Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: kommentarer

Näthatets blinda fläck

Tittar på Uppdrag gransknings skakande reportage om det allt mer utbredda näthatet. Och blir både förbannad och bedrövad, precis som alla andra med barn på Facebook som när som helst kan hamma i skottlinjen för hatare, rättshaverister, nättroll och diverse galningar. Och jag är grymt imponerad av 21-åriga Julia, som vågade stå upp med namn och bild inför hela Sverige – samtidigt som den fega hataren som dödshotat henne skyddades av UG-redaktionen genom pixling. H&M:s totala haveri ska vi inte tala om.

Men ändå kan jag inte låta bli att fundera över det hat som inte togs upp i programmet. Alltså den lite mer sofistikerade formen av näthat, den intellektuellt välgrundade, utförd av tongivande profiler inom kultur- och medievärlden.

Jag vet inte riktigt vad man ska sätta för etikett på det som genusdebattören Per Ström fick utstå – men det vore underligt om det inte kvalade in i den definition av näthat som etablerats. Ström, som tidigare drev bloggen Genysnytt, lade ner sin verksamhet i november förra året, efter upprepade grova attacker på hans person (bland annat från författaren Maria Sveland, själv ett av offren för näthate).

Ström jämfördes på fullaste allvar med massmördaren Anders Behring-Breivik. Facebookgruppen Vita kränkta män (vars bärande idé var att håna medelålders män med dumma åsikter) använde utan att fråga Per Ström som omslagsbild. En av bilderna visade Ström som halshuggen med blodet sprutande. På en annan var han korsfäst. Enligt de ansvariga var detta humor, fick han veta när han önskade få bilden borttagen.

Ström skriver:

När jag i våras organiserade en pubträff för jämställdister (min term för oss som vill ha lika rättigheter och skyldigheter för könen) stormade det in ett 50-tal feministiska aktivister och försökte ta över mötet. Däribland författaren Maria Sveland.

En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan…

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Per Ström blev ett fullkomligt legitimt mål för näthatet, och stora delar av Twitter- och medieeliten anslöt entusiastiskt till mobben. Bara ett fåtal rakryggade skribenter, som Expressens Sakine Madon och Fredrik Krohnman och Marika Formgren på Corren, såg vad som egentligen hände och tog öppet ställning mot mobbningen.

För oavsett hur galna idéer Ström hade, oavsett hur fel hans analyser var (själv har jag aldrig satt mig in i hans ”jämställdism”) så blev han utsatt för ett näthat sanktionerat av både medier som makthavare. Och flera av dem som idag kräver hårdare tag mot hatarna, deltog själva i nätmobbningen som knäckte Per Ström.

Denna episod är på intet sätt ett försvar för alla de idioter som ger sig på kvinnor på nätet. Men tyvärr innebär denna inkonsekvens, denna blinda fläck, förmodligen att de värsta hatarna får ännu mer vatten på sin kvarn. Varför ska eliten ha sina egna regler? Och varför är det stor underhållning när en berömd bloggare bygger hela sin karriär på att hata och mobba, när samma medier som burit fram honom kräver skärpta lagar när läsarna tar efter?

Om vi vill bekämpa hatet, måste vi våga vara konsekventa och stå upp och försvara även  dem med ”fel” åsikter. Det inkluderar även Sverigedemokrater och töntiga medelålders män.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4

Uppdatering: Paulina Neuding skriver i SvD om Det goda, fina hatet

Andra bloggar om , , ,

Kommentariatets Tao

DN gör en djupdykning i den nygamla debatten om #näthatet i tidningarnas kommentarsfält. Det är ett gott försök som reportern Jennie Dielemans gör för att nyansera den rådande uppfattningen om att det endast är rättshaverister, högerextremister och allmänt rabiata inomhusmän som håller till nere i botten av artiklarna på de stora mediesajterna. Jag är själv citerad som hastigast i artikeln, men eftersom jag pratade med reportern i säkert en halvtimme, tycker jag att det är ganska mycket som inte kommer fram av det som jag egentligen ville ha sagt.  Så här är några icke-publicerade åsikter i frågan.

Ett: Det hjälper föga att försöka avskaffa anonymiteten. Att kunna säga sin mening fritt utan att behöva skylta med det inför vänner, familj och bekanta, är faktiskt en förutsättning för ett öppet samtal. Det är bara att titta på sitt eget nyhetsflöde på Facebook, där nästan alla uppdateringar vägda på guldvåg för att ingen i bekantskapskretsen ska riskera att ta illa upp. Och då blir det som det blir, plattityder om vardagshändelser, fisljumna statusuppdateringar, myspys med barnen eller bilder från en eller annan semesteridyll. Sällan eller aldrig några riktigt eldfängda diskussioner.

Dessutom kommer man tyvärr inte undan hatet bara för att man använder Facebook-inloggningar. Extremister, haters och Sverigedemokrater finns förstås där med, och det krävs bara en ledig mejladress för att skapa ett nytt konto. (I vissa stora Facebook-grupper som jag är med och modererar, har det periodvis krävts bortmoderering av nära hälften av kommentarerna – dvs mer än i de anonyma kommentarsfälten på Aftonbladet.se.)

Två: Diskussionen havererar oundvikligen när ingen redaktör modererar deltar i den. Nästan samtliga tidningar som använder läsarkommentarer idag, behandlar dessa som något katten släpat in. Jag har fortfarande aldrig sett någon DN-skribent som varit inne och svarat i en pågående kommentarstråd – istället överlåts efterhandsmodereringen till företag som Interaktiv säkerhet. De gör för det mesta ett kompetent jobb – men det är en kontroll och moderering som sker i tysthet, vilket gör redan ilskna debattörer fullständigt rasande när deras inlägg tas bort. Någon är inne och raderar kommentarer, men ingen vet vem som raderar – och det ges ingen motivation till beslutet att refusera inlägget.

På Aftonbladet, där jag jobbar, använder vi Interaktiv säkerhet för att utföra en slags ”basmoderering”. Men i många ämnen, till exempel politiskt infekterade frågor, går vi alltid själva in och försöker hyfsa debatten. Vi försöker svara på frågor, korrigerar felaktigheter, ser till att diskussionen håller sig till ämnet. Och upplyser med jämna mellanrum om reglerna för att få delta i debatten. För det mesta fungerar det, men ibland tvingas vi inse att en viss artikel helt enkelt inte funkar att kommentera – då stänger vi. Dessutom är det viktigt att vara restriktiv med vilka artiklar man tillåter kommentarer på – och att det inte öppnas för många potentiella ”krishärdar” på en och samma gång. Det tror jag för övrigt är en oundviklig utveckling – att kommentarsfunktionen kommer att vara kvar, men att färre artiklar öppnas för diskussion.

DN:s kommentarsfält kl 13.33 idag.

Tre: Det är naivt att tro att människor ska bete sig annorlunda på Internet än i köttrymden. Att lämna kommentarsfälten vind för våg är ungefär lika smart som att lämna ett gäng partysugna tonåringar ensamma hemma i villan en vecka med ett sprängfyllt barskåp. Eller att dra in alla vakter och all polisbevakning på ett Råsunda-derby, för att därefter notera hur folk slår varandra sönder och samman, och konstatera att folk inte kan hantera att se på fotboll. Eller att dra in programledaren i SvT:s Debatt – och låta det inbjudna kommentariatet hålla låda på egen hand en timme på bästa sändningstid.

Alla förstår att det inte funkar. Och ändå är det vad de allra flesta tidningsutgivare begär av sina Internetläsare. Och när det sedan helt förväntat går åt h-e skylls det på näthat och anonymitet.

För övrigt noterar jag att DN-artikeln i fråga i skrivande stund har 642 läsarkommentarer och att diskussionen nu degenterat till käbbel om mångkultur, muslimer, flyktingmottagning och SD:s politk. Precis som förväntat alltså.

Intressant?

Uppdatering: Här finns en utmärkt anledning för att anonyma kommentarer är något som faktiskt behövs. Uppdatering 2: Anders Mildner säger också precis vad jag menar.

Andra bloggar om , , , , ,

Läsarna, ett hot mot demokratin?

SvD:s kulturskribent Astrid Söderbergh Widding känner att demokratin är hotad. Anledningen är att hennes tidning, liksom många andra, släppt in kommentarer från läsarna. Tyvärr har det bara blivit skräp av detta tilltag, enligt Astrid, med diverse oreflekterade dumheter, elakheter och cynismer som resultat.

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Vid sidan av det faktum att jag inte kan påminna mig att jag någonsin röstat på Widding som en demokratisk representant ansvarig för min dagliga nyhetskonsumtion, förmedlar artikeln en syn på läsarna som en stor grå och jobbig massa som borde betala sin prenumeration och hålla käft. Visst, jag kan hålla med om att brusnivån i tidningarnas kommentarsfält tidvis är ganska hög, och det finns horder av Sverigedemokrater, vänsteraktivister, foliehattar, pornografer och rättshaverister som gärna ser till att synas och höras om man lämnar fältet fritt. Det innebär förstås inte att idén med läsarkommentarer är fel – men det krävs att man hanterar dem på rätt sätt. Och här är SvD på inget sätt ensamma. Flertalet mediesajter verkar våndas över hur de ska hantera läsarna.

Eftersom jag själv pysslat med såna här grejer i snart 20 år(*) kanske jag i all anspråkslöhet  kan få komma med några tips?

  1. Lyssna! De flesta mediesajter verkar ha en blind fläck precis där kommentarsfältet börjar. Ofta finns det vettiga invändningar eller tips till skribenten – men hur ofta ser vi en reporter ta till sig något som skrivs i artikelkommentarerna, eller korrigera det han eller hon skrivit? Och kreddat läsare för det?
  2. Var delaktig! Kommentarsfälten utvecklas ofta till laglöst land, av den enkla anledningen att läsarna lämnas ensamma i sitt lilla hörn på sajten. Det är klart att samtalet degenererar då – det är som att släppa in 20.000 fans på en fotbollsmatch och strunta i vakterna.
  3. Moderera öppet! Det bästa är naturligtvis om skribenten själv ger sig in och debatterar i kommentarsfältet (många av Aftonbladets reportrar har faktiskt börjat med detta), eller åtminstone att någon från redaktionen är där och syns, styr samtalet rätt, tillrättavisar de tjatiga och högljudda och varnar när någon går över gränsen. Ofta blir det riktigt bra diskussioner då, och om man behöver “utvisa” någon vet de allra flesta varför.
  4. Kräv registrering! På SvD och DN går det att kommentera helt anonymt, vilket förstås leder till att skräpkvoten ökar lavinartat. Vilken typ av inloggning som används är ointressant – bygg egen, eller använd Facebook/Twitter/OpenID. Det viktiga är att det finns någon form av verifiering – det tar effektivt bort merparten av skräpkommentarerna. Nackdelen är förstås detsamma – att antalet kommentarer minskar drastiskt. Och vi som jobbar inom Internetmedia är ju sjukligt besatta med siffror och rekord…

Men framför allt måste vi nog alla inse att nyhetsjournalistik aldrig mer blir vad den var. Förr var arbetet över när artikeln trycktes i tidningen, idag börjar det verkliga jobbet vid publiceringsögonblicket. Det är först då nyheten börjar diskuteras, analyseras, bloggas, tweetas, delas på fejjan, retweetas, pushas och utmanas av hundratals röster. Precis som artikeln i SvD som det här började med. I skrivande stund har den över hundra kommentarer och ett halvdussin blogglänkar.

Och alla försöker förgäves starta ett samtal. Antidemokrater där!

* Mina första erfarenheter av läsarmedverkan var på Fidonet 1990, där jag lade ut mina spelrecensioner från Datormagazin för fri nedladdning och diskussion. 1999 öppnade jag för nyhetskommentarer på spelsajten Fz.se, vilket snabbt utvecklades till en av de främsta källorna för nyhetstips.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Konsten att ha en dialog med sina läsare…

Via Mode Etc. halkade jag över detta intressanta exempel på läsarmedverkan. Möjligen kan detta vara ironi på en nivå som Killinggänget inte ens kom i närheten av, eller också har TV-recensenten Margot fått sitt bloggkonto hackat.

För den här bisarra kommentarstråden kan väl inte vara på riktigt?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: