And The Band Played On

Etikett: jobbskatteavdrag

Hur många procent av lönen är det ok att vi behåller?

Årets valrörelse handlar i mångt och mycket om skatter, och då särskilt behovet av att höja dem kraftigt för att försvara välfärden – som enligt framför allt vänstern  totalhavererat under de åtta åren av borgerligt regeringsinnehav. Framför allt är det jobbskatteavdragen som slagit sönder Sverige och enligt vissa kritiker slitit isär  samhället till den grad att det tvingat ut rumänska EU-migranter på Stockholms gator för att tigga.

Om man analyserar dessa nya krav på stora skattehöjningar, en slags hets mot verkligheten som Sakine Madon så klarsynt formulerade det i en ledare nyligen, är det lätt att få intrycket av att de pengar vi tjänar egentligen inte är våra egna – utan statens. Att våra löner i sin helhet borde hanteras av politiker, som  i sin stora välvilja och godhet därefter förser oss med den välfärd och de bidrag som vi anses efterfråga. Och dessutom låter oss behålla mer mer än hälften av det vi tjänar.

Så generöst!

Som medelålders, vit man och allmän surgubbe (och dessutom fortfarande sosse i grunden) är jag så gammaldags att jag anser att mina ihoptjänade pengar tillhör mig och inte staten. Och att jag i princip alltid kommer att använda dem effektivare och bättre än Anders Borg och kommunpolitiker.

För i samma stund som skatterna sugs in i de stora transfereringssystemen, upphör också kostnadskontrollen och istället för välfärd får vi kommunala storsatsningar på dimmaskiner, medeltidsvärldar och kommunala clowner. Att vara generös och frikostig med någon annans pengar är nämligen alltid enklare än att satsa sina egna slantar, som slöseriombudsmannen Martin Borgs förtjänstfullt visat i sina böcker och filmer.

punktskatter

Nåväl, låt oss titta närmare på hur mycket en svensk höginkomsttagare betalar i skatt idag,

För att ta svensk politiks verkliga hatobjekt, väljer vi en medelålders, vit, heterosexuell man, Gustav, som jobbar som projektledare i IT-branschen, som går som tåget. Därför har han vid 44 års ålder lyckats förhandla sig till en lön på 40.000 kr, vilket i de flesta rödgrönas ögon gör honom så kallat ”rik”.

Om man går efter skattetabellen, betalar Gustav 10.966 kr i skatt på sin heltidslön, vilket innebär att han betalar 27 procent i skatt. Det verkar ju inte så farligt, eller hur.

Men då glömmer man att löneskatten bara är en av många skatter som tas ut. På den utmärkta sajten Ekonomifakta kan man beräkna det totala skattetrycket, inklusive arbetsgivaravgifter, och då framträder en helt annan bild.

På Gustavs lön måste nämligen hans arbetsgivare betala full arbetsgivaravgift – 31,42 procent av lönesumman eller 12.568 kr. Den totala skatten på Gustavs lön är alltså 23.534 kr, eller 59 procent. (Vissa hävdar att denna siffra är för hög eftersom lönen ska räknas inklusive arbetsgivaravgiften – jag har aldrig riktigt förstått det argumentet.)

(Utan jobbskatteavdragen hade Gustav haft en total skatt på 25.647 kr, eller 64 procent.)



Men det slutar inte där. När Gustavs lön är skattad och klar, och han vill använda sina pengar till konsumtion är staten framme igen. Denna gång vill Borg/Andersson/valfri finansminister ha 25 procent av hans kvarvarande pengar, eller c:a 4.000 kr. Därmed har skatterna på Gustavs lön ökat till nära 28.000 kronor.

Till detta kommer att en del varor och tjänster dessutom har höga punktskatter – som elektricitet, tobak och alkohol  vars pris utgörs till mer än hälften av skatter och moms.

Det totala skattetrycket för en en inkomst på 40.000 kronor ligger därför sannolikt i närheten av 30.000 kr – vilket skiljer sig rejält från de blygsamma 27 procent som man brukar tala om i deklarationssammanhang. Hur vi än vänder och vrider på det, antingen vi tolkar skatternas andel som 75 procent eller 57 procent av lönen, är det svårt att hävda att vi har ett problem med låga skatter i Sverige.

Detta är viktigt att bära med sig i en debatt där flera partier tävlar i vem som kan lova flest skattehöjningar – framför allt för ”höginkomsttagare”. För frågan alla borde svara på är: Hur mycket är det befogat att vi får behålla? 10 procent? 15? 5? Var någonstans blir det ointressant för folk att över huvud taget gå till jobbet – är det när 70 procent av lönen går till skatten? Eller 80?

Socialdemokraterna var faktiskt fram till helt nyligen ovilliga att skruva upp det totala skattetrycket, men om väntstervinden håller i sig fram till valet om ett par veckor kommer det snart att ställas krav på att 100 procent av våra inkomster behövs för att värna välfärden.

Och det kommer förstås att marknadsföras som rättvisa.

Intressant?

Fler om , , , ,

Höginkomsttagare kräver stopp för sänkt skatt, men betalar själva så lite de kan

Den relativt färska journalistiska trenden med att skriva öppna brev till politiker fortsätter med oförminskad styrka. I tider då sparpaketen haglar och granskande journalister är en utrotningshotad art på redaktionerna, värmer det i publisherhjärtan att förvissa sig om att kvalitetsjournalistik faktiskt kan göras utan dyr och motsträvig personal. Se bara på DN:s succé med den nya engagerande debattjournalistiken, där kulturfolk skriver brev till olika makthavare (oftast Jimmie Åkesson eller nån annan SD-potentat) och belönas med tiotusentals gilla-markeringar på Facebook. Tyckonomin regerar!

I alla fall. Claes de Faire, chefredaktör för Resumé, skrev just ett sådant öppet brev i sin egen tidning förra fredagen – med adress till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. I brevet betackade han sig för fler skattesänkningar för honom som redan har så det räcker.

För de Faire innebär det femte (och sista?) jobbskatteavdraget att han får ut 600 kr mer i månaden, vilket han konstaterar inte är så mycket pengar. Dessutom skulle de göra bättre nytta inom vård, skola och omsorg.

Och det är så klart inte mycket pengar för de Faire – har man en väl tilltagen chefredaktörslön kan man förmodligen både ha och mista de 600 kronorna. För en ensamstående förskollärare kan den summan däremot innebära nya vinterkläder till barnen.

Men vad som är intressant i denna nya moraldiskussion där höginkomsttagare med vänsterliberala sympatier plötsligt gör uppror mot skattesänkningar, är det som bloggen Den rödgröna röran sätter ljuset på. Och det visar sig att Claes de Faire inte riktigt ger hela bilden av sin finansiella situation.

För precis som så många andra i mediebranschen driver han ett privat aktiebolag vid sidan av sin anställning. Enligt uppgift delade de Faires bolag Claes de Faire AB ut 110.000 kr till honom själv i egenskap av ägare – pengar som alltså inte togs ut som lön utan redovisades som inkomst av kapital. Denna skattetekniska operation innebar att han kom undan med bara 20 procent i skatt, eller 22.000 kr.

Hade han istället plockat ut pengarna som lön, hade de Faire istället fått betala högsta marginalskatt, 57 procent, på pengarna. Claes de Faire tjänar alltså 40.000 på att välja den lägre kapitalbeskattningen, och ger sig samtidigt en skattesänkning på dryga 3.000 i månaden. Såklart att 600 kr känns ganska futtigt i sammanhanget!

Låt mig förtydliga: Det här är varken omoraliskt, olagligt eller olämpligt att göra – och jag ska direkt erkänna att jag själv gjort samma sak under alla de år som jag drev eget aktiebolag.Vem vill betala mer i skatt än vad som krävs?

För faktum är att den som har en lön som ligger över den så kallade brytpunkten för statlig skatt (c:a 36.000 i månaden) inte får ut några förmåner alls från skatten som betalas på inkomster ovanför denna gräns. Sjukpenningen maxar vid en lön långt därunder, och inte heller ökar den allmänna pensionen av att man betalar in höga marginalskatter.

Därför är det alltså fullt naturligt att egna företagare gör sitt bästa för att komma under denna brytpunkt – det vill säga att fixa sitt eget privat jobbskatteavdrag. (Att slippa undan den höga statliga skatten är till och med en funktion som finns förprogrammerad i de flesta bokföringsprogram.)

Och Claes de Faire är som sagt långt ifrån ensam. En annan framstående profil som rasat mot Alliansens skattesänkningar och de ökade klyftorna är Jonas Gardell, en av Sveriges rikaste artister. Gardell har tillgångar i sitt aktiebolag på 60 miljoner, pengar som man stillsamt kan fråga sig varför han samlar på hög. Det är ju inte precis så att han driver en tillverkningsindustri och behöver bygga upp stora investeringsfonder för att ha råd med ett nytt valsverk – det enda han behöver för att skriva böcker och pjäser är sannolikt en bärbar dator och en telefon.

Ändå kan man utläsa av Gardells senaste årsredovisningar, att han konsekvent valt att ta ut en mycket låg lön från sitt bolag, strax under 400.000 kr om året. På så sätt betalar han lägsta möjliga skatt (den funktionen finns också i bokföringsprogrammen). Samtidigt tar han år efter år ut maximal tillåten aktieutdelning om 250.000 kr (det högsta beloppet om man inte har någon anställd), och slipper därmed undan 90.000 kr i skatt.

Återigen, det här gör ”alla”. Claes Malmberg inkomstplanerar via ett antal olika bolag – och ett antal andra kända skattesänkarkritiker från medieklassen praktiserar även de metoden. Däribland en känd krönikör som skrivit om hur coolt det är att betala skatt. Skribenten själv plockar inte ut någon lön från sitt bolag över huvud taget – däremot dryga 500.000 i aktieutdelning.

Vilket alltså är 100 procent legalt, moraliskt riktigt och inget att skämmas för. Skattesystemet är faktiskt utformat just för att belöna den som tar den personliga risk som det innebär att driva företag (även om det kanske inte var tänkt som ett skatteplaneringsverktyg för extrainkomster).

Däremot visar det som så ofta förr, att människor har mycket svårt att leva som de lär.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD

Andra bloggar om , , ,

Socialdemokraterna och det svenska tepartyt

De senaste veckorna har vi mötts av ett stort antal kritiska kommenterar om det amerikanska politiska systemet i allmänhet – vars konstruktion med maktdelning i kongressen gör att en majoritet i den ena kammaren kan stoppa förslag från en majoritet i den andra – och i synnerhet mot republikanerna och dess högerfalang, Tepartyrörelsen.

The Tea Party var en rörelse som tog fart politiskt för ett par år sedan, efter kraschen i Lehman Brothers. Tepartisterna, som tog sitt namn från Boston Teaparty 1776, då de amerikanska nybyggarna tröttnade på det sätt som den engelske kungen förtryckte invåndarna och beskattade dem till döds. (TEA står i den nya betydelsen för taxed enough already.) Det moderna tepartyt var en protest mot det huvudlösa slöseriet med skattemedel, miljardrullningen på att rädda konkursmässiga banker, inskränkningar i konstitutionen och en svällande statsapparat. I mångt och mycket delar alltså tepartyrörelsen de åsikter som finns hos den vänsterinriktade Occupy-rörelsen.

I den svenska bevakningen finns dock inte alls sådana nyanser. Här framställs tepartyt och även andra republikaner som värsta tokhögern, där evolutionsförnekare och rabiata Obama-hatare är i majoritet. Och visst, det finns riktigt konstiga typer bland de republikanska kongressledamöterna, precis som det finns rätt underliga åsikter bland svenska politiker. Men faktum är att en majoritet av republikanerna, två tredjedelar, röstade nej till förslaget – alltså långt fler än vad som kan skyllas på tokhögern.

Bakgrunden till bråket som stoppade den amerikanska statsapparaten är att Obama ända sedan han kom till makten kämpat för att införa en slags allmän sjukförsäkring, populärt kallad Obamacare.. Den har väldigt lite med vår svenska modell att göra, och kan i sin nuvarande utformning snarast beskrivas som ett tvång att teckna en privat försäkring (gör man inte det kommer IRS och bötfäller en). Reformen är allt annat än populär – en opinionsundersökning från mitten av september från PEW-institutet (USA:s motsvarighet till Sifo) visar att en majoritet av amerikanerna är emot Obamacare i sin nuvarande form.

Obamacare har trots det stora motståndet baxats genom det politiska systemet, men eftersom republikanerna sedan 2010 har majoritet i representathuset – den av kongressens kammare som har det slutliga avgörandet över den federala budgeten – har de ägnat stora delar av sin kraft åt att motarbeta och strypa finansieringen till reformen. Det som utlöste den nyligen avslutade budgetkrisen var att den republikanska majoriteten ville lyfta ut finansieringen till Obamacare från resten av stadsbudgeten, vilket Obama vägrade godta. (Vilket i princip innebär att det var presidenten som stängde statsapparaten, inte republikanerna eller tepartyt).

Man kan tycka vad man vill om detta beteende, som genom att utnyttja ett kryphål i lagstiftningen försökte skadeskjuta Obamas budget. Men det är inte synd om Obama, och det tillhör politikens spelregler att göra det så jobbigt som möjligt för motståndaren att genomföra sin politik.

Ingen har mig veterligt gjort kopplingen till svenska förhållanden och brännmärkt den rödgröna oppositionen, som håller på med närmast exakt samma sak i den svenska riksdagen. Genom att utnyttja olika kryphål, försöker socialdemokraterna, med benägen hjälp av MP, V och SD, till varje pris att stoppa regeringens femte jobbskatteavdrag. Detta genom att bryta ut en liten del – den så kallade brytpunkten för statlig skatt – och på så sätt kastrera hela lagförslaget.

Den rödgröna oppositionen beter sig alltså som rena rama tepartyrörelsen, men vi ser inget av det raseri som mött de amerikanska förebilderna. Det är ju skillnad på folk och folk.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3 ,4, HD

Andra bloggar om , , , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: