Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: klimathot

Men Pär Holmgren sa ju…


Sedan Fimbulvintern slog till för ett par veckor sedan, har jag funderat en del på exakt när det var som samhällets beredskap för att hantera snö havererade. Ett haveri som på senare år manifesterat sig i ständiga tågförseningar, stillastående kollektivtrafik och en allmän oförmåga att få något att fungera över huvud taget om det faller ett par decimeter snö. Som den 5 december, när i princip hela Stockholm bröt samman och miljontals invånare lämnades i sticket utan möjligheter att komma vare sig till eller från jobbet – eller till dagis som passade på att stänga samtidigt som föräldrarna var strandsatta miltals bort.

Jovisst, det var mycket snö som föll, men historiskt sett har Sverige drabbats av vinter  åtskilliga gånger, och ett par decimeter snö borde inte komma som en total överraskning om man bor i trakterna av Polcirkeln.

Ändå, trots att meteorologerna varnade flera dagar i förväg, haverade samhället totalt. Mer än en vecka senare råder fortfarande kaos på många ställen, med oplogade trottoarer, isiga gator och brist på både folk, maskiner och lastbilar.

Dessutom finns det ingenstans att lägga all snö; nuförtiden är det inte bara att tippa den i närmsta sjö, eftersom sånt kräver tillstånd av miljöförvaltningen. Detta för att nysnö betraktas som farligt avfall när den väl landat på marken. (Idioti, förstås, men det är sådant mupperi som gör att det skapas ständigt nya arbetstillfällen inom byråkratin.)

Det är lite banalt att lalla om att det minsann var bättre förr, men vi som faktiskt var med minns att såväl Vägverket, SJ och de lokala gatukontoren var avsevärt mycket snabbare på att ploga, sanda och rensa bort snö för 20-25 år sedan.

Sedan hände något. Ett antal år med milda vintrar i kombination med den nyväckta hysterin för det som kallades klimathotet, invaggade politiker, samhällsplanerare och medier i tron att det inte skulle komma fler vintrar. Klimatförändringarna var redan i full gång, kändismeteorologer slog fast att både snö och Vasalopp skulle vara ett minne blott redan inom några år. I mitten av 2000-talet skulle Stockholm ha ett centraleuropeiskt klimat. Vindruvor och oliver skulle odlas.

Att sådana prognoser inte hade högre vetenskapligt värde än en spådom på Kiviks marknad – baserade som de var på begränsade datormodeller – brydde sig ingen om. Forskarna var ju eniga, frågan var nu om det skulle bli 2, 4 eller 7 grader varmare. Och hur många meter havsytan skulle stiga!

Jag vet inte exakt hur mycket detta påverkade den kraftiga försämringen av till exempel järnvägsunderhållet som skedde i början av 2000-talet, men det är svårt att bortse från att beslutsfattare passade på att spara in på kostnader för snöröjning (det skulle ju ändå inte bli några fler vintrar). Sveriges största isbrytare behövdes förstås inte heller längre i den framtida isfria Östersjön – därför hyrdes den ut till forskare i Antarktis.

Bostadsområden, som det där jag bor just nu, byggdes utan några utrymmen för att transportera undan snömassor. Och när snön trots allt kom måste den förvaras på trottoarer, trädgårdar och parkeringsplatser.

Det är något konstigt med vädret

Det är något konstigt med vädret!

Istället för att investera i snöskyfflar, plogbilar och underhåll, satsades allt mer av samhällets resurser på att forska kring och larma om det nya klimatet som var på väg. Höjdpunkten på denna svenska masspsykos inträffade runt 2003, då statliga Naturvårdsverket drog igång tidernas kanske mest bisarra annonskampanj: ”Det är något konstigt med vädret”. 30 miljoner spenderade myndigheten på att informera svenskarna om att barnen aldrig mer skulle få uppleva snö och att julklappspulkan aldrig skulle komma till användning. Den nya julsången ”Räven simmar över sjön” introducerades. (Idag finns få spår av kampanjen kvar, förutom en publikation på persiska…)

Kändismeteorologen Pär Holmgren eldade på med att konstatera att gröna jular var ett första tecken på klimatförändringarna – framtidens vintrar skulle bli blöta och snöfria. ”Vita jular är något vi bara kommer att minnas och drömma om”, förklarade Holmgren.

I november 2010, samtidigt som Sverige huttrade under en rekordtidig snöstorm, ändrade sig plötsligt Holmgren – nu slog han fast att snökaos skulle bli det nya normala, för det var precis så här klimatförändringarna såg ut…

Det skulle vara lätt att skratta åt galenskaperna, om det inte vore så tragiskt. För det är Holmgren och anda ”experter” som medverkat till hur det ser ut idag. Stadsplanerare, makthavare och tjänstemän använder fortfarande Holmgrens och Rockströms domedagsprofetior som karta, och att anpassa dem till verkligheten går ohyggligt trögt.

Undan för undan har samhället rustat ner förmågan att hantera det som vi förr kallade för vinter, eftersom vi istället valde att lyssna på sagor från offentligfinansierade domedagsprofeter, miljölobbyister och diverse tokstollar, istället för att använda sunt förnuft. Resultatet ser vi nu.

Som en illustration spenderade Länsstyrelsen förra året en halv miljon på att ta fram en Miljö- och sårbarhetsanalys för Stockholms län. I analysen, som baserades på det  ganska extrema antagandet att det blir 4-6 grader varmare fram till 2100, slogs det fast: ”Varmt, blött och extremt väder är vad vi har att vänta oss – med ökad risk för översvämningar, värmeböljor och sjukdomar.” 

Jag ställde då frågan till projektledaren Lovisa Lagerblad, om det möjligen hade utretts alternativa scenarier, med tanke på att vi redan haft två smällkalla och snörika vintrar. Svaret var att nej, det inte fanns någon Plan B.

Nu är vi mitt inne i ytterligare en Fimbulvinter, den tredje på fyra år, men analysen är fortfarande att vi måste planera för värmeböljor 50 år in i framtiden. Samtidigt står tågen stilla och snökanonerna vandrar in på rad från Östersjön.

Att kalla det galenskap är att uttrycka sig milt.

Intressant?

DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

Klimatsmart resande i Köpenhamn

HummerH2_StretchLimousine_01

Köpenhamns turistbyrå har all anledning att gnugga händerna idag. Dryga 16.000 delegater från världens alla hörn intar den danska huvudstaden för att under nära två veckors tid mangla fram ett avtal som ska rädda världen från katastrofal uppvärming och samtidigt ersätta Jordens fattigaste länderna med ett antal tusen miljarder årligen för de så kallade klimatorättvisor som vi sägs vara skyldiga till genom vårt oansvariga bilkörande här uppe vid polcirkeln.

Förhandlingsdelegationerna, politker, press och kändisar som flockas i Köpenhamn för att rädda världen, väljer dock att sig runt den danska huvudstaden med stil. Och favorittransportmedlet heter limosin – 1200 st kommer rulla i Köpenhamn de närmsta veckorna, och gå i skytteltrafik de dryga sex kilometrarna mellan lyxhotellen runt Rådhusplatsen och Bella Center.

Brtittiska The Telegraph har intervjuat Majken Friss Jorgensen, vd för Köpenhamns största taxibolag, som i vanliga fall har 12 limosiner ute på stadens gator. Under Cop15 kommer hon att ha 200 – inhyrda från Sverige och Tyskland, varifrån de körts tomma och kommer att återvända tomma.

“Vi trodde inte att de skulle behöva så många bilar, eftersom det är en klimatkonferens, säger Jörgensen till The Telegraph.  “Men det verkar som att någon kollade väderprognosen förra veckan.”

Det är inte bara limosinuthyrarna som har strålande tider – flygplatserna runt om i Danmark och Sydsverige kan glädjas av en anstorming av inte mindre än 140 privatjets, som flyger in celebriteter som Leonardo DiCaprio, Daryl Hannah, Helena Christensen, ärkebiskop Desmond Tutu och prins Charles.

Allt som allt sätter klimatkonferensen i den danska huvudstaden ett koldioxidavtryck jämförbart med hela Monacos. Och för de pengar som konferensen går lös på skulle direkt kunnat ha räddat 4 miljoner afrikanska kvinnor och barn från döden genom rent dricksvatten i 20 års tid framöver.

Men nu handlar det förstås om att rädda världen. Och ordföranden för FN:s klimatpanel har ju redan sagt att vi måste sluta med vårt ohållbara leverne – som att använda is i drinken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant?

Climate Gate och bloggjournalistiken

Den 20 november 2009 var dagen då klimatbubblan kanske inte sprack, men väl fick pyspunka. Bakgrunden, för den som befunnit sig under en sten de senaste dagarna och helt missat Climate Gate, är som följer.

Natten mot fredag lade en hacker ut nära 200 MB bestående av rapporter, temperaturdata och mailkorrespondens från brittiska Met Office Hadley Centre på Internet. Speciellt mailkonversationerna mellan forskningscentrets chef Phil Jones och hans kolleger har väckt uppmärksamhet eftersom de verkar visa på att forskarna medvetet manipulerat mätdata för att påvisa kraftiga temperaturhöjningar under 1900-talets senare del. Dessa temperaturdiagram har sedan används av FN:s klimatpanel IPCC som bevis för att det finns ett samband mellan ökade antropogena (mänskliga) koldioxidutsläpp och snabba temperaturstegringar.

Huruvida detta är den “smoking gun” som klimathotsskeptikerna väntat på är för tidigt att säga. Bevisen för att Jones & Co skulle ha manipulerat data är relativt svaga, så som helt korrekt påtalas av bloggen Real Climate, och det kan lika gärna röra sig om ett språkbruk som taget ur sitt sammanhang ser mycket värre ut än vad det är.

Vad som däremot är betydligt allvarligare är den bild som framträder av hur en liten klick forskare – för det är faktiskt bara en handfull – genom hot, intriger och manipulationer under mer än 10 års tid strypt en fri debatt i den akademiska världen kring klimatforskningen. Jones och hans kolleger sitter med i “review boards” för de vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science, och har utnyttjat sitt inflytande för att stoppa forskningsresultat som inte ansluter sig till den godkända hypotesen – att mänskliga CO2-utsläpp ligger bakom klimatförändringarna. (Som ju också den är i högsta grad ifrågasatt. Statistikern Steve McIntyre, som jag skrivit om tidigare, har redan avslöjat “hockeyklubban” som ett falsarium och de hackade mejlen är endast ett bevis för att han hade rätt.)

En äkta holckeyklubba
Äkta hockeyklubba.

Det riktigt intressanta i det här avslöjandet är däremot att det återigen är bloggosfären som visat sin styrka, medan gammelmederna återigen stått vid sidolinjen och tittat på. På bara några timmar utkristalliserade sig en slags grävorganisation i bloggosfären, där den ledande klimatbloggen Watts up With That blev huvudkanal för själva nyhetsflödet och fick se besökstrafiken gå genom taket. En programmeringskunnig bloggare, Anelegantchaos, byggde snabbt ett användarvänligt gränssnitt för att enkelt kunna följa trådarna och söka i den gigantiska mejldialogen. En tredje, Bishop Hill, satte sig in i materialet och letade upp de 33 mest komprometterande exemplen. Steve McIntyre på Climate Audit grävde fram och förklarade temperaturkurvan från 1999 som Phil Jones avser med “Mike’s Nature Trick“. Flera experter bidrar med kommentarer, som klimatforskaren Roy Spencer. Och allt detta skedde på bara ett par timmar. När de första tidningarna började skriva om skandalen, var Climategate redan ett etablerat begrepp i bloggosfären med tiotusentals träffar på Google.

(Onlinemedier som The Register var dock relativt snabba på att plocka upp nyheten, och nyhetsbloggare på Wall Street Journal och The Telegraph började skriva om Climategate redan i fredags.)

I svenska medier har det hittills varit öronbedövande tyst. Årtiondets största vetenskapliga skandal begåvades inte med ett ord i någon av nyhetskanalerna i helgen. (I Agenda fortsatte SvT däremot sin tröttsamma gamla följetong med att sparka på Vattenfall.) Det handlar förstås inte om någon konspiration, utan helt enkelt på prestige och rädsla för att tappa ansiktet efter att under årtionden byggt upp något som närmast kan liknas vid en religion kring klimatfrågorna. Det är därför vi läser rubriker som Nej nej nej, tro dem inte i DN, där vetenskapsreportern Karin Bojs når ett journalistiskt lågvattenmärke försök när hon försöker bunta ihop befogad kritik mot klimatforskningen med foliehattar som Sanningsrörelsen eller månlandarförnekare. Det lysande undantaget igår var Aftonbladet, som toppade förstasidan stort med nyheten under söndagen och behandlade ämnet som vilket som helst.

Frågan är vad dessa avslöjande får för konsekvenser. Sannolikt inga på kort sikt. Men jag är ganska säker på att vi precis upplevt peak klimathot, och att vi kanske äntligen kan börja få se en mer sansad debatt om vår framtida energiförsörjning, istället för att diskutera meningslösa åtgärder för att bekämpa ett i allt väsentligen ofarligt spårämne i atmosfären. För den obekväma sanningen är att vi sannolikt inte ens har fram till 2050 på oss att ställa om från fossilbränslen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

De verkliga hoten mot Maldiverna

Bild 2

Inför FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn i december kommer vi att få läsa en hel del larmrapporter om att det kommer att gå åt helvete för planeten ännu snabbare än vi tidigare trott. En av domedagsindustrins favoritberättelser är den om de stigande havsnivåerna – till följd av smältande polaris – som hotar dränka öar som t ex Maldiverna. Regeringen på ögruppen går all-in på detta klimathot, oklart varför eftersom öarna lever nästan uteslutande av turism. Men i dagarna hölls i alla fall ett “regeringsmöte” på sex meters djup i vattnen utanför de vackra korallatollerna, för att illustrera hur det kommer att bli framöver om vi inte agerar mot de ökande koldioxidutsläppen. Medialt så in i bomben är det – PR.-byrån som presidenten Mohamed Nasheed anlitat kan känna sig nöjd; tidningar över hela världen har publicerat bilden av undervattensjippot, och som vanligt inte ifrågasatt ett dugg.

För det är just bara – ett jippo. Maldiverna är inte mer hotat av havsnivåhöjningar än Stockholm (som fortfarande stiger av landhöjningen efter den senaste istiden). Lite fakta:

1. Havsnivån stiger inte runt Maldiverna – den sjunker. Svenske havsforskaren Nils-Axel Mörner åkte ner om gjorde mätningar på plats för ett par år sedan, och kunde konstatera att havsytan inte stigit en millimeter på senare år. Och jämfört med 20 år tillbaka hade den istället sjunkit. När han berättade om sin glada upptäckt, möttes han av kalla handen. Maldivisk TV vägrade sända nyheten över huvud taget. Nämner man undersökningen här i Sverige, drar kritiker fram hans forskning om slagrutor – dvs han måste vara knäpp. Vilket naturligtvis är fullt möjligt, men när såg du några riktiga siffror från havsytehöjningen på Maldiverna? Fakta alltså?

2. Polarisarna kanske smälter nån gång i framtiden, men inte just nu. Havsisen i Arkis minskade rejält sommaren 2007, på grund av starka vindar och strömförhållanden. Sedan dess har isen återhämtat sig, och ligger nu mycket nära sitt medelvärde. Man ska ha i åtanke att den satellitbaserade ismätningen inte startade förrän 1979, så vi vet egentligen inte vad som är “normalt”. Och även om all havsis skulle smälta, hade det inte påverkat havsnivån en millimeter globalt, Arkis is är som en isbit i ett dricksglas, nivån är den samma oavsett om vattnet är fruset eller i flytande form. Däremot skulle det vara riktigt illa om de stora landbaserade isarna på kontinentala Antarktis (90 procent av Jordens ismassa) och Grönland (strax under 10 procent) skulle börja smälta. Inget av detta händer dock; Grönland satte för ett par veckor sedan köldrekord i september med -47 C, det tredje rekordet på 2000-talet. Och Antarktis ismassa växer sedan flera år. Någon havsnivåhöjning på grund av snabb isavsmältning är alltså mycket osannolik – särskilt som medeltemperaturen även sommartid i Antarkits ligger på -50C…
3. Maldiverna består av ett antal korallöar. Förutsatt att naturen får ha sin gång kan inte sådana öar “sjunka”, eftersom korallen byggs upp och bryts ned i takt med att havet stiger eller sjunker. Korallöar “flyter” på havet och förutsatt att det inte är mycket snabba förändringar vi talar om, som tsunamivågor, påverkas de inte av havsnivåhöjningar.

Papegojfisken - tacka den för de vita sandstränderna.

Papegojfisken - tacka den för de vita sandstränderna. Bör inte ätas...

Däremot finns det ett antal reella hot mot Maldiverna, liksom andra korallöar, nämligen den belastning på den naturliga miljön som kommer med ökad turism och befolkning. Nedanstående fakta är hämtade från ett mycket bra  blogginlägg av Willis Eschenbach, som bor på Solomonöarna i Stilla havet.

  • Befolkningstillväxten. ju fler människor, desto mer av öarnas sötvattensreserver tas i bruk. Och när sötvattenet sinar, ersätts det med saltvatten som läcker in från det omgivande havet. Saltvatteninträngningen gör i sin tur att växligheten dör, vilket i sin tur leder till ökad erosion. Maldiverna har ökat sin befolkning från 200.000 till det dubbla på ett par decennier, samtidigt som turismen ökat dramatiskt och idag är den största inkomstkällan för öarna.
  • Markanvändningen. Korallöar är mycket utsatta för väder och vind, och ju fler vägbyggen, hotell och flygplatser, desto mer utsätts öarna för erosion – dvs den fina korallsanden som de är byggda av spolas ut i havet av regn och stormar. Riktigt illa är om man använder korall som byggnadsmaterial – eller till flygplatser.
  • Utfiskningen. Känner ni till papegojfisken? Det är den vi har att tacka för de fantastiska vita paradisstränderna. Papegojfisken tuggar i sig koraller, och spottar ut dem som fin korallsand. Varje år producerar papegojfiskarna hundratals ton ny korallsand, som bygger upp reven och stränderna. Vad händer när denna revets byggmästare hamnar på på restaurangmenyn? Följande citat är från Eschenbachs blogg – det är ett av de finaste och nest handfasta råd som jag har läst om hur vi kan bevara våra kvarvarande paradis – som just Maldiverna.

Make the killing of parrotfish and other beaked reef grazing fish tabu. Stop fishing them entirely. Make them protected species. The parrotfish should be the national bird of every atoll nation. I’m serious. If you call it the national bird, tourists will ask why a fish is the national bird, and you can explain to them how the parrotfish is the source of the beautiful beaches they are walking on, so they shouldn’t spear beaked reef fish or eat them. Stop killing the fish that make the very ground under your feet. The parrotfish and the other beaked reef-grazing fish are constantly building up your atoll. Every year they are providing tonnes and tonnes of fine white sand to keep your atoll afloat in turbulent times. You should be honoring and protecting them, not killing them. This is the single most important thing you can do.


Tilbaka till regeringsmötet. Om Maldivernas regering nu verkligen tror att det är de mänskliga koldioxidutsläppen som hotar de 1.800 öarna i Maldiverna, så vore det antagligen en bra början att stänga flygplatsen i Male, med nära 1.000 internationella landningar per månad under högsäsong.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Intressant?

Blog Action Day 2009: En obekväm fråga

Idag är det Blog Action Day 2009: Climate Change, så jag tänkte skriva ett par rader om klimatet – och då i synnerhet debattklimatet. (Jag har inte anmält min blogg, eftersom det jag skriver sannolikt inte kommer att dyka upp där ändå.)

Jag har med stort intresse följt klimathotet under ett par års tid. Från början var jag precis lika skräckslagen som alla andra när jag såg filmbilderna från En obekväm sanning. Särskilt den där temperaturgrafen, som visade en jämn och fin temperaturlinje från vikingatiden – fram till 1900-talet då den sköt i taket som en hockeyklubba. För extra effekt hissades Al upp av en lyftkran för att förstärka bilden av att det verkligen höll på att gå åt helvete. Den där hockeyklubban blev själva sinnebilden av den globala uppvärmingens fasor  – det var vårt fel, vi med vårt bilåkande och vår lyxkkåthet, det var vi som bar skulden till att världen nu höll på att brinna upp. Hockeyklubbegrafen har sedan dess blivit stapelvara i allehanda domedagsscenarier, och svenska TV-meteorologer använder den ännu idag för att skrämma slag på skolbarn.

Problemet är bara att det där temperaturdiagrammet är fejk – precis som så mycket annat som vi läser om klimathotet. Samtliga larmrapporter bygger i skiftande grad på friserad statistik, tvivelaktiga mätdata, “forskningsrapporter” från olika lobbygrupper, men framför allt bristfälliga datormodeller för framtida klimat, som förutsätter förstärkningseffekter som aldrig kunnat observeras i verkligheten. Men det är först i år som domedagsrapporterna börjat få mothugg på allvar – och ifrågasättandet kommer inte från undersökande journalister utan från privata bloggar, ofta drivna av forskare eller meteorologer med stora kunskaper inom sitt område. Värda att nämna lite extra är Watts up With That, USA:s största mijöblogg och flerfaldig prisvinnare, Roger A. Pielke Jr, samt svenska miljöbloggen Andas Lugnt. Dessa entusiaster utför den kritiska granskning av klimatalarmismen som jag och min yrkeskår borde ha ägnat oss åt. Men precis som i fallet med de 750.000 pedofilerna, är det alltid enklare att publicera en larmrapport rakt av från nåt FN-organ eller miljöorganisation, än att lägga ner värdefull tid på att kolla upp om storyn håller. För att inte låta som nån jäkla übermensch, så är jag själv allt annat än oskyldig.  Det har hänt massvis med  gånger att jag  bara skrivit av ett AP-eller TT-telegram i tron att det som släpps ut från nyhetsbyråerna är kollat och klart. Så är naturligtvis inte fallet; det sitter journalister i tidsnöd där precis som på alla andra tidningar.

Hockeyklubban i original.

Hockeyklubban i original.

Men låt oss återgå till själva hockeyklubban, den som blev själva överdosen som i sin tur fick koldioxidhysterin att  gå överstyr. Den dök upp för första gången 2001, i en rapport från FN. Innebörden var att 1900-talet var det varmaste decenniet på tusen år, och denna uppvärmning sammanföll på ett läskigt sätt med industrialismen och de mänskliga utsläppen av koldioxid. Problemet med kurvan var bara att forskarna bakom den lyckats trolla bort både den medeltida värmeperioden runt 1000 AD (när vikingarna drev jordbruk på Grönland) och den lilla istiden (när Karl XI gick över isen på Bälten). Detta misstag upptäcktes av den kanadensiske matematikern Steve McIntyre på Climate Audit, och FN tvingades ta bort den felaktiga kurvan från kommande rapporter.

McIntyre fortsatte emellertid sin granskning och försökte under flera års tid att få ut de trädringsdata som kurvan baserades på, för att på så sätt verifiera resultatet. “Hockeyteamet”vägrade dock gång på gång att lämna ifrån sig sitt rådata, vilket dels strider mot normal takt och ton i forskarvärlden, dels verkar aningen misstänkt. Det var först i somras som McIntyre fick loss de trädringsdata som kurvan byggde på, och det visade sig ganska snart att av de trädprover som använts, hade klimatforskaren Keith Briffa plockat ut bara ett fåtal – noggrannt utvalda för att få hockeyklubbe-effekt. När McIntyre utökade underlaget till att innefatta fler dendrologiska prover tagna på samma plats i Sibirien – Yamalhalvön –  så visade temperaturkurvan inga märkbara avvikelser från tidigare århundraden – och om man ändå försökte utläsa en trend, visade den snarast på avkylning, inte uppvärming.

McIntyres avslöjande kan möjligen vara ett av 2000-talets största scoop, och borde vara julafton för vilken reporter som helst. Men i pressen råder det en närmast öronbedövande tystnad. Kanske är det helt enkelt så att det nu, efter årtionden av domedagsrapporter helt enkelt vore för pinsamt att erkänna att vi alla hade fel, och medge att de uppskruvade larmen bara var tidningsankor? Eller kanske har det att göra med att den del av skrået som kallar sig miljöjournalister, uppträder mer som aktivister för den allt mäktigare miljölobbyn än kritiska granskare av densamma? Filmklippet ovan visar hur det gick för den brittiske dokumentärfilmaren Phelim McAleer, som deltog i en pressträff med Al Gore. När han ställde en obekväm fråga till Nobelpristagaren om faktafel i hans film, stoppades han bryskt av sina journalistkolleger, som dessutom såg till att snabbt stänga av mikrofonen.

För att återknyta till andra debatter i ämnet om betald kvalitetsjournalistik vs obetalda bloggare – vem i ovanstående exempel skulle ni påstå möter kriterierna för en “riktig” journalist?

Fotnot 1: I objektivitetens namn ska det sägas att ett flertal större medier faktiskt har börjat reagera. BBC, BBC, New York Times, The Telegraph, Houston Chronicle och Washington Post är exempel på “gammelmedier” som börjat återupptäcka nyttan med att ägna sig åt traditionell journalistik. Snart kanske vi får se den trenden i Sverige också?

Fotnot 2: Steve McIntyre är ingen vanlig “klimatförnekare”. Han var med som granskare i FN:s klimatpanel, och belönades med Nobelpriset tillsammans med Al Gore…

Fotnot 3: För övrigt anser jag att en av de viktigaste uppgifterna mänskligheten har att tackla är hur vi ska komma bort från vårt beroende av fossila bränslen, av flera anledningar. Men den kampen ska ske med blanka vapen, inte genom lögner, halvsanningar  och skrämselpropaganda.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: