Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: klimatavtal

Sverige med minimala utsläpp betalar mest per capita till FN:s klimatfond

Sverige är ett av de länder som påverkar klimatet minst, åtminstone om man räknar i koldioxid per capita. Vi har en energisektor som är i det närmaste helt fri från utsläpp, med vattenkraft, kärnenergi, biobränsle och vindkraft. Totalt står Sverige för runt 0,2 procent av världens samlade utsläpp – vi är alltså som det brukar heta bäst i klassen, har tagit på oss ledartröjan etc, etc.

Ändå visar det sig nu att vi betalar ojämförligt mest till den så kallade gröna klimatfonden som infördes som en del av Parisavtalet. Inbetalningarna till denna fond, som är tänkt att tillföras 10 miljarder dollar (c:a 90 miljarder kronor) årligen är långtifrån jämnt fördelade mellan de deltagande länderna, som diagrammet från New York Times här nedan klart och tydligt visar. Vad gäller USA, som nyligen hoppade av överenskommelsen hade inbetalningarna till fonden – ifall landet hållit fast vid Obamas löften – uppgått till 3 miljarder dollar årligen (c:a 26 miljarder svenska kronor).

Det kallas ”klimaträttvisa” enligt FN – landet som släpper ut minst betalar mest i straffavgift.

För Sveriges del handlar bidraget för 2017 om 581 miljoner dollar, alltså dryga fem miljarder kronor. Detta är en summa som mig veterligt aldrig dykt upp i någon som helst politisk debattt. Regeringen och Sveriges förhandlingsdelegation har alltså helt på egen hand, utan förankring i riksdagen som jag kan förstå, beslutat att bidra med fem miljarder årligen till FN. Pengar som av projektlistan att döma i stor utsträckning används som ett slags utökat bistånd till framför allt länder i Afrika och Asien (men även länder som Egypten finns med). Pengar som med råge överträffar exempelvis vad både Försvarsmakten och polisen kräver i anslagsökning de närmsta åren.

Vad som också slår en är att fördelningen av inbetalningarna är långtifrån rättvist fördelade. Stora utsläppsnationer slipper undan avsevärt lindrigare än ”rena” nationer som Sverige. Vi betalar tre gånger mer än Norge – ett land som är helt jämförbart med Sverige vad gäller inkomster och energiproduktion – tre gånger mer än Storbritannien och fem gånger mer än Danmark, vars elproduktion baserar sig främst på koleldade kraftverk. Dessutom är Sverige som vanligt bäst i klassen, och har redan betalat in det utlovade anslaget till fonden, enligt listan på GCF.

Vad detta beror på lär vi dock aldrig få veta – sannolikt är det i Sveriges fall viljan att gå före och dra på sig ledartröjan som det så ofta tals om, i förhoppningen att resten av världen ska ta intryck av vårt självskadebeteende och göra likadant.

En alternativ förklaring är att regeringen inte har en susning av hur de hanterar sex miljarder av våra skattepengar – som alltså glatt betalas ut till regimer som visserligen bygger lite vindkraft och solpaneler, men samtidigt toksatsar på kolkraftverk.

Och just det – någon som ser Kina på den där listan? Nej just det – landet som lovat att mångdubbla sina utsläpp de kommande 15 åren, med en förtryckande enpartiregim som SVT i en rad närmast devota hyllningsreportage utmålas som hoppet för världen, behöver inte betala alls eftersom det är ett så kallat utvecklingsland.

En tröst i eländet är i alla fall att Kina inte syns till på listan över mottagare. Alltid nåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Det största hotet från Trump är faktiskt inte klimatet

Ett par veckor efter Donald Trumps valseger verkar debatten i svenska medier till stor del handla om det faktum att den nye presidenten är misstänkt klimatförnekare och lovat att dra sig ur Parisavtalet. Det som slöts för ett år sedan under buller och bång och beskrevs som en milstolpe i kampen för att stoppa klimatförändringarna. Bagateller som hans gullande med Putin, att han misstänkts ha kommit till makten med rysk assistans, att han  hyllas av nazister eller skryter om sitt pussy-grabbande förbleknar i skuggan av det oerhörda i att Trump hotar att svika klimatet.

För några dagar sedan kommenterade Aktuellts specialreporter Erika Bjerström Trumps uttalanden. Hon var tydligt frustrerad och indignerad för den nye presidentens fräckhet att såväl förneka vetenskapen som att döma våra barnbarn till en oundviklig klimatapokalyps. Den enda ljuspunkten, enligt Bjerström, var att Kina istället trätt fram och tagit på sig ”ledartröjan” (för övrigt den mest tröttsamma och överanvända floskeln i miljöjournalistiken) i arbetet med att sänka utsläppen och satsa på förnybart.

Jag kan tyvärr konstatera att detta är, som det kallas numera, fake news. Graferna nedan visar att Kina visserligen har en ledartröja på sig – när det gäller att bygga ny kolkraft. Två nya koldrivna kraftverk i veckan, för att vara mer bestämt. Och trots att utsläppsökningen vikit av lite under senare år (främst beroende på vikande världskonjunktur) och att Kina även satsar på sol- och vindkraft lite på marginalen, är utbyggnadstakten av kolkraftsbaserad energiproduktion massiv. Det byggs så mycket att Kinas ledare, enligt Financial Times nu planerar för att bygga 600 mil högspänningskabel till Europa, dit överskottselen ska säljas. I Tyskland har ju som bekant den gigantiska satsningen på förnybar energi skapat ett lika massivt behov av reglerkraft – som Kina alltså nu vill möta genom att exportera el från smutsiga kolkraftverk.

You can’t make this shit up.

carbonbudget

Utsläppstrenden i Kina skiljer sig ganska rejält mot resten av världen, för att uttrycka det milt. Notera att både USA och EU minskat sina CO2-utsläpp. (Klicka på grafen för att se den i sin helhet.)

Visst känns den där ledartröjan lite trång, eller vad säger ni?

Det stora problemet med att rapportera om komplicerade och politiskt ladda ämnen som det här, är att det är  få som har en aning om vad det där Parisavtalet, som slöts för ett år sedan, egentligen innebär i praktiken. Kanske är det för att journalister och politiker närmar sig det som vore det en slags helig skrift, vars slutsatser inte får kritiseras eller debatteras. Bara accepteras.

I realiteten kommer Parisavtalet – som miljöekonomen Björn Lomborg skrev om redan för ett år sedan – inte att leda till några utsläppsminskningar över huvud taget, förutom på marginalen. I det fall samtliga länder uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet fram till 2030, kommer temperaturhöjningen vid sekelskiftet att dämpas med ynka 0,05 C jämfört med att inte göra något alls. De löften som ställts ut – ifall de följs till punkt och pricka – skulle innebära att de totala koldioxidutsläppen sänks med 29-33 gigaton fram till 2030, eller mindre än en procent av de 3.000 gigaton som skulle behöva stanna i marken för att uppnå tvågradersmålet.

Denna högst marginella temperaturbesparing (som i de flesta andra sammanhang skulle avfärdas som ett avrundningsfel) kommer emellertid med en mastig prislapp.Lomborg skriver:

Our approach to climate change is broken. The Paris agreement will likely cost the world at least a trillion dollars each year, yet deliver only a tiny reduction in temperature by the end of the century. We should accept that trying to make fossil fuels too expensive to use will never work. Instead, we should make green energy so cheap that nobody can resist it.

En ”trillion” är det samma som biljon på svenska, eller 1.000 miljarder. Eller omräknat 9.000 miljarder kronor. För EU som helhet innebär de löften som ställs ut att upp till 25 procent av BNP kan ätas upp av Parislöftena ifall de blir verklighet.

Samtidigt är det viktigt att inse att Parisavtalet kunde bli verklighet endast genom att FN lät varje land självt  bestämma hur stora utsläppsminskningar de ville gå med på. De flesta så kallade utvecklingsländer (samt Indien, Kina och Brasilien) var måttligt intresserade av att sänka sin tillväxt genom att acceptera kraftiga utsläppsminskningar i närtid – först efter 2030 bedömde de att energiutbyggnaden var färdig och  utsläppen skulle plana ut.

Men fram till dess tillåts alltså Kina och de andra tillväxtekonomierna alltså istället att öka sina CO2-utsläpp – allt enligt Parisavtalet. Under de närmsta 15 åren gäller alltså business as usual och det kommer att eldas kol som aldrig förr i ”tigerekonomierna”. Man kan alltså konstatera att det enda som Parisavtalet faktiskt kom överens om var att öka utsläppen under åren fram fram till 2030, inte att minska dem. Och eftersom Kinas utsläppskurvor pekar rakt upp i skyn, kommer alla begränsningar som USA, EU och resten av den industrialiserade västvärlden går med på, vara verkningslösa. Detta är något som John Kerry, USA:s utrikesminister, konstaterade vid ett sällsynt klarsynt tal vid Parismötet i fjol, men som inte fick någon större spridning.

Det är värt att upprepa: Kina – landet med ledartröjan enligt SVT – skrev på ett klimatavtal där landet lovade att öka sina CO2-utsläpp kraftigt under 15 år. Ändå hyllas Kina alltså som föregångsland, medan Donald Trump utmålas som skurk – trots att USA har minskat utsläppen mest på senare år, som ett resultat av skiftet från kol till skiffergas.

Man behöver alltså knappast heta Donald Trump för att inse att Parisavtalet, som det är skrivet, inte ens kommer nära att lösa klimatfrågan, samtidigt som det ekonomiskt är ett gigantiskt svart hål som kommer att slå hårt mot både tillväxt, jobb och välfärd. Och man kan ju undra – när nu klimatfrågan beskrivs som vår tids stora ödesfråga – varför de föreslagna lösningarna är så verkningslösa, dyra och orättvisa? Och framför allt kan man ifrågasätta varför FN, denna dokumenterat byråkratiska, korrumperade och ineffektiva globala problemlösare, fått mandat att helt på egen hand leda detta viktiga arbete. FN:s klimatorgan, UNFCC, har inte kommit ur fläcken på mer än två decennier – trots årliga sammankomster där 10.000-tals byråkrater, politiker, miljörörelser och lobbyister samlas. Eller kanske är det just det som är problemet?

Som Lomborg skriver, kan det amerikanska valet i bästa fall innebära en ny, vetenskaplig och faktabaserad lösning på klimatfrågan, istället för att som nu hälla miljarder i ett bottenlöst slukhål. Det handlar om att göra alternativen till kol och olja både bättre och billigare – inte att göra fossilbränslen dyrare.

Utveckling och välstånd är nämligen intimt sammankopplade med tillgången på energi – och behovet av energi kommer att stiga kraftigt i världen under kommande år. Tänk om vi kunde få se en storsatsning på forskning om fusionskraft när pengar frigörs ur FN-byråkraternas grepp?

Vi kan ju hoppas.

I Sverige ska vi emellertid inte vänta oss sådana initiativ. Här kommer vi istället fortsätta med diverse symbolpolitiska slag i luften, som lokala svenska flyg-, kött- och elektronikskatter.

För det är viktigt att gå före.

Intressant?

Fler om , , ,

Historiskt klimatavtal i siffror

Knappast någon kan väl ha undgått den glada nyheten att ett historiskt klimatavtal skrevs under i Paris ihelgen, en bedrift av närmast episka proportioner att döma av ett flertal hyllningsartiklar. Men nu är det vardag igen, och vår tids stora ödesfråga, som den brukar kallas, har snabbt försvunnit under nyhetsradarn igen – utan att vi egentligen fick veta särskilt mycket om vad det egentligen var som beslutades under två veckor av intensiva förhandlingar i Paris. För trots 100-tals timmar av liverapportering från till synes halvtomma mässhallar, fick vi aldrig svar på frågorna om hur mycket utsläppen ska minska, vem som ska betala, vad det kostar och vilka effekter det kommer att få.

Detta är i sig ganska anmärkningsvärt, eftersom journalister och politiska kommentatorer i vanliga fall brukar vara närmast fixerade vid siffror. Så jag gör ett försök att sammanfatta balunsen istället. Håll till godo.

  • 1-2 biljoner dollar, eller i  runda slängar 8000–16000 miljarder kr. Så mycket beräknas avtalet kosta världen i utebliven BNP-tillväxt, enligt beräkningar från miljöekonomen Björn Lomborg. Och du kan aldrig ana vad som blir resultatet av denna satsning! (Svaret ges i en intervju med Lomborg gjord av australiska public service finns att lyssna på här.)
  • 6 000 gigaton koldioxid. Så stora utsläppsminskningar krävs enligt FN:s klimatpanel för att säkerställa att temperaturhöjningen håller sig under 2 grader. I Paris kom parterna överens om minskningar på 56 Gigaton. Alltså mindre än en procent av det som krävs, enligt FN:s eget expertorgan. Detta hyllas unisont som en stor framgång.
  • 800 miljarder. Så mycket ska de rika länderna gemensamt pytsa in varje år i den så kallade gröna klimatfonden, med start 2020. Denna gigantiska pengapåse ska administreras av FN och är tänkt att kompensera fattiga länder, de som förväntas drabbas hårdast av framtida klimatskador. Vilka dessa skador blir, och vem som ska avgöra hur de ska skiljas från katastrofer som beror på vanligt dåligt väder – översvämningar, orkaner, bränder – är dock oklart. Dessutom ska fonden användas till att muta samma fattiga länder med solpaneler – mot garantier att de inte börjar bygga kolkraftverk och på så sätt säkerställer elleveranser dygnet runt istället för bara under dagtid.
  • 2 400 kolkraftverk är under byggnad eller planeras världen runt, framför allt i Kina och Indien. Hur detta påverkar de globala utsläppen är något som de kinesiska och indiska ledarna tänker fundera på vid ett mycket senare tillfälle. Fram till 2030 nånting tänker de elda på som om det inte fanns någon morgondag för att stimulera landets industrier och växande medelklass och lyfta den del av befolkningen som fortfarande lever i fattigdom. Detta så kallade klimatlöfte har applåderats av världsledare som Obama som ett bevis på att Kina nu verkligen är med på tåget och på allvar tänker ställa om till förnybart.
  • 50 000 deltagare – varav runt hälften från regeringar, miljöorganisationer och diverse lobbygrupper – deltog i Paris. De är så klart mycket nöjda med avtalet, som på grund av total frånvaro av konkretioner och bindande krav kommer att kräva många, nya klimatmöten framöver – det första är redan inbokat i Marocko nästa år. Tusentals byråkratjobb är alltså tryggade för många år framöver.
  • 195 länder – de flesta av dem små fattiga nationer – deltog i mötet. En majoritet var på plats för att se till att den minoritet som går under benämningen industriländer, men som numera flyttat i princip alla sina fabriker till låglöneländer, ska öppna plånboken så att de största uppsläppsnationerna Kina och Indien ska slippa göra något alls. Dagen efter överenskommelsen i Paris utlovade för övrigt Indien att fördubbla sin satsning på kolkraft.
  • 37 timmar. Så länge skjuts den globala uppvärmingen fram som ett resultat av Tysklands ambitiösa utbyggnad av solpaneler, en satsning som ständigt framhålls som ett föredöme av de svenska miljöpolitiker som hävdar att denna teknik nu blivit så billig att den konkurrerar ut  kol och olja. Satsningen har för övrigt hittills kostat tyska skattebetalare nära 1000 miljarder kr (siffror från 2013).
  • En handfull önationer har bönat och bett världen om att upphöra med sina utsläpp – annars hotar små paradis som Kiribati, Tuvalu och Maldiverna att försvinna i djupet när havsnivåerna stiger. Tuvalu skickade nyligen en vädjan till Stefan Löfven om att inte sälja Vattenfalls tyska koltillgångar, och vid förra klimatmötet i Köpenhamn 2009 höll Maldivernas regering ett mycket uppmärksammat regeringssammanträde fem meter under vatten. I verkligheten är det dock oklart om öarna skulle tjäna på ett koldioxidstopp. Turismen (och flyget) är en källa till mycket stora inkomster för exempelvis Maldiverna, som trots allt verkar se med tillförsikt på en framtid ovan havet. Den lilla östaten har nämligen sett en kraftig tillväxt av turister på senare år, och har precis öppnat sin 11:e flygplats. De stora hotellkedjorna verkar inte heller tro på ett snart försvinnande i djupet – det byggs för fullt på de små korallatollerna och 30 nya lyxhotell är under konstruktion eller planeras.
  • 0.5 procent av den globala energikonsumtion kommer idag från förnybara energikällor som sol och vind, enligt siffror från Internationella energiorganet, IEA. Om alla håller vad de lovat i Paris kommer denna andel att ha ökat till 2,4 procent om 25 år. Enligt Greenpeace är det dock inga problem att både lägga ner kärnkraften och stoppa all fossil energiproduktion, det vill säga 99,5 procent av behovet, med start redan idag.
  • 0,048 grader. Så stor kommer minskningen i den bevarade temperaturhöjningen att bli fram till år 2100 ifall samtliga länder som skrev under klimatavtalet i Paris håller vad de lovar. Löften som alltså kan kosta uppåt 16 000 miljarder årligen i minskad global BNP.  (Och under förutsättning att FN:s vetenskapsmän räknar rätt.)
  • 0 fristående och objektiva klimatexperter och forskare uttalade sig i SVT eller TV4 under Parismötet. Istället fick vi möta idel kända lobbyister och bidragsentreprenörer från Naturskyddsföreningen, Stockholm Environment Institute och Gröna bilister, organisationer med det gemensamt att samtliga är beroende av klimatindustrin för sin verksamhet och till stor del finansieras med skattepengar. Dessutom användes Greenpeaces ordförande Annika Jacobson flitigt som expertkommentator av SVT – bland annat i energifrågor. (Greenpeace är för övrigt förbjudet att verka i Indien där organisationen anses som ett hot mot landets utveckling.)

Summa summarum: De länder som skrev under det historiska avtalet i helgen, förband sig inte att göra någonting över huvud taget. Delegaterna enades inte om några tvingande nivåer på utsläppsminskningar, istället får alla göra lite som de vill.

Vi kan dock vara helt säkra på att Sverige sin vana trogen kommer att fortsätta kämpa för att gå före, framför allt genom att pumpa in ytterligare miljarder i utbyggnad av ny, olönsam vindkraft och göra sitt bästa för att lägga ner fungerande elproduktion.

Intressant?

Fler om , , ,

Reality Check inför Cancún

Nästa vecka är det klimatmöte igen, denna gång i mexikanska turistparadiset Cancún, långt från snålblåsten som präglade fjolårets möte i Köpenhamn, där klimatet skulle räddas men allt till slut blev – pannkaka.

Sedan dess är klimatfrågan stendöd – inga av de stora industrinationerna i Asien bryr sig, och i USA har den republikanska majoriteten i kongressen satt stopp för alla typer av Kyoto-avtal.

Så när miljöminister Andreas Carlgren och ett par tusen politiker, förhandlare och EU-finansierade miljöaktivister sätter sig på bekväma förstaklassflyg till Mexiko, kan de lugnt stanna kvar i strandstolarna. Någon nytta kommer de inte att göra där nere, oavsett vad Carlgren säger om en ”ny strategi”. Denna nya strategi är att rädda det gamla Kyoto-avtalet som löper ut 2012, i brist på ett nytt. Kyoto-avtalet är nämligen förutsättningen för handeln med utsläppsrätter – en luftaffär som numera bara EU är inblandat i (USA har redan skrotat sin börs för utsläppshandel).

Problemet för Carlgren och hans europeiska kolleger, är att det nu finns ett stort överskott av utsläppsrätter – vilket gör att ingen är beredd att betala något för dem längre. Visserligen har EU sagt sig beredda att hålla uppe priset på utsläppsrätterna med konstlade medel (dvs manipulera handeln) men det kommer bara att fungera tillfälligt. När ingen av de stora utsläppsnationerna är med kommer givetvis ingen att betala för något som är gratis i Indien, Kina eller USA. Vill man vara lite krass, betalar vi 30-40 öre extra för varje kilowattimme på våra elräkningar för att hålla detta misslyckade experiment igång. Helt i onödan.

Men även om ett skuldkrisande och bankrutt EU på något magiskt vis skulle lyckas med att leva upp till Kyotoavtalet – dvs att minska koldioxidutsläppen med 30 procent, blir det inget annat än en symbolhandling. Dessa 30 procent motsvarar enligt IEA bara två veckors utsläpp från den snabbväxande Kinesiska industrin – som drivs nästan uteslutande av kol. Nya kolkraftverk startas varje vecka, och Kina har redan gett hela världen långfingret i Köpenhamn förra året.

Och samtidigt som västvärlden gör allt för att lägga ner sina kraftverk och industrier, har Kina seglat upp som världens största importör av kol – det vanligaste bränslet till den snabbväxande kinesiska industrin där de flesta av våra produkter tillverkas nuförtiden.

Här i Sverige har ju klimatskatter, elcertifikat och utsläppsrätter – även på miljövänlig vatten- och kärnkraft – för länge sedan gjort det för dyrt att driva tillverkningsindustri. (Men vi har ju sänkt våra koldioxidutsläpp – och till och med blivit bäst i klassen i Europa!)

Sådant här kallas för ”reality check” på engelska. Nyttigt för politiker, som Andreas Carlgren, att ägna sig åt mellan paraplydrinkarna i Cancún.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: