Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: journalister

En svans söker sitt troll

Ett av de allra mest tröttsamma mediebråken – som återkommit med allt tätare mellanrum på senare år – är den som vi kan kalla för svansdebatten. Det vill säga att klaga på att Twitter- och Facebookdebattörer (framför allt på den högra sidan av planhalvan) omger sig med en hatsvans, en samling minioner som de lustfyllt bussar på sina meningsmotståndare. Att notera är att flertalet av dessa följare i dessa påstådda trollarmé sällan har valts av debattören själv – eftersom framför allt Twitter är en i grunden öppen publiceringsplattform, kan man välja att följa vem som helst som inte har en låst profil. Men i den uppskruvade och polariserade debatt som uppstått – driven framför allt av politiker och ledarskribenter – behandlas påfallande ofta den enskilde twittraren som ansvarig utgivare, med ett personligt ansvar för var och en som följer vederbörande.

Hanif Bali, moderaternas egen enfant terrible, står i en klass för sig själv i grenen svansmatning – om man ska döma av hans ideologiska och mediala antagonister. Ingen har mer än han retat  upp sina politiska motståndare – så till den grad att de upprepade gånger krävt att moderatledaren Anna Kinberg Batra ska sätta munkavle på honom, eller allra helst ge honom sparken. Nu senast hände det efter Balis ironiska men för all del ganska plumpa påhopp på journalisten Alexandra Pascalidou. Dramat följer nedan, i starkt förkortad form.

Till bilden hör givetvis att Pascalidous arbetsgivare Sveriges radio tidigare stämplat Bali – tillsammans med GP:s Alice Teodorescu – som ”husblatte” och ”rasförrädare”, utan något synbart intresse för saken hos SR-ledningen .

Svansen kan ju förstås lika gärna uppfattas som  fans, en hejaklack eller folk i allmänhet som är av samma åsikt som twittraren, men som uttrycker sig mer eller mindre rumsrent i en diskussion. Men oavsett vem som nu hatar eller matar trollen är debatten ett av de mest talande exemplen på hur samtalet på Twitter – som blivit alla makthavares egen lilla ekobubbla – förändrats i grunden. Och knappast till det bättre.

Givetvis styrs uppfattningen av tonen i sociala medier i hög grad av vilka man följer, men mitt allmänna intryck är att det så kallade  ”samtalet” på Twitter hamnat allt mer på undantag. Det har istället ersatts av hermetiskt slutna åsiktsbubblor, dit inget syre når in. Polariseringen tilltar, liksom bråken, och att blockera följare som uppfattas som irriterande eller efterhängsna har blivit allt vanligare. Att folk känner sig kränkta av meningsmotståndares ståndpunkter och/eller hens följare har blivit mer regel än undantag.

Under de nio år jag varit med på Twitter, har jag själv bevittna hur det degenererat. Idag går det knappast att röra sig utan att trampa på ömma tår och en allmän stridsberedskap  och bråksugenhet gör att det dagligen utbryter fullskaliga krig – oftast kring saker som i vanliga fall skulle uppfattas som fullkomligt normala. Till exempel att en polis som griper och håller fast en brottsling inte behöver riskera att bli kallad för rasist.

Visst är det ironiskt. Vi har aldrig haft så lätt att diskutera, utbyta åsikter och nå ut till varandra. Men istället blockeras diskussioner hejvilt och allt färre lyssnar på några argument som kommer utifrån den egna bubblan. Och paradoxalt nog är det medietränat folk – ledarskribenter, jurister, politiker, pr-proffs och höga tjänstemän, alltså de som borde vara experter på att kommunicera – som går i bräschen för att få folk att hålla käft, som blir kränkta och blockerar konton till höger och vänster när så inte sker.

Begreppet att  ”ta ansvar för sin svans” stötte jag på första gången för snart två år sedan om jag minns rätt, så det är ju ingen alldeles ny företeelse. Men i takt med att tonläget blivit allt högre, har det blivit vanligt att hänvisa till just hatsvansen i syfte att få tyst på en meningsmotståndare. Numera tänker man till en extra gång innan man drar iväg en lite smålustig eller syrlig tweet – missuppfattas den eller gillas av fel person vet man nämligen aldrig vad som händer. Kanske startar man ett drev utan att ha planerat det, varpå den upplevt kränkte ping-golar chefen med ifrågasättande om det verkligen passar sig att en anställd på företag X eller myndighet Y verkligen agerar på detta sätt.

Vad det hela handlar om i grunden är inget annat än det gamla guilt by association. Alltså uppfattningen att ifall en sverigedemokrat gillar något jag skriver om, så har jag ju i någon mån samma värdegrund med SD. Kanske är jag till och med SD:are och nazist-facsist-rasist utan att veta om det? Ingen rök utan eld, etc.

Eller hur?

Det är det här som sker även i svansdebatten. När någon inte lyckas beslå sin antagonist med egentliga felaktigheter – eller att de uppträder hatiskt – blir strategin att raskt gå över till att klaga på svansen. Den vars hat tvingar debattören att inleda diverse  blockeringsoperationer – men först efter att ha tagit några smaskiga skärmdumpar för världen att förfasas över.

Det miljöpartistiska kommunalrådet i Malmö, Nils Karlsson, a.k.a Filosofen Nils (för övrigt en av dem jag följer med stor behållning på Twitter) propagerar för en hög nivå av… låt oss kalla det svanskupering. Jag håller inte med honom i sak, men hans argument för varför debattörer är skyldiga att ta ansvar även för sina följare är värda att ta till sig.

Ja, som sagt. Det går givetvis att hitta ett flertal invändningar mot denna tanketråd. Här är några:

  1. Det är stor skillnad på att argumentera i en debatt, om än med hårda ord, och ägna sig åt uppvigling (vilket flertalet kända despoter gjort genom tiderna). Hitler-analogier är förvisso alltid kul att plocka fram, men svansproblemet handlar i mycket liten utsträckning om att folk medvetet uppviglar sina följare i sociala medier.
  2. Uppvigling är dessutom straffbart – vilket det däremot inte är att uppvisa en hög nivå av rövhatteri i en diskussion.
  3. Eftersom Twitter är en öppen plattform, och vem som helst av alla de miljarder som har tillgång till internet runt om i världen i teorin kan läsa och kommentera det som skrivs, blir det av lätt insedda skäl omöjligt att ta ansvar för alla som kastar sig in i en diskussion. Twitter är inte och har aldrig varit tänkt som ett publicistiskt verktyg. Det finns förvisso inställningar som gör att man kan dölja inlägg för alla utom dem som följer en, men det går liksom emot hela idén med Twitter som en öppen plattform.
  4. Om man ska tvingas ta hänsyn till hur alla eventuellt kan reagera – och ta personligt ansvar för detta – blir det dessvärre inte mycket skrivet alls. Rädslan för hur svansen kan tänkas reagera blir i så fall en effektiv munkavle för nästan alla debatter inom kontroversiella ämnen. En självcensur som på sikt riskerar driva bort alla utom de mest fanatiska. Alltså trollen och hatarna.

För inte så många år sedan, när jag var nybakad journalist och internet inte fanns, ansågs det allmänt att offentliga personer fick tåla mer än så kallat vanligt folk. Politiker, kändisar och andra som rörde sig i offentlighetens parnass – och kanske till och med avlönades av skattebetalarna – fick helt enkelt finna sig i att utstå en omildare behandling än en  sjukpensionär som skrivit en insändare med tveksam värdegrund.

Idag är det nästan tvärtom. Den infantila allmänheten beskrivs allt oftare som lågpannade nättroll och rasister, inte sällan av de folkvalda som de avlönar. Och värst är det som sagt på Twitter, där ingen nånsin längre verkar kunna mötas i ett seriöst och lågmält samtal.

Låt oss nu gå tillbaka ett år i tiden, när Aftonbladet skrev om hur Martina Haags senaste bok ”Det är något som inte stämmer” inspirerat en svartsjuk kvinna till mordförsök på exmannens flickvän. Enligt gängse praxis i sociala medier innebär detta alltså att Haag är indirekt ansvarig för detta, eftersom hennes fans – eller hatsvans som de numera kallas – utförde dådet.

Alla förstår ju hur galet resonemanget är och varthän det skulle leda i sin förlängning. Det vi kallar konsekvensneutralitet blir ett minne blott ifall konsten – och journalistiken – ska avtvingas totalansvar för vad enskilda människor kan inspireras  att hitta på.

Ändå är det vad som sker, så gott som dagligen, i sociala medier.

Vill vi verkligen ha det så? Och vad hände med det vi brukade kalla för skinn på näsan?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Debatten om Teodorescu handlar nog inte alls om klassresor

Jag har egentligen ganska lite gemensamt med GP:s politiska chefredaktör Alice Teodorescu, som sommarpratade häromdagen och därmed fick det åsiktsindustriella komplexet på landets kultursidor att gå i spinn.

Men en sak har vi gemensamt – det som kallas för klassresa. Bägge mina föräldrar var vad som allmänt brukar kallas arbetarklass, även om jag är fullt på det klara med att min egen resa från en familj av byggjobbare och kommunalarbetare i svensk småstad på 70-talet skilde sig som natt och dag mot Alice Teodorescus uppväxt. Hon, uppvuxen under fattiga förhållanden som barn till  rumänska flyktingar, lyckades mot alla odds ta sig hela vägen genom en tuff högskoleutbildning och hårt arbete upp till samhällstoppen. Hennes resa var längre och jobbigare än min, och hon hade knappast den trygghet som jag själv åtnjöt, med ett skyddsnät som jag visste skulle fånga upp mig om jag föll. I föräldrahemmet stod det alltid ett rum som väntade varje gång jag valde att resa hem och vila upp mig från studierna.

Dock kan jag ändå relatera till just detta klassreseperspektiv, och hur det påverkat mig i livet. Och det var just kring den personliga klassresan som en stor del av Teodorescus sommarprat handlade om – och det som gav upphov till de mest kritiska recensionerna. En kritik som tagit sig ett flertal besynnerliga uttryck – alltifrån argument som att alla minsann inte kan göra en klassresa till att alla inte ska behöva göra en för att duga, till det kanske mest bisarra argumentet: kvinnor som gör klassresor åldras enligt forskarna snabbare och betalar alltså ett skyhögt pris för sina ambitioner. (Underförstått – låt bli.)

När jag läser dessa – ibland påfallande unga – skribenter och deras alster, slås jag av tanken att de kanske inte riktigt bottnar i sina åsikter, att de inte kan relatera till vad det hela handlar om, och texterna blir därför bara en slags stilstudier i vem som bäst kan avfärda betydelsen av Teodorescus upplevelser.  Detta kan i sin tur bero på att få (om ens någon) i det åsiktsindustriella komplexet numera har någon egen klassresa att jämföra med. Många som är verksamma i mediebubblan – numera till stor del förlagd till de centrala delarna av huvudstaden – är ju mer eller mindre födda in i sina yrkesroller, antingen det är via släktband in i underhållningsbranschen, familj som jobbar i TV-huset eller en karriär i politiska ungdomsförbund som startat direkt efter gymnasiet.

Jag erkänner att jag kanske generaliserar här och kan till och med ha helt fel i vissa fall. Men jag är ganska säker på att det är få idag som går från ett mångårigt yrkesliv vid svarven på SKF eller sjuksköterskejobbet på Karolinska till att bli journalist eller politiker. Politiken har professionaliserats i allt större utsträckning – betald nästan uteslutande med skattemedel – medan journalistiken i allt snabbare takt håller på att förvandlas till en slags överklasshobby, reserverad för dem som inte behöver dra in pengar till brödfödan varje dag. Vi kanske inte är där riktigt ännu, men trenden är tydlig. Lägg därtill att utbytet mellan dessa påverkansgrupper blir allt tätare: istället för en press som granskar makten får vi en stor heterogen grupp med åsiktsmaskiner som ena dagen jobbar som granskande journalister, för att nästa dyka upp som pressekreterare i något av de politiska partierna.

Vi har alltså fått en slags politisk-medial adel som är rörande ening om det mesta. Som delar samma gemensamma värdegrund och samma kodord för att beskriva samtiden. Åsiktsmässigt kan man kanske kalla denna bubbla för vänsterliberal, men gemenskapen sträcker sig i realiteten över hela det politiska landskapet från MP till S, M, C och FP. Vilket märkts tydligt på det närmast odelade uppskattning som den unga artisten Zara Larsson fick efter sitt sommarprat (välförtjänt, ska tilläggas). Men det handlar givetvis inte bara om kvalitet – Zara Larsson är en i ”klubben”, medan Alice T är och förblir en utböling.

I denna klubb ses därför klassresenären som något oönskat och lite smutsigt, som något katten släpat in. Någon som kommer och trashar deras trevliga middagsbjudning, pratar alldeles för högt och ställer allmänt jobbiga frågor.

Enklast då att utmåla dem som högertroll, rasister eller husblattar så de håller sig borta.

Intressant?

Fler om , ,

Ulf Lundells långa kamp mot allt

I dessa dagar av ständigt dåliga nyheter och en flod av deprimerande rapporter om krig och mänskligt lidande – då är det skönt att det finns människor som kan få en att le en smula. Som Ulf Lundell, den gamle rockräven som nästan gick och blev nationalskald med sin närmast sönderälskade ballad Öppna landskap. Nu var förvisso Lundell alltför vresig och misantropisk för att lyckas uppnå den nivå av folklighet som Carl-Anton eller Lasse Berghagen ståtar med. Tänk er själva – Uffe Lundell som allsångsledare på Skansen?

Dessutom trivs Lundell inte alls bäst i öppna landskap – snarare på ödsliga, tomma fält utan något levande inom synhåll, vilket jag ska återkomma till lite längre ner i den här texten.

Hur som helst, Lundell har varit högaktuell den senaste tiden, dels för att han börjat blogga och dels för att han därmed fått en helt ny arena där han kan sparka på sina favorithatobjekt – Sveriges journalister. Senast att hamna i skottgluggen är Aftonbladets journalister Markus Larsson och Kristin Lundell som får sina fiskar varma i Lundells blogg. I ett sällsynt eldfängt inlägg kallar Ulf Lundell för  Larsson för ”Kiruna-Hitler” och känner sig dessutom kränkt av det faktum att han behöver dela efternamn med andra  ”Lundeller” som Kristin.

Lundells långa, yviga rant är tidvis ett stycke stor underhållning, och att kalla det för ”hatattack” är nog att ta i i överkant. Ironin lyser igenom, och alla som läst något av vad Lundell gett ut i bokform genom åren vet att det är sånt här man får ta om man jobbar på tidning. Lundells korståg mot tyckareliten har pågått i mer än 30 år, och det kommer att fortsätta så länge han orkar trycka ner tangenterna på datorn.

Men det finns en annan Lundellsk kamp som är mindre känd, i alla fall för oss i huvudstaden. Ett krig som rockveteranen driver mot Simrishamns kommun – närmare bestämt sin närmsta granne, konstgalleriet Kivik Art Centre. En bitter konflikt som pågått i åtta år, och som handlar om Lundells till synes omättliga behov av att kunna isolera sig från all slags mänsklig kontakt.

2007 byggde Kivik Art Centre ett 18 meter högt utsiktstorn på en liten bergsknalle dryga halvkilometern från Lundells gård i den lilla byn Svinaberga. En gård som han köpte i samband med att han sålde av sin stora femrummare på Knivsöder. Lägenheten hade precis ombildats till bostadsrätt och drog därmed in ett inte oförsvarligt antal miljoner till rockstjärnans kassa. (Jag vet detta, eftersom en vän till mig bodde i en lika stor hyresrätt mitt emot Lundell…)

Nu finns det förvisso inga uppgifter om exakt var den Lundellska gården i Skåne ligger, men genom att studera omgivningarna kring det hatade tornet, hittar man egentligen bara en fastighet som kan vara hans. Det är en gård ensligt belägen ute på ett vidöppet fält. Bostadshuset skyddas från insyn  (om jag tolkar bilderna via Google maps rätt) av en u-formad ladugård.

lundell_kivik

Hur som helst. När tornet väl var på plats, insåg Lundell att någon med en mycket stark kikare teoretiskt skulle kunna rikta den mot hans gård, och därmed få en skymt av honom där han satt i sitt kök och åt frukost. Sedan dess har kriget varit i full gång. Lundell har anmält, överklagat, anmält igen, och till slut fick han rätt – kommunen hade begått ett misstag som byggt tornet utan att ha sökt permanent bygglov.

Så när galleriet långt om länge sökte och beviljades  bygglov för sitt torn – mer än sju år efter att det stod klart – så överklagade Lundell förstås igen. Och så håller det på.

lundell_vs_soder

För att få en uppfattning om vad det är Ulf Lundell kämpar mot – att slippa insyn från folk som klättrar upp i ett utsiktstorn – kan det vara på sin plats att jämföra den störning som Ulf Lundell utsätts för i sitt skånska hem med den han tvingades utstå i Stockholms innerstad, där det var fullt av hus och människor överallt. Avståndet mellan Lundells bostad och tornet är lite drygt 550 meter (enligt Google maps). Det är samma avstånd som mellan hans gamla lägenhet på Ringvägen 6 och Brännkyrkagatan 50, ett kvarter från Mariatorget. Visserligen är Södermalm fullproppat med nimbyister – men jag tror faktiskt att få boende vid Zinkensdamm hade fått för sig att klaga på insyn från nya lägenheter uppe på Mariaberget. Eller… ehh… kanske ändå.

Sådana argument spelar förmodligen mindre roll i Lundells kamp mot allt och alla. Han trivs bäst i tomma landskap, där journalister, grannar eller annat löst folk hålls på några kvadratkilometers avstånd. Och låter bli att skriva så irriterande.

Återigen, det är enormt befriande med folk som vågar vara så fullkomligt uppfriskande bråkiga, utan att skämmas ett dugg!

Tack, Ulf!

Intressant?

Fler om , , , ,

Journalist – nu en psykiatrisk diagnos

Den svenska psykiatrin är i kris – ett faktum som skildrats i otaliga artikelserier och TV-dokumentärer de senaste åren. Samtidigt får allt fler så kallade neoropsykiatriska diagnoser som Asberger, ADD och ADHD, och många ifrågasätter om det verkligen är befogat att sätta en diagnos-stämpel på stora delar av den uppväxande generationen. Men det kommer att bli ännu värre.

Alla psykiatriska diagnoser som görs, bygger på psykiatrins ”bibel”, den så kallade DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). I den nyligen utkomna senaste versionen – DSM-IV – utökas antalet diagnoser och begreppet psykisk ohälsa kan nu appliceras på i princip alla typer av mänskligt beteende – exempelvis sorg och narcissism.

En sådan sprillans ny diagnos är ODD, Oppositional defiant disorder, vars symptom i DSM-IV listas som ”olydnad, ifrågasättande av auktoriteter, negativt tänkande, trotsighet, diskussionslystnad och irritation.

Ovanstående beskrivning kan möjligen passa in på personer med psykiska problem, men framför allt är det en beskrivning av de egenskaper som utmärker en stor del av journalistkåren – eller åtminstone gjorde det förr i tiden.

Men nuförtiden uppmärksammas journalister inte för att de lyckats i sitt jobb, utan för att de är ”bråkiga”.

Nästa steg är väl att vi alla hamnar på tvångsmedicinering.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 9 januari: Nathan Shachar i DN skriver bra om diagnosvansinnet

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: