Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Klara

Bunkerklara – regeringens egen cityomvandling

bunkerklara

Drottninggatan i hörnet av Karduansmakargatan, en vanligt onsdagsmorgon kl 08.55. Till höger utbildnings- och kulturdepartementet, till vänster kvarteret Björnen och Loen som ska bli ny byråkratbunker.

Stockholm växer så det knakar, staden ska förtätas och få nytt liv. Så brukar det ju heta i alla fall. Fast konstigt nog förväntas detta nya sjudande stadsliv uppstå i ny bebyggelse, ofta långt från innerstan – medan de kanske mest centrala, och logiskt sett attraktiva delarna av Stockholm, förblir öde stenöken utan vare sig myller, bostäder eller mänskligt liv efter kontorstid.

Ett av de bästa exemplen på denna typ av stenöken är de gamla Klarakvarteren söder om Klarabergsgatan. Efter 50- och 60-talets brutala cityomdaning, som slet sönder den månghundraåriga stadsväven och drev bort alla småföretagare, hantverkare, tryckare, butiker, hotell och krogar – för att inte tala om de klassiska tidningsredaktionerna – har området legat öde. Stora trafikleder har effektivt stoppat gående, och längs de smala gatorna – som Jakobsgatan, Karduansmakargatan och Vattugatan – ersattes småhusbebyggelsen med kontors- och parkeringskolosser med slutna fasader.

Efter ett välkommet försök att sparka liv i stadsdelen i mitten av 90-talet, då bland annat det anskrämliga parkeringshuset Elefanten försvann och ersattes med bostäder, stannade allt av igen. Många av de värsta 60-talsfasaderna, som i kvarteret Wahrenberg, blev kvar, och idag talas det till och med om att kulturskydda många av plåthusen från City 67. Arrgh!

Men det största hotet mot nytt liv i Klara kommer paradoxalt nog från Helgeandsholmen. För riksdagsbyråkratin sväller till synes ohämmat år från år och i jakten på nya lokaler i närheten av Riksdagen lägger byråkratimaskineriet det ena huset efter det andra under sig på väg upp längs Drottninggatan.

Intressant nog reagerade Socialdemokraterna – av alla partier – på detta fenomen så sent som i november 2010, precis efter valet som vanns med knapp marginal av Alliansen. Då drev S, V och MP – med stöd av Sverigedemokraterna – igenom en besparing på 300 miljoner i Regeringskansliets budget, något som dock i första hand drabbade svenska ambassader utomlands, inte byråkratmarschen norrut genom Klara och den tillhörande bunkrifieringen av området.

bjornen_loen1

Relationsskiss för kvarteret, sett från Jakobsgatan norrut. Observera påbyggnaden mot Drottninggatan.

bjornen_loen2

Befintlig huskropp visas i brunt. Nytt liv i Klara?

Just nu byggs det gigantiska kvarteret Björnen och Loen, ägt av Statens fastighetsverk, om för att husera tusentals nya arbetsplatser för Riksdagens departement. Kvarteret, varigenom Karduansmakargatan löper, ska byggas på med ett avsevärt antal nya våningar vilket innebär att vi kommer att få se ännu fler ”retrofittade” 60- och 70-talshus mitt i det historiska city. Skisserna här intill är från 2009 och kommer från SFV (PDF). Där utlovas ”nytt liv i Klara”, något som känns som en eufemism, milt uttryckt. Visst blir det fler arbetsplatser, men byggnadskropparna kommer av säkerhetsskäl att bli närmast hermetiskt tillslutna, och kommunikation med omliggande gator kommer inte att ske. Precis som resten av byråkratbunkrarna i kvarteren runt Rosenbad är slutna kolosser utan egentlig gatukontakt.

För i spåren av denna politiska kontorisering av Klara, kommer också nya säkerhetskrav. Byggnaderna förvandlas till slutna bunkrar, med vakter som kontrollerar alla ingångar. Flanörer och affärsverksamhet tvingas bort – och City fortsätter att vara lika dött som förr.

Det vill säga, om inte Peter Hultqvist återupptar sin jakt på det galopperande slöseriet i regeringskansliet och sparkar ett par hundra byråkrater till.

Jag har faktiskt ställt frågan i ett mejl till den nye försvarsministern – det ska bli intressant att se om han svarar. På något sätt misstänker jag att behovet inte är lika överhängande idag, när det är s-byråkrater det handlar om…

Intressant?

Fler om , , , ,

City har blivit ett museum över massbilismen

klarabergsleden

Klarabergsgatan hösten 2013. En av de ödsligaste platserna i Stockholm.

Jag såg fram emot Anders Wahlgrens nya dokumentär i två delar, som sändes med början den 29 december (finns fortfarande att se på SVT Play). Det blev tyvärr något av en besvikelse – där Wahlgren för 20 år sedan öppnade ögonen på en ny generation för de vansinniga skövlingar som utfördes i moderismens och massbilismens namn på 50- och 60-talen, ägnade sig Anders Wahlgren denna gång åt omtugg och eget tyckande i största allmänhet, med lite klipp från sin egen tidigare produktion som omväxling. Men någon väg framåt pekades inte ut, trots att Stockholm City fortfarande befinner sig i ett slags efterkrigslimbo. Stadsväven är för länge sedan söndertrasad och rivningsmassorna bortforslade, men det är fortfarande en slags bombad stad vi tvingas leva i.

Wahlgren belyste dock en aspekt av den helgalna citysaneringen – City 67 – som jag inte riktigt uppmärksammat tidigare, nämligen hur illa det hade kunnat bli om Hjalmar Mehr och hans edsvurna män fått fortsätta att lägga Stockholm i ruiner. Klarabergsgatans brutala – och idag helt onödiga – breddning från 9 till 38 meter gjordes exempelvis i syfte att förvandla densamma till en motorväg rakt in till Sergels torg. Den var tänkt att fortsätta med sina 4-6 filer rakt igenom Serafimersjukhuset på Kungsholmen och ner på Norr mälarstrand, som alltså också hade förvandlats till motorled.

Som om inte det räckte påbörjades arbetet med två andra gigantiska trafikleder – dels via tunnelgatan (som också skulle breddas i likhet med Klarabergsgatan), dels en motorväg genom Tegnérlunden i en bro över Sveavägen. En stor del av den befintliga byggnationen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med kontorsskrapor och ett 20-tal stora parkeringshus. (På skissen nedan syns hur leden skulle förinta parken vid Norra bantorget.)

Vansinnet stoppades i sista stund, inte på grund av bristande vilja från huliganerna i Stadshuset, utan på att pengarna helt enkelt tog slut.

Modell_City_67

City 67 – det kompletta vansinnet. Här syns den gigantiska Tunnelgatsleden, en fyrfilig motorled som skulle sprängas fram genom Brunkebergsåsen mot Humlegården. Bebyggelsen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med parkeringshus i betong.

Idag lever vi i resterna av denna havererade plan för massbilismen – och ingenstans syns spåren tydligare än vid Klarabergsgatan. Denna motorled ligger idag mer eller mindre övergiven, och någon egentlig biltrafik eller köer existerar inte. Det är högst sannolikt mindre biltrafik mellan Drottninggatan och Klarabergsviadukten idag, än det var på 50-talet innan den stora rivningsvågen började.

Ändå finns det inga planer för denna modernistiska ödemark, detta museum över den uteblivna massbilismen som fick politiker i hela Sverige att totalt förlora huvudet och riva sina egna historiska stadskärnor. Det planeras som aldrig förr i Stockholm för nya bostadsområden, men gemensamt för dessa är att alla sker i stadens periferi – aldrig i centrum, där det paradoxalt nog finns plats i överflöd för både ny spännande arkitektur och attraktiva bostäder. Vid Brunkebergstorg, som jag skrivit om förut, och i kvarteren ner mot Tegelbacken finns stora möjligheter att blåsa nytt liv i city.

Alla dessa onödiga gatubreddningar, som gjordes i väntan på de nya trafiklederna, hade kunnat rullats tillbaka – med resultat att nya täta stadskvarter med bostäder kunnat återuppstå i Stockholms mest centrala lägen. Regeringsgatan, Jakobsgatan, Klarabergsgatan – exemplen är många på trafikleder som nästan inte har någon trafik längre och därför utan större problem skulle kunna tas bort. Liksom tunnlarna genom City och trafiklederna som spärrar av gångstråken runt Tegelbacken, helt utan någon egentlig nytta.

Ändå händer det – ingenting. Jag misstänker att det fortfarande efter alla dessa år handlar om en slags förträngning, att det tar emot att erkänna vansinnet med att lägga en välbevarad, historisk stad i ruiner helt utan anledning.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

Sevärt om när Sverige skövlade sin historia

stadens_sjal

En vison från 1995 om ny fasad på parkeringshuset Wahrenberg mot Brunkebergstorg, ur Anders Wahlgrens film Stadens själ. Resten av kvarteret byggdes om till bostäder, men plåtfasaderna mot Brunkeberg och Drottninggatan blev obegripligt nog kvar.

För ett tag sedan skrev jag om de nya planerna för att bygga nya mastodontkomplex i Klara, och behovet att visa Anders Wahlgrens banbrytande dokumentärfilmer från 90-talet igen. Detta eftersom dagens makthavare verkar ha en minst sagt grumlig bild av stadens historia och de brott som begicks av företrädarna på 50- och 60-talen, då folkhemsbygget gick överstyr och den nya synen på staden perverterades till en slags ohelig kombination av amerikansk massbilism och socialistiska visioner om staden som en produktionsapparat av tjänster, där kontor och handel låg på ett ställe och bostäder på en annan plats långt långt bort – ingen ”funktionsblandning” tilläts ske.

Och när man talar om trollen så har SVT just i dagarna sänt Wahlgrens dokumentärer i repris, filmer som borde vara obligatorisk historieundervisning för alla som tycker och beslutar i Stockholms stad. Staden i mitt hjärta från 1992 finns numera i SVT:s Öppet arkiv, och uppföljaren Stadens själ, vidgar dessutom perspektiven och ger sig ut i landet till små och medelstora svenska städer, vars gamla fina stadskärnor gick samma väg som Klara på 60- och 70-talet. Wahlgren ägnade dessutom en hel film åt rivningsvansinnet i Malmö, där stora delar av den gamla bebyggelsen, inklusive delar från Medeltiden, slukades av grävskoporna.

I samtliga städer fattades samma galna beslut – biltrafiken förväntads öka så dramatiskt att det behövdes inte bara ett utan flera stora parkeringshus mitt i centrum på landsortsstäder som Skövde, Halmstad, Västerås, Eskilstuna och Norrköping. Knappt var de klara och den gamla trähusbebyggelsen ersatt med betongbunkrar innan feltänket visade sig – trafiken ökade inte och istället för ett levande centrum dit människor sökte sig för att handla, umgås och flanera förvandlades de gamla innerstäderna till ogästvänliga stenöknar där ingen ville stanna längre än absolut nödvändigt – en tur in till systemet och sedan snabbt hem igen. Sedan etablerades köpcentrum utanför de skövlade stadskärnorna, dit den bilburna allmänheten föredrog att åka, och parkeringsbunkrarna i centrum blev ännu ödsligare.

Wahlgrens filmer gjordes i början och mitten av 90-talet, alltså för drygt 20 år sedan, men de är mer aktuella än någonsin. Framför allt eftersom vi ny ser det långsiktiga resultatet av denna politiska masspsykos som fick våra egna folkvalda att i bästa välvilja beslutade att radera ut vackra, levande och fungerande städer och tvångsförflytta dess invånare. Samtidigt som stora delar av Centraleuropas städer låg sönderbombade efter kriget, lade vi svenskar våra stadskärnor i ruiner helt frivilligt. En ödets ironi, som man kunde skratta åt om det inte vore så sorgligt.

SE_SSA_0382_Ö7_kvarteret_gripen_1962

De nedgångna gamla husen i kvarteret Gripen, som revs för att ge plats åt en enda mastodontbyggnad – Åhléns varuhus. Bilden är tagen i början av 60-talet, från taket av det nybyggda hotell Continental vid Vasagatan, som idag rivs för ytterligare ett nybygge.

Idag står vi alltså med facit. Citykärnorna, förödda och avfolkade av parkeringshus och Domusbunkrar, förlorade sin funktion som samlingsplats. Många småstäder kämpar idag för att blåsa liv i de centrala delarna av sina centralorter där butiker tvingas slå igen eftersom kunderna nöjer sig med att åka till köpladorna utanför stan. Hade städerna behållits som förr, som blandade miljöer där människor både bodde och arbetade, hade detta aldrig blivit ett problem.

I slutet av Wahlgrens andra film, som blev klar före rivningen av parkeringshusen Wahrenberg och Elefanen, visas också ett par intressanta visioner upp för hur de värsta illdåden i Klara skulle kunna rättas till.

Mycket av detta blev även verklighet, kanske som ett resultat av Wahlgrens dokumentärer. Infillhusen i klassistisk stil vid Oxtorget byggdes exakt enligt skisserna i filmen, och de stora parkeringshusen mellan Vattugatan och Herkulesgatan har idag blivit bostäder. Däremot väntar de stora plåtschabraken längs Drottninggatan fortfarande på att få besök av grävskoporna.

scandig_july13

Scandic Continental, 40 år gammalt men saknat av ingen. Fortsätt gärna på andra sidan Klarabergsgatan när det är färdigrivet här…

I utkanterna av Klara, i korsningen Klarabergsgatan och Vasagatan, är grävskoporna i full färd med att radera ut hotell Scandic Continental, ett punkthus som stått här i 40 år, men som det garanterat inte kommer att göras nostalgiska filmer om. Precis som de andra bunkrarna runt omkring är det ett hus som i bästa fall accepterats, men i smyg är vi många som går förbi och ler åt den allt mindre högen av betong och stål.

Och så fantiserar man om att rivningsfirman inte skulle sluta där, utan i skydd av nattens mörker rulla över maskinerna till andra sidan Klarabergsgatan – och gå loss på två av Stockholms absolut fulaste byggnader.

Det är sånt man tänker när man ser Wahlgrens filmer – att det behövs en ny rivningsvåg i City. Något som vi nog får vänta på länge än, tyvärr.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Reclaim Brunkebergstorg!

brunkeberg

Brunkebergstorg en dag i januari. Swedbanks monstruösa plåtbunker dominerar totalt. Gör om, gör rätt – riv!

Det har öppnat sig en unik möjlighet att ställa till rätta delar av det brott mot den lokala delen av mänskligheten i Stockholm som Hjalmar Mehr och hans grävskopor iscensatte i Klarakvarteren för cirka 50 år sedan. De svenska storbankerna som med givmilda kontrakt lockades att bygga i de gigantiska groparna, håller nämligen på att utrymma de delar av staden som de ockuperat sedan tidigt 70-tal i trakterna kring Hamngatan och Brunkebergstorg, den del av staden som förmodligen har mest betong och plåt per capita, även om man räknar in förorterna. Nuförtiden går det ju att lura av folk sina besparingar utan någon fast anställd personal, börsrobotarna gnäller inte om de får ett serverrum i Värtan eller Sundbyberg istället för i City.

SSMF029343S

Allt var inte bättre förr, men alla kan nog enas om att Brunkebergstorg var snyggare för sisådär hundra år sedan. (Bild från Stockholmskällan.)

När bankpalatsen betongbunkrarna töms, har Stockholm en unik chans att fixa till åtminstone några av de misstag som begicks. Gamla Klara må vara förlorat för alltid, men visst borde det gå att skaka liv i de kilometerlånga fasaderna av plåt som idag dominerar området kring det klassiska gamla torget. Hela Swedbanks mastodontkomplex mot Brunkebergstorg skulle må bäst av att rivas eller i alla fall ombildas till hotell eller mindre kontor, med ett par extra våningar med bostäder ovanpå och butikslokaler i gatuplan. Utsikten från en extra våning ovanpå Gallerian-komplexet hade kunnat bli en av de mest hänförande i Stockholms City. (Vill man hitta inspiration är det bara att snegla på den lyckade förtätningen kring Norra bantorget – och framför allt det nya Lilla bantorget.)

TIll detta kunde den brottsligt fula betongväggen mot Kulturhuset byggas igen med en ny fasad, och Scandic tvingas att åtgärda sin deprimerande plåtfasad under hot om rivning.

Parkeringshuset Wahrenberg, som faktiskt byggdes om på 90-talet – då det faktiskt fanns ett visst momentum i arbetet med att återskapa delar av Klara – med fasader i traditionell Stockholmsstil mot Vattugatan och Karduansmakargatan, borde kompletteras med att de kvarvarande anskrämliga fasaderna mot Brunkebergstorg och Drottninggatan också de gjordes om.

Och som kronan på verket hade Brunkebergstorg samtidigt kunnat få tillbaka sitt kanske mest kända landmärke genom tiderna: telefontornet. Det hade dessutom kunnat fungera som utsiktstorn med uppgång inifrån Gallerian.

Fast vem vågar lägga ett förslag om att blåsa liv i Brunkebergstorg, denna gamla Stockholmspärla? Förmodligen ingen, efterssom det säkerligen riskerar att förändra utsikten för någon enskild eller företag.

Fast ibland måste man få tillåta sig att drömma.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Stad med bebyggelseskräck

Förslag för nya kvarteret Orgelpipan. Ett lyft jämfört med dagens trista 60-talsbebyggelse.

Planerna på en ny stationsbyggnad vid Vasagatan fortsätter att riva upp känslor hos huvudstadens stadsbyggnadskommentariat. Den är för dominerande, för blank, för ful, för modern, för lådlik – dessutom förstör den ”en bit av Stockholms attraktionskraft” genom sin placering i ett av de känsliga kvarteren intill Stockholms centralstation, som debattören Kertin Westerlund Bjurström uttrycker det i SvD.

Jag hade varit benägen att hålla med henne, om debattartikeln publicerats i början av 1950-talet, före det stora rivningsraseriet som pulvriserade hela Klara söder om Mäster Samuelsgatan. På den tiden kunde man verkligen tala om ”känsliga kvarter”. Till exempel kan man studera en bild (nedan) av Centralplan och Vasagatan från 1940-talet, en tid då Klarabergsgatan fortfarande var en smal och tättbebyggd stadsgata som slutade i Vasagatan. Huset mitt på bilden är borta (det är allihopa förresten), det strök med vid den brutala breddningen av Klarabergsgatan och bygget av viadukten. Vid platsen för huset längst till höger på bild ligger idag Scandics plåt- och betongklump från 60-talet.

Centralplan i slutet av 1940-talet. Alla husen på bilden revs i samband med Norrmalmsregleringen. Klarabergsgatan, som mynnar ut i Vasagatan mitt i bilden, hade fortfarande inte breddats och bygget av Klarabergsviadukten skulle ännu dröja ett par år.

Den här täta och intima stadsbilden kommer vi aldrig att få tillbaka, skadan är redan skedd. Men det vore fullt möjligt att både bygga nytt och förtäta kvartersbebyggelsen runt Klarabergsgatan, som idag mest liknar en genomfartsled i ytterförort med sin ödsliga och låga 60-talsbebyggelse. Men då måste folk upphöra med den närmast patologiska beröringsskräck som såväl politiker och tjänstemän i Stockholms stad utvecklat när det gäller nya hus i allmänhet, och höga byggnader i synnerhet. Oavsett vad som planeras, lyckas högljudda ”bevarare” allt som oftast stoppa byggena med evighetslånga överklagandeprocesser, upprop, protester och hänvisning till diverse påstådda hot mot stadens själ.

Problemet är att just i denna del av  Stockholm slets själen ur stadskroppen för mer än 40 år sedan. Men det är kanske inte omöjligt att återställa en del av stadskänslan – och med dagens förutsättningar kräver det faktiskt att man vågar bygga högre än förr.

Just sträckan mellan Centralstationen och Sergels torg är ett utmärkt exempel på  genomfartsled som skulle få en helt annan ”stadsmässighet” om den kantats av högre hus. Man skulle kunna säga att gatan idag har en alldeles för låg och gles bebyggelse för sin bredd.

Historiskt finns det i Stockholm en korrelation mellan bredden på gator och tillåten hushöjd. På en smal gata som t ex Gamla brogatan ger ett femvåningshus intryck av höghus, på den fyrfiliga Klarabergsgatan med breda trottoarer ger samma antal våningar ett närmast ödsligt intryck som för tankarna till gamla östtyska paradgator. Att krampaktigt hålla kvar vid en enda dogm från tiden före Klaratragedin – den om maximal hushöjd och regeln om att inte skymma stadens kyrkspiror – känns inte som en framkomlig väg för förnyelsen av city.

Därför är det inte bara välkommet med ett nytt stationshus som vågar sträcka på sig – det borde dessutom bilda skola för resten av Klarabergsgatan. Börja med att riva den anskrämliga kontorsbunkern mitt emot Scandic, på norra sidan av gatan, och gör en passande pendang till det nya stationshus. Fortsätt gärna med det nästintill lika anskrämliga och fönsterlösa Åhléns och de nedgångna och anemiska 50-talskontoren längs Klara kyrkogård.

Klarabergsgatan, en tidig höstdag. Fast ärligt talat går det inte att urskilja några årsider här i betongöknen. Exakt vad som utgör en känslig miljö just här, undgår mig.

Att bygga högre är måhända inget självändamål, men i denna del av Stockholm är det nära nog en förutsättning för att blåsa liv i den ödsliga betongöken som är Klarabergsgatan idag. Med högre hus blir det dessutom ekonomiskt försvarbart att även bygga nya lägenheter, något som verkligen behövs i denna stendöda del av City.

Och det där med “känsliga kvarter” kan vi glömma. Nästan hela fastighetsbeståndet nordost om Centralen är i högsta grad rivningsmoget. Oavsett vad som byggs istället, kan det absolut inte bli värre än det redan är.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: