And The Band Played On

Etikett: konst

Berlin – rikt och osexigt?

Kunstlerhaus Tacheles, Oranienburger Strasse. Foto: Wikipedia

Under många år efter murens fall bestod stora delar av stadens centrum, Mitte, av nedgångna gamla hyreskaserner och en inte oansenlig mängd ruiner som blivit kvar efter Andra världskriget. Jag minns fortfarande ett besök i staden hösten 1991, då vi promenerade i de äldsta delarna av Mitte – de gamla judiska kvarteren nordost om Oranienburger Strasse som gick och fortfarande går under namnet Scheuenviertel. Många av husen stod kvar som om kriget slutat helt nyligen, med splitterskador och kulhål i fasaderna, som förstås var kolsvarta av brunkolsröken som låg tät över Östberlin.

Men livet hade börjat spira i ruinerna. Judar hade återvänt till kvarteren, och en bit till väster om området – i korsningen Oranienburger Strasse/Friedrichstrasse – hade ett konstnärskollektiv tagit över AEG:s pampiga gamla kontorsbyggnad, som hotades av rivning. Konstnärshuset/kollektivet döptes till Tacheles – jiddish för ”rakt på sak” – och blev en slags popkulturell symbol för hela det återförenade Berlin. En ruffig men kreativ miljö, som samlade folk från Berlin, Tyskland och världen. Kvarteren runt omkring levde upp och blev med tiden omåttligt populära att bo i för inflyttade konstnärer, artister och dem som vi idag kallar för hipsters. Det var lätt att skaffa bostad och hyrorna var låga (många av husen hade ju inte renoverats på mer än 40 år).

Staden Berlin levde gott på denna uppstudsiga, frihetliga och alternativa bild av sig själv, och borgmästaren Klaus Wowereit myntade 2004 de bevingade orden ”Berlin ist arm, aber sexy”.

Idag är inte Berlin längre fattigt, och Oranienburger Strasse med kvarteren österut mot Hackescher Markt tillhör de mest attraktiva i staden. Husen har renoverats, ruinerna byggts upp eller rivits och ersatts av lyxlägenheter med skyhöga hyror. Studenter, konstnärer och vinddrivna existenser har för läng sedan ersatts av mer välbeställda invånare – området har genomgått en gentrifiering, precis som Södermalm i Stockholm, Soho i New York och Notting Hill i London.

Nu i veckan vräktes det sista 80-talet konstnärer från Tacheles-huset av polis. Ingen vet vad som kommer att hända med den pampiga gamla byggnaden framöver – men fastighetsbolaget som äger kvarteret beräknar att tomten är värd nära en halv miljard kronor.

Samtidigt är Tacheles öde ett skolboksexempel på hur kulturen fungerar; som en magnet, en slags katalysator för samhällslivet och städers utveckling. I Tacheles fall var det disparata konstnärskollektivet motorn som sparkade igång livet i de gamla kvarteren. Men framgången blev så stor att de inte längre har råd att stanna kvar. Det är tacken det!

Berlin är inte längre fattigt, som det var 1990. Men det har tyvärr blivit lite mer ”unsexy”.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Lästips: Bloggen Auguststrasse, som skriver om livet, kulturen och gentrifieringen i kvarteren kring Scheuenviertel.

Bilden ljuger alltid

Robert Capas världsberömda dokumentärfoto, där han lyckas fånga bilden av en rebell som fälls av en kula i spanska inbördeskriget. Eller också var bilden arrangerad.

För mer än 25 år sedan gjorde vi en specialnummer av Västfronten, övningstidningen för Journalisthögsskolan i Göteborg. Temat var foto – och jag och min delansvarig för ett reportage som handlade om bildmanipulation. Vid denna tid ansågs fortfarande fotojournalistiken som den kanske mest trovärdiga formen av journalistisk rapportering – bilden ljuger aldrig – men som exemplen gång på gång visat, var verkligheten snarare den motsatta.

För alla fotografer berättar en historia, tidvis kraftigt vinklad – ibland gränsande till rena lögnen. Tidningsutgivare, makthavare, stater – alla har haft sina egna skäl genom åren till att använda bilden som ett vapen. I kampen för att skapa en opinion, för att rentvå sig, för att underbygga anklagelseakter.

Metoderna har skiftat från subtilt till handfast; fotovinklar, ljussättning, arrangerade situationer, beskärningar – eller retuscheringar i efterhand. Extremexemplen hittades i Sovjetunionen, där makthavare som fallit i onåd – som Trotskij – helt sonika retuscherades bort från arkivbilder – och därmed försvann ur historien.

Ändå har alltså fotografiet av någon konstig anledning alltid ansetts utgöra ett sanningsvittne. Det vill säga – ända fram till idag.

Känd bloggare, enligt uppgift flitig användare av Photoshop.

Alla dessa tankar från det där skolarbetet kommer över mig när jag ser Moderna museets fotosatsning, Se världen!, som öppnade i fredags. Det är tveklöst en av de största satsningarna på fotokonst som någonsin gjorts av Moderna, och ett bevis så gott som något på att fotografin är på mycket stark frammarsch. Och detta beror förstås i sin tur på den närmast explosionsartade teknikutvecklingen och möjligheten att publicera sig för en låg eller obefintlig kostnad. De verktyg som var förbehållna proffsfotografer för bara några år sedan, har i princip alla tillgång till idag. Alla kan ta bilder med hög kvalitet med sina mobiltelefoner, och allt fler av de bilder och filmer i som illustrerar dramatiska händelser i medierna – som jordbävningen i Japan – kommer från privatpersoner utrustade med mobilkamera.

Och en hel generation unga tjejer vet mycket väl att många av de bilder som publiceras i modebloggar inte visar alls speglar verkligheten – alla vet att man måste ”photoshoppa” bort ridbyxlår, rynkor, finnar, valkar, överflödigt fett eller ovälkomna personer som råkat komma med på bild. Med demokratiseringen av tekniken – och verktygen – kan alla manipulera sina bilder.

År 2011 vet således alla att bilden alltid ljuger och att alla håller på med det – från modebloggare till Årets bild-pristagare. Precis som det alltid har varit. Det har bara blivit ohyggligt mycket enklare än förr.

Skillnaden idag, i ett samhälle där alla som använder nätet också är fullt medvetna om hur enkelt det är att manipulera ett foto, är att vi förhoppningsvis alla blir bättre mediekritiker.

Modernas utställning handlar förstås inte direkt om det här ämnet, utan fokuserar mestadels på de stora 1900-talsfotograferna, vars verk finns i Modernas stora fotosamlingar. Men det är är en viktig påminnelse om vad bilden har varit, och snuddar faktiskt lite vid frågan om vart fotografiet tar vägen som konstform i framtiden. Bitvis är utställningen riktigt riktigt bra (även om har svårt att riktigt se att Annika von Hausswolffs verk håller för en hel vägg).

Och vem vet, kanske någon av alla fotografer – du, jag och alla med mobiltelefon –  sporras att våga sig på något riktigt revolutionärt emellanåt.

In a time of universal deceit – telling the truth is a revolutionary act.
(George Orwell, 1984)

Intressant?

PS: Ingen av bilderna i blogginlägget finns med i utställningen.

DN, DN, Expressen, SvD, Smålandsposten, Sundsvalls Tidning

Andra bloggare om , , ,

Entartete kunst, SD-edition

München 1938. Joseph Goebbels inviger utställningen Entarte Kunst.

Flera tidningar och bloggar skriver intressant om Sverigedemokraternas kulturpolitik. Det färska riksdagspartiet vill nämligen satsa en halv miljard på att bevara ”en bred folklig kultur”, exempelvis folkdräkter och spelmanslag. Dessutom ska staten också avveckla allt stöd till kultur som är ämnad att ”chockera, uppröra eller provocera”.

Men eftersom gränsen för chock eller provokation sannolikt skiljer sig en hel del beroende på vem man frågar, föreslår SD att kulturpolitiken centralstyrs, så att en statlig myndighet kan besluta vilken konst som ska uppmuntras och vilken som ska stämplas som osvensk och därmed mista sina bidrag.

Det här är långt ifrån någon ny diskussion, redan i början av seklet chockerades vanliga hederliga medborgare av den degenerade konst som prånglades ut av så kallade konstnärer som Marc ChagallVasilij Kandinskij, och Paul Klee (varav de två senare var aktiva i den antityska arkitektur som lärdes ut på Bauhaus i Weimar och Dessau). Och degenererad musik hittade man hos tonsättare som Gustav Mahler,

Ovanstående benämndes som Entartete Kunst (degenererad konst) i den kulturpolitik som utgjorde en viktig del i de tyska nazisternas strävan efter att bygga det Nationalsocialistiska folkhemmet 1000-åriga riket. 1938 invigde Joseph Goebbels utställningen med samma namn i München, där exempel på antinationell och skadlig konst visades upp.

I 30-talets Tyskland stod garanterat mer på spel än statliga kulturbidrag, varför alla konstnärer, musiker och arkitekter flydde landet. Många hamnade i USA, och deras konst säljs numera på auktion för 10-tals miljoner.

Lärdom: Istället för att kasta sten och hålla demonstrationer mot riksdagspartier. kanske fler borde sätta sig en stund och läsa SD:s partiprogram? Just saying…

(Själv ryser jag av själva begreppet ”kulturpolitik”, eftersom det i praktiken endast handlar om huruvida bara vissa konstnärer – eller alla – ska få livstidslön, och hur stora bidrag de etablerade kulturyttringarna som konst, klassisk musik och teater ska få. Men det är en helt annan diskussion.)

Andra skriver om , , , ,

Intressant?

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: