Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: judar

Födelsedagsfunderingar på perrongen vid spår 17

gleis17_03

En av de sista tågen avgick från spår 17, den 27 mars 1945. Min födelsedag.

Ett av det moderna Berlins mest kända konstverk är det så kallade Förintelsemonumentet, ett kvarter söder om Brandenburger Tor. Ett minnesmärke som varje år ses av 100 000-tals turister. Betydligt mindre känt är ett annat monument, betydligt mera lågmält, som döljs i grönskan runt S-tågsstationen i Grünewald, en gammal välbärgad villastad ungefär halvvägs till Potsdam. Här bodde många av Berlins bättre bemedlade under det tidiga 1900-talet, däribland många ur stadens framgångsrika judiska befolkning, som fick se sina ägodelar och hus konfiskeras av nazisterna – innan de sattes på godsvagnarna till koncentrationslägren.

För en gång i tiden, närmare bestämt för 70 år sedan, var järnvägsstationen Berlin Grünewald betydligt större än idag. Och den användes inte bara för lokaltågen till och från Potsdam. Grünewald var dessutom stationen varifrån deportationen deportationen av den judiska befolkningen i Berlin med omnejd skedde. Härifrån rullade godsvagnarna österut till de ökända mål som vi idag känner under namn som Lodz, Treblinka, Sobibor, Theresienstadt och Auschwitz-Birkenau. Godsvagnar fulla av människor på väg mot arbetsläger – eller utrotning. Många dog på vägen dit.

Och som ett resultat av nazisternas närmast patologiska intresse för att dokumentera allt, bokfördes även samtliga tågtransporter i officiella register. Datum, antal judar och destination – uppgifter som idag finns instansade i tunga stålplattor på perrongen till Gleis 17 (spår 17) – bildar idag en minneslund som genom sin obönhörliga saklighet inte lämnar någon oberörd. Till skillnad från minnesmärket vid Brandenburger Tor, möter man här knappast några andra besökare alls. Däremot vittnar de många kvarlämnade ljuslyktorna med hebreisk text att överlevare och släktingar fortfarande kommer hit för att hedra sina nära och kära, som mördades av nazisterna.

gleis17_01

Betongplattorna täcker perrongerna vid stationen i Grünewald.

 

Själva den industriella skalan av utrotningen blir här smärtsamt tydlig när man promenerar längs de i igenvuxna perrongerna. Stålplattorna täcker inte bara en utan flera perronger, var och en med uppgift om datum, antal passagerare och slutdestination.

Ett av de sista tågen lämnade Grünewald idag för precis 70 år sedan, den 27 mars 1945, bara några få veckor före Tredje rikets fall. Målet för denna resa var Theresienstadt. För så fixerad var Hitler av sitt projekt att utrota Europas judar, att han beordrade transporterna till dödslägren att rulla ända in i det sista, när fienden stod utanför ett par mil utanför Berlin. Till och med trupptransporterna – som var livsviktiga för wehrmacht som höll på att förlora kriget på Östfronten – fick stå tillbaka för att det skulle finnas kapacitet att frakta judar till dödslägren.

Den 27 mars – min födelsedag. Något som får en att reflektera lite extra. I en tid när Europas judar återigen befinner sig under attack endast för att de är judar,  borde alla göra ett besök vid Spår 17.

Kanske lugnet och tystnaden här kan stämma till lite eftertanke, i en allt vansinnigare värld.

Intressant?

Med ryggradslösheten som ledstjärna

Att kröka rygg kan med visst fog sägas vara en klassisk svensk nationalsport. I modern tid har vi som nation gjort mer än de flesta för att hålla oss utanför konflikter; Andra världskriget med de tyska permittenttransporterna och censurerade tidningar är bara ett av de historiska exempel på hur vi under hot om våld funnit det bäst att vika ner oss.

Det är dock tydligt att både det politiska och kulturella Sverige fortfarande är fast beslutet om kämpa om VM-titeln i ryggradslöshet. I gårdagens specialinsatta Agenda diskuterades – till synes på fullt allvar – frågeställningen om yttrandefriheten gått för långt. Ett ämne som den ena av debattörerna, författaren Ann Heberlein, gick all in på (46:30 in i programmet). Enligt Heberlein var det både onödigt och kränkande att reta upp minoriteter genom att rita rondellhundar –istället skulle det goda samtalet  lösa problemen med beväpnade radikala jihadister som mördar på våra gator. Alltså – bara vi kröker våra ryggar tillräckligt långt bakåt och inte gör något som kan uppfattas stötande, då slipper vi nog massakrer på svensk mark. PEN-klubbens ordförande – den andre av de två inbjudna debattörerna – nickade förbluffande nog instämmande åt detta resonemang.

Jag funderar lite på hur alla de svenska och danska judar, som kränker ett antal radikala jihadistiska dödskulter bara genom att finnas till, ska förhålla sig till denna tankebana. Har deras själva existens kanske gått för långt? Missbrukas den på ett sådant sätt att de själva får skylla sig när en beväpnad galning kommer och skjuter dem på öppen gata? Det skulle varit intressant om programledaren Camilla Kvartoft hade följt upp det Heberleinska spåret just i detta avseende, men i public service ska det ju helst inte riskera att bli dålig stämning.

Men Heberlein är i gott sällskap av våra politiker, som kulturministern Alice Bah Kunkhe. Kulturministern som ännu inte med ett ord yppat sitt stöd för en svensk konstnär som utsatts för upprepade mordförsök av den enda anledningen att han tecknat på ett sätt som retat upp extremister. Istället för att ge sitt helhjärtade stöd till yttrandefriheten och Lars Vilks rätt att rita vad f-n han vill, även om det är fult som stryk, utan att få en kula i huvudet, väljer Kunkhe enligt Heberleinsk modell det goda samtalet – med representanter för organisationer som gjort sig kända bland annat för sitt stöd till de terrorister som försökte mörda journalister på Jyllands-Posten. I detta sammanhang ekar statsministerns högtidliga ord om att stå upp för demokratin aningen tomma.

Dessa exempel på undfallenhet förbleknar i jämförelse med vår egen utrikesminister, som ifall Expressens uppgifter idag verkligen stämmer, vikt ner sig för kravet från Rysslands president Vladimir Putin om att hålla Sveriges jaktplan borta från estniskt territorium under den stundande övningen med Nato.

Här talar vi i så fall om ryggkrökande i en klass för sig själv – frågan är om Wallström inte har en lysande framtid i det svenska gymnastlandslaget.

Få klarar att vika sig i denna U-form och ta sig upp igen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Har Reepalu tagit avstånd från balternas krigsbrott?

Ledande socialdemokrater borde rodna av skam över partikollegan och kommunalrådet Ilmar Reepalus uppenbara ointresse inför förföljelsen av judar i Malmö. Trakasserier och hot som blivit så omfattande att många av dem flyttar från staden av oro för sina familjers säkerhet. Judiska affärsinnehavare har misshandlats svårt, synagogan har satts i brand, skolbarn hotas med “halalslakt” och stadens judiska förskola – som bevakas av vaktbolag – vågar inte ens låta barnen ha reflexvästar med dagisets namn på, av rädsla för attentat. Och hotet kommer inte längre från nynazister – utan från Malmös allt större grupp av muslimer. Många av dessa ironiskt nog själva flyktingar från krig och förtryck, men med ett närmast institutionaliserat judehat i sina hemländer som de tyvärr tar med sig till Sverige. Och som uppenbarligen accepteras av politiker som Ilmar Reepalu.

S-kommunalrådet tycker till och med att det är judarnas eget fel att de attackeras – eftersom de inte tillräckligt tydligt tar avstånd från Israels agerande på Gazaremsan. Så här sa han i en intervju med Skånska Dagbladet:

“Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.”

Ilmar Reepalu är född i Nõva, Estland och kom som flykting i båt över Östersjön i augusti 1944 tillsammans med sina föräldrar och sin ett år äldre syster. Jag kan dock aldrig påminna mig om att han tagit officellt avstånd från alla de landsmän som var inblandade i judeutrotningarna i Baltikum under den tyska ockupationen. Så med Reepalus eget sätt att se på saken, borde han naturligtvis vara medskydlig till dessa brott mot mänskligheten, likväl som ett fåtal invånare i Malmö som råkar bekänna sig till judendomen har ett kollektivt ansvar för vad den israeliska armén ägnar sig åt i Gaza.

Kommunalrådet lyckas också med konststycket att jämställa sionismen, alltså den politiska idén om en stat för det judiska folket, med antisemitism:

“Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.”

Vilket ju i måste innebära att Ilmar Reepalu vill att staten Israel ska försvinna – i gott sällskap av extremister som Muhammed Omar och Irans ”antisionistiske” president Mahmoud Ahmadinejad. Det är säkert högt i tak i Socialdemokratiska Aarbetarepartiet, men är verkligen uppfattningar som denna välkomna där? Mona?

Judarnas situation i Malmö börjar nu uppmärksammas även av internationella medier som Daily Telegraph. Där berättar Judith Popinski, överlevare från koncentrationslägret Ravensbrück, om hur situationen blivit allt värre i staden på senare år. Hon brukade tidigare föreläsa om förintelsen för ungdomar, men många skolor i områden med muslimsk befolkning har slutat bjuda in henne. Judehatet sitter för djupt.

Ilmar Reepalu får även möjlighet att uttala sig i Sunday Times-artikeln:

”Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.”

Fredrick Federley tycker att Ilmar Reepalu borde avgå. Det vore en bra början, om än långt ifrån tillräcklig. Socialdemokraterna – och alla andra partier – måste praktisera nolltolerans mot alla typer av antisemitism. Oavsett vem som står bakom den.

Andra om , , , ,

Uppdatering: Jackie Jackubowski skriver en mycket tänkvärd artikel idag på Aftonbladet Debatt. Läs den.

Intressant?

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: