Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: islamism

Vi kanske inte kan stoppa terrorn, men vi borde sluta att finansiera den

Lastbilen som användes vid attacken bogseras bort, natten mot den 8 april. By Frankie Fouganthin – Own work, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

Det har gått en dryg vecka sedan terrordådet i Stockholm, där en 39-åring med uzbekiskt ursprung mördade fyra och skadade ytterligare 15 då han körde en kapad lastbil i full fart nedför Drottninggatan. Det är fortfarande svårt att smälta att det verkligen hände bara ett stenkast från jobbet där vi satt och fredagsfikade när de första inläggen om dådet började dyka upp. Och det tar fortfarande emot att bege sig till Åhléns city där den kapade bryggeribilen slutade sin dödliga framfart.

Framför allt har jag svårt att tänka på Ebba, 11, som enligt den satans mördarens perverterade ideologi var en fiende – en otrogen som förtjänade att dö. Själv pappa till en flicka i samma ålder är det svårt att ta in denna bottenlösa ondska – en ondska som dessvärre har och har haft många apologeter i landet. Och efter en vecka av sorg och kärleksmanifestationer, kanske det börjar bli dags att släppa fram den rättmätiga vreden som många av oss förmodligen bär på.

En vrede mot mördaren, Rakhmat Akilov, men också en vrede mot alla som under många år motarbetat, förhalat och relativiserat terrorn – och stämplat dem som ändå varnat för vad som kunde hända som islamofober och fascister. Det räcker att gå tillbaka ett par år i tiden och den så kallade Reva-debatten, där såväl  nuvarande justitieministern Morgan Johansson som ett stort antal liberaler tog avstånd från polisens arbete med att spåra upp och avvisa människor som befann sig i landet illegalt. Nu, efter terrordådet som utfördes av en så kallat papperslös, ropar samma politiker på hårdare tag.

Själv blir jag mest arg på dels alla hurtfriska kärleksbudskap som vi förväntas möta terrorn med, dels de politiker och tyckare som som snabbt slog fast att terrordådet på Drottninggatan var väntat – det var bara en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Jag kommer aldrig att kunna möta slaktare som Rakhmat Akilov med kärlek – och jag vägrar acceptera att terrorn är någon slags naturlag. Att vi numera måste inrätta våra våra liv efter en ständig beredskap för terrorattacker. Jag vägrar acceptera att att en 11-årig tjej ska leva i oro för att bli överkörd av en lastbil på väg hem från skolan. Jag vägrar att se det som normalt att ständigt kasta blickar över axeln när man går på stan. Att alltid behöva lokalisera närmaste nödutgång när man kommer in i en byggnad – och redan på förhand göra upp en mental flyktplan i händelse av att det dräller in terrorister på kontoret och börjar skjuta. Att hålla huvudet kallt, och lågt, och veta att det bästa tillfället att fly är när skytten byter magasin i sin AK-47 – en operation som tar uppåt tio sekunder – vilket förhoppningsvis ger tid att nå fram till närmaste utgång.

Detta är något som jag, och sannolikt många andra, i liknande ”utsatta” yrken numera får lära oss i de obligatoriska säkerhetsutbildningarna. Hur sjukt är inte detta, om man tänker efter?

Att döma av den politiska diskussionen veckan efter terrordådet, verkar det lyckligtvis ha infunnit sig en slags eftertankens kranka blekhet, framför allt hos Socialdemokraterna. En insikt att om att även om vi måste hjälpa människor som flyr från krig, kan vi inte bara förutsätta att alla är ”goda” eller instinktivt omfamnar den svenska värdegrunden när de korsar gränsen. Och – tyvärr – att ett antal faktiskt hatar oss och allt som vi står för. Precis som barnmördaren Rakhmat Akilov.

Förhoppningen är förstås att denna omsvängning hos S inte bara är tomt prat, utan att de statsbärande delarna av partiet insett att det inte längre fungerar att låta mer eller mindre extrema falanger – både i det egna partiet och hos MP och V – sätta agendan.

Det var ju inte så länge sedan Gustav Fridolin, som nu alltså vill kasta ut papperslösa och förse dem med fotboja, gick till storms mot jakten på ”papperslösa” och rappade för fri asyl. Han har också varit aktiv i Charta 2008, en grupp som försvarade terrorister och motarbetade Säpos kartläggning av extremistiska grupper i Sverige. Det var för övrigt i Charta 2008:s systerorganisation i Storbritannien, Cage UK, som den ökände ”Jihadi John” hade sin ideologiska hemvist. Det vill säga den ökände IS-bödeln som skar huvudet av den amerikanske journalisten James Foley.

Det är inte heller så länge sedan Miljöpartiets Mehmet Kaplan relativiserade problemet med svenska terrorresenärer som anslöt sig till IS med att de inte var värre än de svenska Finlandsfrivilliga på 40-talet. Detta var samme Kaplan som tidigare bjuditi in kända antisemiter som Yvonne Ridley till riksdagen och som verkade tillbringa mer tid i Turkiet tillsammans med sina vänner i Erdogans AKP än han ägnade åt jobbet som bostadsminister. Kaplan är fortfarande kvar i Miljöpartiet – och riksdagen – och vad jag förstår har han fortfarande Fridolins oreserverade stöd.

Som Sophie Löwenmarks kartläggning på Timbros Smedjan visar, har dessutom organisationer med mycket nära band till extrema ideologier – som Sveriges förenade muslimer, SFM  – kunnat håva in miljoner från skattebetalarna, år efter år. Pengar som gått till att sprida hat och motverka integration och demokrati bland unga muslimer.

 

Till allt detta kan vi lägga den inflytelserika falang inom socialdemokratin som går under namnet Tro och solidaritet. En sammanslutning av kristna socialdemokrater, som trots de senaste årens etniska rensning av och attacker mot den kristna minoriteten i exempelvis Syrien och Irak, inte lyfter ett finger för dessa trosfränder. Istället väljer Tro och solidaritet att liera sig med terrorstämplade organisationer som Hamas och turkiska IHH – den senare en organisation som står den maktfullkomlige president Erdogan och hans AKP mycket nära. IHH arrangerar årligen ”Ship to Gaza” där framträdande socialdemokrater allt som ofta mönstrar på. Som den så ofta citerade ”s-märkte statsvetaren” Ulf Bjereld, som numera är ordförande i Tro och solidaritet. (Bakom såväl IHH som Hamas hittar man Muslimska brödraskapet, ur vilket även Recep Tayyip Erdogans parti AKP är sprunget.)

Men det mest graverande – och det som ingen ännu nämnt i debatten efter lastbilsattacken på Drottninggatan – är hur svenska skattebetalare bokstavligen tvingas finansiera terrorism. I november 2014, alltså ungefär samtidigt med det svenska erkännandet av Palestina, valde en palestinier att trampa gasen i botten vid en spårvagnshållplats i Jerusalem. Resulatet: två israeler som stod och väntade mejades ner och dödades, innan terroristen själv hanns upp och sköts ihjäl. Detta blev startskottet för vad som skulle komma att kallas för bilintifadan, och sedan dess har det inträffat hundratals liknande dåd – många med dödlig utgång – framför allt i de stora städerna Jerusalem och Tel Aviv. Denna typ av ”fattigmans-jihad” – att använda bilen som terrorvapen –  föddes alltså här, hösten 2014.

Varför är detta då så viktigt? Jo, för att Sverige under en lång rad år varit en av de mest givmilda bidragsgivarna till Palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas. I samband med erkännandet av Palestina, som var ett av den nuvarande regeringens första beslut, ökades också biståndet till myndigheten till 1,5 miljarder under en femårsperiod.

Pengar som finansierar delar av myndighetens verksamhet – men även pensioner till dömda terrorister. Sedan många år betalar den så kallade martyrfonden nämligen ut ersättning till palestinska terrorister som dödats eller sitter fängslade i Israel för mord och terrorbrott. Ersättningarna är mycket frikostiga och de överstiger ofta vida vad ett vanligt jobb drar in (nyligen beslutade regeringen om att höja martyrersättningen och knyta nivån till konsumentprisindex).

I ett samhälle där upp till 80 procent saknar jobb, blir denna martyrpension givetvis ett incitament för terror – och pengarna kommer alltså från internationella bidragsgivare som Sverige.

Enligt siffror från UN Watch uppgår denna typ av terrorpensioner till sju procent av den palestinska myndighetens budget. Omräknat i svenskt bidrag innebär detta att vi betalar motsvarande drygt 10 miljoner till dömda mördare – vissa av dem sådana som begått samma typ av bilterror som i Stockholm.

Om socialdemokraterna menar allvar med sin nya, tuffa linje mot terrorn, måste dessa bidrag givetvis upphöra per omgående eller åtminstone villkoras hårt. Precis som USA, Storbritannien, Norge och Tyskland redan gjort.

Vi måste sluta att strö pengar över de individer och organisationer som faktiskt hatar mycket av det som vi står för. Annars får vi för eller senare skörda det vi sått. Som på Drottninggatan den 7 april 2017.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Det feministiska partiet kastar sin kvinnliga partiledare under bussen

asaromsnson_2015

Hejdå, regeringen? Åsa Romson vid Miljöpartiets kongress förra året. Idag är allt fler av partiets företrädare eniga om att allt blir bättre om hon får sparken. Foto: Miljöpartiet

Det har snart gått två veckor sedan bomben i regeringspartiet MP briserade. Bostadsministern Mehmet Kaplan hade fastnat på bild tillsammans med turkiska nationalister och fascister, som bara dagar tidigare stått på Sergels torg och skanderat ”död åt de armeniska hundarna”. Sedan påmindes vi om att ministern umgåtts med islamister och bjudit in kända antisemiter till Riksdagen – och dessutom själv jämfört Israels behandling av palestinier i Gaza med nazisternas judeutrotning under Andra världskriget.

Till sist avslöjade SVT och hans egna partikamrater att Kaplan verkade ha jobbat minst lika intensivt för den turkiska regimen och det islamistiska partiet AKP (en del av Muslimska brödraskapet)  som för den svenska regeringen.

Kaplan-gate var ett faktum, och efter ett par dagar tvingades bostadsministern att avgå – dock utan att han för ett ögonblick erkände att han gjort något fel. Istället inledde framför allt Gustaf Fridolin en rasande motattack mot medier och meningsmotståndare som skapat en felaktig bild av den gode antirasisten Kaplan. Andra miljöpartister drog fram islamofobikortet, och menade på fullt allvar att Kaplanaffären var ett bevis på rasism och att det inte fanns någon plats för troende muslimer i svensk politik. Detta trots att såväl Nalin Pekul och ministern Aida Hadzialic är prov på just detta (dessa avfärdas emellertid som husb*****r av ”forskare” – om än i lite mer inlindade ordalag).

Spola nu framåt ett par veckor, ett ytterligare antal miljöpartistiska haverier senare och en presskonferens med Romson och Fridolin. Plötsligt är Kaplan helt ute ur bilden – och istället riktas plötsligt all kritik mot – Åsa Romson. Det är hennes ständiga grodor och otur när hon pratar, hennes felsägningar och urusla förtroendesiffror som är Miljöpartiets problem – och därför är den enda lösningen på partiets kris att hon får sparken. I det feministiska Miljöpartiet verkar alla – kvinnor som män – vara eniga om i alla fall en sak: Allt är Åsas fel,

Nu har MP förvisso inte många segrar att skryta om under det knappa 1,5 år som de suttit i regeringsställning, men miljöministernas track record vad gäller politiska framgångar är i alla fall betydligt bättre än Fridolins, som hållit på att lalla om skolan utan resultat ända sedan han tillträdde (och startat en Youtubekanal där han gjort bort sig inför Sveriges församlade lärarkår). Romson hyllades för sin delaktighet i att förhandla fram ett nytt klimatavtal i Paris i slutet av förra året – och hon har ju mer eller mindre på egen hand lyckats att avskaffa delar av eller hela den svenska kärnkraften, vilket ju är en hjärtefråga för MP.

200px-Gustav_Fridolin,_språkrör_(MP)

Fridolin, en maktspelare. Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 3.0)

Ändå vill flera tunga företrädare alltså att hon ska få sparken. Det är svårt att inte tro att Gustav Fridolin har ett finger med i spelet, att döma av det sätt han maktpolitiskt har manövrerat sig in i ett läge där han sitter säkert i sadeln – genom att offra sin språkrörskollega till vargarna. Genom att ge henne en vältajmad knuff när bussen passerar förbi. Bildligt talat, förstås.

Detta är extra allvarligt då det framför allt är Fridolin som borde stå till svars för Kaplan-affären och det identitetspolitiska haveriet inom partiet. Fridolin var den som gav Kaplan sitt helhjärtade, närmast villkorslösa stöd och han satt med i samma ifrågasatta organisationer – som exempelvis Charta 2008 – som den förre bostadsministern.

Ändå är det nu Fridolin som går segrande ur maktstriden, medan det kvinnliga språkröret så snabbt som möjligt förpassas under hjulen på närmaste kollektivtransportmedel. (Återigen, bildligt talat.)

Inte för att jag någonsin varit ett stort fan av Åsa Romson (läs gärna vad jag skrivit tidigare om MP) men det egna partiets behandling av henne just nu luktar riktigt riktigt illa. Ett parti som kallar sig – feministiskt dessutom.

(För övrigt var Ledarsidorna.se som så ofta först med att förutspå utvecklingen om kuppen mot Romson.)

Intressant?

Fler om , , , ,

Miljöpartiets ljusskygga bröder

Erdogan_gesturing_Rabia

Turkiets president gör Brödraskapets Rabia-tecken.

Det var mycket som kändes fel redan när bostadsministern Mehmet Kaplan meddelade sin avgång i början av veckan. Den första reaktionen från Miljöpartiets ledning var nämligen något som närmast liknade raseri. MP-ledningen ställde sig  demonstrativt bakom sin ex-minister, som absolut inte hade gjort något fel – istället var det medierna fel, som  skapat en ”bild” av Kaplan som gjort det omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete.

Att det över huvud taget skulle existera ett problem med en minister som gång på gång råkar hamna i samma sällskap som fascister, islamister och kända judehatare – och till på köpet relativiserar IS-terrorister och jämför Israels politik med Nazitysklands – verkar inte var något som helst problem för vare sig Fridolin, Romson eller flera ledande MP-företrädare (för att inte tala om ungdomspolitikerna…).

Miljöpartiets försök att skapa en slags dolkstötslegend, där den hygglige antirasisten Mehmet Kaplan fallit offer för en sammansvärjning av medierna i armkrok med den judiska världskonspirationen (en analys som MP:s grundare Per Gahrton obekymrat torgförde i  i TV4) föll dock platt till marken och bara dagar senare fick Romson och Fridolin kräla i stoftet.

Ändå är det svårt att inte se de våldsamma reaktionerna som ett tecken på att något inte stod rätt till i partiet. Att det fanns uppgifter om Mehmet Kaplan som absolut inte fick komma ut. Uppgifter av en så graverande art, att partiets PR-ansvarige till och med försökte få SVT att avstå från att ställa frågor om Kaplan – i utbyte mot att de slängde en mindre viktig politiker, Yasri Khan, under bussen.

Det som skulle döljas är med stor sannolikhet Kaplans – och Miljöpartiets – nära kontakter med det Muslimska brödraskapet, och framför allt med organisationens turkiska parti – det styrande AKP (Frihet och rättvisa) som bildades av den despotiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Enligt såväl SVT som författaren Kurdo Baksi (MP-medlem) har Kaplan sedan han tillträdde som minister ägnat mer tid åt möten med företrädare för den turkiska regeringen än den svenska. Istället för att lösa den svenska bostadskrisen, har ministern åkt i skytteltrafik till Turkiet där han träffat högt uppsatta personer nära landets politiska ledning.

Det som för bara något år sedan avfärdades som konspirationsteorier – att Stefan Löfven tagit in en islamist i regeringen – verkar idag med andra ord vara ett vedertaget faktum, när forskare vid försvarshögskolan nu varnar för att MP, och därmed regeringen, kan vara infiltrerad av Muslimska brödraskapet. Om det förhåller sig på detta sätt, blir då följdfrågan –hur har detta påverkat svensk politik? Och en minister som jobbar informellt för att gynna en främmande makt – innebär inte det att vederbörande är att jämföra med spioner som  Stig Bergling och  Bertil Ströberg?

Varningar om MP:s nära relationer till islamisterna i Muslimska brödraskapet är långt ifrån nya, redan förra sommaren spreds exempelvis bilderna på Grön ungdoms språkrör i Malmö när han gjorde Brödraskapets Rabiatecken i tv. Samma tecken har använts av Kaplan själv vid en demonstration i Stockholm för några år sedan, liksom av Mohammed Temsamani, lokalpolitiker (MP) i Solna och ordförande för Förenade islamska föreningar i Sverige (FIFS) – en organisation bildad av Kaplan.

Temsamani gjorde dessutom praktik för Muslimska brödraskapet 2012 – något han skrev om själv på sin sida på Stockholms universitet. Sidan som beskriver besöket har raderats, men på internet finns det förstås alltid spår kvar.

temsamani

Brödraskapets inflytande inskränker sig emellertid inte till Miljöpartiet, även Moderaterna och  Centern har haft politiker med mer eller mindre uttalad islamistisk agenda på riksdagsplats. Och socialdemokraterna har länge haft en del av partiet – Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) – som haft mycket nära kontakter med organisationer som står Muslimska brödraskapet nära. (En av dessa, den turkiska hjälporganisationen IHH som är en del av Brödraskapet och har nära kontakter med Hamas, organiserar den årliga Ship to Gaza-seglatsen där bland annat Tro och Solidaritets ordförande Ulf Bjereld rest med.)

Och alla minns väl Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) vars historia är nära nog identisk med Kaplans. För nästan precis tre år sedan var det han som fick sparken ur socialdemokraternas partistyrelse (eller rättare sagt, han hann aldrig sätta sig i den). Anledningen var den samma som med Kaplan: uppenbara svårigheter att ta klar ställning mot extremism och en osviklig förmåga att gång på gång hamna i antisemitiskt sällskap.

Muslimska brödraskapet har rötter i det sena 20-talet, och organisationen har idag representation i ett stort antal länder – alltifrån palestinska Hamas på Gazaremsan till Erdoğans turkiska maktparti AKP.. På närmare håll  hittar vi FOIE, Brödraskapets europeiska sammanslutning som är moderorganisation till Islamiska förbundet i Sverige. Socialdemokraternas Nalin Pekgul och forskare som Aje Carlbom går så långt som att slå fast att IFIS bara är en svensk front för Brödraskapet. Carlbom skrev så här  i Dagens samhälle 2014, efter att Kaplan utnämts bostadsminister:

Bland muslimer är det sedan länge känt att moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm har dominerats av islamister i Det muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Det var något av det första jag fick förklarat för mig när jag i början av 1990-talet intervjuade brödraskapets europeiska representant. Då var det Mahmoud Aldebe och Sveriges Muslimska Råd (SMR) som dominerade politiskt i moskén. Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för SMR och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel.

Muslimska brödraskapet är terrorstämplat och/eller förbjudet att verka i stora delar av arabvärlden (Förenade arabemiraten har dessutom terrorstämplat svenska IFIS, eftersom det ses som en del av MB).

Rörelsen står för en fundamentalistisk tolking av islam. Målet är att återupprätta ett nytt Kalifat i arabvärlden, i vilket sharialagstiftning ska råda. Huvudstaden i kalifatet ska vara Jerusalem, och judarna i det som idag heter Israel ska fördrivas eller förintas . Det är alltså i stora drag samma vision som IS har, även om MB historiskt har föredragit på att arbeta politiskt mot att slåss med vapen i hand.  (Ett undantag är Hamas och dess väpnade gren, som ägnat 10 år åt förvandla Gazaremsan till en tungt beväpnad raketbas). Brödraskapets politiska gren i Egypten vann det första fria valet i landet efter den Arabiska våren – men den nyvalde presidenten, Mohammed Mursi, störtades av militären sedan han försökt förändra landets konstitution i fundamentalistisk riktning. Sedan dess är MB förbjudet även i Egypten och ledarna sitter i fängelse.

Brödraskapets högste andlige ledare, Yusuf al-Qaradawi, är känd för sina hatpredikningar i tv. Han beundrar Hitler och stödjer självmordsattacker mot israeler. Och hans högsta önskan – som han uttrycker det i videoklippet här nedan – är att en dag få rulla in med sin rullstol i Jerusalem och skjuta judar.

Hur som helst. Genom sin avgång hoppades Kaplan och språkrören att granskningen skulle vara över. Det vore synd om så skedde, för precis som i fallet Omar Mustafa är det viktigt att borra djupare i de omfattande kontakterna mellan den svenska islamismen och de politiska partierna – och då inte bara MP.

Frågorna är nämligen många. Var Kaplan verkligen Miljöpartist – eller såg han bara partiet som ett lämpligt fortskaffningsmedel in i maktens centrum? Hur kommer det sig att Kaplan, som under hela sin politiska karriär hållit en mycket låg profil, kunde bli den mest personkryssade miljöpartisten i Stockholm?

Fanns det ett organiserat ”valsamarbete” i de förorter där MP hamnade långt över riksgenomsnittet i antalet röster? (Vi minns fortfarande Socialdemokraternas ”valskolor” i Örebrostadsdelen Vivalla, där S fick upp 70 procent av rösterna och valet fick göras om efter uppenbart fusk.) Ett sådant exempel är den fatwa  som utfärdades av Gävle-imamen Abo Raad – känd för sina öppna sympatier för IS – inför valet 2014 – där han uppmande församlingsmedlemmarna att rösta på i första hand MP, och därefter V.  Exakt hur  många extra röster kampanjer som denna gav är förstås omöjligt att säga – men det är ett faktum att Miljöpartiet fick höga valresultat i flera förorter. Möjligen såpass många att det med dagens motvind i väljarstödet skulle kunna hota partiets riksdagsplats i  nästa val om Kaplans väljare surnade till och gick till andra partier.

Men framför allt är det viktigt att granska hur mycket av svensk politik som faktiskt har påverkats i praktiken. Sakine Madon skiver idag om ett exempel från Botkyrka, där en lokal MP-politiker drivit igenom särskilda kvinnotider i simhallen – något som gäller flickor så unga som nio år. Att flickor och pojkar inte kan bada ihop är knappast miljöpartistisk politik – utan snarare islamistisk. Och Johan Westerholm på Ledarsidorna.se har ett flertal gånger skrivit om hur MP gång på gång lagt hinder i vägen för hårdare terrorlagstiftning. Att kartlägga hur mycket Kaplans kontakter i Ankara varit inblandade i detta motstånd är en viktig uppgift för medierna – men kanske främst för Säpo.

Vi förtjänar att få veta vilka tjänster och gentjänster som förhandlats fram i slutna rum.

För det vi ser är sannolikt bara toppen av ett isberg.

Intressant?

Fler om , ,

Och hur gick det förresten för den Arabiska våren?

För bara något år sedan spåddes en ljusnande framtid för Mellanösterns folk. Diktatorerna i Tunisien och Egypten föll och i Libyen störtades diktatorn Muammar Ghaddafi – något som rebellerna dock inte kunnat göra utan benägen bombhjälp av USA och EU. I Syrien växte protesterna mot envåldshärskaren Bashar Al-Assad, som slog tillbaka hårt och urskiljningslöst mot sin egen civilbefolkning.

Idag ser det inte lika ljust ut, för att uttrycka sig milt.

Efter att ha fått hjälp av väst med att störta diktatorn Moammar Ghadaffi, har Libyen fallit ner i ett djupt svart hål av sekteristiskt våld och laglöshet. I de södra och östra delarna av landet har Al-Qaida i princip upprättat en egen stat, varifrån vapen och terrorgrupper skickas till Syrien, Mall och andra afrikanska länder där islamister utför terrordåd som det i Westgategallerian i Nairobi.

Vapen finns i överflöd – Ghadaffi och hans trupper va ju beväpnade till tänderna – och dessutom ligger flera av Libyens stora oljekällor i öster där Al-Qaida alltså har ett starkt inflytande. Redan våren 2011, när den republikanske senatorn John McCain besökte frihetshjältarna i Benghazi, vajade Al-Qaidas svarta flagga över statshuset. Efter den amerikanska insatsen härom dagen, då en hög Al-Qaida-ledare tillfångatogs av amerikanska specialstyrkor i Tripoli, något som ledde till att landets premiärminister kidnappades, frågar sig Al-Jazeera om Libyen blivit en säker tillflyktsort för terroristerna.

terrorspridning

Förenklad bild av hur vapen och terror spritts från Libyen efter Ghadaffis fall. Man kan undra om någon tänkte på de här följderna när bombinsatsen mot Libyen startades.

I Syrien har fem miljoner flytt efter nära tre år av strider mellan regeringsstyrkor och rebeller. De senare är till mer än hälften dominerande av jihadister, skyldiga till etnisk rensning och massmord på civila. Nyligen kom de största rebellgrupperna – varav den största, Al-Qaida-anknutna Jabhat Al-Nusra – är överens om att ett framtida Syrien ska styras av Sharialagar, och alltså inte ska bli en demokrati. Dessa terrorgrupper beväpnas nu av USA. Och det var bara några veckor som Ryssland lyckades avstyra Obama från att ge terrorgrupperna ytterligare hjälp genom att bomba Al-Assad.

I Egypten stoppades den islamistiske presidenten Muhammed Mursi i sista stund från att förvandla landet till en shariastat – varpå dennes anhängare gick ut och brände kyrkor och förföljde kristna och andra minoriteter som hämnd. För några veckor sedan förbjöd militären Muslimska brödraskapet, fryste rörelsens tillgångar och satte ledarna i fängelse. Oroligheterna fortsätter dock, och en offensiv mot de alltmer aktiva terrorgrupperna i Sinai har inletts. Egypten har stängt gränsen till Gaza, pluggat igen smuggeltunnlarna och hotat med hotat anfalla den Hamas-styrda landremsan, där många av jihadisterna skaffar vapen och planerar sina attacker. USA:s strategi har under hela denna tid varit att stödja Mursi och Brödraskapet – alltså islamisterna – och idag beslöt Obama-administrationen att upphöra med allt militärt stöd till Egypten, sannolikt ett krav från Turkiets islamistiske president Erdogan, som är USA:s viktigaste allierade i regionen.

TIll detta kommer rapporter om upptrappat våld i Mali, Kenya och Somalia, där lokala Al-Qaida-associerade grupper som Boko Haram och Al-Shabbab utför massakrer på civila.

Som vi alltså kan konstatera är det nästan uteslutande Al-Qaida och andra våldsbejakande islamistgrupper som vuxit och fått ökat inflytande sedan den Arabiska våren startade. Ansvaret för detta faller tungt på USA och Barack Obama, som okritiskt och naivt gav sitt  stöd till Muslimska brödraskapet – i tron att dessa ”moderata” islamister skulle kunna hålla de mer hårdföra delarna av familjen under kontroll.

Den strategin har nu havererat totalt. Idag är regionen befinner sig i sönderfall, terrordåden ökar, flyktingströmmarna växer för varje dag som går och i Egypten hatar alla USA, både liberaler till islamister.

Så här i Nobeltider kan det vara värt att påminna sig om vem som fick fredspriset för fyra år sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, DN

Etnisk rensning och inbördeskrig i Egypten

Fördömandena haglar efter torsdagens blodbad i Kairo, där säkerhetsstyrkor dödade hundratals anhängare till den avsatte presidenten Mohammed Mursi. EU fördömer, USA ställer in militärövningar, Carl Bildt är ”djupt oroad” och Muslimska brödraskapet i Sverige (som hos oss går under beteckningen Islamiska förbundet) demonstrerar på Medborgarplatsen med krav på att attackerna mot de egyptiska ”bröderna” ska upphöra.

Hemma i Egypten har islamisterna varit fullt upptagna med att bränna kyrkor och attackera landets kristna i en omfattning som aldrig tidigare skådats. Upp till 70 kyrkor har angripits och/eller bränts ner bara sedan den 14 augusti (exakt antal är svårt att uppskatta, även om vissa egyptiska bloggare gjort försök). Samma öde har mött andra kristna institutioner, hotell och butiker. Kopter har har mördats, präster kidnappats och torterats. Detta är alltså islamisternas reaktion på att militären gått till attack mot Brödraskapets tältläger i torsdags.

Men inte bara kristna är måltavlor för islamisterna. På Sinai-halvön, där många av de svenska charterhotellen för övrigt ligger, råder närmast anarki och ett stort antal islamistiska grupper – däribland Al-Qaida – opererar fritt i ökenområdet. Kidnappningar, attacker mot polisstationer och posteringar vid den israeliska gränsen (eller mot Gazaremsan) sker närmast dagligen.

Dessa övergrepp har i allt väsentligt gått svenska medier och politiker förbi (undantag finns förstås). Carl Bildts Twitterflöde har varit märkbart fritt från fördömanden av denna organiserade etniska rensning, eller kanske folkmord beroende på hur många kristna som fått sätta livet till, vars like inte skådats sedan Medeltiden.

Vad gäller massakern i Kairo i torsdags, som västvärldens protester främst riktar sig mot, blir det alltmer tydligt att det långtifrån var fredliga demonstranter som  säkerhetsstyrkorna mötte när de skulle bryta upp Brödraskapets tältläger. Vid stormningen förlorade inte mindre än 43 poliser livet (enligt DN), något som vittnar om att åtminstone delar av demonstranterna var tungt beväpnade. Så sent som igår stormade polisen en moské där ”bröderna” förskansat sig med krypskyttar uppe i minareten.

Att avfärda det som händer i Egypten som övervåld från en militärdiktatur är därför att gravt förenkla konflikten. Allt mer talar för att landet är på väg in i ett inbördeskrig, där ett allt mer radikalt Brödraskap tar till vapen och terror för att återta makten de förlorade när Mursi avsattes. Allt för att uppnå drömmen om en islamistisk gudsstat under sharia, etnisk rensad på kristna, shia och andra minoriteter.

Yusuf al-Qaradawi, Muslimska brödraskapets andlige ledare (ja, den samme som skrev Islamiska förbundets ”familjestadgar”) har i dagarna uppmanat världens muslimer att ansluta sig till Jihad i Egypten. Om översättningen av budskapet i videon stämmer, innebär det att  Brödraskapet nu är i krig även på hemmaplan.

Frågan är bara om Brödraskapet och dess islamistiska stödtrupper inte är på väg att skaffa sig lite för många fiender. De är i krig i Syrien, på Sinai, i Jemen, de spränger shiamuslimer i Irak och Libanon och slåss mot Hizbollah i Syrien. Frågan är hur många islamistiska gudskrigare det finns i världen, och hur många fronter de kan slåss på samtidigt.

Förhoppningsvis kanske vi ser vändningen i Egypten. Den stora utmaningen just nu är primärt att skydda landets invånare, inklusive utsatta minoriteter som kopterna. Valet verkar för tillfället tyvärr stå mellan två onda ting: repressiv och totalitär militärregim, eller repressiv och totalitär islamistisk stat, där minoriteter i bästa fall jagas ur landet.

mary_giurgius_church

Muslimska invånare försvarar Jungfru Mariakyrkan i Sohag mot attacker från Brödraskapet. (Bild från Twitter.)

Det finns dock hopp. Bilden från Jungfru Maria-kyrkan i staden Sohag i södra delen av landet, visar till exempel hur de modiga invånarna (alla muslimer) bildar mänsklig kedja runt kyrkan som försvar mot den attackerande mobben.

Bättre än så kan inte skillnaden mellan muslimer och islamister illustreras. Vi borde alla vara lite noggrannare med vilka vi ger vårt stöd till.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: