Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: korruption

Svenska avtal med doft av Grekland

En av de mest delade SvD-artiklarna i helgen var nyheten om att de offentliganställda tjänstemännen i Grekland blir av med sex extra semesterdagar. Dessa infördes för många år sedan som en kompensation för att de anställda tvingades arbeta framför datorskärmar, något som gjorde dem trötta. Många suckar säkert åt denna lustighet, som varandes ännu ett exempel på den flagranta klientelism som genomsyrar det grekiska samhället. Frågan är ju om Grekland någonsin kommer att bli kvitt korruptionen och få ordning på sin havererade ekonomi.

Alla som pekar finger bör dock vara medvetna om att förmåner likt dessa långtifrån är främmande på arbetsmarknaden, inte heller den svenska. Byggnadsarbetarförbundet (liksom Målareförbundet) tog till exempel under en lång rad år ut en så kallad mätningsavgift från sina medlemmar – pengar som skulle täcka fackets kostnader för att registrera ackorden inom branschen. Avgiften avskaffades till slut 2007, efter många års debatt. Då hade byggjobbarna redan haft fasta månadslöner sedan decennier, och någon ackordsmätning skedde inte.

För drygt 20 år sedan, när jag kom som ung och hungrig redigerare till en av Stockholms stora tidningar, var dåvarande ledning i färd med att banta de svällande personalkostnaderna. På denna tid krävdes det en persinalstyrka på över 600 för att få ut en tidning – något som idag klaras av en dryg tredjedel så många. Detta som en följd av den tekniska utvecklingen (och tuffa rationaliseringar).

Men 1990 var Grafikerförbundet fortfarande ett rikt och mäktigt förbund, och att komma på kant med facket kunde i värsta fall innebära att det inte kom ut någon tidning över huvud taget dagen efter. Oenighet med cheferna, eller brist på framgång i löneförhandlningarna, ledde ofta till akut brist på arbetsglädje i sätteriet och tidningens tryckning blev försenad (eller så innehöll den färdiga produkten blanka sidor som inte hunnit bli klara). På tryckeriet kunde det råka trilla ner verktyg på de allra mest oåtkomliga ställen i maskineriet, och kombinerat med bristen på arbetsglädje innebar detta stora förluster för tidningsutgivaren.

Denna närmast gisslanliknande situation fick till följd att grafikerna under sin storhetstid kunde förhandla sig till guldkantade avtal som få grupper på arbetsmarknaden kom i närheten av. Vid storhelgerna, när det behövdes extrapersonal, fick vi intresserade journalister skriva upp oss på en lista – och företagsledningen valde sedan ut det antal som behövdes. På grafikersidan fanns det ingen sådan begränsning – alla hade enligt avtal rätt att att komma in och jobba extra – med dubbel OB-ersättning – oavsett om det fanns behov eller inte. Därför var det knökfullt på redaktionen under vissa storhelger. Långtifrån alla fick plats vid ombrytningsborden i sätteriet, utan fördrev tiden med att fika och se på TV.

Det ryktas till och med att dåvarande administrative chefen efter mycket tuffa förhandlingar till slut lyckades avskaffa det gamla högertrafiktillägget – ett risktillägg som grafikerna uppgavs ha åtnjutit ända sedan vänstertrafiken avskaffades 1967. (Om det stämmer har jag ingen aning om, men det hade inte förvånat, och om inte så är det en bra historia…)

Tidningen gjorde sig av med i princip samtliga grafiker bara några år senare, precis som resten av pressen, i samband med övergång till det som kallades desktop publishing. För Expressen tog det dock ytterligare ett antal år att casha in på den nya tekniken – för där hade grafikerna nämligen livstidsavtal.

Jag har ingen aning om det finns några nutida analogier på den svenska arbetsmarknaden, däremot är den så kallade Göteborgsandan säkert mer utbredd än vad folk tror. I vissa avseenden råder det nog fortfarande rena rama Grekland här i Sverige.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Domedagslarmen döljer den verkliga agendan

Världsbanken är ett av alla de otaliga FN-organ vars idé är att hitta på innovativa lösningar för att skinna medlemsländerna på bidrag. Ett av de mer lukrativa uppfinningarna i denna gren – som Världsbanken hakade på redan i mitten av 2000-talet – hade Al Gore som en av sina upphovsmän och handlar om handel med utsläppsrätter, eller så kallade carbon credits. Systemet omsatte under de goda åren, då klimathysterin var på topp, flera hundra miljarder årligen, men efter 2009 har marknaden mer eller mindre imploderat. Anledningen är förstås den krisande världsekonomin, men även utbredd korruption och rena bedrägerier har fått systemet på fall.

Tanken med utsläppsrätter och carbon credits är att både stater som storföretag ska kunna tjäna pengar på att minska sina co2-utsläpp, t ex genom att  inte avverka t ex regnskog i tropikerna (så kallade kolsänkor). Om de låter bli tilldelas de ”krediter” för den växtlighet som de lämnar kvar. Krediterna kan sedan säljas på de olika börserna som handlar med utsläppsrätter, som europeiska ETS.

Eftersom det inte klart reglerats vilken typ av skog som kvalificerar sig för tilldelning av kolkrediter, har vi fått den fullt förutsägbara bieffekten att gigantiska skogsföretag först hugger ner regnskog (som t ex skett på Borneo) och tjänar pengar på det avverkade timret – för att sedan plantera energiskog istället och tjäna pengar på utsläppsrätterna som de tilldelats av FN. I processen har i ett antal orangutanger och andra djur fått sätta livet till, och FN har alltså betalat för det.

Och förra sommaren avslöjade brittiska Oxfam hur Världsbanken och FN finansierade ett projekt i Uganda där 20.000 fattiga bönder drevs iväg från sina hem. Staten hade helt enkelt tagit över och sålt deras mark till ett multinationellt bolag som skulle odla energiskog för att tjäna pengar på systemet med carbon credits.

Systemet med utsläppsrätter och carbon credits är grundstenen i det så kallade Kyotoprotokollet, det internationella klimatavtalet, som löper ut vid årsskiftet. Som metod för att få ner de globala koldioxidutsläppen har systemet varit ett totalt fiasko, men det har garanterat att FN-organ som Världsbanken och olika finansinstitut formligen badat i stålar. Pengar som pumpats in bland annat i megalomaniska solenergiprojekt i Sahara, där världsbanken lånat ut två miljarder.

Förra sommaren varnade Världsbanken emellrtid för att marknaden var på väg att kollapsa. Orsaken var en allt större oro på marknaden för att de undertecknande länderna skulle hoppa av sina åtaganden enligt Kyotoavtalet. Ryssland, Japan och Kanada har alla hoppat av, USA har aldrig varit med och de stora utsläppsnationerna i Asien kommer aldrig att skriva under.

De enda västländerna som fortfarande håller fast vid Kyotoavtalet är Australien och EU (som i likhet med Sverige aldrig missar chansen att pytsa in några miljarder extra till korrupta byråkratier till ingen som helst nytta.)

Nu gäller det alltså att rädda vad som räddas kan, om pengarna ska fortsätta att strömma in. Då gäller det med alla upptänkliga medel att få politikerna att skriva under en fortsättning av Kyoto vid det kommande klimattoppmötet i Doha i början av december.

Det är i ljuset av detta som man ska se det senaste utspelet om ett klimat som kommer att gå överstyr totalt om vi inte handlar nu. Det är därför Världsbanken lierat sig med världens ledande domedagsprofeter inom klimathotsindustrin: professor Hans Joachim Schellnhuber från Potsdams klimatforskningsinstitut (PIK), som allra helst vill avskaffa demokratin och ge makten till en upplyst elit. Och så årets svensk, Johan Rockström, som gjort sig en mindre förmögenhet på att resa världen runt och flumma om ”planetära gränser”  för skattebetalarnas pengar. Bland annat har han fått 200 miljoner från biståndsmyndigheten SIDA.

Själva larmrapporten innehåller inga som helst nyheter – för den som tar sig tid att läsa rapporten handlar det inte om någon ny forskning utan bara om vad som kan hända ifall någon av de mest extrema klimatmodellerna skulle bli verklighet. När det gäller forskningsläget är det ungefär som tidigare – FN:s klimatpanel räknade så sent som i våras på ett huvudscenario där uppvärmningen skulle landa på 1,7-2.0 grader fram till 2100, en prognos som i ljuset av att temperaturen legat stilla i mer än 16 år mycket väl kan visa sig för hög.

Men Schellnhuber och Rockström är alltså övertygade om att uppvärmingstakten blir mer än fyra gånger högre än vad IPCC prognostiserar redan vid mitten av seklet. Deras jobb är ju trots allt beroende av att hålla den mysiga domedagskänslan vid liv.

Och som Världsbankens nye ordförande Jim Yong Kim så träffande uttrycker det i en kommentar: It is is my hope that this report shocks us into action.

Om jag hade jobbat som journalist skulle jag nog börjat med att granska budskapet, analysera avsändaren och fråga mig: varför och just nu. Istället för att ställa upp i domedagskören och vifta med armarna.

Förresten visar det sig att klimatförändringar skrämmer fisken i Norge.

We’re doomed!

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Jaglands norska Nobelkupp

Medan Nobelprisen fortsätter att delas ut, har Aftenposten har grävt i den norska Nobelkommitténs hånade beslut att tilldela årets fredspris till EU. Och det visar sig som så ofta att det finns ett inte oansenligt antal lik i garderoberna.

Det är till exempel få som berört det välkända faktum att Nobelkommitténs ordförande, Thorbjørn Jagland, sedan 2009 även råkar vara generalsekreterare för Europarådet – en organisation vars syfte är att “…uppnå större enighet mellan medlemsländerna…”. Och eftersom få saker kan tänkas gynna sammanhållningen bättre än ett Nobelpris, kan man i viss mån förstå att Jagland drev på för att hämta hem priset till sin deltidsarbetsplats i Bryssel.

I vilket annat sammanhang som helst hade detta dock varit ett solklart fall av jäv, och om Jagland hade haft ens en rudimentär form av självinsikt hade han givetvis avstått från att delta i omröstningen om vem som skulle belönas med fredspriset. Dessutom står det i Nobelstiftelsens stadgar att kommittén ska eftersträva enhällighet när pristagare utses.

Men enligt norska Aftenposten var det åtminstone en medlem i Nobelkommittén som garanterat inte hade röstat för EU. Denna någon är Socialistisk venstres Ågot Valle, tidigare vice ordförande i Norges Nej till EU-kampanj. (O)turligt nog var Valle sjuk när Jagland passade på att hålla den avgörande omröstningen för att utse årets vinnare. Istället ersattes hon av Gunnar Stålsett, biskop i Oslo.

Ågot Valle säger att hon hade välkomnat en inbjudan att delta i omröstningen, och att hon på inga villkor hade röstat för EU.  Fast hon ombads alltså inte ens att komma och rösta.

SV:s Stortingsledamot Hallgeir Langeland är förgrymmad och talar öppet om en ”kupp” av Jagland i Nobelkommittén, att politiseringen av priset är djupt olycklig och skadar Norges anseende.

Men det verkligt ironiska i sammanhanget är förstås att Thorbjørn Jagland agerar precis som fredspristagaren EU alltid brukar göra när det vid sällsynta tillfällen är dags att rådfråga ”medborgarna”. Omröstningar riggas oblygt för att få leverera rätt beslut, och blir det ändå fel röstar man om och om igen – tills folket svarar rätt…

Thorbjørn Jagland har i alla fall säkrats en plats bland köttgrytorna för lång tid framöver. Allt medan Schweiz förbereder sig på att fredsprojektet ska gå in i nästa fas…

Intressant?

Andra bloggar åsikter om , ,

Klimatsmart folkfördrivning

Rufiji-deltat i Tanzania.

Samtidigt som Lundin Oil och dess förre styrelsemedlem Carl Bildt får välförtjänt kritik för vad som sannolikt kan vara brott mot folkrätten i södra Sudan, är miljöorganisationen WWF insyltad i en annan folkfördrivning inte så långt därifrån – i Tanzania. Där sker förtrycket av lokalbefolkningen emellertid i miljöns namn, vilket sannolikt är skälet till att få verkar så pigga på att skriva om saken. Norska Aftenposten har dock gjort ett bra jobb med att avslöja WWF:s svindlande affärer i Tanzania, som nyligen ledde till att ett tiotal anställda fick gå – däribland chefen för WWF Tanzania, Stephen Mariki – efter anklagelser om korruption.

Korruptionsskandalen har fått till följd att två så kallade REDD-projekt (REDD = Reducing Emissions from Deforestation and Degradation) i regi av WWF Tanzania – bland annat med 15 miljarder i bistånd från Norges motsvarighet till Sida – nu fått avbrytas. Projekten, som initierats av WWF med stöd av Tanzanias regering, har dock fått hård kritik från norska och amerikanska forskare, som hävdar att detta klimatbistånd från väst – som används för att bevara naturliga ”kolsänkor” som regnskog och mangroveträsk från avverkning – istället får till följd av att lokalbefolkningen fördrivs från sina hem och hindras att bruka marken. Alltså ungefär samma sak som händer när ett stort oljebolag kommer och tar över marken där det råkar bo fattiga bönder.

Det är precis detta som hänt i Mangroveskogsprojektet, som WWF Tanzania driver i det stora Rufijideltat söder om Tanzanias huvudstad Dar Es Salaam, hävdar forskarna Betsy A. Beymer-Farris och Thomas J. Bassett i en färsk rapport publicerad i tidskriften Global Environmental Change.

Sedan tidigt 90-tal har Tanzaniska myndigheter varit inblandade i olika satsningar för att bevara värdefull mangroveskog i Rufijideltat. Detta har lett till stora konflikter med lokalbefolkningen, många av dem fattiga jordbrukare, som beordrats att plantera träd istället för att odla ris. Trädplantering innebär miljardintäkter för staten, dels för att skogen ger upphov till utsläppsrätter som kan säljas på den internationella marknaden, dels via biståndspengar från väst.

Bönderna protesterar, och hävdar att de berövas möjlighet att försörja sig och att deras rättigheter till sina egna landområden ignoreras av staten. I oktober 2011 kulminerade konflikten när representater för lokala myndigheter trakasserade lokalbefolkningen, satte eld på hus och högg ner kokospalmer.

Mitt i allt detta befinner sig alltså WWF, som med ekonomiskt bistånd från Norge, Schweiz och Storbritannien, gjort det ekonomiskt lönsamt för en stat att fördriva sin egen befolkning. Trots att den, enligt forskarna Beymer-Farris/Bassett, bedriver sitt jord- och skogsbruk på en ekologiskt hållbar nivå.

Men planen som bestlutats för området är, skriver forskarna, att bönderna ska plantera träd på sina risodlingar fram till dess att de kastas ut. Det kommer att innebära att mer än 18.000 invånare i det nordliga Rufiji-deltat kommer att tvångsförflyttas.

Vad man kan lära sig av Lundin Oil i Sudan och WWF i Tanzania, är att mänskliga rättigheter inte står särskilt högt i kurs när korrupta stater känner lukten av pengar. Om miljarderna sedan är gröna eller svärtade av olja, spelar ingen som helst roll.

Det är inte heller första gången som fattiga bönder fördrivs i miljöns namn, samma sak hände nyligen i Uganda.

Intressant?

Lästips: Conservation Refugees, When protecting nature means kicking people out, Orion Magazine

Andra bloggar om , , , ,

Ett grekiskt bankrån

Ett av Proton Banks igenbommade kontor i Aten.

Richard North uppmärksammar en ekonominyhet som av någon anledning inte dykt upp i nyhetsflödet ännu, men som borde göra EU – och framför allt de medlemsländer som är tänkta att ”rädda” valutaunuonen – kallsvettiga inför beslutet att pumpa in ännu fler räddningsmiljarder i det grekiska konkursboet. Turerna i räddningen nyligen av den bankrutta grekiska Proton Bank visar nämligen att det de grekiska finanserna inte bara är uselt skötta – utan att organiserad brottslighet verkar vara stå med hela handen nere i burken med EU:s räddningspengar. Dessutom med benägen hjälp inifrån Greklands centralbank.

Proton Bank, en investmentbank som startades 2001 och sedan 2009 kontrollerats av finansmannen Lavrentis Lavrentiadis – som till vardags håller till i Lichtenstein – blev nyligen föremål för en omfattande utredning om misstänkt pengatvätt och förskingring. Uppemot 6,5 miljarder hade försvunnit spårlöst ut ur banken – till diverse investment- och offshorebolag som Proton av någon anledning inte brytt sig om att kolla närmare.

Men trots de allvarliga brottsmisstankarna fattade Greklands centralbank beslut så sent som i oktober om att rädda Proton Bank till en kostnad av 900 miljoner Euro (8,5 miljarder kr). Pengarna kom i sin tur från den nyinrättade Europeiska stabiliseringsfonden, EFSF, det vill säga EU:s skattebetalare.

Samtidigt som detaljer kring skandalen började läcka ut briserade en bilbomb i Atenförorten Halandri, som totalförstörde fyra bilar. Bomben var uppenbarligen inte utplacerad på måfå – på samma adress bor nämligen den högre tjänsteman på Greklands centralbank vars utredning blottlagt den omfattande kriminella verksamheten i Proton Bank.

According to the police, the bomb was intended as a warning to those who attempt to shed light on these kinds of machinations.

Fler detaljer om händelsen finns att läsa på denna sajt och på Zero Hedge. Även Frankfurter Allgemeine har skrivit om händelsen (på tyska).

Omfattningen av korruptionen i det grekiska banksystemet kan alltså vara större än vad någon hittills vågat tro. Och när möjligheten att rapportera eller lagföra brottslingarna begränsas av hot om dödligt våld, är det osannolikt att det grekiska ekonomiska systemet kan ”räddas” över huvud taget, i alla fall inte under överskådlig tid.

Skappheten och korruptionen i den grekiska statsförvaltningen är allvarlig nog i sig, vilket beskrivits mycket bra av t ex Aftonbladets Peder Kadhammar. Men när det nu visar sig att de hårt prövade europeiska skattebetalarnas pengar försvinner rakt ner i den organiserade brottslighetens fickor – via bulvanbanker i Sydeuropa – lär stödet för EU:s finansiella räddningspaket snabbt närma sig nollpunkten.

Vi betalar – tjuvarna blir rika. That’s Europe for you!

Och under tiden jobbar Tyskland mer och mer febrilt med sitt Worst-Worst-Case-Szenario.

Intressant?

Euro-krisen i SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen

Andra bloggare om , , , ,

Skolfotomaffian

Varje år i september tvingas man som förälder till plågsamma möten med företag som Kungsfoto, Svenskt Skolfoto, Photomic och ett antal andra bolag som ingen vettig människa hade gjort affärer med – om det inte varit för att de släppts in på skolan där ens barn går för den årliga skolfotgraferingen. Företagens affärsidé är att tjäna pengar på föräldrars dåliga samvete – och på vårt dåliga minne.

Jag har precis skickat tillbaka årets ”erbjudande” från ett av de ledande bolagen i denna ljusskygga bransch, Kungsfoto. Till skillnad från förr i tiden, då fotopaketen levererades hem i brevlådan och man hade möjligheten att bli 500 spänn fattigare direkt, har Kungsfoto numera gått över till att använda Internet för beställning av bildpaketet.

Så numera loggar man in på Internet med personlig kod, delar med sig av alla sina kontaktuppgifter (för att göra det billigare för Kungsfoto att spamma) och beställer hem ett personligt bildpaket.

Eller rättare sagt – man kan välja mellan att få hem det kompletta bildpaketet (som innehåller fler foton på barnet än vad man någonsin kommer att behöva ens om ens familj tillhör en religiös sekt som förbjuder preventivmedel och uppmuntrar till månggifte). Eller kan man lägga till ett par ytterligare bilder.

Att bara välja de bilder man verkligen vill ha; en porträttkarta och en gruppbild, går inte – vilket bekräftas av ett samtal med bolagets ”kundtjänst” som förklarar att de inte arbetar så. Alltså så skickas hela rasket hem till mig med snigelpost – och jag ska sedan skicka tillbaka det jag inte vill behålla.

Förutom att ovanstående är exempel på monumentalt usel e-handel, är planen givetvis att när fotona väl landat i brevlådan, kommer det att vara för sent och komplicerat att klippa och klistra returetiketter, räkna om totalsumman som ska betalas in – till vilken kommer expeditionsavgift om man inte tar det rabbaterade ”erbjudandet”. Eller också glömmer man bort alltihop i nån av de pappershögar som alla barnfamiljer har någonstans i hemmet.

Om man trots allt paketerar allt korrekt och skickar iväg returen, och denna råkar ”komma bort” i posthanteringen blir man ändå skyldig att betala helt. Och pröjsar man en dag för sent gäller inga rabatter – då smälls det snabbt på höga förseningsavgifter, och ärendet lämnas till inkasso. Och då kan bilderna snabbt bli mer än dubbelt så dyra.

Ovanstående gäller alltså för Kungsfoto (numera ägt av Fujicolor), men liknande metoder möter man också hos de andra skolfotonasarna som Photomic, Svenskt Skolfoto, Fototajm och allt vad de heter.

Egentligen är detta ju en bransch som genom digitaliseringen av fotografin, borde kunna leverera sina tjänster billigare och enklare än någonsin. Istället kör man upp föräldrar på tusentals kronor varje höst (och vår om man har barn på dagis), pengar som i många familjer behövts till andra saker – som mat och kläder.

Men istället för att konkurrera med lägre priser och bättre tjänster (varför kan jag inte få köpa loss bilderna digitalt?) gör bolagen allt för att lägga så många hinder som möjligt i vägen för den som vill komma billigt undan. Bildpaketet skickas oftast med b-post och kommer ofta hem bara dagar innan senaste returdatum. I Photomics fall (förra hösten) fick jag hem bilderna dagen sista ångerdatum.

Jag har inget emot om mitt barn plåtas, jag får hem inloggningsuppgifter till en webbsida där jag kan gå in och beställa exakt de bilder jag vill ha, och betala direkt via Internetbank eller kreditkort. Enklare, miljövänligare – men det skulle antagligen innebära döden för en stor del av skojarbranschen.

Att de här katalogskojarnafotofirmorna tillåts fortsätta, har jag svårt att förstå. Möjligen beror de på att de gör fleråriga ”avtal” med skolor, som i gengäld får något i utbyte – oklart vad. I Finland uppdagades det nyligen att fotofirmor mutade skolor med 10.000-tals kronor för att säkra avtal, men i Sverige sägs det inte gå till på detta sätt.

Yeah right.

(Tillägg: Glädjande nog verkar det finnas några kommuner som arbetar för att stoppa skolfotomaffian.)

Intressant?

Andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Gärna högre lön – men först en rejäl vindsvåning!

Wanja – tillsammans med några av de medlemmar som gjort hennes bostadskarriär möjlig.

Sveriges Radio och ABC-nytt rapporterar att LO-förbundet Kommunal inte lämnat en enda lägenhet till Bostadsförmedlingen på åtta år. Förbundet har tre fastigheter i centrala Stockholm, men lägenheterna i dessa kommer givetvis inte vanliga stockholmare till del, utan delas istället ut till höjdarna inom facket. I det här fallet  förtroendevalda och anställda inom förbundet.

Visserligen har Kommunal ingen skyldighet att lämna lägenheter till Bostadsförmedlingen, lika lite som privata fastighetsägare. Men det finns en frivillig överenskommelse sedan 90-talet om att hälften av alla lediga lägenheter ska lämnas till förmedlingen.

Det låter onekligen ihåligt när Arbetarrörelsens företrädare håller eldfängda tal om solidaritet, protesterar mot utförsäljningar av allmännyttan och införande av marknadshyror – samtidigt som de är fullt upptagna med att kånka in flyttkartonger i sina sprillans nya vindsvåningar, renoverade med medlemmarnas pengar. I Wanjas fall var det faktiskt också Kommunal som stod för fiolerna, alltså det förbund som bärs upp av 100.000-tals lågavlönade kvinnor i vård- och omsorgsyrken.

Men återigen, ingen kan vara förvånad. Detta är korporativismens och socialismens sanna ansikte: jämlikhet och solidaritet i all ära, men först när ledargarnityret försett sig. Så har det varit i alla socialistiska samhällssystem – från Sovjet till DDR.

I Sverige låter vi dem hållas av någon konstig anledning – när det som verkligen skulle behövas är en revolution. Sveriges arbetare och tjänstemän behöver kompetenta och professionella yrkesförbund mer än någonsin – istället får de hålla till godo med en samling lönnfeta Hasse Ericson-pampar som lever gott på deras medlemsavgifter.

Med utsikt över Stockholms takåsar.

Andra som bloggar om , , , , , ,

Intressant?

Uppdatering 14 oktober: Även Lärarförbundet praktiserar facklig samhållning i sitt bostadsbestånd.

Årets svensk har 200 miljoner skäl att tacka Sida

Johan Rockströms SEI får hundratals miljoner från Sida

Sidas generaldirektör Anders Nordström får sparken för den svenska biståndsmyndigheten, efter att ha misslyckats med att att städa upp organisationens ekonomi. Frågan är ju, precis som Peter Kadhammar skriver i Aftonbladet, om det över huvud taget går att få ordning i en så enorm och komplicerad struktur som Sida – med en total budget på 16 miljarder – vars verksamhet dessutom sker i länder där det i praktiken krävs mutor, pengar under bordet och riklig smörjning av makthavare och byråkrater för att få något att hända alls.  Biståndsinsatserna spretar också rejält. Från 49 miljoner för att lära kineserna demokrati till 3.000 kr i marknadsutvecklingsstöd till Mongoliet (vad nu det betyder). Eller 4,6 miljoner för att bygga upp en motsvarighet till Statistiska Centralbyrån på Kap Verde.

I Tanzania har pengarna också rullat ordentligt – 2008 fick landet ett budgetstöd på 428 miljoner, trots att revisionen varnat för att beslutsunderlaget var bristfälligt.

Men pengaregnet har inte bara fallit över korrupta regimer i Tredje världen, även i Sverige lever Sida på stor fot. För två år sedan avslöjade DN att Sida var den myndighet som lade ner mest pengar på intern representation – 8100 per anställd, jämfört med 1700 kronor för en ”normal” organisation. Mer än fem miljoner spenderades på öl, vin, presenter, fikabröd och informationsmöten.

En som har Sida att tacka för mycket är årets svensk, klimatforskaren och  -aktivisten professor Johan Rockström, chef för SEI, Stockholm Environment Institute. Det är Sidas förtjänst att han kan plocka ut en hyfsad lön på runt miljonen och bo i villa i Vaxholm (han lever dock klimatsmart och båtpendlar in till jobbet i Stockholm varje dag).

Sida är nämligen enskilt största bidragsgivare för Stockholm Environment Institute, en organisation med ett hundratal anställda som forskar kring hållbar utveckling, miljö och klimat. Bidragen från Sida, som uppgick till 200 miljoner kr mellan 2006 och 2008, har bland annat använts för att starta kontor i en rad olika länder – från Tallinn till Bangkok och New York. Och i Dar Es Salaam hittar vi tidigare Sida-chefen Anders Arvidson på SEI:s lönelista. Sidas bidrag fram till 2010 har utgjort dryga 70 procent av stiftelsens finansiering, vilket borde innebära att notan för skattebetalarna så här långt är uppe i 300 miljoner.

Johan Rockström nöjer sig dock inte med att basa för SEI:s arbete. Han är också chef för forskningsstiftelsen Stockholm Resilience Centre, som delar adress med SEI och som även den finansieras med offentliga medel. Och han sitter dessutom i styrelsen för Tällberg Foundation, tillsammans med andra namnkunniga klimathotsdebattörer som Anders Wijkman (vice ordförande i Romklubben) och Bo Ekman.

Men oavsett i vilken roll Rockström uppträder – som klimatexpert i TV4 eller som sakkunnig för regeringen – är hans budskap alltid detsamma. Han ritar upp en cirkel som symboliserar olika ”planetära gränser”, som vi håller på att passera (eller redan har brutit),  att allt är värre än vad vi någonsin trott och att Jorden går under om vi inte förändrar vår livsstil här och nu. Vilket förresten är samma gamla budskap som Romklubben upprepat sedan 70-talet. Och samma kvasivetenskapliga teorier ligger till grund för de årliga träffarna i Tällberg där makthavare från hela världen samlas för att lösa ”ekonomi-energi-miljö-ekvationen i en globaliserad interdependent värld”, tillsammans med indianer och ursprungsfolk som är på plats för att lämna över budskap från Moder jord till världsledarna.

Rockström och SEI har också en särställning i regeringens miljö- och klimatpolitik, och institutet anlitades bl a för att ta fram underlaget för Sveriges delegation till klimatmötet i Köpenhamn i december. I Statskontorets rapport Stockholm Environment Institute – nytta och värde för regeringen, publicerad i februari i år, finns det kritiska röster mot SEI:s sammanblandning av dessa olika roller.

Frågan har lyfts om SEI är objektiva forskare eller klimataktivister. Som exempel ges Johan Rockströms samarbete med Tällberg Foundation som ”framför stark kritik av överenskommen klimatpolitik”. Enligt den intervjuade kan ”SEI:s trovärdighet som forskare äventyras om institutet kopplas ihop med kampanjorganisationer med en egen agenda”.

Dessutom varnar Statskontoret i rapporten för att organisationsstrukturen gör det svårt att kontrollera om man får valuta för pengarna.

SEI:s organisation är komplex, geografiskt utspridd och består av flera enheter med olika juridisk form. Detta försvårar den interna styrbarheten. Otydliga interna ansvarsförhållanden samt bristande intern styrning och kontroll försämrar regeringens möjligheter att ha insyn i SEI:s verksamhet och finansiella situation.

Innan han rekryterades som chef för SEI sysslade Rockström med vattenfrågor i Zimbabwe, enligt intervjun i Fokus. Vågar man gissa på att förre arbetsgivaren hette… Sida?

I pressen: DN [1 | 2 | 3], SvD [1 | 2 | 3 | 4 ], Expressen, Gunilla Carlsson på Newsmill

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

FN:s Bagdad Bob reder ut

Ban Ki-Moon, FN:s ordförande.

Ban Ki-Moon, FN:s ordförande.

FN har tillsatt en oberoende kommission för att granska hur FN:s klimatpanel, IPCC, sköter sitt arbete. Det meddelar FN-chefen Ban Ki-Moon, som samtidigt passar på att meddela att ”klimathotet är verkligt” och att han inte sett några ”trovärdiga bevis som kan ifrågasätta slutsatserna i IPCC:s senaste rapport”.

Ban Ki-Moon talar alltså om en organisation där ordföranden, Rajendra Pachauri, håvat in mångmiljardbelopp till sitt eget företag, TERI, via handel med utsläppsrätter. En organistation vars slutsatser byggs mer på larmrapporter från miljöaktivister än etablerad forskning – en sammanställning av Andreas Bjurström vid Göteborgs Universitet visar t ex att bara 36 procent av underlaget för IPCC:s arbetsgrupp 3 (WG 3) utgörs av forskningsrapporter. Resten är så kallad “grå litteratur”; artiklar ur bergsklättringsmagasin, kampanjer från WWF eller lösryckta citat ur tidningsartiklar. En organisation, där ledande forskare fifflat med temperaturdata, hindrat insyn och aktivt jobbat för att stoppa forskare med avvikande åsikter från att publicera sina rön.

Men enligt Ban rör det sig alltså bara om ett antal mindre problem, vilket inte på något avgörande sätt påverkar den samstämmiga bilden av tusentals forskare som är överens. Därför har FN beslutat att granskiningskommissionen inte ska granska eventuella fel som redan begåtts, utan istället analysera IPCC:s processer, kvalitetskontroll av data och hur klimatpanelen kommunicerar med allmänheten och media.

Så, FN beslutar alltså att granska sitt eget organ, men ger den oberoende granskningskommissionen förhållningsorder att inte rota i den smutsiga byken, och inte heller granska den uppenbart sönderkorrumperade ordföranden Raj Pachauri.

Ska vi sätta en slant på att de inte hittar något anmärkningsvärt?

Mer om , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: