gånger mer. Dessutom slipper man potentiella gisslansituationer och den rent operativa förlust det innebär att mista en utbildad stridspilot.

Faktum är att obemannad krigföring är det just nu snabbast växande området inom den amerikanska militären. Pentagon bygger ut sin drönarflotta med 30 procent, samtidigt som antalet drönarpiloter blir fler och fler. Inom något år räknar man med att det kommer att utbildas fler drönaroperatörer än traditionella stridspiloter. Och i takt med att tekniken utvecklas kommer fler militära aktiviteter att tas över av distanskrigarna. Det finns redan allt ifrån mekaniska robothundar som fjärrstyrs att desarmera misstänkta bomber till tungt bestyckade ”terminators” som kan assistera framryckande infanteri.

Och det är inte bara Pentagon som bedriver krig på distans. Även om hemlighetsmakeriet kring USA:s använding av obemannade flygplan är stort, är det känt att landet bedriver tre olika UAV-program. Det mest kända är Pentagons drönarprogram i Irak och Afghanistan, medan de andra två drivs av underrättelsetjänsten C.I.A samt det militära Joint Special Operations Command – varje organisation med sin egen dödslista på personer utvalda att elimineras med hjälp av drönare styrda från amerikansk mark. Det kan handla om rebeller i Centralafrika eller knarkkarteller i Colombia – ingen går säker för drönarna, som kan slå till när som helst, dag som natt.

Det finns förstås också problem med att föra krig på distans. En av de största är ett fenomen som är välkänt för alla som spelat datorspel via nätet: så kallad latency eller ”lagg”. Det innebär förenklat att det som drönarpiloten ser på sin bildskärm visas med en viss fördröjning. Det kan handla om bråkdelar av en sekund, men räcker för att göra det  svårt att träffa en rörlig måltavla. Förra året avslöjade Al-Qaida-krigare på den arabiska halvön för en jemenitisk reporter att när de hörde en amerikansk drönare närma sig, började de hoppa runt så mycket de kunde, för att på så sätt lura drönaroperatörerna att missa målet.

Drönare i Black Ops 2, på väg att förinta Los Angeles.

Att utvecklingen kan ge en fingervisning om hur framtidens krig och konflikter kan komma att utkämpas märks också i spelvärlden. I Activisions kommande förstapersonskjutare Black Ops 2 (release 13 november) är det just drönarkriget som står i centrum – eller rättare sagt vad som kan hända i en nära framtid när terrorister lyckas ta kontroll över de obemannade krigsmaskinerna. I en halvdokumentär trailer för spelet uttalar Oliver North (den amerikanske överstelöjtnanten som blev ökänd för sin inblanding i Iran-Contras-affären på 80-talet) följande tänkvärdhet:

”Jag är inte oroad för en kille som försöker kapa ett flygplan. Jag oroar mig för killen som vill kapa ALLA flygplan”.

Black Ops 2 ligger alltså helt rätt i tiden. I början av december förra året lyckades Iran komma över en amerikansk drönare, sannolikt genom att ta över styrsystemet på farkosten. Iranierna sägs nu vara på god väg att reverse-engineera drönaren och ta reda på hur den styrs. Det är alltså inte osannolikt att de iranska mullorna inom ett par år har ett eget UAV-program, vars udd med största sannolikhet kommer att riktas mot Israel.

Som sagt. Det är 2012, drönarkriget är i full gång och styrs av satellitsystemet Skynet.

What could possibly go wrong?

Intressant?

 Merläsning om drönarkriget:
Aljazeera | The decade of war to come

Ars Technica | E3 games exploit real fears in a tumultuous world

DN | Ingen kontrollerar privata drönare
DN | Forskare varnar: Drönare kan hackas av terrorister

Wired | Drone Wars – The Legal Debate Continues

Andra bloggar om , , , , , ,

Ekonomisk självmordspakt mot Iran

Hormuz-sundet, getingmidjan i Persiska viken genom vilken en femtedel av världens olja fraktas.

Vapenskramlet mot Iran tilltar – senaste utvecklingen i det kalla kriget mot USA togs går, när en amerikan dömdes till döden för spioneri. USA och President Obama vill nu få med EU på en gemensam bojkott av iransk råolja – det vill säga själva grundbulten för Irans ekonomi – för att sätta press på landet att upphöra med sitt kärn(vapen)program.

Iran svarar i sin tur med att hota stänga det strategiska Hormuz-sundet, genom vilket 20 procent av världens råolja fraktas via oljetanker varje dag. En blockad av det smala sundet skulle skicka värlsmarknadspriserna på råolja genom taket: enligt analytiker skulle vi kunna få se prisnivåer på över 400 dollar fatet (åtminstone kortsiktigt). Idag pendlar priset runt 100 dollar fatet.

En så kraftig oljeprischock skulle kunna driva USA:s haltande ekonomi rakt in i recession, och för skuldkrisens Europa hade effekterna sannolikt blivit mångdubbelt värre. Värst skulle Grekland drabbas, som numera får mer än en tredjedel av sin olja från Iran (på kredit, enligt rykten som dementerats offentligt av Teheran). Tidigare levererades oljan från Ryssland, Azerbajdzjan och Kazakstan, men sedan Grekland i princip gick i statsfinansiell bankrutt vägrar dessa länder att leverera, av rädsla för att inte få betalt.

Samma läge gäller för övrigt för andra Medelhavsländer, som Spanien och Italien.

Att hoppa på det amerikanska sanktionståget ser alltså vid första anblicken ut att vara rena rama självmordspakten. I bästa fall hamnar stora delar av Sydeuropa i akut energikris, i värsta fall drabbas hela kontinenten av skyhöga bränslepriser som effektivt tar död på en eventuell ekonomisk återhämtning.

För USA är det en helt annan femma. En oljekris i Persiska viken skulle självklart bli kännbar på kort sikt. Men det hade samtidigt inneburit ett mycket stort tryck på Barack Obama att upphäva det mångåriga förbudet mot prospektering av nya oljekällor i USA och stoppet för djuphavsborrning utanför USA:s kuster, som varit i kraft sedan olyckan med Deepwater Horizon för snart två år sedan. Och det militärindustriella komplexet jublar nog också i smyg: de kraftiga nedskärningarna inom det amerikanska försvaret som aviserats efter återtåget från Irak och Afghanistan, kanske kan skjutas ytterligare några år på framtiden om det hettar till på allvar i Hormuz.

Intressant?

SvD, SvD, E24

 

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: