Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: katastrof

EU:s klimatmål 50 gånger dyrare än katastrofen i Japan

Hörde på Rapport att kostnaderna för att bygga upp det japanska samhället efter den förödande jordbävnings- och tsunamikatastrofen beräknas till 2.000 miljarder kr. En svindlande hög summa, kan tyckas.

Ändå är detta mindre än en 50-del av vad EU-kommissionen vill satsa på att minska Europas koldioxidutsläpp. I EU:s nya klimatstrategi fram till 2050, som presenterades bara några dagar före tsunamin dränkte delar av Japan, framgår det att det kommer att krävas årliga investeringar på 270 miljarder Euro (2.400 miljarder kr) för att, som det heter, ”EU ska transformeras till en konkurrenskraftig ekonomi och samtidigt minska växthusgaserna med 85-90% fram till år 2050”. Så under 40 år framöver, kommer EU-medborgarna att behöva betala motsvarande uppbyggnaden av 1,3 naturkatastrofer liknande den som inträffade i Japan. Varje år.

Connie Hedegaard, kommissionär för klimatfrågor, garanterar att det är väl investerade pengar.

–Eftersom oljepriset fortsätter att stiga blir Europas energinota allt högre och vi blir känsligare för prischocker. Det kommer alltså att löna sig att påbörja övergången nu.

Med sådana stora utmaningar framför oss, känns det onekligen tryggt att EU-länderna har stabila och trygga statsfinanser. Även om det finns vissa som tycker att vi måste satsa ännu mer.

En intressant detalj i sammanhanget är att Margareta Sandstedt, som näthånats sedan hon räknade fel i riksdagen, faktiskt var alldeles för försiktig när hon påstod att EU:s energipolitik skulle gå loss på 40 000 miljarder. Den verkligen siffran är istället 96 000 miljarder…

Intressant?

Svd 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggare om , , ,

Årets Earth Hour redan en succé i Japan

Jag har alltid tyckt att Världsnaturfondens PR-jippo Earth Hour haft en unken bismak, och i år stinker det mer än nånsin.

Samtidigt med den värsta naturkatastrofen i modern tid – där hela städer i Japan svepts bort av tsumanin, där radioaktiv katastrof hotar, fabriker stängts och upp till 25 procent av elförsörjningen slagits ut rullar WWF:s annonser för fullt om att vi ska ”släcka ljuset för att rädda klimatet”. WWF Sverige har till och med en tävling som utser Earth Hour Capital, där den stad som sparar mest på elen – energi översätts i WWF:s banaliserade verklighet till co2-utsläpp – alltså vinner.

Världsnaturfonden i Japan deltar tydligen också i jippot, i alla fall så långt som jag kan utläsa från hemsidan (med hjälp av Google Translate). Förutom det ganska tveksamma PR-värdet i aktionen, torde ett stort antal japanska städer kunna utropa sig som självklara vinnare av titeln Earth Hour Capital. Sendai,  Minamisanriku, Yamada, Miyako, Saito, Kesennuma… Listan är lång på före detta japanska städer som över en natt har lyckats sänka sina klimatavtryck till noll. Och som – i det fall de ännu existerar – kan se fram mot högst några timmars el per dygn.

Men koldioxidbantat har de alltså, och med lite tur kanske WWF till och med kan hitta någon som fortfarande är i livet och kan ta emot utmärkelsen.

Den 26 mars ska jag tända alla ljus jag kan. För Japan. Och för en värld där vi har tillgång till energi, ljus och värme.

Därför bojkottar jag mörkermännen i WWF. Inte bara den 26 mars, utan varje dag.

Om man ska skänka pengar bör man göra det till organisationer som faktiskt gör skillnad, till exempel Läkare utan gränser.

Intressant?

DN, SvD 1, 2, 3, 4, G-P.

Andra bloggar om , , ,

Reality check: allt färre drabbas av extremväder

Vi får ju mer eller mindre dagligen höra att klimatförändringarna medför extremväder i form av stormar, översvämningar, rekordvärme, bränder och torka drabbar allt fler – speciellt i de fattigare delarna av världen. Som Pakistan där tusentals människor mist livet och miljoner blivit hemlösa efter hyftiga skyfall och översvämningar i sommar.

Men har verkligen katastroferna och dess offer blivit fler? Svaret är nej. Däremot lever vi idag i en hypermedial värld, där krisrapporter och TV-bilder strömmar in från katastrofer världen runt. För 50 år sedan gick många katastrofer oss spårlöst förbi, men idag när nya satellitbaserade övervakningssystem kan upptäcka vartenda oväder på Jorden – oavsett plats och storlek – är det lätt att få intrycket att vi lever mitt i en brinnande apokalyps.

Ändå är det precis tvärtom. Aldrig har så få dött av extremväder som idag. Forskaren Indur Goklany (som arbetat som faktagranskare åt FN:s klimatpanel, IPCC sedan 1988) har jämfört dödstalen i olika typer av väderrelaterade katastrofer under 1900-talet, och  verkligheten visar en dramatisk minskning av antalet offer:

  • Långtidsdata (1900-2008) visar att antalet ovädersrelaterade dödsfall minskat med 93 procent, efter en toppnotering på 1920-talet. Minskningen är i absoluta tal – det vill säga trots att befolkningen i länder som drabbas av extrema väderhändelser ökat mångfalt under 1900-talet.
  • Extrem torka orsakade mer än hälften av alla väderrelaterade dödsfall 1990-2008. Men även här har antalet offer minskat dramatiskt – med 99,97 procent efter en topp på 20-talet.
  • Antalet dödsfall orsakade av översvämingar har under samma tid minskat med 98,7 procent.
  • Stormar (inklusive orkaner, tyfoner, tornador) tar 47 procent färre liv än i början av 1900-talet.

Ovanstående siffror är ju egentligen otroligt glädjande – men hur ofta får vi läsa sådant i tidningarna? Och hur kommer det sig att – trots en världsbefolkning som mångdubblats – att vi ser en så dramatisk minskning av antalet döda i katastrofer?

Svaret på den frågan är –olja. Det är med hjälp av billig energi – som nästan uteslutande oftast framställs med fossila bränslen – som världens jordbruk idag räcker för att mätta mångdubbelt fler. Som gör att vatten kan pumpas upp från brunnar djupt under marken, eller fraktas över långa avstånd. Som gör att de som trots allt drabbas snabbt kan undsättas.

Det är lite av ett ödets ironi, att den förhatliga oljan som utpekas som orsaken till klimatförändringarna idag räddar miljoner från att drabbas av dem.

Inte desto mindre är översvämningskatastrofen i Pakistan en av de största någonsin, och de drabbade behöver all hjälp de kan få. Bidra du också med ett par hundra – DN har listat de hjälporganisationer som finns på plats.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

SvD, SvD, DN, DN.

Ett jädrans gnäll på lite värme

Värmebölja i Europa och östra USA, men betydligt svalare än normalt t ex i Kalifornien, Mexiko och Afrika. (Bild från NASAs Earth Observatory.)

Vi svenskar bor i ett av världens tryggaste länder. Inga jordbävningar, knappast några orkaner, inga tsunamis, farliga djur eller smittsamma djungelsjukdomar. Vår medellivslängd är bland de högsta i världen. Det kan regna och åska ibland när det varit varmt ett tag – varvid vi drabbas av så kallat extremväder och folk skickar in bilder på katastrofen i fråga till tidningarna.

Vi verkar alltså ha en oemotståndligt behov av att utmåla vädret som en livsfara – särskilt när det är varmt ute. Nu, efter en drygt två veckor lång värmebölja, avslutad med ett rejält åskväder, kommer larmjournalistiken som ett brev på posten. Värmen är inte normal, och måste alltså bero på klimatförändringar. På Aktuellt i förra veckan såg jag ett sällsynt idiotiskt inslag om gamla och sjuka som led i värmen, och var tvungna att tillbringa stora delar av dygnet på balkongen. Någon idiotstatistik rapades upp om att dödligheten ökade upp till 90 procent bland utsatta grupper – däribland psykiskt sjuka som kanske inte själva förstår när det är varmt. Och om gamla och handikappade sitter och blir uttorkade hemma kan det bli ett problem. Vad Aktuellt däremot glömde att berätta var att undersökningen i vanlig ordning bygger på datorsimulationer. Slutsats: “dödligheten är lägst vid normal temperatur och ökar sedan vid kall och varm väderlek.” Eh, jaha. Är det inte en självklarhet?

Folkhälsoministern bjöds in till studion och såg bekymrad ut. Detta är risker som samhället måste bli bättre på att möta, eftersom det kommer att bli varmare och varmare framöver, i längre perioder, förklarade hon.

Vi hade en värmebölja 2003, och före dess var det varmt ett par veckor på sommaren 1994. Men tre veckors fint väder vart sjunde år beror alltså på klimatförändringarna. De som vi har skuld till – för att vi tar bilen till stormarknaden istället för att sitta i en jordkula och käka rötter på vintern.

Att Världmeteoroligiska organisationen (WMO) inte kunnat hitta nåt samband mellan extremt väder och mänskliga utsläpp av växthusgaser är därvidlag av underordnad betydelse. Enligt kändismeteorologer så är minsann värmt väder ett bevis på att klimatförändringarna redan är här. Att samtliga Sveriges temperaturrekord sattes på 30- och 40-talet är också ointressant. Eller det faktum att stora delar av världen – däribland Afrika och västra USA – just nu har temperaturer långt under det normala.

Det vi ser just nu är alltså väder, och det är lika dumt att börja larma om katastrof efter ett par sköna varma sommarveckor, som att skrika om att istiden kommer efter två månader med minusgrader som vi hade i vintras.

Nä, nu ska jag bege mig ner till stranden och njuta av mina sista semesterveckor. Det är 14 grader i vattnet här i Simrishamn, så jag lär i alla fall inte dö av värmeslag…

Intressant?

Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen (1, 2), SvD (1, 2), DN, VLT

Andra bloggare om , , , ,

Bhopalchefen – 26 år på flykt undan rättvisan

Samtidigt som USA:s president gör sitt bästa för att se tuff ut i TV när han gör ”skarpa uttalanden” och sätter nya deadlines för BP när det gäller att täta oljeläckan i golfen, kan det vara värt att reflektera lite över hur amerikanska företag tar sitt eget ansvar utomlands. Ett ständigt aktuell firma i sammanhanget är Union Carbide Corporation, som en gång hade en fabrik i Indien. Den exploderade den 3 december 1984, varvid 3.500 människor dog direkt och 15.000 de efterföljande dagarna när ett gigantiskt giftmoln från den brinnande fabriken rullade in över Bhopal och den kringliggande slummen. Total beräknas 25.000 människor ha dött i katastrofen, och ännu idag är marken full med gifter och barn föds med missbildningar i området. Och något egentligt saneringsarbete har fortfarande inte påbörjats.

I förra veckan, 26 år efter katastrofen, föll de slutliga domarna i målet: åtta tidigare chefer vid Union Carbides fabrik i Bhopal dömdes för vållande till annans död på grund av slarv. Domarna blev relativt milda, två års fängelse och 17.000 kr i böter.

Toppcheferna i Union Carbide slipper dock lämna sina bekväma liv och krypa in i indiskt fängelse. Ordföranden för bolaget vid tiden för katastrofen, Warren Anderson, arresterades av indisk polis den 7 december 1984. Bara timmar senare, efter ett mystiskt telefonsamtal, släpptes han mot en borgen på ynka 350 dollar. Villkoret för borgen var att han skulle återvända för att inställa sig vid rättegången i Bhopal. Det gjorde han aldrig – Anderson satte sig på första bästa plan till USA, och han aldrig återvänt. Den indiska regeringen har försökt få honom utlämnad upprepade gånger, utan framgång. Så sent som 2009 krävde Indiska staten Warren Anderson utlämnad, men USA vägrade med hänvisande till ”bristande bevisning”.

Idag, 89 år gammal, lever den gamle Union Carbide-höjdaren ett bekvämt liv på Long Island utanför New York City, uppenbarligen tillfreds med att aldrig behövt ta ansvar för alla de tusentals liv som gick förlorade i Bhopal.

Så när Barack Obama och en högljudd amerikansk opinion vill åtala BP:s chefer, kanske det borde vara på sin plats att städa framför egen dörr först.

Presidenten kunde börja med att sätta Warren Anderson på ett plan till New Delhi.

Andra röster om , , ,

DN 1, 2, 3, 4 | SvDExpressen, Aftonbladet

Intressant?

Bad Petroleum

Hos Robert Reich läser jag om British Petroleum, BP, och dess försök att tvätta bort sin gamla stämpel som smutsigt oljebolag. Vilket ju dagar som denna, efter Deepwater Horizon-katastrofen i Mexikanska golfen, kan tyckas rätt misslyckat.

BP:s greenwash började redan för åtta år sedan då bolaget drog igång en reklamkampanj för dryga 1,5 miljarder kr, projektledd av PR-jätten Ogilvy & Mather. BP skrotade den gamla klassiska bensinmacks-skölden till förmån för en ny logotyp, formad som en blomma i naturligt grönt, gult och vitt. Meningen var naturligtvis att allmänheten skulle fås att tro att BP lämnat sin gamla miljöfarliga verksamhet bakom sig och nu istället skulle satsa på förnybar energi och hållbarhet. Koncernchefen, Lord John Browne, varnade för den globala uppvärmningen och konstaterade att företaget hade ett socialt ansvar att agera. Och via annonskampanjer och sponsorskap gjorde man också sitt bästa för att trumma in en ny betydelse av förkortningen BP – Beyond Petroleum.

Trots sin nya image kvarstår faktum – BP förblir världens största råoljeproducent. Visserligen har bolaget förbundit sig att satsa 8 miljarder dollar (60 miljarder kr) på alternativa energikällor under en tioårsperiod, men de förbleknar i jämförelse med de dryga 20 miljarder (160 miljarder kr) som BP tjänar årligen på sin oljeutvinning.

I grunden är det alltså samma gamla BP, vars affärsidé går ut på att utvinna mer och mer olja, på större djup – med ökade risker. Och helst utan att behöva städa upp efter sig när något går fel. Och det gör det dessvärre ganska ofta. BP innehar ett tveksamt rekord bland Big Oil när det gäller miljö- och arbetsmiljöproblem.

2005 dödade en explosion i BP:s raffinaderi i Texas City 15 arbetare och ledde till att bolaget stämdes på 160 miljoner för bristande säkherhet. Och samma år ledde eftersatt underhåll i en av bolagets pipelines i Alaska till att en miljon liter råolja läckte ut i ett mycket känsligt naturområde.

Men fram till den förödande olyckan utanför Louisians kust den 18 april, får man nog säga att oljejätten lyckades ganska bra med sin nya gröna image. BP:s vice ordförande David Eyton, tidigare Vice President, Deepwater Developments Gulf of Mexico, anlitades till exempel som expert i det brittiska parlamentets utredning av Climategate-breven…

Värt att nämna är att bland de stora oljebolagen, var BP den största bidragsgivaren till demokraterns presidentkandidat i valet 2008. Det ska man hålla i minnet när Barack Obama anklagar miljömyndigheterna för att ha ett alltför ”cosy” förhållande med BP och andra oljebolag. Just nu lovar presidenten krafttag mot oljejättens miljösvineri, men han är plågsamt medveten om att hans makt – liksom alla amerikanska presidenters – står och faller med tillgången på billig bensin.

I viss mån gäller det nog här hemma också. Vår moderna tillvaro står till knäna upp i petroleum, och ingen skulle vinna ett val på att låta oss betala de verkliga kostnaderna för oljeberoendet. Oavsett vad verklighetsfrånvända miljömuppar anser, där de sitter i sina bekväma hem på Söder sitter och bloggar om hållbarhet  på sina Macbookar. Som förresten är tillverkade av petroleumbaserade råvaror i fossileldade  kinesiska fabriker, hitflugna och levererade av DHL:s internationella flygflotta.

Talk is cheap, som det brukar heta.

Andra om , , , ,

Intressant?

Skyll katastrofen på oljetoppen

Idag är det möjligt att borra olja på havsdjup ner till tre kilometer. Men hur lagar man läckor där nere?

Det gigantiska oljeutsläppet efter BP:s borrplattform Deep Water Horizon i Mexikanska Golfen, ser ut att kunna utvecklas till en av de största miljökatastroferna någonsin. Dels för att borrören är av på två ställen och olja väller ut i motsvarande 800 ton per dygn. Dels för att borrhålet finns 1500 meter under havsytan, och ingen har pluggat oljekällor på sådana djup tidigare. Så tyvärr kan det hålla på ett bra tag till, innan Carl-Henric Svanberg och hans kolleger kommit på en fungerande metod. Sedan blir det till att betala – dyrt.

De första oljeborrplattformarna placerades ut 1947, och så sent som på 90-talet låg de djupaste oljekällorna till havs på en kilometers djup. Sedan dess har tekniken för prospektering och utvinning utvecklats enormt. 2008 bogserades Shells nya 22.000 ton tunga borrplattform Perdido från skeppsvarvet i Finland till sitt nya hem, 32 mil utanför Texas kust, alltså inte långt från havererade Deep Water Horizon. Perdido reser sig lika högt som Eiffeltornet ovan havsytan, förankrat i havsbotten 2,4 km ner. Men borrhålen ligger ännu djupare, på 2900 meter. Samma år placerades ännu två megaplattformar ut i samma område – Chvrons 36.000 ton tunga Blind Faith och BP:s enorma Thunder Horse-plattform, som väger in på maffia 130.000 ton.

Att borra efter olja på dessa djup kostar enorma summor, och kräver extrem noggranhet i prospekteringsfasen. Att borra och ”bomma” en oljekälla på dessa djup kan kosta upp till 200 miljoner dollar (1,4 miljarder). Exakt hur stor utmaningen är, beskrivs så här av Robin Walker på prospekteringsföretaget WesternGeco i en intervju med The Economist:

“Imagine a large offshore oil rig as a matchbox,” he says. Next, imagine the matchbox on top of a two-storey building, with the upper floor filled with water and the lower floor filled with rock, sand and, in some cases, salt. Striking an oil reservoir with a drill pipe is then like hitting a coin at the base of the building with a strand of human hair.”

Att oljebolagen över huvud taget borrar på dessa djup beror dels på den snabba utvecklingen av datormjukvara, som gör det möjligt att med stor exakthet planera var man ska borra. Och dels naturligtvis på att mestadelen av den olja som funnits lättillgänglig på land eller grundare vatten, håller på att ta slut. I takt med att tillgången på olja viker, samtidigt som efterfrågan ökar, blir vi beredda att acceptera de prisnivåer som gör det lönsamt att utvinna olja 3 kilometer under havet.

Reflektionen man kan göra är väl – tänk om alla dessa pengar satsats på att utveckla teknik för alternativa energikällor istället? Hur hade världen sett ut då?

Andra bloggare om , ,

Intressant?

Haiti: USA agerar, EU-byråkraterna sover vidare

Det är precis som vanligt. Medan EU (och FN också för den delen) snart en vecka efter jordbävningskatastrofen fortfarande sitter i möten för att bestämma hur mycket pengar som organisationerna ska satsa på att hjälpa katastrofdrabbade Haiti, ligger människor och dör under rasmassor, är svårt skadade, lider desperat brist på mat och rent vatten och saknar tak över huvudet. Folk gräver till och med upp gravar i jakt på kistor att begrava de tusentals kroppar i som fortfarande ligger kvar på gatorna efter skalvet.

I sådana lägen ska världen vara tacksam för att USA finns. I Christopher Bookers blogg läser jag att redan inom ett par timmar efter att Port-au-Prince förvandlades till ruiner, hade USA:s försvarsmakt sänt iväg ett hangarfartyg med 19 helikoptrar, fältsjukhus och attackfartyg, tillsammans med 3,500 soldater från 82:a luftburna divisionen och hundratals sjukvårdare, kirurger och läkare. Styrkan öppnade snabbt landets lilla flygplats, livsviktig att ha kontroll över för att kunna flyga in förnödenheter och hjälppersonal – och soldaterna behövs givetvis för att försvara civilbefolkningen mot plundring och anarki. Och president Obama utlovade omgående 100 miljoner USD i katastrofhjälp.

Samtidigt, i Bryssel, händer det minsann också saker.  EU:s nya “utrikesminister”, baronessan Catherine Ashton, kallar till presskonferens för att framföra “sina kondoleanser” till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. Därefter avslöjar hon att EU lyckats skrapa ihop 3 miljoner Euro för att hjälpa offren, och att en kommissionär ska försöka ta sig till Haiti via Dominikanska republiken för att rapportera vad som egentligen händer. Och för att verkligen understryka allvaret kommer Ashton att kalla till en internationell konferens. Allt medan de döda kropparna ligger och ruttnar på Haitis gator.

Vi bör dagar som denna känna djup tacksamhet för att det finns ett land i världen som frivilligt tar sig an svåra humanitära uppdrag. USA ställde upp i Bosnien och stoppade folkmord – medan EU-byråkraterna satt i konferenser. USA förhindrade ett blodbad i Kosovo – medan ett splittrat Europa diskuterade vem som skulle göra vad, om något alls. Och efter tsunamin julen 2004, vem skickade sina hangarfartyg till undsättning – medan EU-byråkraterna som vanligt var upptagna med konferenser och yrade om samordning (och Sverige tvingade strandsatta sönderslagna familjer i sorg att betala för sin egen hemresa)?

You bet. USA den gången också.

Europas politiska dvärgar kan lugnt sova vidare, tillsammans med FN. Världens enda supermakt räddar dem ännu en gång.

Andra om , , , ,

Intressant?

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: