Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: konkurs

SAS, det ständiga sistahandsvalet

Gottröra-kraschen 1991. Som av ett mirakel skadades nästan ingen vid haveriet norr om Stockholm, och SAS blev känt för sin säkerhet och sina skickliga piloter. Samtidigt var det här nånstans, efter 80-talets rekordår, som SAS mångåriga kris började.

För ett par veckor sedan åkte jag med familjen till USA, och på sträckan Stockholm-New York reste vi med SAS. Det var långtifrån något aktivt val att flyga med det krisdrabbade skandinaviska flygbolaget – helst hade jag sluppit – men nu råkar SAS vara det enda bolag som flyger direkt dit från Stockholm.

Redan när vi kom ombord på planet gick det att se förfallet. Knarriga stolar och bagageluckor, reviga säten, skräp kvar på golvet efter tidigare resenärer. I vår stolsrad var dessutom tre av fem tv-skärmar sönder – personalen hade klistrat på provisoriska handskrivna röda lappar med texten TRASIG, som verkade ha suttit där ett tag.

När vi frågade om vi kunde byta plats till någon med fungerande videoskärm – det är rätt jobbigt att underhålla en sexåring under nästan nio timmar utan film – fick vi ett tvärsurt svar av flygvärdinnan, en dam runt 60 (en ålder där många i SAS ombordpersonal befinner sig efter 20 år med ständiga personalnedragningar enligt principen sist in-först ut), som förklarade att man minsann inte kunde kräva att få se gratis film i ekonomiklass.

Liknande intryck är vi nog många som har av SAS. En ständigt krisande dinosaurie till flygbolag, med usel service och slutkörd personal vars högsta önskan är att hinna gå i pension innan firman går i kk. Det går till och med att se krisen när man väntar på flyget – ute på startbanan finns det inte längre något bolag med äldre flygplansflotta än SAS. Fortfarande lappar och lagar bolaget sina antika MD-80 och hoppas på att den gamla 80-talsmodellen ska hålla sig uppe ytterligare några år – nya plan är beställda till 2014, men om de nånsin kommer att levereras är oklart eftersom SAS inte har några pengar att betala med.

Och egentligen spelar det ingen roll vad SAS gör längre; om företaget kan tvinga sina anställda att sänka sina löner, sälja ut tillgångar, få nya EU-lån och ännu fler miljarder från staten. Det är ändå lika lönlöst som att piska en död häst – tiden har sprungit ifrån bolaget.

Visst finns det kanske ett par affärsmän med massor av Eurobonuspoäng som fortfarande bokar resor med SAS, men för den betydligt större skaran av privatresenärer har SAS undan för undan förvandlats till ett ständigt sistahandsval, ett bolag man bara väljer i brist på modernare och mera prisvärda alternativ. Flyger jag t ex med Norwegian istället får jag sitta i nya, fräscha flygplan med gratis Internet – och slipper ändå billigare undan än om jag valt SAS.

Samtidigt råder det inte någon som helst brist på flygstolar, vare sig i Sverige eller övriga världen – precis som det knappast blivit svårare att få tag på en ny bil efter Saab stängde fabriken i Trollhättan. Är det nu superviktigt att bibehålla flygtrafik till Luleå eller Storuman, ja då kan staten givetvis gå in och upphandla denna tjänst på en öppen marknad – där ett stort antal flygbolag garanterat skulle göra det både billigare och bättre än nuvarande metod: att pumpa in miljard efter miljard i ett konkursbo.

Efter alla år i kris är det faktiskt dags att sätta stopp nu. Låt SAS-planen stå kvar på marken. För gott.

Intressant?

Läs också SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Aftonbladet 1, 2, 3, 4

Andra bloggar om , , ,

Aldrig har en statsbankrutt varit roligare

Mannen i mitten ryktas vara president nånstans.

Tre leende äldre herrar pustar ut efter ännu en lyckad räddningsinsats för att få Grekland på rätt köl panikinsats för att rädda det havererade EMU-samarbetet. Till vänster premiärministern för det bankrutta Grekland, Giorgos Papandreou, till höger EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och i mitten en belgare som heter van Rompuy och kallar sig president – fast ingen av oss nånsin har röstat på honom. Alla tre kommer från länder som är vana vid att befinna sig i ständigt kristillstånd.

Men denna gång är det minsann sista gången, enligt herrarna. Alltså sista, sista gången som EU och IMF kommer att skyffla ner miljarder i det svarta hål som emellanåt kallas Greklands statsbudget. Skillnaden denna gång är att även bankerna mer eller mindre frivilligt tvingats vara med i ”räddningsinsatsen”: c:a 50 miljarder Euro ska den privata banksektorn ställa upp med enligt de leende herrarna. Och det är ju gentilt gjort, med tanke på att det är storbankerna som ställt till med det kaos som Grekland och Europa befinner sig i. Så sent som 2002 hjälpte amerikanska Goldman Sachs – banken som haft sina fingrar med i de flesta moderna kreditbubblor  – den grekiska staten att bluffa sig in i EMU-samarbetet, genom att via fiffiga finansiella konstruktioner kunde gömma undan stora delar av den grekiska statsskulden. Om de rätta siffrorna kommit ut hade aldrig Grekland släppts in i EMU från första början – och sannolikt inte heller flertalet av de övriga PIIGS-länderna.

Ett par år senare, när Lehman Brothers kraschade, finanskrisen var ett faktum och den nytillträda Obama-administrationen rullade ut det gigantiska ”räddningspaketet” för den amerikanska finansmarknaden, stod Goldman Sachs långt fram i kön. Som tack för sina framgångsrika insatser för att ta fram helt nya finansiella instrument – t ex ”bostadsobligationer” som visade sig vara omförpackade subprimelån – tilldelades banken miljarder dollar i bankstöd. Idag är banken större och mäktigare än någonsin, och är säkerligen i full färd med att ta fram nya produkter för att kapitalisera på de stora europeiska och amerikanska kriserna.

Vad gäller de europeiska bankerna, de som nu är med i det sista ”räddningspaketet” till Grekland, så har de gjort lysande affärer så här långt. I takt med att Greklands kreditvärdering rasat har de kunnat ta ut allt högre räntor för att låna ut pengar till det krisande landet. Den grekiska krisen har alltså hittills inneburit gigantiska vinster för tyska och franska storbanker. Och pengarna som de pytsar in nu, måhända lite billigare än tidigare, går ju ändå till att betala räntan på lån i de egna bankerna…

Och skulle Grekland ställa in betalningarna på delar av eller hela skulden, så vet bankerna sedan tidigare att de alltid kommer att räddas – oavsett hur usla affärer de gjort eller om de själva är skuld till krisen. Och Europas skattebetalare får ännu en gång stå för notan. Vinsterna privatiseras, förlusterna görs kollektiva.

OMG, The Event!

Statsbankrutt förresten – så sent som för några veckor sedan varnade kreditvärderingsinstituten för att alla typer av förändring och/eller förlängning av den grekiska statens lån skulle betraktas som ett ”credit event” – alltså en betalningsinställelse. Så rent formellt befinner sig alltså Grekland nu i statsfinansiell konkurs. Att börserna stiger idag är förstås inte för att krisen är över, utan för att uppgörelsen som de Tres Amigos knåpat ihop gör att storbankerna kan skratta hela världen till… banken.

Men nu var det som sagt sista, sista, SISTA gången som den dynamiska trion beger sig ut för att rädda krisande europeiska ekonomier. Nu kommer Euron att repa sig och Grekland, Portugal, Irland, Italien, Spanien och Belgien kommer att blomstra under det upplysta ledarskapet från Herman von Rompuy och hans kolleger. Eller hur?

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD, 2, Aftonbladet, Expressen, 2, GP, 2


Andra bloggare om , , ,

Greklandskrisens nästa offer – Europeiska Centralbanken?

Den europeiska skuldkrisen rasar vidare, och trots toppolitikernas löften att ”bringa kontroll i eurozonen” är det ingen som tror på dem längre. När president Obama lovar hjälp för att lösa Greklands skuldproblem, blir det nästan komiskt. USA har ju en statsskuld som får grekernas problem att framstå som rena bagatellerna och alla pengar som USA (via IMF) bidrar med måste i så fall lånas – av kineserna förmodligen.

I ljuset av detta kan det vara värt att uppmärksamma att ECB, den europeiska centralbanken, som lånat ut  444 miljarder Euro för att hålla de så kallade PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien) under armarna, i princip helt saknar täckning för eventuella kreditförluster. Enligt Zero Hedge räcker det med att ECB:s tillgångar (däribland riskabla statspapper från Club Med-länderna) tappar 4,25 procent i värde för att banken ska gå bankrutt (vilket innebär att skattebetalarna får pytsa in pengar till ännu en räddningsaktion).

Och med tanke på vad som händer i Grekland just nu känns det inte alls som ett osannolikt scenario. Man förstår att ECB kämpar med näbbar och klor för att till varje pris stoppa en ”omstrukturering” av Greklands skuld och fortsätta hålla liv i bubblan ännu ett tag i väntan på någon magisk lösning. Men hårdare sparkrav på en redan utfattig befolkning kommer inte att fungera, med mindre än att en militärjunta tar över i Aten.

Själv tror jag minsann det är dags att binda boräntan nu.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

Vår stora feta grekiska kris

Den grekiska ekonomin är i fritt fall och utan stentuffa besparingar så lär det enligt uppgift (för vilken gång i ordningen)  nu framförhandlade stödpaketet i bästa fall fungera som ett gigantiskt SMS-lån som skjuter fram betalningsinställelsen ytterligare ett par månader eller kanske år.

En som talar uppfriskande klarspråk om det grekiska totalhaveriet är ekonomen Anders Åslund, som i DN idag skriver att krisen kan utvecklas till en europeisk bankkollaps, om inte åtgärder sätts in omgående. Och eftersom EU gör det som EU är bäst på – dvs ingenting – så vill det till att Grekland ställs under IMF:s förmyndarskap och 30-70 procent av lånen skrivs av. Detta om det ska finnas någon som helst chans att undvika en statsfinansiell kollaps både i Grekland och i det europeiska banksystemet. Så illa är det – men tro inte att EU klarar att genomföra något sådant på egen hand.

Dessutom är det som Åslund påpekar, inte särskilt synd om Grekland. Litauen genomförde så sent som förra året en sparchock som minskade landets offentliga utgifter med 8,5 procent – och detta i ett land som inte är i närheten av det sociala skyddsnät som grekerna åtnjutit med hjälp av lånade pengar. Men där Litauen bet ihop och sparade sig ur krisen, måhända lite för snabbt, och nu uppfyller de konvergenskrav som krävs för att delta i EMU-samarbetet – något som det i och för sig inte lär vara nåt större tryck på just nu – demonstreras och gnälls det högljutt i Aten. För att lönerna ska frysas under tre år. För att man blir av med den 13 och 14:e månadslönen, och för att pensionsåldern ska höjas från i snitt 53 år (!) till 67 – dvs samma som i Sverige. Dessutom klassar Grekland 580 yrken som farliga – däribland radiopratare och hårfrisörer (!) – och anställda inom dessa kan gå i pension med 80 procent av lönen redan vid 50 års ålder om de är kvinnor, 55 om de är män. Och den lägsta pension man [som statstjänsteman] kan få är motsvarande 19.000 kr i månaden, oavsett hur länge man jobbat.*

Det är nog ingen särskilt vågad gissning att denna stora frikostighet i social välfärd för lånade pengar, har lagt sig som en våt filt över samhälle och näringsliv. Det skulle vara intressant att se jämföra nyföretagandet i Grekland med Sverige – vilka är ungefär jämnstora räknat i antal invånare. Och hur många grekiska bilföretag, lastbilstillverkare, Spotifytjänster eller mobiltelefon hör man talas om?

Det grekiska dramat är också en påminnelse om vad som kan hända när politiker gör allt för att vinna val: till exempel att lova mer i bidrag, högre a-kassa och sjukersättning och lägre skatter för diverse högljudda väljargrupper. Fem månader före det svenska valet laddar såväl Alliansen som de Rödgröna upp med valfläsk i bästa Greklandsklass. (Jag är långtifrån insatt i grekisk inrikespolitik, men det faktum att nuvarande premiärministern Papandreous far och farfar också varit grekiska premiärministrar säger möjligen en del.)

En punkt där jag dock tycker Åslund gör det lite enkelt för sig är när han skriver att Tyskland bröt mot Maastrichtavtalet 2003, dvs regeln att ett EMU-land inte skulle tillåtas ha ett högre budgetunderskott än tre procent av BNP. Detta undantag skulle alltså ha inneburit grönt ljus för alla andra Euroländer att fuska bäst de ville utan påföljd.

Vad man ska ha i åtanke är att Tyskland precis hade tagit över ett helt land – nästan dubbelt så stort som Grekland – och införlivat det i den tyska ekonomin, något som krävde enorma investeringar i infrastruktur och arbetsmarknadsstöd. Men trots att det bara är 20 år sedan det bankrutta Östtyskland med sina 17 miljoner invånare blev en del av Förbundsrepubliken, beräknas Tysklands budgetunderskott i år landa på sisådär 4 procent – dvs en knapp tredjedel av Greklands. Det är Tyskland som håller hela Euro-samarbetet under armarna – frågan är hur länge.

Det jag skrev för ett par dagar sen, om att Grekland kanske borde sälja av några av sina öar, var förresten inte alls vare sig nytt eller unikt. Tyska politiker har tydligen redan föreslagit denna lösning på skuldkrisen.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

* Uppdatering: Uppgiften om minimipensioner gällde statstjänstemän, vilket rättats efter påpekande i kommentarerna. För den som vill veta mer om det grekiska pensionssystemet, som kostar mest i Europa som andel av BNP, finns här en rapport av Milos Nektarios, vid universitetet i Piréus. Reuters har fler detaljer om de frikostiga pensionsförmånerna, och uppgiften om att hårfrisörskor kan pensionera sig vid 50 är hämtad från en artikel i New York Times.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: