And The Band Played On

Etikett: Journalistik (Sida 2 av 2)

Håller journalistiken på att politiseras?

Det blev visst rabalder förra veckan, när Den allierade journalisten skrev på Aftonbladet kultur om de stora tidningarnas dolda agenda för att knäcka Mona Sahlin och säkra Fredrik Reinfeldts fortsatta jobb som statsminister.

Det är förstås enkelt att avfärda konspirationsteorier som denna – faktum är att såväl Schibsted som Bonnier skiter högaktningsfullt i hur deras medier rapporterar, bara degen rullar in som den ska är de nöjda.Men faktum är att det politiska tyckandet har fått en betydligt mer framträdande idag än det kanske någonsin haft i massmedierna. För 20 år sedan, när jag precis börjat jobba på Aftonbladet, hade tidningen precis lyckats tvätta av sig ”sossestämpeln” vilket enligt analysen var en av de bärande orsakerna till upplagefallet på 70- och 80-talen. Bara genom att göra en tidning för de breda folkgrupperna, och förvisa opinionsmaterialet till ledar- och kultursidorna kunde tidningen attrahera en större grupp läsare än gamla sossar, som redan då var ett släkte på utdöende.

Aftonbladet.se blander nyhets- och opinionsjournalistik på nätet – dock inte i tidningen.

Idag håller motsatsen på att hända – man kan säga att nyheterna ”återpolitiseras”. I takt med att Internet och gratistidningar torpederat alla möjligheter att tjäna pengar på att berätta vad som har hänt, tar medierna i allt större utsträckning rollen att analysera vad som hänt. Åsiktsjournalistiken tar allt större plats, och att ha ett stall av vassa krönikörer som helst också ska vara TV-mässiga – så att de kan kallas in med kort varsel för att sätta betyg på allt från Zlatans straffmiss till Moderaternas hantering av sjukreglerna.

I teorin ska förstås alla dessa tyckare agera ”opolitiskt”, vilket naturligtvis är omöjligt. Alla har sina egna åsikter vilket lyser igenom mer eller mindre. Vi kan ta förra SSU-basen Anna Sjödin, som TV4:s Kvällsöppet anlitat som politisk kommentator, tillsammans med Johan Hakelius och Sakine Madon. Hon klarade inte att dölja var hennes sympatier låg och i takt med att tonläget steg började hon prata om ”högern” istället för moderaterna.

En annan observation är att vi på webben inte alls har samma vattentäta skott mellan opinion och nyheter som i papperstidningen. Aftonbladet publicerar ofta kommentarer från Ledarbloggen i sina paket, något som förmodligen aldrig skulle förkomma i anslutning till en artikel i papperstidningen. Och på SvD och DN blandas opinion, ledare och analyser från politiska reportrar utan några riktigt klara avgränsningar. Vi som jobbar i mediebranschen ser naturligtvis skillnad på en krönika av Johan Croneman och ett ledarstick av Hanne Kjöller, men hur är det med majoriteten av läsarna? Kan de verkligen separera DN:s ledarredaktions åsikter från DN:s?

Inte för att jag tycker att det är något problem att medierna får tydligare röster. I Sverige har vi av någon anledning alltid ansett att nyheter ska rapporteras objektivt, medan slutsatserna lämnas till läsaren. Men i dagens politiska landskap, med smutskastningskampanjer, PR-maskinerier och pengastinna organisationer som alla försöker påverka opinionen, kanske läsaren behöver medier som ställer de riktigt tuffa frågorna ur ett ideologiskt perspektiv? I USA är medierna ofta utpräglat republikanska (som Fox News) eller vänsterliberala (t ex HuffPost och N.Y Times). Dessa medier gör ofta den politiska bevakningen betydligt bättre och vassare, eftersom de slipper objektivitetskravet. Det blir en helt annan dynamik i den politiska bevakningen när kunniga reportrar och analytiker kan ifrågasätta politiker utan att behöva låtsas vara objektiva.

Kanske är vi på väg åt det hållet även i Sverige. För i takt med att intresset för politik växer – vilket syns tydligt på det enorma antalet som diskuterar valet i kommentarsfält, på bloggar och Twitter – växer efterfrågan efter tydliga röster. Som är pålästa och vågar ta ställning.

Journalistik med ursprungsmärkning helt enkelt.

Andra som skriver om , , , , ,

Intressant?

Omvändelse under galgen

Tre månader efter att Climategate briserade i bloggosfären, två månader efter att IPCC-ordföranden R. K Pachauris lukrativa affärer rullades upp och drygt en månad efter Himalayagate – då börjar så sakteliga sanningen om den sönderfuskade klimatforskningen att sprida sig även i svenska medier. Det är förmodligen inte frivilligt, och ska väl snarast uppfattas som en slags damage control inför det totala sammanbrottet som väntar för FN:s klimatpanel och den religion som byggts upp kring dess rapporter.

Tyvärr har den internationella journalistkåren (med få undantag) väldigt lite att vara stolt över genom alla dessa affärer. De flesta har in i det sista försökt att tiga om fusket och skandalerna, alternativt hävdat att det rört sig om “enstaka fel” och att det trots allt finns tusentals forskare som är eniga. Det är är givetvis lika galet det – det finns inget konsensus i klimatforskningen, och har aldrig funnits. Bara ytterligare ett korrumperat FN-organ, vars fusk kostat oss oräkneliga miljarderde senaste decennierna.

Och återigen har vi fått bevisat svart på vitt, tyvärr, att de stora medierna inte är intresserade av att avslöja nyheter längre. När IPCC-ordföranden avgår – för det kommer han att göra – är det knappast dagspressens och SvT:s miljöreportrar som vi ska tacka, utan en samling privata bloggare. Medborgarjournalister som vågat stå upp mot världens mest välfinansierade lobbyister, och gjort det tunga grävjobbet som inte heltidsavlönade journalister har orkat med. EU Referendum, Climate Audit och Watts up With That, för att nämna bara några, har fungerat som andningshjälp under en syrefattig tid. Men förhoppningsvis kan det komma in lite ljus och luft i den unkna klimatdebatten nu.

Och så väntar vi bara på att någan ska börja ställa de riktigt tuffa frågorna till Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Där är det öppet mål, om det är nån som märkt det…

Mer om , , , ,

Intressant?

Hejdå Gunilla!

Hej Gunilla. Hör på radion idag att du kör din frilansande modeskribent Linda Leopold på dörren, efter hennes uppmärksammade artikel om Nobelkändisarnas  modestilar. Ett reportage som jag inte läst, eftersom Dagens Nyheter ungefär sex dagar av sju ligger kvar ute i brevlådan och går direkt till pappersinsamling. Själv har jag egentligen aldrig varit så förtjust i att bära in tonvis med döda träd i mitt hus, men jag har låtit mig övertalas av hustrun (också journalist) som av någon anledning känner sig anti-intellektuell utan en riktig tidning där hemma.

Men om jag hade burit in DN just denna dag, hade jag förmodligen fastnat för just Lindas Nobelrapport, som innehöll ett par riktiga guldkorn som man sällan ser i DN. Som att prinsessan Madeleine såg ut som en gran, att ekonomipristagaren Elinor Ostrom inte verkat ha festat sedan Woodstock, att drottning Silvia draperat sig i gardinerna på Drottningholm och att Hertha Müller var det tjusigaste som kommit från Rumänien sen Dracula.

Ohyggligt roligt och träffsäkert. Och med glimten i ögat förstås.

Men jag hör att du inte är det minsta road av detta reportage. På radion hör jag dig säga att Linda aldrig mer ska få skriva för tidningen efter att ha uttryckt sig så negativt om de stackars kändisarna. Förutom det faktum att du helt verkar ha missuppfattat ett par viktiga delar i en chefredaktörs uppdrag – att ställa upp på och försvara sina egna medarbetare, inte spy galla på dem offentligt – verkar du tyvärr också sakna insikt av vad det är som gör en tidning värd att läsa.

En grå, räddhågsen, politiskt korrekt och lagom utslätad publikation är i alla fall ingenting jag har lust att betala för längre. Så härmed avslutar jag min kundrelation med dig och DN.

Hej då, Gunilla!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant?

Läsarna, ett hot mot demokratin?

SvD:s kulturskribent Astrid Söderbergh Widding känner att demokratin är hotad. Anledningen är att hennes tidning, liksom många andra, släppt in kommentarer från läsarna. Tyvärr har det bara blivit skräp av detta tilltag, enligt Astrid, med diverse oreflekterade dumheter, elakheter och cynismer som resultat.

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Vid sidan av det faktum att jag inte kan påminna mig att jag någonsin röstat på Widding som en demokratisk representant ansvarig för min dagliga nyhetskonsumtion, förmedlar artikeln en syn på läsarna som en stor grå och jobbig massa som borde betala sin prenumeration och hålla käft. Visst, jag kan hålla med om att brusnivån i tidningarnas kommentarsfält tidvis är ganska hög, och det finns horder av Sverigedemokrater, vänsteraktivister, foliehattar, pornografer och rättshaverister som gärna ser till att synas och höras om man lämnar fältet fritt. Det innebär förstås inte att idén med läsarkommentarer är fel – men det krävs att man hanterar dem på rätt sätt. Och här är SvD på inget sätt ensamma. Flertalet mediesajter verkar våndas över hur de ska hantera läsarna.

Eftersom jag själv pysslat med såna här grejer i snart 20 år(*) kanske jag i all anspråkslöhet  kan få komma med några tips?

  1. Lyssna! De flesta mediesajter verkar ha en blind fläck precis där kommentarsfältet börjar. Ofta finns det vettiga invändningar eller tips till skribenten – men hur ofta ser vi en reporter ta till sig något som skrivs i artikelkommentarerna, eller korrigera det han eller hon skrivit? Och kreddat läsare för det?
  2. Var delaktig! Kommentarsfälten utvecklas ofta till laglöst land, av den enkla anledningen att läsarna lämnas ensamma i sitt lilla hörn på sajten. Det är klart att samtalet degenererar då – det är som att släppa in 20.000 fans på en fotbollsmatch och strunta i vakterna.
  3. Moderera öppet! Det bästa är naturligtvis om skribenten själv ger sig in och debatterar i kommentarsfältet (många av Aftonbladets reportrar har faktiskt börjat med detta), eller åtminstone att någon från redaktionen är där och syns, styr samtalet rätt, tillrättavisar de tjatiga och högljudda och varnar när någon går över gränsen. Ofta blir det riktigt bra diskussioner då, och om man behöver “utvisa” någon vet de allra flesta varför.
  4. Kräv registrering! På SvD och DN går det att kommentera helt anonymt, vilket förstås leder till att skräpkvoten ökar lavinartat. Vilken typ av inloggning som används är ointressant – bygg egen, eller använd Facebook/Twitter/OpenID. Det viktiga är att det finns någon form av verifiering – det tar effektivt bort merparten av skräpkommentarerna. Nackdelen är förstås detsamma – att antalet kommentarer minskar drastiskt. Och vi som jobbar inom Internetmedia är ju sjukligt besatta med siffror och rekord…

Men framför allt måste vi nog alla inse att nyhetsjournalistik aldrig mer blir vad den var. Förr var arbetet över när artikeln trycktes i tidningen, idag börjar det verkliga jobbet vid publiceringsögonblicket. Det är först då nyheten börjar diskuteras, analyseras, bloggas, tweetas, delas på fejjan, retweetas, pushas och utmanas av hundratals röster. Precis som artikeln i SvD som det här började med. I skrivande stund har den över hundra kommentarer och ett halvdussin blogglänkar.

Och alla försöker förgäves starta ett samtal. Antidemokrater där!

* Mina första erfarenheter av läsarmedverkan var på Fidonet 1990, där jag lade ut mina spelrecensioner från Datormagazin för fri nedladdning och diskussion. 1999 öppnade jag för nyhetskommentarer på spelsajten Fz.se, vilket snabbt utvecklades till en av de främsta källorna för nyhetstips.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

När murvlarna tystnar

Brittiska The Guardian har varit en föregångare bland de brittiska nättidningarna, när det gällt att utveckla nya sätt att distribuera journalistik. Nu tar mediehuset ytterligare ett steg – och sparkar sina journalister för att ersätta dem med bloggare. 250 anställda har redan fått gå under 2009, många av dessa på de regionala tidningarna som ingår i Guardian Media Group. Istället hoppas Guardians nätupplaga att kunna expandera med en nysatsning på lokal bevakning. Och denna bevakning ska alltså skötas av ett antal “beat bloggers”, som ska täcka det lokala nyhetsflödet i Leeds, Cardiff och Edinburgh med hjälp av digitalkamera och laptop. Journalistik utbildning och erfarenhet är önskvärt men inget krav, enligt annonsen.

Min egen erfarenhet av lokala nätsatsningar är att de är rätt svåra att få att lyfta även med fullt pådrag – även i större städer – men den brittiska mediemarknaden har jag dålig koll på – så visst kan det funka. Brittiska journalistförbundet lär – liksom det svenska – gå i spinn över planerna, och högljutt förklara att det är slutet för demokratin och den kritiska granskningen. Fast det är det knappast någon överhängadne risk för, med tanke på hur minimalt med faktakontroll som sker i de redaktionella bunkrarna nuförtiden.

För att ta ett närliggande internationellt exempel; de flesta normalbegåvade läsare/bloggare kunde förstå med ryggmärgen att det inte sitter 750.000 pedofiler och söker efter barnporr varje sekund. Flera av dem kollade till och med storyn.

Journalisterna får helt enkelt finna sig i den obekväma sanningen att en yrkestitel inte automatiskt innebär en gräddfil in i medievärlden. Och att det finns många utan vare sig utbildning eller erfarenhet som kan berätta en story lika bra eller bättre.

Dagens kolla-inte-en-bra-story…

När jag gick pÃ¥ journalisthögskolan nÃ¥gon gÃ¥ng för länge sedan i ett annat Ã¥rtusende hörde jag för första gÃ¥ngen uttrycket “kolla inte en bra story (för dÃ¥ kan den spricka)”. Just journalisters källkritik och faktakontroll har ju alltid varit ifrÃ¥gasatt  (särskilt hos oss som jobbar inom kvällspressen), och idag borde det vara viktigare än nÃ¥gonsin för alla som jobbar inom media att kolla, dubbelkolla och trippelkolla allt som skrivs.

Varför det dÃ¥? Jo, för att det finns ett kollektivt “facit” som inte ligger längre bort än en Google-sökning eller en bloggkommentar.

Som illustration till detta kan vi ta Liza Marklunds krönika i Expressen om kompisen Johan som inte säljer några skivor eftersom musiken som hans band Stockholm Stoner skapat laddats ner via fildelningsnätverk över 80.000 gånger. En ohyggligt hög siffra för en relativt okänt band, som sålt lite drygt 300 skivor på Konsum, och som ifrågasatts av bloggar som brokep. Och givetvis är allt fel från början till slut. Ulf Hedlund reder ut hur det egentligen ligger till.

Vad var det nu Jan Guillou sa häromdagen om Riktig media..?

Nyare inlägg »

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: