Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: kol

EU-politik: Vi måste skövla skogen för att gå före i klimatarbetet

David Rose på brittiska Mail on Sunday är något så ovanligt som en grävande miljöreporter – en som tar reda på fakta och rapporterar om de ofta vansinniga beslut som fattas under förevändning av att rädda miljön.

I gårdagens tidning kunde vi läsa om en av de utan tvekan mest bisarra effekterna av EU:s klimatpolitik, som har slagit fast bindande mål för medlemsländerna att framställa en viss del av sin energi från så kallat förnybara källor senast 2020. I Storbritanniens fall handlar det lagstadgade målet om 30 procent förnybar energi, varav en tredjedel ska komma från biomassa – alltså ved.

Energigiganten Drax, Storbritanniens största energiproducent, är en av de anläggningar som nu byggs om för att drivas med biomassa. Några brittiska skogar som kan bistå med de gigantiska volymer som krävs finns dock inte, därför tvingas man importera pellets från USA.

Nu huggs därför miljontals ton skog ner på andra sidan Atlanten, träd som mals ner till flis och skickas med fraktfartyg till Yorkshire för att eldas upp – detta för att rädda klimatet.

Skövlingen sker i North Carolina, där oändliga skogsarealer kalhuggs i jakten på den ”hållbara” energiråvaran. En gigantisk utskeppningshamn har byggts i Virginia, varifrån pelletsen fraktas de 600 milen till Storbritannien i specialbyggda lastfartyg. Lokala miljöorganisationer är förkrossade över skövlingen av den amerikanska skogen och förlusten av naturvärden och fågelliv – som alltså görs i miljöns namn.

Kostnaden för att konvertera det tidigare kolkraftverket till eldning med biomassa kommer att kosta i närheten av två miljarder kr – något som läggs på de brittiska skattebetalarna. Energin som produceras kommer i sin tur att bli dubbelt så dyr som det aktuella marknadspriset för el, drygt 1,10 kr/kWh (det svenska elpriset ligger på c:a 30 öre per kilowatt). Även detta tvingas förstås elkonsumenterna betala.

Vd:n för energibolaget erkänner utan omsvep att utan regeringens stöd hade företaget aldrig kommit på att framställa energin på detta extremt kostsamma sätt:

Mr Burdett admitted: ‘Our whole business case is built on subsidy, like the rest of the renewable energy industry. We are simply responding to Government policy.’

Hur mycket kommer då Storbritannien att sänka sina utsläpp av co2 som ett resultat av satsningen på biobränslen? Svar: ingenting. Tvärtom blir utsläppen högre, kanske med så mycket som 20 procent jämfört med att elda med kol. Detta beror dels på det lägre energiinnehållet i pellets jämfört med stenkol, dels på grund av de långa transporter som krävs.

De ökade utsläppen accepteras dock av politiker och ”miljöexperter”, eftersom det handlar om ett förnybart bränsle. Skogen som huggs ner och eldas upp växer ju upp igen, resomnerar man, och tar då upp koldioxiden som bildas vid förbränningen. Problemet är bara att just den skog som huggs ner tar väldigt lång tid på sig att växa upp igen, kanske mer än 100 år. Detta tolkas alltså av våra ledande politiker som ”hållbart”.

Hade Drax istället tillåtits ersätta stenkolen med billig skiffergas, hade inga subventioner behövts alls och utsläppen minskats med 30-40 procent direkt. Och den storskaliga skövlingen hade kunnat undvikas.

Skiffergas är dock något som EU:s miljöpolitiker skyr som pesten, eftersom den riskerar att slå undan benen på den gigantiska subventionsindustrin och den centralstyrda planekonomin som byggts upp under de senaste decennierna.

Vad vi ska vara på det klar med är att denna galenskap är en fullt logisk följd av EU:s politik. Just kravet på bindande mål för enskilda EU-länder för hur den förnybara energin ska framställas – ett delmål som EU-kommissionen och dess ordförande Barroso föreslagit en uppmjukning av – är det som har försatt oss i detta läge.

Och stödet för dessa bindande mål är stark, framför allt hos svenska politiker.  När Anna-Karin Hatt, Lena Ek, Åsa Romson och Stefan Löfven samtliga propagerar för att EU ska stå fast vid – och gärna skärpa – dessa bindande mål för energiproduktionen, innebär det också att vi ger vårt tysta stöd för en industriell skövling av vår natur idag, för att möta en eventuellt skadlig temperaturstegring om 50-100 år.

Samtidigt lägger vi ner vår industrisektor, tvångsbeskattar de fattiga och fördelar pengarna bland de välbeställda.

Detta är definitionen på vansinne. Läs David Rose.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Rysslands ”gasvapen” vrids ur händerna på Putin

Samtidigt som Rysslands nya tsar flexar musklerna på Krim, ska man vara medveten om att det är helt nytt geopolitiskt läge som stormakten befinner sig i idag jämfört med för några år sedan, då Ryssland invaderade Georgien. Då kunde Putin hota med indragna gasleveranser för att sätta grannländer som Ukraina på plats – något som också skedde så sent som 2009. Idag är den typen av hot betydligt mindre verkningsfulla.

Det ryska ”gasvapnet” har idag till stor del spelat ut sin roll – och att bedriva utpressning genom höga energipriser fungerar alltså inte längre för Kreml, allra minst när det gäller Ukraina där Putin jobbat aktivt för att skaffa sig ett 30-tal miljoner nya dödsfiender.

Orsaken är – även här – USA:s storsatsning på skiffergasutvinning, som drivit ner de amerikanska energipriserna till bottennivåer. Den billiga gasen i USA har gjort att gasimporten i princip upphört, samtidigt som kolgruvorna inte längre kan sälja till amerikanska kraftverk. Det innebär att de amerikanska kolföretagen nu dumpar sitt kol på den europeiska marknaden – något som har inneburit inte bara en renässans för tysk kolkraft – som nu byggs ut i snabb takt för att kompensera för stängningen av landets kärnkraftverk – utan också att Östeuropa fått ett billigare alternativ till de ryska gasledningarna, som tidigare gav Putinkontrollerade energiföretag som Gazprom i det närmaste monopol på energiförsörjningen i Ukraina. Från Washingon Post:

The boom in U.S. shale gas has left gas-exporting countries shopping for other customers. Europe, as it adds terminals to handle liquefied natural gas, will be able to offset its own declining production with supplies from countries such as Qatar. And in 2012, Norway’s Statoil sold more gas to other European nations than Russia’s Gazprom.

gazprom_stocks

Ryska oljebolaget Gazproms aktiekurs. Senast Ryssland använde gasvapnet mot Ukraina var 2009, sedan dess har det bara gått utför. Källa: MSN Money.

En titt på Gazproms aktiekurs bekräftar bilden. Den ryska energisektorn, som i allt väsentligt finansierat Putins snabba upprustning av den ryska militärmaskinen på senare år, är visserligen långt ifrån en krisbransch, men den närmsta framtiden ser inte heller särskilt ljus ut. Och i ett Ryssland som i princip saknar exportsektor – med undantag av vapenindustrin – innebär uteblivna gas- och oljeinkomster att statskassan dräneras.

Därför är en europeisk satsning på skiffergasutvinning – det finns även fyndigheter i Ukraina – extremt viktig för Putin att stoppa. Tanken på att Europa skulle bli självförsörjande på gas och olja, och att miljardinvesteringar som Nordstream därmed blir värdelösa, skrämmer förmodligen Rysslands nya tsar betydligt mer än alla de fördömanden som strömmar in från västvärldens ledare som svar på invasionen av Krim.

Och alla de miljöaktivister och politiker som kämpar med näbbar och klor för att Europa ska säga blankt nej till ”fracking”, tar samtidigt ställning för rysk gas, och ett fortsatt beroende av diktatorn i Moskva. Det är väl inte helt osannolikt att det finns ryska intressen bakom de våldsamma protesterna mot till exempel skiffergasutvinning i Storbritannien och bland lobbygrupper inom EU. Det vore i så fall inget nytt för Kreml, som under modern tid utnyttjat till exempel fredsrörelsen i väst som nyttiga idioter för att driva fram krav på ensidig nedrustning.

Och kom ihåg: vind och sol kommer aldrig att göra oss självförsörjande på energi, utan bara driva oss längre ner i fattigdom – och ännu mer beroende av den ryske tsaren. Det är förståeligt att länder som Polen och Tjeckien högaktningsfullt struntar i EU när det gäller energiproduktionen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Aftonbladet

Äntligen lite balans i energilobbyn

Lena Ek, miljöminister.

Stor indignation råder efter avslöjandet att centerns nytillträdda miljöminister, Lena Ek, suttit som vice ordförande för energilobbyn – eller om det är tankesmedjan – European Energy Forum (EEF). Det som upprör med denna organisation är att den är öppen för aktörer från alla delar av Europas energisektor – alltså inte bara så kallade förnybara energislag. Lena EK är dessutom inte längre engagerad i organisationen, så hade det inte varit för det faktum att EEF tillåtit även kärnkrafts-, olje- och gasbolag tillträde så hade det inte blivit någon nyhet över huvud taget.

Hade det däremot handlat om en lobbygrupp vars mål vore att endast satsa på ineffektiv, dyr, miljövidrig energiproduktion som förstör landskapet, orsakar massdöd bland rovfåglar, driver iväg tillverkningsindustri till Kina och plussar på ett par hundra miljarder på våra energipriser hade mp:s Carl Schlyter sannolikt inte haft något att invända alls.

Dessutom ska vi komma ihåg att Centern egentligen är en enda stor lobbygrupp, förklädd till politiskt parti. Ett tydligt mål med verksamheten är att se till att degen rullar in till kärnväljarna, dvs LRF:s medlemmar. Därför har Centerns energipolitik så här långt gått ut på att bana väg för den gigantiska utbyggnaden av vindkraft som vi nu ser.

Denna miljardrullning gynnar självklart LRF, vilket tydliggörs av förbundets reklam om att man som markägare kan tjäna 150.000 per år utan arbetsinsats – per vindkraftverk. Stora markägare kan därför dra in mångmiljonbelopp varje år på Centerns politik. Andreas Carlgren, den tidigare energiministern, ville till och med avskaffa den kommunala vetorätten för att få tyst på jobbiga klimatförnekare i bygderna och på så sätt göra utrullningen snabb och effektiv.

Därför är det extremt glädjande att Lena Ek faktiskt verkar förstå att det behövs både också riktiga energikällor, som vatten- och kärnkraft för att klara Sveriges energiförsörjning. Riskerna att bara lyssna på mupplobbyn ser vi annars i Skåne, där företag och privatpersoner dignar under nya chockhöjda elpriser. Det råder nämligen en akut brist på energiproduktion, och vindsnurrorna i Danmark lyckas inte ersätta ens en bråkdel av vad som gick förlorat när Barsebäck lades ner.

Så går det när man tillåter en lobbygrupp styra. I det här fallet Centern.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Reality Check inför Cancún

Nästa vecka är det klimatmöte igen, denna gång i mexikanska turistparadiset Cancún, långt från snålblåsten som präglade fjolårets möte i Köpenhamn, där klimatet skulle räddas men allt till slut blev – pannkaka.

Sedan dess är klimatfrågan stendöd – inga av de stora industrinationerna i Asien bryr sig, och i USA har den republikanska majoriteten i kongressen satt stopp för alla typer av Kyoto-avtal.

Så när miljöminister Andreas Carlgren och ett par tusen politiker, förhandlare och EU-finansierade miljöaktivister sätter sig på bekväma förstaklassflyg till Mexiko, kan de lugnt stanna kvar i strandstolarna. Någon nytta kommer de inte att göra där nere, oavsett vad Carlgren säger om en ”ny strategi”. Denna nya strategi är att rädda det gamla Kyoto-avtalet som löper ut 2012, i brist på ett nytt. Kyoto-avtalet är nämligen förutsättningen för handeln med utsläppsrätter – en luftaffär som numera bara EU är inblandat i (USA har redan skrotat sin börs för utsläppshandel).

Problemet för Carlgren och hans europeiska kolleger, är att det nu finns ett stort överskott av utsläppsrätter – vilket gör att ingen är beredd att betala något för dem längre. Visserligen har EU sagt sig beredda att hålla uppe priset på utsläppsrätterna med konstlade medel (dvs manipulera handeln) men det kommer bara att fungera tillfälligt. När ingen av de stora utsläppsnationerna är med kommer givetvis ingen att betala för något som är gratis i Indien, Kina eller USA. Vill man vara lite krass, betalar vi 30-40 öre extra för varje kilowattimme på våra elräkningar för att hålla detta misslyckade experiment igång. Helt i onödan.

Men även om ett skuldkrisande och bankrutt EU på något magiskt vis skulle lyckas med att leva upp till Kyotoavtalet – dvs att minska koldioxidutsläppen med 30 procent, blir det inget annat än en symbolhandling. Dessa 30 procent motsvarar enligt IEA bara två veckors utsläpp från den snabbväxande Kinesiska industrin – som drivs nästan uteslutande av kol. Nya kolkraftverk startas varje vecka, och Kina har redan gett hela världen långfingret i Köpenhamn förra året.

Och samtidigt som västvärlden gör allt för att lägga ner sina kraftverk och industrier, har Kina seglat upp som världens största importör av kol – det vanligaste bränslet till den snabbväxande kinesiska industrin där de flesta av våra produkter tillverkas nuförtiden.

Här i Sverige har ju klimatskatter, elcertifikat och utsläppsrätter – även på miljövänlig vatten- och kärnkraft – för länge sedan gjort det för dyrt att driva tillverkningsindustri. (Men vi har ju sänkt våra koldioxidutsläpp – och till och med blivit bäst i klassen i Europa!)

Sådant här kallas för ”reality check” på engelska. Nyttigt för politiker, som Andreas Carlgren, att ägna sig åt mellan paraplydrinkarna i Cancún.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: