Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: krim

Konsten att stjäla ett land och komma undan med det

Rysslands nye tsar, Vladimir Putin, sägs förakta den degenererade och svaga västvärlden. Och det blir faktiskt svårare och svårare att inte hålla med honom. Den senaste månaden har visat på en närmast obeskrivligt valhänt politik för att möta Rysslands invasion och annektering av Krimhalvön. Något militärt motstånd riskerar Putin inte att möta, och de så kallade sanktioner som diskuteras är så små och ineffektiva att de lika gärna kunde kvittat. Bland de länder som är mest försiktiga med sanktioner hittar vi Tyskland, ett land som mer än något har erfarenheter av att bli uppätet av Ryssland (hela Ostpreussen med den urgamla tyska handelsstaden Königsberg rensades etniskt av Sovjet i krigets slutskede för att återuppstå som den tungt militariserade exklaven Kaliningrad). Tyskland är nu fånge under den ryska gaskranen – uppemot 30 procent av landets naturgas är beroende av Putins och Gazproms välvilja – och Merkel gör inget som kan äventyra den tyska industrin.

Kerry och Lavrov i Geneve

Kompisar igen: Kerry och Lavrov skakar hand efter att ha nått en uppgörelse där Ryssland ska ta i med hårdhandskarna mot sina egna hemliga soldater. Krimkrisen är glömd och förlåten.

Men det värsta av allt är att bara veckor efter den värsta aggressionen i Europa sedan Hitler gick in i Tjeckoslovakien 1938, verkar världen ha accepterat Putins stöld av Krim och bjuder återigen in Ryssland i finrummen. Det senaste exemplet var vid Genéveförhandlingarna nyligen, där alla hyllade de diplomatiska framgångarna med att få Ryssland att gå med på kravet att avväpna miliserna i Östra Ukraina. Alltså samma milis som till stor del styrs av Putins egna hemliga armé, de gröna männen under ledning av den mystiske Igor Strelkov, som ockuperat parlamenten i den ena staden efter den andra. USA:s minst sagt normalbegåvade utrikesminister John Kerry skrattade och skämtade med sin ryske kollega Rysslands Sergej Lavrov precis som inget hade hänt.

Ryssland har nu alltså lovat att sätta press på separatisterna i öst för att få dem att lämna de ockuperade byggnaderna – detta trots att alla med ens den mest basala inblick inser att det är Putin själv som ligger bakom den maskirovka som bedrivs i Östra Ukraina. Det är hans gröna män, elitsoldater ditskickade för att ställa till maximal oreda och förhindra att valen hålls som planerat om en månad.

Om Putin beordrar sin skuggarmé att dra sig tillbaka, kommer han alltså återigen att stå som segrare. Bara Putin lyckades med det svåra jobbet att skapa lugn och stabilitet i grannlandet Ukraina, medan västledarna återigen får se sig stå med brallorna nere. Precis som förra året, när Putin kapade åt sig initiativet i Syrien och fick den krigshetsande Barack Obama att framstå som rena amatören.

Och framför allt, om Putin skänker lugn och stabilitet till Slovjansk, Charkiv, Kramatorsk, Donbass och andra ryssdominerade delar av Ukraina – med garantier för ett mycket stort inslag av regionalt och ryskinfluerat självstyre – kommer ingen längre att komma ihåg att han för bara en månad sedan snodde en stor bit av ett grannland.

Själve Machiavelli hade inte haft mycket att sätta emot Vladimir Putin. Denna moderne tsar, demagog och landsfader i en och samma person, är sannolikt den farligaste man Europa sett sedan de mörka åren på 30-talet. Samtidigt är det ett helt nytt krig han utkämpar, ett krig som sker i gränslandet mellan diplomati, propaganda och militärt hot. Ett område där ingen västledare har något att sätta emot.

En relaterad fråga som vi också borde ställa oss: var befinner sig Alexander ”kirurgenZaldostanov just nu?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Hur inblandad är Putin i motståndet mot Europeisk skiffergas?

Wien, Heldenplatz, Rede Adolf Hitler

Invånarna på Krim hälsar Putin välkommen efter befrielsen. Eller också kan bilden ha tagits i Wien 1938.

I spåren av Rysslands anschluss av Krimhalvön och den närmast nystalinistiska retoriken mot västvärlden, har EU nu långt om länge vaknat upp – ännu så länge ganska yrvaket – till det faktum att kontinenten befinner sig i ett minst sagt katastrofalt energipolitiskt beroendeförhållande med Vladimir Putin. Tyskland, Europas största industriland, importerar mer än 30 procent av sin gas från Ryssland, och Sverige får mer än 20 procent av sin bensin från den nya skurkstaten i öst.

Medvetna om att sanktionerna kan slå bakut om Putin väljer att ta till gasvapnet ännu en gång, som skedde mot Ukraina 2006 och 2009, vill nu tongivande näringslivsföreträdare inom EU ha en storsatsning på skiffergasutvinning inom unionen – så kallad fracking. Detta för att slippa beroendet av en stor och opålitlig granne, samtidigt som energipriserna kan pressas, vilket skulle gynna industrisektorn. Polen har kommit längst i arbetet med att borra efter egen gas, men även i andra delar av Östeuropa – inklusive Ukraina – står internationella olje- och gasbolag beredda att börja borra, enligt tidskriften Foreign Policy.

Det är i så fall en välkommen helomvändning från EU, om än en omvändning under galgen. För motståndet mot skiffergasen har varit och är massivt – framför allt i Frankrike och Storbritannien, där det förekommit svåra kravaller i samband med provborrningar efter skiffergas. Och för miljövänstern har fracking blivit ännu ett hot som måste bekämpas, vid sidan av kol, olja och kärnkraft.

Frågan som man måste ställa sig är om Ryssland haft sitt finger med i stenhårda motstånd mot den nya energin, som ju istället borde hälsas välkommen av såväl politiker som miljöaktivister. Att fasa ut kolkraften, som fortfarande är dominerande i Polen och Tyskland, hade omgående sänkt utsläppen med 30 procent, samtidigt som energipriserna kan sänkas och unionen bli delvis självförsörjande på energi. (En storskalig utbyggnad av vind- och solenergi, på det sätt som centern drömmer om, innebär ett fortsatt beroende av reglerkraft – och på kontinenten är detta detsamma som kol- eller gaseldade kraftverk.)

Det är ett i alla fall ett känt faktum att Putin är en stark motståndare till tekniken, och så sent som på en ekonomisk konferens vädjade han till deltagarna att tänka på miljön och säga nej till skiffergasen. Nu är det sannolikt inte omsorgen om djur och natur som driver Putins motstånd. Det ryska propagandaflaggskeppet Russia Today (RT) – Moskvas förlängda arm – har på senare år ägnat en stor del av sitt fokus åt just protester mot okonventionell gasutvinning och riskerna med denna utvinning (klippet är från förra veckan). Och i Businesss Insider uttalade sig Fiona Hill, rysslandskännare hos amerikanska tankesmedjan Brookings Institute, att Putin personligen är mycket engagerad i motståndet mot fracking:

Hill, of the Brookings think tank, heard President Vladimir Putin speak in late 2011 at a Moscow gathering of academics and media. She said in a blog post that “the only time I thought that he became truly engaged was when he wanted to explain to us how dangerous fracking was.”

Att Ryssland försöker lirka med väst på detta sätt är förstås långt ifrån nytt. KGB (numera FSB) var redan på 60-talet aktiva i att infiltrera fredsgrupper i väst, grupper som så sent som på 80-talet propagerade hårt för att västvärlden ensidigt skulle rusta ner sina kärnvapenarsenaler – däribland utropandet av Skandinavien som kärnvapenfri zon. Från Wikipedia:

According to the Danish Ministry of Justice, in the early 1980s the KGB promised to help finance advertisements signed by prominent Danish artists who wanted Scandinavia to be declared a nuclear-free zone. In November 1981, Norway expelled a suspected KGB agent who had offered bribes to Norwegians to get them to write letters to newspapers denouncing the deployment of new NATO missiles.

In 1983, MI5 and MI6 reported to British Prime Minister Margaret Thatcher on Soviet contacts with the peace movement, based on the testimony of KGB officer Oleg Gordievsky. According to Christopher Andrew’s official history of MI5, Gordievsky’s evidence indicated that there was little effective contact between either the KGB or the Soviet embassy and the peace movement. This evidence was consistent with previous intelligence assessments.

Det är inte heller någon hemlighet att många individer ur 80-talets fredsrörelse efter murens fall gick vidare till nya aktionsgrupper inom den då boomande miljörörelsen.

Är det då verkligen konspiratoriskt att tro att Ryssland fortsatt utnyttja sådana grupper för egna geopolitiska intressen? Det behöver ju inte ens handla om att medvetet gå i Putins ledband – det finns gott om nyttiga idioter, även här i Sverige, vilket en snabb titt i tidningarnas kommentarsfält just nu bevisar.

När man tänker efter lite, känns det som hela EU:s energipolitik på senare år verkar ha dikterats av Putin. För en politik som går ut på att ensidigt göra det olönsamt att driva företag, samtidigt som vi gör oss beroende av rysk olja och gas – inte kan väl normalt tänkande folkvalda på fullt allvar komma på något sådant?

Är det det något gott som kommer ut av Krimkrisen, är det att vi börjar diskutera frågor som faktiskt betyder något, som energisäkerhet och försvarspolitik.

Har vi riktig tur kanske dessa frågor också överlever fram till valet.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN, SvD

Putins egen MC-boss ”kirurgen” ska se till att Krim blir ryskt

Den som vill ha en tydlig och objektiv bild av vad som händer på marken just nu i Krim, gör klokt i att följa Vice News och den orädde rysktalande journalisten Simon Ostrovsky. I en serie reportage visar han exakt vad som händer på den belägrade halvön just nu, och det fula maktspel som Putin ägnar sig åt, som gör gamla vänner och allierade till bittra fiender. Bland annat lyckas Orlowsky genom mod och hög svansföring ta sig igenom avspärrningarna till den ukrainska flottbasen, där landets största krigsskepp ligger för ankar utan att kunna lämna hamn, hotat av prickskyttar från lokala ”självförsvarsstyrkor” som de kallar sig (fast alla vet förstås att det är ryska specialstyrkor som gömmer sig bakom de svarta balaklavorna).

Den ”folkomröstning” som utlysts av det lokala parlamentet i Krim till mitten av mars, kommer inte ens att ha som alternativ att stanna kvar inom Ukraina – utan enbart två val: självstyre eller återgång till Ryssland. Krims parlament befolkas sedan ockupationen av lokala ”självförsvarsstyrkor” uteslutande av Moskvatrogna politiker, och ”premiärministern” tillhör det nazistiska partiet Rysk enhet som fick endast 3 av 100 mandat i regionparlamentet vid de senaste verkliga valen. Resultatet av detta skenval kommer sedan att användas av Moskva för att bryta loss Krim från den Ukrainska republiken – eller också så kommer Putin, som den maktfullkomlige despot han är, att i en gest av statsmannaskap låta Krim stanna kvar som en del av Ukraina. Men då kommer det förstås att bli på Rysslands villkor…

Putin och ”kirurgen” på MC-semester sommaren 2012. Bild från Kyiv Post.

En intressant detalj som tydligt visar att Putin har mer än ett finger med i spelet på Krim, är närvaron av presidentens ”eget” Hell’s Angels, MC-klubben Nattvargarna med 5.000 medlemmar. MC-klubben ”skyddar” nu parlamentet i Krims regionhuvudstad Simferopol. Klubben är extremt rysknationalistisk, och dess motto är att var helst Nattvargarna befinner sig, ska betraktas som ryskt territorium. Klubbens ledare Alexander Zaldostanov, som går under smeknamnet ”kirurgen”, är sedan flera år personlig vän med Vladimir Putin. Den ryske presidenten kom exemplvis fyra timmar för sent till ett möte med Ukrainas numera avsatte president Viktor Yanukovitj – för att han var ute på en MC-cruising med ”kirurgen”.

Zaldostanov intervjuas i den tredje delen av Vice News reportageserie (som finns inbäddad ovan).

Det är svårt att se hur det här skulle kunna sluta väl, med en tilltagande extremism och vapenskrammel både i Kiev och på Krim.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: