Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: kris (sida 1 av 2)

Bristvara: Politiker som vågar svara

asaeriksson

Åsa Eriksson i Gomorron Sverige. Bild: SVT

Satt och tittade på SVT:s morgonprogram och blev både glad och imponerad av det socialdemokratiska kommunalrådet i Norberg, Åsa Eriksson (56 minuter in i programmet). Hon, som var bland de första att tala klarspråk och varna för att gränsen för vad hennes kommun kunde ställa upp med i den allt mera betungande flyktingkrisen – bland annat larmade hon för ett par veckor sedan om att kommunen skulle komma att tvingas hålla lektioner utomhus ifall tillströmningen av nyanlända fortsatte i samma takt som tidigare.

Åsa Eriksson satt där, lugn och samlad och berättade som det var. Hon svarade på frågorna hon fick utan att varken slingra sig, skylla på sina företrädare eller försöka leda in samtalet på sidospår. Alltså den totala motsatsen mot vad vi är vana vid att se när stadsråden, s-topparna eller Stefan Löfven får en mikrofon under hakan.

Det stora problemet med dagens politiker, i alla fall de som lyckats ta sig fram till köttgrytorna i Rosenbad, är att de knappast kommit dit med hjälp av hårt, enträget arbete eller särskild lämpad läggning för sina uppgifter. Och de verkar sällan rekryteras från den hårda skola som kommunpolitiken utgör.

Istället tillhör våra toppolitiker ofta en slags innerstadsadel, drillad i ungdomsförbund via skolning vid Bommersvikakademier, vidare genom filter av PR-kurser där de får lära sig att till varje pris undvika att svara på frågor. Eftersom alla raka svar eller ställningstaganden kan binda ministern/politikern till något som  kan vändas mot vederbörande vid ett senare tillfälle. Detta var också något som Johanna Jönsson, riksdagsledamot för centern, satte fingret på i gårdagens SVT Debatt (26.40 in i sändningen). ”Jag är så innerligt trött på dessa robotpolitiker”, sa hon.

SVT Debatt handlade till stor del om det historiskt låga förtroendet för politikerna – en förtroendebrist som inte bara regeringen utan även oppositionen. Aldrig någonsin har förtroendesiffrorna varit lägre.

Detta är emmelertid inte alls förvånande, utan snarare en logisk konsekvens av ängslig försiktighet, PR-skolning, en paralyserande åsiktskorridor och feghet. Lägg till dessa faktorer en stor protion av vanlig hederlig inkomptens.

Det senare är särskilt allvarligt, för i en tid då politiken befinner sig i sin kanske största kris i modern tid, undviker våra folkvalda – inklusive statsministern – i det alldra längsta att ta ansvar eller ens svara på frågor. Vad värre är – i ett läge där stora delar av Sveriges välfärdssystem hotas av total systeminfarkt. vägrar regeringen att ens skicka ansvarig minister att debattera en viktig migrationspolitisk fråga i tv, dels för att den sannolikt var för ”känslig” (det handlade om ålderskontroller av ensomkommande), dels för att de var upptagna med att umgås på en tjejmiddag.

Det sägs att vi får de politiker vi förtjänar. Själv tycker jag nog att vi förtjänat något betydligt bättre än Löfven, Morgan Johansson och Mehmet Kaplan. Någon med fötterna på jorden, med vettig moralisk kompass, som bottnar i sin övertygelse utan att hemfalla till utopiska flummerier och önsketänkande.

Någon som Åsa Eriksson i Norberg, kanske.

Intressant?

Fler om , ,

Min stora feta grekiska statsbankrutt

640px-Alexis_Tsipras_Syriza

Alexis Tsipras Syriza” by FrangiscoDerOwn work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Det har gått snart sju år år sedan den europeiska finanskrisen startade, och sedan dess har Grekland fått ta den absolut hårdaste smällen av det feltänkta och i realiteten havererade projektet att samla Europas vitt skilda ekonomier under en och samma valuta och växelkurs – även om inget av Sydeuropas länder sluppit undan effekterna som stavas stagnation, nolltillväxt och permanentad hög arbetslöshet.

Så det är kanske fullt rimligt att medborgarna i ett land där BNP minskat med 25 procent och där mer än hälften av alla unga går utan jobb, reagerar på det enda sätt som de fortfarande kan: Genom att rösta bort de politiker som ansvarade för krisen – och fortsatt att styvnackat hålla fast vid Euron som valuta, trots att det stora flertalet nog inser att landet aldrig kommer att resa sig så länge det är fjättrat till detta blysänke.

Att notera är emellertid att det hårdföra vänsterparti som grekerna röstade till makten inte heller propagerar för att landet ska lämna vare sig EU eller Euron. Och det kanske är detta som är det riktigt tragiska med hela denna valrörelse. Gamla kommunister och falangvänster har lyckats sälja in budskapet till de desperata  grekerna att det nu minsann är slut på sparprogram, att staten ska skapa nya, pensioner och löner ska höjas, sociala förmåner ska återinföras. Dessa satsningar förutsätter Syriza att EU kommer att betala, genom att skicka in nya frikostiga lån till den bankrutta grekiska staten, som redan är skyldig hisnande 250 miljarder Euro. Någon återbetalning kommer dock inte att ske – vare sig av de gamla lånen eller de nya som behövs för att infria de stora feta grekiska vallöftena som var tredje grek uppenbarligen svalde med hull och hår.

Det minst onda hade naturligtvis varit ärlig nog att stå för den enda egentliga utvägen: Att dumpa euron och återinföra den egna nationella valutan, drachman. Skulderna hade förvisso funnits kvar och blivit mångdubbelt större i och med att kursen störtdykt, vilket i sin tur hade tvingat fram en statsbankrutt.

Men det hade i alla fall inneburit en slags botten för krisen, en nystart – och högst sannolikt bättre än den långa och utdragna plåga som fjättrandet till euron innebär år efter år.

Något märkligt i sammanhanget är att s-märkta politiker och debattörer i mångt och mycket verkar sympatisera med de grekiska vänsterextremisternas analyser. (Vilket ungefär är samma sak som att svenska socialdemokrater skulle heja på KPML® eller Kommunistiska partiet.) Fast det kanske är ett sätt att bearbeta det plågsamma faktum att de grekiska socialdemokraterna blev närmast utraderade och bara lyckades samla bara 4,7 procent av rösterna. Till och med nazisterna i Gyllene gryning fick fler röster än det gamla maktpartiet Pasok. En genomklappning av närmast episka proportioner.

Själv undrar jag hur länge den grekiska militären, en av Europas största i förhållande till BNP – och den enda bland de europeiska Natomedlemmarna som fortsatt lägger mer än 2 procent årligen på försvaret – kommer att sitta still i båten och se hur gammelkommunister och nazister steg för steg tar över parlamentet. Till råga på allt är Alexis Tsipras bästa kompis med Putin och har fördömt EU:s sanktioner mot Ryssland efter annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina. Putin var för övrigt bland de första som hörde av sig med gratulationer till de nya grekiska makthavarna.

Det här kan sluta precis hur som helst.

Intressant?

Fler om , , , ,

 

SAS, det ständiga sistahandsvalet

Gottröra-kraschen 1991. Som av ett mirakel skadades nästan ingen vid haveriet norr om Stockholm, och SAS blev känt för sin säkerhet och sina skickliga piloter. Samtidigt var det här nånstans, efter 80-talets rekordår, som SAS mångåriga kris började.

För ett par veckor sedan åkte jag med familjen till USA, och på sträckan Stockholm-New York reste vi med SAS. Det var långtifrån något aktivt val att flyga med det krisdrabbade skandinaviska flygbolaget – helst hade jag sluppit – men nu råkar SAS vara det enda bolag som flyger direkt dit från Stockholm.

Redan när vi kom ombord på planet gick det att se förfallet. Knarriga stolar och bagageluckor, reviga säten, skräp kvar på golvet efter tidigare resenärer. I vår stolsrad var dessutom tre av fem tv-skärmar sönder – personalen hade klistrat på provisoriska handskrivna röda lappar med texten TRASIG, som verkade ha suttit där ett tag.

När vi frågade om vi kunde byta plats till någon med fungerande videoskärm – det är rätt jobbigt att underhålla en sexåring under nästan nio timmar utan film – fick vi ett tvärsurt svar av flygvärdinnan, en dam runt 60 (en ålder där många i SAS ombordpersonal befinner sig efter 20 år med ständiga personalnedragningar enligt principen sist in-först ut), som förklarade att man minsann inte kunde kräva att få se gratis film i ekonomiklass.

Liknande intryck är vi nog många som har av SAS. En ständigt krisande dinosaurie till flygbolag, med usel service och slutkörd personal vars högsta önskan är att hinna gå i pension innan firman går i kk. Det går till och med att se krisen när man väntar på flyget – ute på startbanan finns det inte längre något bolag med äldre flygplansflotta än SAS. Fortfarande lappar och lagar bolaget sina antika MD-80 och hoppas på att den gamla 80-talsmodellen ska hålla sig uppe ytterligare några år – nya plan är beställda till 2014, men om de nånsin kommer att levereras är oklart eftersom SAS inte har några pengar att betala med.

Och egentligen spelar det ingen roll vad SAS gör längre; om företaget kan tvinga sina anställda att sänka sina löner, sälja ut tillgångar, få nya EU-lån och ännu fler miljarder från staten. Det är ändå lika lönlöst som att piska en död häst – tiden har sprungit ifrån bolaget.

Visst finns det kanske ett par affärsmän med massor av Eurobonuspoäng som fortfarande bokar resor med SAS, men för den betydligt större skaran av privatresenärer har SAS undan för undan förvandlats till ett ständigt sistahandsval, ett bolag man bara väljer i brist på modernare och mera prisvärda alternativ. Flyger jag t ex med Norwegian istället får jag sitta i nya, fräscha flygplan med gratis Internet – och slipper ändå billigare undan än om jag valt SAS.

Samtidigt råder det inte någon som helst brist på flygstolar, vare sig i Sverige eller övriga världen – precis som det knappast blivit svårare att få tag på en ny bil efter Saab stängde fabriken i Trollhättan. Är det nu superviktigt att bibehålla flygtrafik till Luleå eller Storuman, ja då kan staten givetvis gå in och upphandla denna tjänst på en öppen marknad – där ett stort antal flygbolag garanterat skulle göra det både billigare och bättre än nuvarande metod: att pumpa in miljard efter miljard i ett konkursbo.

Efter alla år i kris är det faktiskt dags att sätta stopp nu. Låt SAS-planen stå kvar på marken. För gott.

Intressant?

Läs också SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Aftonbladet 1, 2, 3, 4

Andra bloggar om , , ,

Eurons Ikarosfärd

Jag har tidigare gjort jämförelsen mellan den gemensamma valutan och Costa Concordia, ni minns kryssningsfartyget som havererade utanför Italiens kust. Men en kanske ännu mer träffande symbolik står PJTV:s Bill Whittle för när han jämför Euron med den katastrofala flygkraschen 2009, då Air France 447 störtade rakt ner i Sydatlanten – trots att det inte fanns något egentligt fel med planet.

Orsaken till kraschen var, enligt Whittle, designfilosofin hos det fransktillverkade planet. Airbus A-330 plan är konstruerade så att piloten inte direkt kan påverka planets roder; alla kommandon i cockpit vidarebefordras till det datoriserade styrsystemet som har ett antal inbyggda säkerhetsspärrar tänkta att omöjliggöra en krasch, oavsett vad piloten tar sig till.

Problemet med dessa så kallade ”fly by wire”-flygplan är att piloterna därför inte känner flygplanets reaktioner i styrspak och roderpedaler, så som i mindre tekniskt avancerade plan, som amerikanska Boeings maskiner. Där påverkar kontrollerna vingklaffar och roder direkt via fysiska vajrar, och en pilot ser och känner alltså spakarna ändra läge när hans kollega i sätet bredvid styr planet. Boeings designfilosi är alltså motsatsen: att piloten alltid kan mer än flygplanet, medan Airbus överlåter till datoriserade system att avgöra vad som är bäst för passagerarna.

Så när de två panikslagna piloterna ombord på Air France A-330 satt bredvid varandra i cockpit och gav planets styrsystem helt motstridiga order – den ene försökte trycka styrspaken framåt allt vad han var värd för att återfår styrfart, medan den andre drog styrspaken bakåt lika hårt för att hindra planet från att störta – gjorde flygplanets dator det enda logiska: den räknade ut medelvärdet av de motstridiga kommandona. Och styrde planet rakt ner i havet.

Samma sak håller på att hända med den gemensamma valutan, enligt Whittle. I avsaknad av en pilot med full kontroll, håller de olika länderna som bäst med att ge kommandon som står i konflikt med varann; medan t ex Tyskland predikar sparsamhet och låg inflation, agerar Frankrike och Sydeuropa för att skuldsätta sig ännu mer och skyffla ännu mer pengar till havererade ekonomier. Den gemensamma valutan är med full fart på väg att krascha rakt i havet.

Orsaken är återigen designfilosofin. I grunden bygger krisen på att utformningen av Euron var full av hål men – som Richard North skriver – alla visste om det. Vad 90-talets EU-toppar med Jaques Delors i spetsen gjorde när de drev igenom Europrojektet var i princip likvärdigt med att bygga ett flygplan utan vingar, bränsletankar eller motor, proppa det fullt med passagerare – och skicka upp det i omloppsbana. Alla visste att de saknade delarna hade behövts för att förhindra en krasch, men just då fanns det inget politiker i Europa som var beredd att betala priset: en gemensam centralbank och avskaffat nationellt självbestämmande över den ekonomiska politiken. Priset var för högt, alltså väntade EU-ledarna på att en ”gynnsam kris” skulle infinna sig. När planet började förlora höjd, skulle de motstridiga EU-länderna under galgen tvingas till att ta de obehagliga beslut som krävdes. Att slanta upp för de saknade delarna, helt enkelt.

Problemet var dels att EU gravt överskattade hur snabbt det gick för valutan att tappa styrfarten, dels att det inte längre fanns tillräckligt med pengar för att lappa och laga det misslyckade projektet. Nu återstår bara att försöka avgöra var nedslagspunkten kommer att hamna. Kanske utanför Grekland, i Egeiska havet – där ett annat känt fuskbygge kraschlandade.

Att Schweiz nu betalar negativ ränta, dvs får betalt för att ta emot pengar i sina bankvalv, är ett tecken så gott som något på att nedslaget snabbt närmar sig.

(För övrigt försöker jag om möjligt undvika att boka in mig på Airbus-flighter…)

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , ,

Tysk dödslängtan

Merkel i Grekisk tidning.

Samtidigt, någonstans i Berlin, finslipas planerna för att få grekerna att betala skatt som  normala Nordeuropéer:

The German government says it wants to help Greece develop a modern tax administration and has started recruiting volunteers for Greek duty. More than 160 German tax officials with English language skills have signed up and about a dozen also speak Greek, a spokesman for the finance ministry said.

Det finns egentligen bara två möjliga analyser av denna nyhet. Antingen läser den tyska skattmasen inte tidningen, eller också drivs de 160 frivilliga av någon slags kollektiv dödslängtan…

Inressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN, SvD 1, 2, 3, E24, 2

Det är inte Tysklands fel att Europa krisar

Konstigt nog finns det fortfarande många som försöker passa in Europas skuldkris i en traditionell höger-vänsterskala. Aftonbladets ledarsida idag skriver att hade bara Socialdemokraterna vunnit det tyska riksdagsvalet 2009 – istället för Angela Merkels CDU – så hade Europa kunnat räddats från den annalkande finansiella härdsmältan. Det hårdnackade motståndet mot EU-obligationer och att låta den europeiska centralbanken, ECB, sätta igång sedelpressarna tillskrivs av någon anledning den tyska högern.

Tänk om det hade varit så enkelt. Den som studerar EU:s och finansmarknadernas historia finner dock inget som helst belägg för att vänsterregeringar agerat annorlunda än högern när det handlat om EU:s överstatlighet och kontroll av finansmarknaderna. Det hårdnackade tyska motståndet mot att ställa ECB under politkernas kontroll är djupt förankrat i alla politiska läger i Tyskland. Det var dessutom ett krav inför införandet av den gemensamma valutan för 10 år sedan att ECB inte skulle tillåtas att finansiera slarvande Euro-lånder med nytryckta sedlar – något som visserligen kan hjälpa för stunden, men som riskerar skjuta fart på inflationen och därmed dra med Tyskland ner bland resten av Eurozonens problemländer. Samma sak med de så kallade Euroobligationerna som EU-byråkraterna nu i panik vill införa för att smeta ut de krisande ländernas skulder över alla Eurozonens medlemmar. För de tyska väljarna – vänster eller höger – innebär det i princip att de blir ytterst betalningsansvariga – eftersom alla andra länder i princip är bankrutta.

Sedan 20 år tillbaka har Tyskland haft ett eget land – gamla DDR – att betala för. 1990 tog Förbundsrepubliken Tyskland över betalningsansvaret för det bankrutta Östtyskland, med 17 miljoner invånare (nära dubbelt så stort som Grekland). År efter år har de västra välmående delarna av Förbundsrepubliken tvingats pumpa in biljoner till det gamla öst. Och inget annat land har lyft en finger för att hjälpa till med detta gigantiska regionalpolitiska – och demokratiska – arbete.

Ändå utmålas samma Tyskland, som sparat och gnetat sig fram till platsen som hela Europas tillväxtmotor, nu som egoistiskt och ogint – bara för att man inte vill kasta ännu fler bra Euro efter dåliga ner i det gigantiska svarta hål som kallas Eurozonen.

Framför allt har de finans- och skuldkriser som sliter sönder världsekonomin just nu  ingenting som helst med höger eller vänster att göra. I verkligheten är det en politisk klass som tillåtit en finansiell oligarki att kapa åt sig problemformuleringsinitiativet och tillåtits härja fritt i snart 30 år.

Och mitt i denna kris lägger banklobbyn mer pengar än nånsin på att påverka politiker – Barack Obamas största bidragsgivare är inte oväntat storbankerna på Wall Street, och gamla ”partners” i Goldman Sachs har numera tagit makten i både ECB och Grekland. Dessa har rekryterats både från vänster och höger.

Och vi ska kanske inte glömma att det var en socialdemokratisk regering, med finansminister Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink – den senare numera anställd av Goldman Sachs – som var drivande i avregleringen av den svenska finansbranschen i mitten av 80-talet, den så kallade Novemberrevolutionen. Beslutet att släppa bankernas utlåning fri ledde till en gigantisk fastighetsbubbla med åtföljande finanskrasch och massarbetslöshet i början av 90-talet.

Samtidigt har vi hittat det hårdaste motståndet mot ett överstatligt Europa hos den yttersta högern – här såväl som i Frankrike och Tyskland.

Själv hoppas jag innerligt att Angela Merkel inte ger efter. Ett försvagat Tyskland med galopperande inflation och ökat skuldsättning är inte vad Europa behöver just nu. Vad som däremot behövs är krafttag mot de stora banker som orsakat krisen, och som under alla år kunnat räkna med att stater kommer till deras räddning, i sann socialistisk anda.

Så länge vi försöker förklara Europas och demokratins kris ur en förlegad höger-vänsterskala, kommer vi aldrig att hitta en lösning. Och Europa sjunker djupare ner i avgrunden.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , ,

Har demokratin en chans i Grekland?

Greklands premiärminister Giorgos Papandreou har gjort sig till Europas mest hatade man efter att ha utlyst en folkomröstning om det senaste så kallade räddningspaketet från EU. Politiker, centralbankschefer och bankirer i full panic mode undrar vad i h-e han egentligen sysslar med – vad är det för sätt att skjuta det mödosamt frammanglade krispaketet från förra veckan i sank och spä på oron på finansmarknaderna?

Svaret är  – demokrati.

Vad Papandreou gjort, långt om länge, är vad de flesta folkvalda med lite ryggrad borde ha gjort. Det vill säga – låta väljarna bestämma över vilken politik som ska föras, istället för att låta centralbankschefer och hedgefondförvaltare i Frankfurt och på Wall Street diktera demokratins villkor.

Vi ska alla ha klart för oss att det är samma finansiella terrorister som varit djupt delaktiga i att skapa det gigantiska grekiska budgetunderskottet som kräver att Europas – och särskilt Greklands – skattebetalare nu ska ta ansvar för deras usla affärer.

Ta bara storbanken Goldman Sachs, som anlitades som rådgivare inför Greklands Eurointräde och hjälpte till att dölja landers redan då gigantiska underskott. Idag när notan för bluffen måste betalas, är det dock ingen som skickar kravbrev till Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein, som istället drog in 85 miljoner i lön och bonus förra året.

Och nästan exakt samma sak som nu händer i Grekland spelades upp för bara tre år sedan, hösten 2008, då Lehman Brothers gick i konkurs. Då krävde, och fick, Amerikas storbanker 700 miljarder i hjälp av de amerikanska skattebetalarna för att överleva den kris de själva ställt till med genom att förgifta marknaden med värdelösa subprime-derivat.

Utan att fråga allmänheten om det vettiga i denna tidernas dyraste finansiella räddningsaktion – till exempel genom en folkomröstning – pumpade George W. Bush och hans efterföljare Barack Obama in oräkneliga miljarder i storbankerna, som hotade med ekonomisk härdsmälta om de tilläts falla. Idag är de större och mäktigare än nånsin tidigare, och styr själva vilka lagar som fattas i Washington. Vad hade hänt om väljarna  fått ta ställning till om Wall Streets finansiella oligopol skulle bevaras?

Tre år senare kör Europas banker med exakt samma manus – budskapet om att ”samhällelig kollaps” väntar om inte bankerna räddas upprepas gång på gång. De finansiella institutionerna måste gå skadeslösa ur krisen, även om det sker till priset av att hela Europa kastas ner i ett svart hål av recession, arbetslöshet och fattigdom (dvs en äkta kollaps).

I det här sammanhanget är det värt att uppmärksamma vad Greklands befolkning egentligen ska rösta om – alltså det som Papandreou får så mycket kritik för.

Att bli räddade av EU innebär nämligen inte, som många kanske tror, att Grekland får en enda eurocent i hjälp. Allt ekonomiskt stöd går istället rakt in till de stora europeiska bankerna som lånat ut pengarna från början – på får man anta marknadsmässiga villkor. För Grekland väntar istället fattigdom, tvångsförsäljning av statlig egendom till vrakpriser, slaktade pensioner, skyhög arbetslöshet och fallande inkomster – och möjligen militärkupp – i spåren av räddningspaketet.

Grekerna själva har därför inget att förlora på ett nej.  För alternativet till att fortsätta försöka svälta sig i form, är förstås att kasta loss från Euron, återinföra drachman och ställa in betalningarna på statsskulden. Det skulle skapa kaos på kort sikt, men sett över längre period är det sannolikt det enda vettiga alternativet. Utan de hårda nedskärningar som EU och IMF kräver i utbyte för sin ”hjälp”, är det fullt möjligt att den grekiska ekonomin har betydligt bättre förutsättningar för att växa och fler greker kan få jobb.

Problemet är att en argentinsk lösning skulle visa vägen för fler europeiska länder och skulle kunna bli slutet för både Euron och EU-projektet. Demokratin måste alltså stoppas till varje pris – om unionen och den gemensamma valutan ska överleva.

Intressanta tider stundar.

(Teckningen ovan är hämtad från Washington Times.)

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, E24 1, 2, 3

Andra bloggare om , , ,

Londons verkliga plundrare har kontor i City


Kanske är det som professor Zygmunt Bauman skriver i SvD, att upploppen i England drivs av människor som hamnat utanför prylsamhället – det vill säga misslyckade konsumenter. Eller också kan man gå ett steg längre, och uttrycka sig som den frispråkige finansanalytikern Max Keiser i inslaget ovan – att plundrarna i London bara härmar beteendet hos den finansiella kleptokratin, som använder det han så frankt kallar financial weapons of mass destruction för att driva hela länder till ruinens brant – av den enkla anledningen att de kan tjäna pengar på det. Dessa finansiella plundrare och terrorister håller till i lyxiga kontor på Wall Street och i London City, och det nya i Finanskrisen 2.0 är att de inte längre nöjer sig med att att försöka knäcka banker och företag – nu ger de sig också på hela länder. Beväpnade med helt nya finansiella instrument och blixtsnabba datorer – och benäget bistånd från ratinginstituten – kan de slå sönder hela ekonomier och tjäna miljarder genom att positionera sig på nedsidan som det heter på finansspråk. Hittills har dock inte David Cameron, som vill stänga mobilnät och censurera sociala medier, sagt något om att ställa de verkliga plundrarna inför rätta; de vars härjningar kostar samhället tusenfalt mycket mer än kravallerna i England.

Utan att på något sätt försvara (den konsumtionssvultna?) pöbeln i London, är det förstås så att samhällen där människor får se sina pensionstillgångar raderas ut – av Wall Street- och Cityterrorismen – där tidigare basal samhällsservice som tillgång till el, vatten och omsorg privatiseras och blir mångdubbelt dyrare, där skatter och pålagor gjort att de flesta industrijobben flyttat till Kina,  där den politiska makten emigrerat till Bryssel och stiftar lagar på säkert avstånd från dem som drabbas och där misslyckade chefer i både privat och offentlig verksamhet kommer undan med guldkantade fallskärmar. Sådana samhällen kommer förr eller senare till en punkt där den frustrerade konsumtionsklassen har fått nog.

Lägg till detta det faktum att samma konsumenter – alltså de som känner ett utanförskap för att de inte har råd att köpa en ny platt-TV – samtidigt förväntas betala notan för att rädda kleptokratin, det vill säga de banker som är själva orsaken till att det går åt skogen. I ljuset av detta är det förvånande att inte fler ger sig ut på plundringståg.

Fast det kommer nog.

Intressant?

Aftonbladet, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Andra bloggar om , , , ,
(För övrigt känns det en aning ovant som gammal liberal att finna sig ha samma åsikt som ett antal bloggar ute på vänsterkanten. Men det är en annan tid nu, en ny klasskamp – mellan den finansiella klassen, kleptokratin, och… ja alla oss andra.)

Aldrig har en statsbankrutt varit roligare

Mannen i mitten ryktas vara president nånstans.

Tre leende äldre herrar pustar ut efter ännu en lyckad räddningsinsats för att få Grekland på rätt köl panikinsats för att rädda det havererade EMU-samarbetet. Till vänster premiärministern för det bankrutta Grekland, Giorgos Papandreou, till höger EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och i mitten en belgare som heter van Rompuy och kallar sig president – fast ingen av oss nånsin har röstat på honom. Alla tre kommer från länder som är vana vid att befinna sig i ständigt kristillstånd.

Men denna gång är det minsann sista gången, enligt herrarna. Alltså sista, sista gången som EU och IMF kommer att skyffla ner miljarder i det svarta hål som emellanåt kallas Greklands statsbudget. Skillnaden denna gång är att även bankerna mer eller mindre frivilligt tvingats vara med i ”räddningsinsatsen”: c:a 50 miljarder Euro ska den privata banksektorn ställa upp med enligt de leende herrarna. Och det är ju gentilt gjort, med tanke på att det är storbankerna som ställt till med det kaos som Grekland och Europa befinner sig i. Så sent som 2002 hjälpte amerikanska Goldman Sachs – banken som haft sina fingrar med i de flesta moderna kreditbubblor  – den grekiska staten att bluffa sig in i EMU-samarbetet, genom att via fiffiga finansiella konstruktioner kunde gömma undan stora delar av den grekiska statsskulden. Om de rätta siffrorna kommit ut hade aldrig Grekland släppts in i EMU från första början – och sannolikt inte heller flertalet av de övriga PIIGS-länderna.

Ett par år senare, när Lehman Brothers kraschade, finanskrisen var ett faktum och den nytillträda Obama-administrationen rullade ut det gigantiska ”räddningspaketet” för den amerikanska finansmarknaden, stod Goldman Sachs långt fram i kön. Som tack för sina framgångsrika insatser för att ta fram helt nya finansiella instrument – t ex ”bostadsobligationer” som visade sig vara omförpackade subprimelån – tilldelades banken miljarder dollar i bankstöd. Idag är banken större och mäktigare än någonsin, och är säkerligen i full färd med att ta fram nya produkter för att kapitalisera på de stora europeiska och amerikanska kriserna.

Vad gäller de europeiska bankerna, de som nu är med i det sista ”räddningspaketet” till Grekland, så har de gjort lysande affärer så här långt. I takt med att Greklands kreditvärdering rasat har de kunnat ta ut allt högre räntor för att låna ut pengar till det krisande landet. Den grekiska krisen har alltså hittills inneburit gigantiska vinster för tyska och franska storbanker. Och pengarna som de pytsar in nu, måhända lite billigare än tidigare, går ju ändå till att betala räntan på lån i de egna bankerna…

Och skulle Grekland ställa in betalningarna på delar av eller hela skulden, så vet bankerna sedan tidigare att de alltid kommer att räddas – oavsett hur usla affärer de gjort eller om de själva är skuld till krisen. Och Europas skattebetalare får ännu en gång stå för notan. Vinsterna privatiseras, förlusterna görs kollektiva.

OMG, The Event!

Statsbankrutt förresten – så sent som för några veckor sedan varnade kreditvärderingsinstituten för att alla typer av förändring och/eller förlängning av den grekiska statens lån skulle betraktas som ett ”credit event” – alltså en betalningsinställelse. Så rent formellt befinner sig alltså Grekland nu i statsfinansiell konkurs. Att börserna stiger idag är förstås inte för att krisen är över, utan för att uppgörelsen som de Tres Amigos knåpat ihop gör att storbankerna kan skratta hela världen till… banken.

Men nu var det som sagt sista, sista, SISTA gången som den dynamiska trion beger sig ut för att rädda krisande europeiska ekonomier. Nu kommer Euron att repa sig och Grekland, Portugal, Irland, Italien, Spanien och Belgien kommer att blomstra under det upplysta ledarskapet från Herman von Rompuy och hans kolleger. Eller hur?

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD, 2, Aftonbladet, Expressen, 2, GP, 2


Andra bloggare om , , ,

Vår stora feta grekiska kris

Den grekiska ekonomin är i fritt fall och utan stentuffa besparingar så lär det enligt uppgift (för vilken gång i ordningen)  nu framförhandlade stödpaketet i bästa fall fungera som ett gigantiskt SMS-lån som skjuter fram betalningsinställelsen ytterligare ett par månader eller kanske år.

En som talar uppfriskande klarspråk om det grekiska totalhaveriet är ekonomen Anders Åslund, som i DN idag skriver att krisen kan utvecklas till en europeisk bankkollaps, om inte åtgärder sätts in omgående. Och eftersom EU gör det som EU är bäst på – dvs ingenting – så vill det till att Grekland ställs under IMF:s förmyndarskap och 30-70 procent av lånen skrivs av. Detta om det ska finnas någon som helst chans att undvika en statsfinansiell kollaps både i Grekland och i det europeiska banksystemet. Så illa är det – men tro inte att EU klarar att genomföra något sådant på egen hand.

Dessutom är det som Åslund påpekar, inte särskilt synd om Grekland. Litauen genomförde så sent som förra året en sparchock som minskade landets offentliga utgifter med 8,5 procent – och detta i ett land som inte är i närheten av det sociala skyddsnät som grekerna åtnjutit med hjälp av lånade pengar. Men där Litauen bet ihop och sparade sig ur krisen, måhända lite för snabbt, och nu uppfyller de konvergenskrav som krävs för att delta i EMU-samarbetet – något som det i och för sig inte lär vara nåt större tryck på just nu – demonstreras och gnälls det högljutt i Aten. För att lönerna ska frysas under tre år. För att man blir av med den 13 och 14:e månadslönen, och för att pensionsåldern ska höjas från i snitt 53 år (!) till 67 – dvs samma som i Sverige. Dessutom klassar Grekland 580 yrken som farliga – däribland radiopratare och hårfrisörer (!) – och anställda inom dessa kan gå i pension med 80 procent av lönen redan vid 50 års ålder om de är kvinnor, 55 om de är män. Och den lägsta pension man [som statstjänsteman] kan få är motsvarande 19.000 kr i månaden, oavsett hur länge man jobbat.*

Det är nog ingen särskilt vågad gissning att denna stora frikostighet i social välfärd för lånade pengar, har lagt sig som en våt filt över samhälle och näringsliv. Det skulle vara intressant att se jämföra nyföretagandet i Grekland med Sverige – vilka är ungefär jämnstora räknat i antal invånare. Och hur många grekiska bilföretag, lastbilstillverkare, Spotifytjänster eller mobiltelefon hör man talas om?

Det grekiska dramat är också en påminnelse om vad som kan hända när politiker gör allt för att vinna val: till exempel att lova mer i bidrag, högre a-kassa och sjukersättning och lägre skatter för diverse högljudda väljargrupper. Fem månader före det svenska valet laddar såväl Alliansen som de Rödgröna upp med valfläsk i bästa Greklandsklass. (Jag är långtifrån insatt i grekisk inrikespolitik, men det faktum att nuvarande premiärministern Papandreous far och farfar också varit grekiska premiärministrar säger möjligen en del.)

En punkt där jag dock tycker Åslund gör det lite enkelt för sig är när han skriver att Tyskland bröt mot Maastrichtavtalet 2003, dvs regeln att ett EMU-land inte skulle tillåtas ha ett högre budgetunderskott än tre procent av BNP. Detta undantag skulle alltså ha inneburit grönt ljus för alla andra Euroländer att fuska bäst de ville utan påföljd.

Vad man ska ha i åtanke är att Tyskland precis hade tagit över ett helt land – nästan dubbelt så stort som Grekland – och införlivat det i den tyska ekonomin, något som krävde enorma investeringar i infrastruktur och arbetsmarknadsstöd. Men trots att det bara är 20 år sedan det bankrutta Östtyskland med sina 17 miljoner invånare blev en del av Förbundsrepubliken, beräknas Tysklands budgetunderskott i år landa på sisådär 4 procent – dvs en knapp tredjedel av Greklands. Det är Tyskland som håller hela Euro-samarbetet under armarna – frågan är hur länge.

Det jag skrev för ett par dagar sen, om att Grekland kanske borde sälja av några av sina öar, var förresten inte alls vare sig nytt eller unikt. Tyska politiker har tydligen redan föreslagit denna lösning på skuldkrisen.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

* Uppdatering: Uppgiften om minimipensioner gällde statstjänstemän, vilket rättats efter påpekande i kommentarerna. För den som vill veta mer om det grekiska pensionssystemet, som kostar mest i Europa som andel av BNP, finns här en rapport av Milos Nektarios, vid universitetet i Piréus. Reuters har fler detaljer om de frikostiga pensionsförmånerna, och uppgiften om att hårfrisörskor kan pensionera sig vid 50 är hämtad från en artikel i New York Times.

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: