Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: källkritik

Riskerna med att bli megafon åt larmindustrin

Jag har varit inne på det flera gånger: Problemet med hur förment ideella organisationer som WWF och Naturskyddsföreningen upphöjs till vetenskaplig expertis. I denna roll låter medierna företrädare från dessa organisationer uttala sig som oberoende rådgivare i miljö-, energi- och klimatfrågor utan att se att de driver sina egna agendor – precis som alla påtryckargrupper. Framför allt Naturskyddsföreningen, en gammal folkrörelse som tidigare månade om den svenska naturen och rovfåglarna, har idag utvecklats till en slags larmindustri där skyddet av våra flora och fauna fått stå tillbaka för en närmast okritisk propaganda för att avskaffa kärnkraften och satsa ännu mer på förnybar energi.

Ett aktuellt exempel på hur fel det går när man tillmäter detta larmindustriella komplex en expertroll, är hur SvD okritiskt blev megafon för SNF:s ständigt återkommande larm om kemikalier i vår mat. Tidningen redovisade Naturskyddsföreningens rapport om att så mycket som 87 procent av frukten vi äter innehåller gifter från besprutning. Vad som inte framgick är att dessa kemikalier återfinns i så små mängder att de inte ens kommer i närheten av de gränsvärden som svenska och europeiska livsmedelsmyndigheter kräver. För att komma upp i halter som ens kan börja närma sig ett riskabelt intag av gifter skulle man behöva äta 400 kg vindruvor – varje dag.

Megafonjournalistiken förstärktes genom den chatt som SvD hade dagen efter avslöjandet, där redaktionen istället för att ta in en expert från exempelvis livsmedelsverket lät oroliga läsare ställa sina frågor till Johanna Sandahl, vice ordförande i Naturskyddsföreningen. Alltså avsändaren för larmrapporten om de giftiga druvorna.

Trots att larmet alltså som vanligt var gravt överdrivet, kommer det kvarstående budskapet som stannar kvar i människors medvetande bli att det är farligt att äta vanlig frukt. Den ursprungliga artikeln var den som delades och uppmärksammades mest – inte SvD:s uppföljande pudel dagen efter: Livsmedelsverket: Säkert att äta frukt, där hela larmet drogs tillbaka.

Det här är naturligtvis bingo för Naturskyddsföreningen, som medvetet driver kampanj för att vi ska gå över till ekologiskt jordbruk, utan någon besprutning alls. Något som inte bara skulle innebära att skördarna minskar dramatiskt, utan också att vi riskeras att drabbas av verkligt skadliga gifter i maten. För det finns ju en anledning till att frukten besprutas – nämligen att få bort de riktigt farliga grejerna som följer med frukten, som till exempel giftiga mögelsporer.

Det är naturligtvis vällovligt att program som Medierna i P1 granskar journalistiken Tyvärr missar granskarna  att rikta sökarljuset mot själva källan: Naturskyddsföreningen. För vad vi har här är inte en gräsrotsdriven ideell förening, finansierad av bidrag från naturälskare runt om i Sverige. SNF har istället utvecklats till ett offentligfinansierat kampanjorgan för svensk och europeisk jordbruks-, energi- och klimatpolitik, som till största delen betalas med bidrag från det offentliga. Främst kommer pengarna från SIDA, men bidrag strömmar även in från myndigheter som Kemikalieinspektionen och Energimyndigheten, något som bloggen Vargfakta uppmärksammade för en tid sedan. 2007 stod medlemsavgifterna för 83 procent av SNF:s omsättning, 2012 (den senaste årsredovisningen) utgjorde de 37 procent – resten kom från skatter och bidrag. Under de fem åren 2007-2012 bidrog skattebetalarna med 343 miljoner till Naturskyddsföreningens verksamhet.

343-miljoner-i-statliga-bidrag-till-naturskyddsföreningen

Andelen av statliga bidrag jämfört med medlemsavgifter till Naturskyddsföreningen 2007-2012. (Diagram från Vargfakta.)

Organisationer som är beroende av statliga pengar i denna utsträckning kan knappast anses som fristående och oberoende, utan riskerar att få rollen som strumpdockor, ”sock puppets”. Det vill säga politiskt eller ideologiskt styrda organisationer som används av de styrande för att skapa en förment folklig förankring för en viss typ av politik – som exempelvis storskalig utbyggnad av vindkraft, även i känsliga naturmiljöer som Gotland, där vindkraften slaktar rovfåglar i massor. (Detta är dock något som SNF hittills undvikit att larma om.)

De 85 miljoner som vi skattebetalare årligen finansierar Naturskyddsföreningen med , räcker dessutom till att att avlöna inte bara en utan två heltidsanställda talespersoner. Ordföranden Mikael Karlsson plockar ut 655.000 i årslön medan Svante Axelsson får 770.000. Det är förstås fjärran från några VD-löner, men för en ideell organisation sticker de ändå ut. (Som jämförelse tjänar en riksdagsman c:a 720.000 i årslön, eller strax under 60.000 i månaden.)

Naturskyddsföreningen borde granskas hårdare – istället för att sättas på piedestal. Det gäller även en lång rad  andra organisationer, som uppfattas som goda och därför inte ifrågasätts. För som det heter: vägen mot helvetet är kantad med goda föresatser.

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,

Konsten att välja rätt sorts junk science

vetenskapens_varld

Programledaren Victoria Dyring visuliserar den nya forskningen, som kommit fram till att det manliga förtrycket gjort kvinnorna kortare.

I ett sällsynt utbrott av mediekritik, gjorde Sveriges radios Medierna rent hus med ett inslag i SVT:s vetenskapsprogram förra veckan, där tittarna upplystes om häpnadsväckande nya rön som förklarade varför kvinnor är kortare än män. När det gäller andra däggdjur, som blåvalen, är honorna nämligen större än hanarna, något som förbryllat forskare – och i fallet med människans utveckling har en genusforskare nu fört fram hypotesen om att det hela beror på könsmaktsordningen. Den manliga delen av befolkningen har helt enkelt lagt beslag på all maten, vilket gjort att kvinnorna svultit och utvecklats till att bli kortare än männen.

Det låter som junk science, och är det också, vilket förstås inte hindrade SVT:s vetenskapsredaktion att presentera det hela som fakta. Det är ju trots allt en av programmets paradgrenar.

Men i det här fallet slog forskarvärlden tillbaka. ”Hela argumentationslinjen är totalt felaktig”, säger professor i zoologi, Birgitta Tullberg, vid Stockholms universitet till Medierna.

Istället ligger det helt andra evolutionshistoriska orsaker bakom att kvinnans längd skiljer sig från mannens – och en koll visar att inte ens de zoologer som intervjuats i programmet håller med om dokumentärfilmarnas slutsatser. Tvärtom, menar de, är längdskillnaden avsevärt mindre hos människan än hos de närmsta släktingarna bland primaterna, vilket är det som är det riktigt intressanta att forska i.

Anna Schytt, chef för SVT:s vetenskapsredaktion (som för övrigt belönats med ett fint pris av WWF) går bort sig i försvaret för den usla dokumentärfilmen och hävdar att den förtjänar att sändas just på grund av den extrema slutsatsen. Mediernas reporter gör här ett mycket bra jobb med att ställa Schytt mot väggen.

Nu var det som sagt länge sedan vetenskapsredaktionen på SVT faktiskt ägnade sig åt forskning – den postmoderna journalistiken tog över för länge sedan.

Men i det här fallet valde de olyckligtvis fel junk science. Hade de istället kopplat kvinnors längd till klimatförändringarna – ungefär som de aktuella utdöende älgarna på Öland – hade ingen reagerat över huvud taget. Istället hade granskarna ställt politikerna mot väggen om varför de inte chockhöjt bensinskatten för att stoppa den manliga bilkörningen som hotar kvinnornas längd.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Polarpanik 2: smältkatastrofen i Arktis

norrthpole_july25

Chocken: Nordpolen är en sjö! Eller rättare sagt inte – bojen med kameran hade flutit iväg nästan 50 mil från Nordpolen när bilden togs. Men kolla aldrig en bra story.

För nån vecka sedan var det stor uppståndelse kring en bild som uppgavs visa Nordpolen som en sjö. Nu låg det ju inte riktigt till så i verkligheten: dels var den automatiska kameran inte ens i närheten av Nordpolen, utan 50 mil söderut (!), dels var det inte öppet hav som visades utan några decimeter smältvatten ovanpå isen. (Dagen efter visade samma kamera för övrigt att den grunda pölen frusit till is igen.)

Ovanstående är dock en bra illustration till det gamla talesättet ”kolla aldrig en bra story”. De flesta som arbetar med journalistik vet att det går att bevisa i princip vad som helst, bara man väljer rätt vinkel och hittar data som synes bekräfta tesen. (Alltså samma sak som alla armviftande meteorologer och klimathysteriker gör så fort det verkar hända något med isen i Arktis.) Problemet är det sällan blir särskilt mycket dramatik kvar om man tar med alla faktorer som talar emot.

För varje år vid den här tiden utbryter den stora polarpaniken. Varje sommar, då isen smälter precis som vanligt, kommer larmrapporterna om att Arktis är hotat och att Nordpolen är på väg att förlora all is som ett reslutat av våra utsläpp av växthusgaser. Iskartor med till synes dramatiskt nedåtgående kurvor används som bevis, och det pratas om att områden stora som Europeiska länder smälter bort. När det så dyker upp en bild som sägs visa Nordpolen som öppet vatten, kastas slutligen all källkritik överbord.

Det stora problemet med dessa larm är att de alla bygger på ett ganska snävt statistisk urval: de utgår från hur det såg ut 1979, när isutbredningen slog rekord efter en rad av mycket kalla vintrar på 70-talet. Den svåra kylan under dessa år på 70-talet fick forskarna att på fullt allvar larma om en annalkande istid.

seaice_ippcc_1975

Diagram över isutbredningen i Arktis, från IPCC:S första rapport (FAR) 1990.

Om vi istället – som bloggaren Steven Goddard gjort – tittar bakåt i tiden, till början av 1970-talet – före satellitmätningarnas tid – framstår de årliga förändringarna i istäcket inte som särskilt alarmerande. Som illustrationen ovan visar, var isutbredningen betydligt mindre så sent som 1975. (Kurvan kommer från IPCC:s första rapport från 1990, så det är svårt att avfärda den som påhitt.) Och en karta från National Geographic från 1971 visar på betydligt mindre is än idag.

arctic_1971_natgeo

National Geographics karta över Arkits 1971. Observera att Nordostpassagen här ligger helt öppen, långt före larmrapporterna om den smältande havsisen.

Det kan alltså vara så att satellitmätningarna av polarisen valt ett rekordår som baslinje – vilket innebär att fullt normala fluktuationer tolkas som en dramatisk minskning. Återigen – när det gäller statistik och journalistik kan man bevisa vad som helst, bara man väljer rätt vinkel (och data).

seaice_1980-2012

Iskurvan som vi är van att se den – en dramatisk nedgång från 1980 och fram till idag!

Till detta finns massor av rapporter om tillfällen då det förekommit öppet vatten vid Nordpolen, bland annat flera bilder från 50-talet då amerikanska atomubåtar dök upp i de isfria vattnen i Arktis. Och den så kallade Nordvästpassagen har varit öppen för fartygstrafik under flera perioder under 1900-talet. Nordostpassagen har använts av rysk sjöfart under långa perioder både före och efter Andra världskriget. (På Nat Geos karta ovan ligger som synes hela denna led öppen och isfri.)

Just i år är det däremot kallare än på mycket länge, vilket temperaturmätningarna från danska vädertjänsten DMI tydligt visar. Normalt sett brukar Arktis norr om den 80:e breddgraden ha 90 dagar med temperaturer på plussidan under sommaren, men i år har det varit färre än hälften så många. Och än så länge ligger isutbredningen på nivåer som är långt över fjolårets.

icecover_current

Isutbredningen i Arkits, från danska vädertjänsten DMI. Så här långt täcker havsisen ett 30 procent större område än i fjol.

Detta kan förstås ändras snabbt, precis som i fjol när en kraftig storm bröt upp isen och förde den söderut genom Berings sund. Eller också har Arktis gått in i en nedkylningsfas, och det ska bli mycket intressant att se facit för årets isutbredning som brukar ha sitt minimum i mitten av september. Just nu är isutbredningen hela 30 procent större än i fjol (då DN skrev om att allt var värre än någon vågat tro).

Men som sagt, någon överhängande orsak till klimatångest för vad som händer vid Nordpolen finns knappast just för tillfället. Det är precis som det brukar vara där uppe: kallt, blåsigt och extremt ogästvänligt. Inte precis ett ställe där man vill fastna fastna i en roddbåt.

Och att sex miljoner kvadratkilometer is ska hinna smälta innan sommaren 2013 är slut, som bland andra BBC rapporterade så sent som 2007, ter sig idag som en rejäl högoddsare.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Källkritik på SVT: kolla aldrig ett bra klimathot

Vanligtvis briljanta Korrespondenterna släpper i kvällens program loss en av public services verkliga domedagsprofeter, Erika Bjerström, som just ikväll gått all in för att återuppväcka det levande lik som kallas klimathotet. Efter att ha ägnat sig åt den sedvanliga domedagspredikningen av vad som väntar oss – smältande polarisar, extremväder, översvämningar och värmeböljor – fokuserar Bjerström på det kanske allra mest skrämmande: en havsnivåhöjning på 7-8 meter, som kommer att dränka oss alla när temperaturen stiger med fyra grader, så som Världsbanken nyligen hotade med i en mycket ifrågasatt rapport (som sågats grundligt av bl a Sveriges ledande klimatforskare Lennart Bengtsson).

Korrespondenten landar i alla fall i Södra Vietnam, i kusttrakterna av det låglänta Mekongdeltat, där lokala klimatvittnen berättar om hur det stigande havet tagit deras byar, hus och odlingar. Havsnivåhöjningen har accelererat, sägs det i reportaget, och just här i Vitenam märks redan klimatförändringarna tydligt – trots att temperaturen ännu bara gått upp med knappa 0,8 grader på drygt 100 år.

Situationen verkar onekligen dramatisk, men har verkligen havet stigit så mycket just i Södra Vietnam att hela byar nu befinner sig på havets botten?

Som tur är finns det fakta om just detta ämne lätt tillgängligt på Internet. Bland annat en aktuell rapport just om havsnivåhöjningen i Vietnam och det utsatta Mekongdeltat, sammanställd av United States Geological Survey (USGS) så sent som 2010. Exakta uppskattningar är svåra att göra på grund av brist på pålitliga mätstationer,  men den närmaste mätpunkten, vid Vung Tau närmast Mekongdeltat, visar på en årlig havsnivåhöjning på 1,9 mm, vilket ligger i nivå med vad som uppmätts globalt. Med andra ord: havet stiger precis lika snabbt i Vietnam som i resten av världen.

sealevel_mekong

Förändringar i havsnivån vid Vung Tau, nära den plats som korrespondenterna besökte. Observera den dramatiska förändringen…

Så när vi får veta i reportaget att havsnivån stigit dramatiskt allt sedan 80-talet är det alltså nåt som inte stämmer. 1,9 millimeter per år ger lite drygt 6 centimeter på 32 år, knappast tillräckligt för att dränka en by.

Är allt bara påhitt då? Nej – men det är inte stigande havsnivåer som är det stora problemet i södra Vietnam. Det är istället att delar av det låglänta landet sjunker – varav de värst drabbade delarna med nära fem centimeter bara sedan 2011. Orsakerna till detta är framför allt överutnyttjande av grundvattenreserverna. Vilket går hand i hand med en ökad konstbevattning (Vietnam är en av världens största exportörer av ris) och en växande befolkning med krav på moderna bekvämligheter. När grundvattnet sinar sjunker marknivån, och in strömmar saltvatten, vilket förgiftar marken och växtligheten dör. Och utan bindande växtlighet eroderar jorden och försvinner raskt ut i havet.

I en annan rapport från 2011, utgiven av IUCN (International Union for Conservation of Nature), delfinansierad av Finlands utrikesdepartement, slås följande fast:

Aquifer compaction as a result of regional groundwater level decline is a particularly serious risk in the Mekong Delta given the low lying topography and threat of sea level rise. A global comparison found that the Mekong Delta is currently sinking by as much as 6mm per year primarily as a result of groundwater extraction, overwhelming the rates of sea level rise (Syvitski et al., 2009). The Ministry of Natural Resources
and Environment (MONRE) web site also reports the unchecked use of bores has caused localised land subsidence and pollution problems in the delta. The end result will be increased vulnerability to natural disasters and climate change.

 

Klimatkaoset i södra Vietnam har alltså uteslutande lokala orsaker, vilket enkelt tillgängliga fakta visar. Fakta som även SVT:s reporter bör känna till, men undviker att nämna.

Grundproblemet är att miljöjournalistiken för länge sedan upphört att vara journalistik, framför allt hos public service. Istället för en allsidig granskning, som vi både förtjänar och betalar för, serveras vi gång efter gång samma kvasireligiösa förkunnelse om en annalkande domedag, vars skuld helt och hållet är vår. Vi med vårt frosseri i olja och kol, vi som envisas med att fortsätta köra bil, äta kött och resa till Thailand. I alla fall enligt vår nya statsreligion, förkunnad av SVT:s skriftlärda.

Men SVT:s reporter ser i alla fall ett litet ljus i mörkret. Eftersom Vietnam är en hårdför socialistisk enpartistat, kan ledarna här peka med hela handen mot en grön omställning. Något som vi i väst, med vår jobbiga demokrati, inte har samma möjlighet till.

Leve diktaturen!

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering: agronomen, domedagsprofeten och bidragsdiaren Johan Rockström chattade med tittarna efter gårdagens program, och gjorde förstås sitt bästa för att marginalisera seriösa klimatforskare som Lennart Bengtsson.

Uppdatering 2: TCS skriver bra om SVT:s haveri.

Gazakonflikten och den haltande källkritiken

Vi matas dagligen med bilder på döda och skadade från från konflikten i Gaza. Hjärtskärande filmklipp och stillbilder, förmedlade av TV, tidningar och Internet – offer för en som det ser ut skoningslös terror från en övermäktig israelisk krigsmakt mot en skyddslös civilbefolkning.

Men hur ofta hör vi nyhetsuppläsare eller journalister lägga in en brasklapp för att bilderna som visas kan ifrågasättas ur ett källkritiskt perspektiv? I princip aldrig, trots att många av de sekvenser som kablas ut via BBC, CNN, Aljazeera och SVT utgör en del av propagandakriget mellan Hamas och Israel. Härom dagen fick BBC göra en pudel efter att ett av kanalens egna inslag visat hur en skadad palestinier bars iväg efter en attack – för att någon minut senare i samma film resa sig och vandra iväg till synes oskadd.

Al-qassambrigaderna, Hamas väpnade gren, twittrade i förra veckan ut en bild på ett svårt skottskadat palestinskt barn, enligt uppgift från ett sjukhus i Gaza, som ett bevis på den israeliska arméns övergrepp. I verkligheten var bilden tagen i Syrien för en månad sedan (vilket snabbt avslöjades av på Twitter).

På Facebook spreds en bild tidigare i år som påstods visa en israelisk soldat som trampade på en liten palestinsk flicka med sin armekänga samtidigt som han siktade med sitt automatgevär mot hennes huvud. En våg av avsky sköljde över IDF i de sociala medierna, tills det avslöjades att bilden var från en gatuteater i Bahrain, inte från Västbanken eller Gaza.

I de sociala medierna uppmärksammas denna typ av propaganda snabbt. Det verkliga problemet är när stora internationella medier, vars ledstjärna är att vara objektiva i sin rapportering, i princip slänger normal källkontroll över bord när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Berättelsen som förmedlas är ju oftast densamma – det gäller bara att hitta bildmaterial som passar regin. Många bilder är givetvis autentiska, och man ska absolut inte bortse från det stora mänskliga lidande som följer med bombkriget mot Hamas. Men det är också känt att en del av de bilder som kablats ut från Västbanken och Gaza kan vara fabricerade, skapade för att skapa opinion.

Problemet är att stora nyhetsbyråer och tv-bolag, amerikanska Reuters och brittiska BBC, sällan har egen personal på plats i Gaza och på Västbanken – riskerna och kostnaderna är för stora – och de förlitar sig därför på lokala frilansfotografer för att leverera bildmaterial. I vilken mån dessa frilansare är objektiva i sin rapportering – eller ens tillåts att försöka – är därför svårt att avgöra.
Att det förekommer fejkade nyhetsbilder från konflikten är däremot känt sedan länge.  2005 myntades begreppet Pallywood av Boston-professorn Richard Landes, som producerade en 18 minuter lång online-dokumentär kallad Pallywood: According to Palestinian Sources, som uppmärksammades bl a av amerikanska CBS nyhetsmagasin 60 Minutes. Landes (som i källkritikens namn måste betecknas som starkt pro-israelisk), visar i filmen hur palestinska frilansjournalister, anlitade och utrustade av tv-bolag i väst, aktivt iscensätter upplopp, med fejkade skottskador och ambulanstransporter för att manipulera västmediernas bild av konflikten.

Hur mycket av detta vi ser i rapporteringen från Gaza just nu, ska vara osagt – BBC-blundern kan ha varit ett enstaka olycksfall i arbetet. Eller inte. Brittiska kolumnisten Melanie Phillips hävdar för sin del att det brittiska public servicebolaget medvetet deltar i propagandakriget mot Israel.

Kontentan är i alla fall att det parallellt med raketbeskjutningen och bombningarna pågår ett informationskrig, där vi dessvärre inte kan förvänta oss någon som helst hjälp av etablerade medier att avgöra vad som är sant eller falskt.

SvD berörde visserligen saken i en artikel i lördags som handlade om informationskriget i de sociala medierna, men då med vinkeln att IDF, den israeliska militären, använde sig av Twitter i propagandasyfte. Huruvida uppgifter från de stenhårt Hamaskontrollerade medierna i Gaza borde ifrågasättas på samma grunder, framgick inte av artikeln.

Det brukar ju heta att krigets första offer är sanningen, och så är det nog fortfarande. Skillnaden är att vi idag, med de sociala mediernas hjälpt, har betydligt större möjligheter att avslöja lögner och propaganda än tidigare.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

SvD, DN, Aftonbladet, Expressen

Kolla aldrig en bra story

Det finns ett gammalt uttryck bland journalister: Kolla aldrig en bra story – då riskerar den att spricka.

Detta förstås sagt i mer eller mindre skämtsam ton – det finns få om ens någon inom pressen som skriver fejkade eller uppenbart felaktiga nyheter. Däremot gör den alltmer pressade arbetssituationen att det blir liten eller ingen tid över för ordentlig faktakoll, något som illustreras i fallet med 45-åringen som suttitinsnöadi sin bil i två månader och som i sista stund räddades från att svälta ihjäl.

SMHI:s snödjupskarta visar på barmark i Umeå den 27 december.

I princip samtliga stora tidningar har kört denna story, vars enda källa verkar ha varit Umeåpolisen som hört mannen i bilen och återberättade vad han sagt. Därmed lät man sig nöja. Ingen ifrågasatte det underliga i historien: varför mannen inte sökt hjälp tidigare. Och framför allt – hur han lyckaes bli insnöad i december, en månad som präglades av osedvanligt milt väder i hela Sverige. Visserligen kom det snö, men en snabb titt på SMHI:s snödjupskarta för förra året visar att det var helt snöfritt i Umeå den 27 december. Och även när snön kom i januari, var det inte tal om några stora nederbördsmängder, snödjupskartorna visar på högst någon decimeter. Detta är svårt att få ihop med vad Ebbe Nyberg,  länsvakthavande på Västerbottenspolisen, säger till SvD.

– Där inne fanns en medelålders man som var vid liv men svårt medtagen. Det är helt otroligt att han har överlevt. Det kom en halv meter snö den 19 december och han måste ha suttit där sedan dess.

Temperaturdiagram från Umeå i december 2011. (Från rl.se)

Det är svårt att tänka sig att det skulle existera någon lokal köldficka någon mil norr om Umeå, där snön inte smälte bort som på andra ställen längs Norrlandskusten. Och temperaturen då? Jo, visserligen kom det några köldknäppar, men veckan före jul var det rekordvarmt med flera plusgrader, så att det skulle funnits tillräckligt med snö kvar för att begrava en hel bil känns minst sagt tveksamt.

Och att mannen inte skulle kunnat komma ut ur bilen och sökt hjälp under en vecka med flera plusgrader verkar mycket osannolikt – särskilt som E4:an bara ligger någon kilometer bort. Alltså ligger det något helt annat bakom händelsen, vilket Aftonbladet och Expressen är inne på idag.

SMHI kan förstås ha fel, även om det är osannolikt, men det borde ändå vara värt att kolla av kartan mot verkligheten ibland. Även om storyn förlorar på det…

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Dagens kolla-inte-en-bra-story…

När jag gick pÃ¥ journalisthögskolan nÃ¥gon gÃ¥ng för länge sedan i ett annat Ã¥rtusende hörde jag för första gÃ¥ngen uttrycket “kolla inte en bra story (för dÃ¥ kan den spricka)”. Just journalisters källkritik och faktakontroll har ju alltid varit ifrÃ¥gasatt  (särskilt hos oss som jobbar inom kvällspressen), och idag borde det vara viktigare än nÃ¥gonsin för alla som jobbar inom media att kolla, dubbelkolla och trippelkolla allt som skrivs.

Varför det dÃ¥? Jo, för att det finns ett kollektivt “facit” som inte ligger längre bort än en Google-sökning eller en bloggkommentar.

Som illustration till detta kan vi ta Liza Marklunds krönika i Expressen om kompisen Johan som inte säljer några skivor eftersom musiken som hans band Stockholm Stoner skapat laddats ner via fildelningsnätverk över 80.000 gånger. En ohyggligt hög siffra för en relativt okänt band, som sålt lite drygt 300 skivor på Konsum, och som ifrågasatts av bloggar som brokep. Och givetvis är allt fel från början till slut. Ulf Hedlund reder ut hur det egentligen ligger till.

Vad var det nu Jan Guillou sa häromdagen om Riktig media..?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: