Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: konspiration

Palmemordet: en konspiration i en konspiration

heard-you-like-dreams-e1280242797220Palmemordet har blivit ett nationellt trauma, ett öppet sår i samhällskroppen, precis som amerikanerna egentligen aldrig kommit över skotten i Dallas.

Likheterna mellan mordet på president John F Kennedy i Dallas 1961 och skotten som föll på Sveavägen sent på kvällen den sista februari 1986 har dock en avgörande likhet: bägge har gett upphov till en mängd konspirationsteorier. Det har gjorts en rad filmatiseringar om Kennedymordet, där allt från maffian till CIA/NSA eller nån annan ljusskygg organisation styrd av dolda makthavare hållits ansvarig för beställningen av själva mordet.

Också Palmemordet visade sig relativt omgående vara fullt av frågetecken som aldrig reddes ut ordentligt. Som att makarna Palme enligt vittnen verkade känna mördaren; att poliser hade hörts diskutera mordet i förväg och sedan låtit gärningsmannen få gott om tid att komma undan innan man utlyste rikslarm. Palmes anteckningsbok försvann även den mystiskt, och det ena spåret efter det andra lanserades i pressen.

Nu, nära 27 år senare, är det dags igen. Företagsledaren ”Johan” träder fram anonymt och erkänner för en journalist att han ombetts av en polis att skjuta statsministern. Samtidigt återlanserar Inga-Beritt Ahlenius, tidigare medlem av Palmekommissionen, det gamla ”militärspåret”, denna gång med den extra twisten att det skulle vara en hemlig motståndscell från Andra världskriget, den så kallade Stay Behind-rörelsen, som höll i puffran.

Bägge dessa teorier är naturligtvis kittlande och skulle funka fint som filmmanus. Men de bär samtidigt alla de kännetecken som vi brukar förknippa med konspirationsteorier. De flesta sådana brukar man kunna avfärda ganska snabbt, helt enkelt genom att bedöma rimligheten och komplexiteten i själva konspirationen. När det gäller Stay Behind-spåret, som i sig själv får betraktas som en konspiration, innebär det att vi här har att göra med en dubbel konspirationsteori, dvs en konspiration i en konspiration. Rena rama Inception.

I exemplet Johan torde det som talar mest emot hans berättelse vara det faktum att han fortfarande lever. En stor konspiration där delar av polisen och/eller militären var inblandad hade aldrig någonsin låtit företagsledaren springa runt som en loose cannon och peka ut sina uppdragsgivare för journalister.

Om det varit på riktigt hade ”Johan” stått stadigt på botten av Riddarfjärden redan för 26 år sedan – alternativt gjort en baklängessaltomortal ner på t-banespåren.

Precis som en viss vapeninspektör vid namn Carl-Fredrik Algernon

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Den stora högerkonspirationen

En påtvingad högersväng in i pendlarkollektivet.

Varje morgon tvingas man ta fajten mot vänstern. Gång på gång. I alla fall om man som jag åker kollektivt, kommer söderifrån med T-banan och vill ta sig upp till Stockholms centralstation. Någonstans i höjd med Pressbyrån Extra, precis efter man passerat suckarnas gång, tvingas man bryta sig in i det framstormande kollektivet av stressade pendeltågsresenärer, som likt en buffelhjord rusar fram mot T-Centralens spärrar. Problemet är att man som ensam och bräcklig individ varje dag tvingas utmana kollektivet för att ta sig till jobbet. En påtvingad högersväng rakt in i en frustande massa av folk för att komma vidare till centralhallen via de nybyggda rulltrapporna. Förr i tiden fanns andra sätt att ta sig upp till centralhallen, men i samband med den stora ombyggnaden finns det bara ett sätt att ta sig upp – genom en brutal omläggning till högertrafik precis där det är som mest folk. Det enda som inte påminner om 1967 är att det fattas bilar…

Då, alltså 1967, gick hälften av Sverige över till högertrafik. Det fick till följd att bland annat spårvagnarna i Stockholm fick skrotas, eftersom det blev för dyrt att byta spårvagnar, dra om linjesträckningar och ändra signalsystem för att passa högertrafiken.

Men nere i underjorden,  i T-banan, fortsatte vänstertrafiken. Anledningen var naturligtvis ekonomisk, det var för dyrt att byta signalsystem, och tågen var dessutom byggda för att köra till vänster. Även t-banans röda linje, som byggdes långt efter högertrafikomläggningen, fick vänstertrafik. Vilket inte spelar någon större roll där nere i underjorden – det är när den gigantiska floden av pendlare i vänstertrafik väller upp i den övre världen där högertrafik råder som problemen uppstår. Som på Centralstationen.

Röda länder kör sina tåg i högertrafik. De blå håller till vänster.

Vänstertrafik råder förresten i nästan all spårtrafik i Sverige, när sådan körs emellanåt,  med undantag för Malmö där tågen börjar köra till höger för att lättare anpassa sig till det danska och Centraleuropeiska järnvägsnätet. I Frankrike, Storbritannien, Spanien, Italien och halva Österrike rullar tågen i vänstertrafik, vilket framgår av wikipediabilden här intill. Vad detta beror på är oklart, men sannolikt på att de flesta av Europas järnvägar byggdes på 1800-talet, då kontinenten hade vänstertrafik.

Att Europa – och vi – överhuvud taget har högertrafik på vägarna är något vi har det tveksamma nöjet att tacka gamla massmördare och despoter för. I Frankrike och Tyskland var det Napoleon som drev igenom idén att hästdroskorna skulle köra på höger sida. Och i Finland bufflade Tsarväldet över de nya undersåtarna på höger sida av vägen år 1858, när Sverige tvingades avträda den östra rikshalvan till ryssen.

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern körde dock vänstertrafik, och det var inte förrän efter Första världskriget som de gamla delarna av imperiet gav vika för högertrafikvågen. Österrikes västra del, Vorarlberg, fick högertrafik redan 1919, Västtyrolen och halva Salzburg bytte 1930. Sedan gick det  trögt fram till 1938 och anschluss, då tyskarna kom och gjorde slut på käbblandet och införde högertrafik i de delar av Tredje riket som fortfarande gick och drog benen efter sig. (Fortfarande är det lite småkaos på järnvägarna i Österrike som blandar höger- och vänstertrafik.)

Kungsgatan i Stockholm 1967. Ungefär som på Centralen varje morgon, fast med bilar.

Sverige var, sin vana trogen, bland de sista i Europa att införa högertrafik. Och först efter många, långa utredningar och faktiskt en folkomröstning – där frågan om att införa högertrafik givetvis blev partipolitik. Högern och folkpartiet var inte oväntat för en övergång, medan socialdemokraterna – med stöd från centerpartiet – ville ha fortsatt vänstertrafik i landet. Vänsterfalangen hade starkt stöd av lobbyister från Lasttrafikbilägareförbundet, Transportarbetareförbundet och Droskbilägareförbundet, som såg kostnaderna för investeringar i nya fordon torna upp sig, och därmed hotande arbetslöshet. I folkomröstningen den 16 oktober 1955 vann vänstersidan en jordskredsseger – 82,9 procent röstade för fortsatt vänstertrafik – och det skulle ta ytterligare 12 år innan socialdemokraterna under Tage Erlander till slut ändå baxade igenom högertrafikbeslutet i riksdagen. I samband med detta skärptes de hittills ganska slappa svenska trafikreglerna – före 1967 tilläts exempelvis fri hastighet på många landsvägar.

Men högertrafik är alltså i grunden en politisk konstruktion – och som historien visar främst pådriven av överklassen och högerkrafterna. Det mest naturliga trafikbeteendet för människor är annars att gå, köra eller rida till vänster. Anledningen till det är att de flesta av oss är högerhänta, och på den tiden man red omkring på häst och ville hälsa på mötande ryttare – eller kanske hugga ner denne med sitt svärd – var det mest praktiskt att mötas på höger sida.

Det var bättre förr. Och allt är, som vanligt, högerns fel.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: