Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: kolkraft

Vattenfalls tyska kolkraftverk kan få miljardstöd – bara för att hållas stängda

Minns ni det högljudda bråket för ett par veckor sedan kring den föreslagna försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland? Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kallade försäljningen ett svek, och krävde att Miljöpartiet skulle stoppa affären. ”Kolet måste stanna i marken”, dundrade han.

Sjöstedt kan sannolikt glädja sig åt att så faktiskt ser ut att bli fallet. Den tilltänkta köparen, det Pragbaserade holdingbolaget Energeticky a Prumyslovy AS (förkortat EPH), planerar nämligen att använda Vattenfalls åldrade brunkolstillgångar som reglerkraft – ett affärsupplägg som kan ge mångdubbelt mer i vinst än att sälja elen på den öppna marknaden. EPH uppmärksammades nyligen av affärssajten Bloomberg som i en artikel beskriver detta nytt kapitel i det ständigt eskalerande vansinnet som kallas europeisk energipolitik.

Anledningen stavas Energiewende, Tysklands gigantiska utbyggnad av sol- och vindenergi under senare år. Denna ambitiösa satsning, som syftat till att ersätta smutsig kolkraft med miljövänlig el från förnybara källor, har nämligen inte riktigt gått som planerat. Dels har den kraftiga utbyggnaden inneburit ett massivt överskott på el under vissa perioder (framför allt under sommarhalvåret) medan landet tvingats köra vidare med sina koleldade kraftverk för att kompensera för bortfallet under vindstilla dagar eller då solen inte lyser (på natten till exempel). Överproduktionen har fått till följd att priserna pressats ner och energibranschen i Tyskland, precis som i Sverige, har hamnat i djup kris. Ingen tjänar längre pengar på att producera el, utan massiva bidrag från skattebetalarna.

Stora energiföretag, som E.ON och RWE, har hotat med att stänga flera kolkraftverk just på grund av bristande lönsamhet. Detta skulle emellertid ställa till kaos på marknaden – eftersom det då skulle saknas reglerkapacitet. Med tanke på att 80 procent av landets el kommer från kolkraften och den förestående stängningen av landets kärnkraftverk (som bidrar med 7,4 procent av energimixen) inser alla att det skulle behövas ett nytt tyskt under för att behålla ljusen på i Förbundsrepubliken.

Det är här de smarta investerarna från Prag kommer in i bilden. De är nämligen övertygade om att de kan tjäna stora pengar på Vattenfalls kol – utan att behöva bränna upp det.

Sedan starten 2009 har företaget expanderat i Central- och Östeuropa, och köpt upp energibolag, framför allt kolkraftverk och kolgruvor, i Tyskland och Polen. 2014 köpte EPH upp det kol- och oljeeldade elverket Eggborough i England, och förra året tog företaget över E-ONs fossileldade elproduktion i Italien. Och under innevarande månad förväntar man sig alltså att få grönt ljus för affären med Vattenfall, som har en produktionskapacitet i Tyskland på totalt 8 TWh.

Bolaget har redan rott i hamn ett guldkantat avtal i Storbritannien, värt motsvarande nära 750 miljoner kr, enbart för att hålla ett av sina kraftverk i standbyläge under vintern. Vid behov av reservkraft körs det 46 år gamla kolkraftverket igång – med en prislapp som är tre gånger högre än det aktuella marknadspriset för själva elen. Dessutom kan ägarna debitera 135.000 kronor per timme som verket är i vänteläge – och ytterligare 45.000 kronor i timmen för att starta upp anläggningen.

En ganska lukrativ affär, med andra ord.

Det slutliga målet för EPH är att teckna liknande avtal i hela Europa.

Och just i Tyskland är behovet av liknande arrangemang skriande stort – landet planerar därför att sätta upp liknande reservkraftverk för att säkerställa tillgången på el när kärnkraftverken stängs och ett antal av de äldre fossileldade kraftverk pensioenras. Denna backup uppges bestå av åtta brunkolseldade kraftstationer – vilket inkluderar några av Vattenfalls anläggningar, som alltså ser ut att få runthänt betalt för att inte producera el, utan bara köras igång i nödlägen.

Vattenfalls kol ser alltså ut att kunna stanna i marken – åtminstone delar av det. Men det blir till priset av närmast gigantiska subventioner till den tyska kolkraften. Vi har alltså hamnat i ett läge där det inte bara är förnybar el som behöver subventioner för att överleva – utan samtliga typer av elproduktion. Detta besvärande faktum uppmärksammas av den ansedda tidningen Die Welt, som kallar hela den tyska energiomställningen för en illusion (artikeln refereras på Second opinion). Trots finansiellt stöd på hundratals miljarder till sol och vind, har nämligen inte landets koldioxidutsläpp minskat – de är till och med högre idag än de var 2009. Och övriga delar av energisektorn befinner sig i fritt fall.

I Sverige har vi inte riktigt kommit lika långt med galenskaperna, men den nya energiöverenskommelsen säkerställer vi att vi kommer dithän inom ett par år. Trots att vi redan har en stor överproduktion från framför allt vindkraft, innebär energiöverenskommelsen (som Liberalerna ställde sig utanför) att utbyggnaden ska fortstätta. Priserna kommer högst sannolikt att pressas ännu hårdare ner mot noll, och snart nog kommer elkunderna att tvingas skattefinansiera även konventionell kraftproduktion genom det som kallas elvertifikat – men som i praktiken är en extra skatt. Något som bland annat Centerpartiet fortfarande inte förstått.)

Tung industri är förstås undantagen från denna straffskatt, men för privatpersoner innebär de allt högre elkostnaderna att annan konsumtion får stå tillbaka. Det riskerar att bli en hämsko på tillväxten, samtidigt som allt mer av skatter och pålagor går åt till att strö pengar över en liten högljudd lobby som ständigt kräver mer. (I debatten brukar det med en förskönad omskrivning kallas för ”ökad ambition i elcertifikatssystemet”.)

Samtidigt tycker politikerna att det är en god idé att svenska skattebetalare ska göda den amerikanska IT-jätten Facebook med hundratals miljarder genom att befria bolaget från energiskatt. Regeringen satsar hårt på att lansera Sverige som en billig råvarukoloni för de stora IT-bolagens servehallar. En satsning som inte ger särskilt många jobb – förutom en vaktmästare som kan byta ut krånglande hårddiskar och boota om en server då och då, sköts all administration från andra delar av världen.

Det är sådant som kallas jobblös tillväxt – och det är du och jag som tar notan.

Man ska dock inte vara förvånad. Den europeiska energipolitiken är ett haveri som pågått i det tysta under många år – skuggan av andra spektakulära misslyckanden som valutaunionen och flyktingkrisen. Galenskaperna har förstås sin grund i olika EU-direktiv, men i vanligt ordning vill Sverige ”gå före” och vara bäst i klassen.

Då blir det som det blir.

Intressant?

Fler om , , ,

Kina till Merkel: vi köper era tekniker!

Samtidigt som Angela Merkel och hennes rådgivare som bäst är i färd med att avindustrialisera Europas största ekonomi, gnuggar ledarna i Peking händerna. Efter den tyska regeringens beslut att lägga ner all tysk kärnkraft, vädrar Kina nya möjligheter för att snabba upp sin storsatsning på kärnenergi. 27 kärnkraftverk planeras redan i Folkrepubliken, och fler ska det bli. Kinas plan är nämligen att locka snart arbetslösa kärnkraftsforskare och tekniker från Tyskland att bosätta sig i det stora landet i öster, skriver Der Spiegel (artikel på tyska).

Kineserna ser inga som helst säkerhetsproblem med en ökad satsning på kärnkraft. Kanske för att de – till skillnad från Angela Merkel och samtliga Europas miljöpartister – tagit reda på fakta. Som nedanstående diagram, som jag skrivit om tidigare och bygger på siffror från bl a FN:s atomenergiorgan IAEA.

Som klart och tydligt bevisar att kolkraft – som Kina har massvis av och Tyskland ska skaffa sig ännu mer – är den farligaste energikällan av alla, medan kärnkraften är den säkraste.

Om kineserna lyckas i sin föresats är väl för tidigt att sia om, men lite oro kan vara befogad. Vi vet ju hur det gått förut när tyska forskare varit inblandade i experiment med kärnenergi.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3

Andra bloggare om , , ,

Så mycket hade kärnkraften kunnat minska utsläppen

Om USA fortsatt sin kärnkraftsatsning som den beslutats på 70-talet hade koldioxutsläppen kunnat vara en fjärdedel av dagens.

Efter framgångarna i tyska Schleswig-Holstein, vädrar nu De gröna morgonluft. Opinionsläget för fortsatta satsningar på kärnkraft är rekordlågt i Tyskland efter reaktorolyckan i Fukushima, och i morgon kallar delstatsregeringen till sig representanter för Vattenfall för ett möte om bolagets tyska kärnkraftsanläggningar Brunsbüttel och Krümmel, som nu riskerar att stängas för gott.

Men som jag skrivit förut – eftersom det inte finns någon ny magisk och miljövänlig energiform som under överskådlig tid kan ersätta kärnkraften, allra minst i Tyskland. Därför kommer det att bli kolkraft för hela slanten – vilket leder till dyrare el, inte bara för tyskarna utan även för oss i Sverige (eftersom ökad efterfrågan på utsläppsrätter driver upp priset för dessa, även för svenska kunder som får sin el från rena energikällor).

För miljöpartisterna i Tyskland är framgångarna i delstatsvalet kanske inte alldeles okomplicerade. Det är de som nu får det otacksamma jobbet att välja mellan pest och kolera – kol eller kärnkraft. Den förnyelsebara energin har redan kostat enorma belopp i subventioner, och regeringen har redan tidigare skurit ner anslagen för vind- och solenergi dramatiskt.

För den som oroar sig för ökade utsläpp från stora kolkraftverk, kan det vara värt att tispa om ett färskt blogginlägg hos WUWT som handlar om den amerikanska kärnkraften. I början av 70-talet fanns stora planer för nya reaktorer, men satsningen avstannade helt efter Harrisburgolyckan 1978. Istället byggdes nya kolkraftverk, en energikälla som idag utgör 51 procent av den amerikanska energiproduktionen.

Men om satsningen fortsatt enligt plan, vad hade hänt då? Om man bortser från de eventuellt ökade riskerna, hade USA:s planerade kärnkraftssatsning, om den genomförts, inneburit att dagens koldioxidutsläpp varit endast en fjärdedel av dagens nivåer.Landet hade utan problem klarat de minskningar som sattes upp i Kyotoavtalet (som aldrig ratificerades av USA).

Något att tänka på i dessa dagar, när allt fler högljudda röster vill avveckla kärnkraften helt. Det är precis så här alternativet ser ut. Och det är, ironiskt nog, miljörörelsen som driver på hårdast…

Intressant?

DN, SvD, Aftonbladet, Expressen

Andra bloggare om , , ,

Solenergin dödar fler än kärnkraften

Avsevärt mycket farligare form av energiproduktion än kärnkraft.

Så här någon vecka efter Fukushima-haveriet visar det sig – precis som vanligt – att de de värsta domedagsprofetiorna kommit rejält på skam. Ingen härdsmälta har inträffat – trots att en svensk kärnkraftsexpert så sent som i fredag utlovade en sådan inom 12 timmar. Och hittills uppgår antalet döda efter Fukushima-olyckan till en person, medan sex fick skador som krävde läkarvård (inga av skadorna var dock strålningsrelaterade).

Samtidigt som vi byggt upp en total kärnkraftshysteri, jodtabletterna tagit slutapoteken och miljömupparna miljöpartiet kräver en omedelbar avveckling, kan det vara intressant att göra en jämförelse – hur farlig är kärnkraften jämfört med andra energislag egentligen? Eller: hur många dödsfall per producerad terawattimme orsakar olika typer av energiproduktion?

Som tur är har vi tillgång till Internet, och därute finns det alltid någon-som-har-räknat-på-det-där. Och gissa vad? Jo, kärnkraften är överlägset säkrast, oavsett hur man jämför. Betydligt fler dödsfall har inträffat i samband med montage av solfångare än som dog i sviterna efter Tjernobyl.

Energikälla                   Antal dödsfall per terawatt
Kol – genomsnitt globalt      161 (26% av global energiprod.)
Kol – Kina                    278
Kol – USA                     15
Olja                          36  (36% av global energiprod.)
Naturgas                      4  (21% av global energiprod.)
Biobränsle/biomassa           12
Torv                          12
Solenergi (takpaneler)        0.44 (mindre än 0.1% av energiprod.)
Vindkraft                     0.15 (mindre än 1% av energiprod.)
Vattenkraft                   0.10 (2.2% av global energiprod.)
Kärnkraft                     0.04 (5.9% global energiprod.)

Allra farligast är kolkraft, där flera av de direkta dödsfallen inträffar vid själva kolbrytningen. Värst är det i Kina, där arbetarskyddet släpar efter något (för att uttrycka sig diplomatiskt).

Enligt Världshälsoorganisationen WHO tillskrivs mer än 500.000 dödsfall varje år luftföroreningar från kolkraftverk. (I USA är motsvarande siffra 30.000, tack vare bättre rening.)  Vad få är medvetna om är dessutom att utsläppen från kolkraftverk innehåller upp till 10 gånger mer radioaktiva ämnen än vad som släpps ut från ett kärnkraftverk.

Det är värt att notera att antalet dödsfall inom solenergisektorn är mer än tio gånger högre än i kärnkfraftsindustrin – här är ddet framför allt vid monteringen av solpanelerna som dödsfallen sker (folk ramlar ner från taken och slår ihjäl sig).

Hur man än vrider och vänder på det är kärnenergin den renaste – och säkraste – metod vi har för att producera el. Man kan känna en befogad oro för slutförvaringen av kärnbränslet (det är ju för övrigt utbränt kärnbränsle i väntan på slutförvaring som ställt till de största problemen i Fukushima) och för de risker som allmänheten utsätts för vid när radioaktiva ämnen som cesium sprids i naturen. Men så här långt är de förhöjda värdena som uppmätts utanför Fukushima ändå så pass låga att de inte ens kommer upp i doser som motsvarar en vanlig röntgenundersökning.

Därför blir jag glad när tunga miljöjournalister som The Guardians George Monbiot skriver om hur den japanska reaktorolyckan fått honom att stärkas i sin tro på kärnkraften som den enda realistiska vägen ut ur västvärlens fossilbränsle- och kolberoende, under rubriken Why Fukushima made me stop worrying and love nuclear power.

Alternativ till Forsmark.

För alternativet till kärnkraften är inte pittoreska små vindsnurror längs kusten, det är gigantiska kol- eller gaskraftverk i stil med tyska Jänschwalde. Något att tänka på för alla som nu kräver snabbavveckling av 40 procent av Sveriges energiproduktion.

Intressant?

DN 1, 2SvD, Aftonbladet 1, 2, 3, Expressen 1, 2, GP, SvT
Andra bloggar om , , , ,

Anders Borgs svindlande luftaffärer

Finansminister Anders Borg håller dörren öppen för att sälja överskottet av utsläppsrätter som Sverige sparat ihop under 20 års tid. (Var de kommer ifrån framgår inte av artikeln i VA, men det kan gälla minskade utsläpp från exempelvis kraftverk som konverterats från fossildrift till biomassa, eller från nedlagda kolkraftanläggningar.)

Ironin i det hela är att dessa utsläppsrätter – som uppges vara värda 8 miljarder på den europeiska utsläppsbörsen – i händelse av försäljning skulle innebära ett välkommet tillskott till den svenska statskassan. Och att vi svenskar gått och snålat i onödan under dignande klimatskatter och andra pålagor på våra elräkningar – som utsläppsrätterna.

Detta börjar vi nu se de verkliga effekterna av. Industrier stänger för att det är en bättre affär att sälja vidare elen, och massafabriker kan tjäna pengar på att sälja utsläppsrätter som blir över när de stänger produktionen. Detta är resultatet av decennier av totalt huvudlös energi- och miljöpolitik, som gjort det lönsammare att handla med luft – dvs koldioxid – än att producera varor och tjänster. Vi blir arbetslösa och utkonkurrerade av Kina, men jäklar vad staten och våra kraftproducenter tjänar pengar!

Men Anders Borg är naturligtvis klarsynt, vilket är en lika ovanlig som glädjande egenskap hos politiker idag. Han inser, precis som allt fler som har insyn i den gigantiska luftaffär som går under benämningen EU ETS (EU Emission Trading System) att hela konstruktionen är på väg att haverera.

Handeln med utsläppsrätter är en central del av Kyoto-avtalet från 1997, och går ut på att de som vill släppa ut koldioxid – t ex industrier och energiföretag – måste köpa utsläppsrätter via en slags råvarubörs där priset på koldioxid sätts av marknaden. Systemet har dock aldrig fungerat som det var tänkt; företagen har tilldelats rikligt med utsläppsrätter – gratis – och efter finanskrisen då många industrier lades ner finns det nu utsläppsrätter i överflöd i systemet. Så många att EU:s industrier kan bygga ut för fullt fram till 2016 utan att behöva göra några utsläppsbegränsningar alls.

Dessutom har ETS utsatts för flera spektakulära bedrägerier under senare år, senast i Danmark där 70 miljarder ”försvann” ur systemet som mjölkades av falska ”utsläppstraders”. Och i Italien har maffian lyckats lura till sig liknande summor i momsbedrägerier via utsläppsrätter.

Friends of The Earth, som är en av de mer skarpsynta påtryckargrupperna hos klimatlobbyn, krävde inför FN:s klimatkonferens att hela systemet skulle skrotas, eftersom det aldrig kommer att leda till några minskade utsläpp – hittills har de ökat istället – bara högre kostnader och korruption.

EU är numera ensamma om utsläppshandeln, efter att USA:s motsvarighet, Chicago Climate Exchange, lades ner förra månaden. Och vem som helt inser att ett globalt problem, där de största utsläppsbovarna finns i nationer som över huvud taget inte är med, är dömt att misslyckas.

Och alla väntar på att bubblan ska brista även i Europa. Priset på utsläppsrätter har fluktuerat mellan 300 kr/ton och några tiondels öre, och utan intervention från EU hade priset varit noll vid det här laget.

Att EU:s handel med utsläppsrätter kommer att kunna fortsätta bortom 2012, när nuvarande Kyoto-avtal löper ut, känns minst sagt osäkert. Särskilt som ingen av de stora industrinationerna tänker skriva på ett nytt.

Så oavsett hur högt miljömupparna skriker så blir våra surt ihopgnetade utsläppsrätter att vara värdelösa om bara något år. Och Polen kommer att bygga kolkraftverk för fullt utan att fråga om lov.

Så, Anders, ta pengarna och stick – medan det fortfarande finns en chans!

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Energipolitikens verkliga förlorare

Det låter kanske som en saga i tider som dessa, men en gång för inte alltför länge sedan hade vi el så det räckte och blev över här i Sverige. Billig el. Vi var i det närmaste självförsörjande, framför allt med vattenkraft, och många tunga industrier i de norra delarna av landet ägde sina egna kraftverk och energikostnaderna var därför obefintliga. En konkurrensfördel som vägde upp många av de negativa effekter som det innebar att försöka driva företag i ett land nära Polcirkeln, som höga lönenivåer, långa transporter och bistert klimat. En konkurrensfördel som lade grunden till Sveriges rikedom och efterkrigstidens folkhemsbygge.

Sedan kom 90-talet och ”avregleringen”, som skulle gynna ökad konkurrens på elmarknaden. Resultatet känner vi. Privata kraftverk köptes upp av Vattenfall, EoN och Fortum, som snabbt etablerade ett oligopol på elmarknaden. En ”elbörs” inrättades, där köpare oftast var samma bolag som sålde elen. Och ju högre pris, desto mer tjänade såväl leverantör som kund (eftersom elnätskostnaden är kopplad till elpriset).

I samband med avregleringen kopplades den nordiska elmarknaden också samman med Europas. Och i syfte att gynna satsningen på koldioxifri el smälldes det på skyhöga avgifter på den el som framställdes ur kontinentens kolkraftverk. Men priset på el bestämdes av den sist levererade kilowattimmen: det räckte alltså med att en ynka del kolkraft köptes in för att de svenska konsumenternas elnota skulle bli lika hög som tyskarnas. Trots att vi alltså fortfarande producerade samma koldioxidfria el som tidigare.

Därefter fick vi Kyotoavtalet, vars huvudnummer var en global marknad för handel med utsläppsrätter: De riktigt stora utsläppsnationerna Kina, USA, Indien och Brasilien har aldrig varit med – och kommer aldrig nånsin att delta. Men vi europeer betalar snällt 30-40 öre per kilowattimme rakt in i ett system som inte har den minsta påverkan på de globala utsläppen (men som däremot missbrukats av diverse bluffmakare som tjänat tiotals miljarder på att fuska med utsläppshandel).

Ovanpå allt detta har vi de också de så kallade elcertifikaten, som tillkommit för att gynna utbyggnaden av förnybar energi som vind- och solkraft. I ett land som redan har i princip all sin energi från koldioxidfri produktion, kommer det ändå att satsas 300 miljarder på att bygga vindkraftverk de närmsta åren. Detta finansieras alltså av elcertifikat, en avgift på din elräkning som kommer att stiga i takt med att utbyggnaden fortsätter. Och till sist, efter lite extra skatt på toppen av elprispyramiden, smäller staten på 25 procents moms.

Resultat: det är dyrare än någonsin med el i Sverige. Villaägarna har räknat ut att det kommer att kosta de stackare som har egen villa 3.200 kr extra att värma och lysa upp villan i år – en höjning med 35 procent jämfört med föregående år.

Anledningen till den senaste prishöjningsspiralen sägs bero på att våra antika kärnkraftverk har svårt att komma igång – det saknas både reservdelar och ingenjörer som vet hur verken fungerar längre – men detta är bara ett symptom på en i totalhavererad energipolitik.

Den bisarra verkligheten är att efter snart två decennier med ”avreglering”, i kombination med en närmast pervers drift att få oss att skämmas för att vi har lamporna tända där hemma, börjar svenskarna känna av energifattigdomen.

Folk fryser i sina hus och lägenheter, för att de – eller deras hyresvärdar – inte längre klarar de dramatiskt ökande energikostnaderna. Och istället för mat och kläder går hushållskassan i allt större utsträckning till Eon, Fortum och Vattenfall, vars aktieägare kan glädja sig åt vinstrekord år efter år. De industrier som fortfarande inte flyttat sin tillverkning till länder där energi och arbetskraft är billigare, stänger och skickar hem sina anställda i påtvingad extraledighet – de höga elpriserna gör till exempel att det inte lönar sig att tillverka pappersmassa längre.

Det kinesiska undret har en baksida som vi väljer att blunda för.

Men effekterna av vansinnet drabbar ändå inte oss värst. 99 procent av alla julklappar vi handlar är numera tillverkade utanför Sverige – de flesta i Kina och andra tillväxtländer. Av lågavlönad arbetskraft som ofta jobbar 14-timmarspass, sju dagar i veckan, i fabriker som spyr ut miljögifter och får människor att dö i förtid.

Energin till denna asiatiska tomteverkstad kommer till övervägande del från kolkraftverk,  och julklapparna fraktas sedan halvvägs runt Jorden med fraktfartyg (värt att notera är att rederibranschen helt saknar utsläppslagstiftning) för att till slut dyka upp under våra svenska julgranar. Som vi möjligen har råd att tända ljusen i några timmar före Kalle Anka.

Resultatet av 20 års miljö- och energipolitik är alltså att vi blivit allt frusnare, fattigare och avskaffat de industrier där många av dessa varor hade kunnat tillverkas istället – nära tio procent svenskar går ju arbetslösa  – samtidigt som vi bidrar till en miljöförstöring utan motstycke på andra sidan Jorden. Allt detta i hysterin över ett spårämne i atmosfären, som vi ändå inte släppte ut några mängder att tala om från första början.

Och den enda anledningen till att vi frivilligt gör oss fattigare som nation, är att vi – som miljöminister Andreas Carlgren uttycker det – ska vara ett ”föredöme” vad gäller energibesparing och koldioxidbantning, vilket ska få andra länder att ta efter oss så småningom.

Det har ju gått bra så här långt. Särskilt i Kina, eller hur?

(Jag rekommenderar starkt att att du ser alla tre delarna i dokumentärfilmen överst på sidan, och sedan funderar ytterligare ett par gånger på om du verkligen ska köpa det där gosedjuret i julklapp till barnen.)

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: