And The Band Played On

Etikett: larmjournalistik

Larmindustrin går i spinn för eventuell havsnivåhöjning om 900 år

Antarktis is smälter i rasande fart kan vi idag läsa på SvD:s förstasida. Och jag blir bara trött. Artikeln är ännu en i raden av en formlig flod av journalistiska larm, baserade sig på potentiella följder av något som kanske kommer att inträffa, kanske så långt som tusen år in i framtiden, ifall dagens trend håller i sig. Denna speciella typ av hypotesjournalistik har utvecklats till något av en egen genre, framför allt när det gäller miljörapportering. Det verkar ständigt finnas någon ny forskningsrapport som baserar sig på simuleringar av vad som händer ”om” eller ”när” något inträffar, och i dessa fall ”kan” en dramatisk utveckling stå för dörren.

Vanligtvis är det dessutom enbart worst case-scenariot som uppmärksammas av medierna.

Vad gäller det Västantarktiska intäcket har forskarna varnat för kollaps ett antal gånger tidigare – men trots det dramatiska budskapet handlar detta alltså om en process som går ohyggligt långsamt. Och forskarna bakom den nya studien, “Marine Ice Sheet Collapse Potentially Under Way for the Thwaites Glacier Basin, West Antarctica.” under ledning av Ian Joughin vid Universitetet i Washington, kan förvisso bara spekulera i vad detta kan innebära på längre sikt. Andrew Revkin i New York Times, som läst rapporten och också pratat med forskarna, sammanfattar det bra (fetningarna är mina):

To translate a bit, that means sometime between 200 and 900 years from now the rate of ice loss from this glacier could reach a volume sufficient to raise sea levels about 4 inches (100 millimeters) a century. At that point, according to the paper, ice loss could pick up steam, with big losses over a period of decades.* But in a phone conversation, Joughin said the modeling was not reliable enough to say how much, how soon.

I den verkliga världen utanför datorsimulerade domedagsmodeller av hur skrämmande framtiden skulle kunna te sig, råder det exakt motsatta förhållandet till vad SvD skriver. Det har nämligen aldrig varit mer is i Antarktis än nu (eller rättare sagt, aldrig nånsin under den tid som vi kunnat mäta isutbredningen med satellit). Så här ser utvecklingen ut sedan 1979 i Antarktis:

antarctic-sea-ice-extent-for-day-128-from-1979-infilled

Samtidigt, i den hårt trängda mediebranschen, har det aldrig varit lättare att runda den journalistiska granskningen än nu för den ständigt expanderande och välfinansierade larmindustrin.

Vi tar och läser rubriken en gång till. Det är möjligt att den har en viss täckning i själva artikeln den länkar till. Däremot ingen som helst i källmaterialet som den bygger på. Om man inte med ”rasande takt” egentligen menar ”århundraden”.

antarktislarm

Intressant?

Fler om , ,

Riskerna med att bli megafon åt larmindustrin

Jag har varit inne på det flera gånger: Problemet med hur förment ideella organisationer som WWF och Naturskyddsföreningen upphöjs till vetenskaplig expertis. I denna roll låter medierna företrädare från dessa organisationer uttala sig som oberoende rådgivare i miljö-, energi- och klimatfrågor utan att se att de driver sina egna agendor – precis som alla påtryckargrupper. Framför allt Naturskyddsföreningen, en gammal folkrörelse som tidigare månade om den svenska naturen och rovfåglarna, har idag utvecklats till en slags larmindustri där skyddet av våra flora och fauna fått stå tillbaka för en närmast okritisk propaganda för att avskaffa kärnkraften och satsa ännu mer på förnybar energi.

Ett aktuellt exempel på hur fel det går när man tillmäter detta larmindustriella komplex en expertroll, är hur SvD okritiskt blev megafon för SNF:s ständigt återkommande larm om kemikalier i vår mat. Tidningen redovisade Naturskyddsföreningens rapport om att så mycket som 87 procent av frukten vi äter innehåller gifter från besprutning. Vad som inte framgick är att dessa kemikalier återfinns i så små mängder att de inte ens kommer i närheten av de gränsvärden som svenska och europeiska livsmedelsmyndigheter kräver. För att komma upp i halter som ens kan börja närma sig ett riskabelt intag av gifter skulle man behöva äta 400 kg vindruvor – varje dag.

Megafonjournalistiken förstärktes genom den chatt som SvD hade dagen efter avslöjandet, där redaktionen istället för att ta in en expert från exempelvis livsmedelsverket lät oroliga läsare ställa sina frågor till Johanna Sandahl, vice ordförande i Naturskyddsföreningen. Alltså avsändaren för larmrapporten om de giftiga druvorna.

Trots att larmet alltså som vanligt var gravt överdrivet, kommer det kvarstående budskapet som stannar kvar i människors medvetande bli att det är farligt att äta vanlig frukt. Den ursprungliga artikeln var den som delades och uppmärksammades mest – inte SvD:s uppföljande pudel dagen efter: Livsmedelsverket: Säkert att äta frukt, där hela larmet drogs tillbaka.

Det här är naturligtvis bingo för Naturskyddsföreningen, som medvetet driver kampanj för att vi ska gå över till ekologiskt jordbruk, utan någon besprutning alls. Något som inte bara skulle innebära att skördarna minskar dramatiskt, utan också att vi riskeras att drabbas av verkligt skadliga gifter i maten. För det finns ju en anledning till att frukten besprutas – nämligen att få bort de riktigt farliga grejerna som följer med frukten, som till exempel giftiga mögelsporer.

Det är naturligtvis vällovligt att program som Medierna i P1 granskar journalistiken Tyvärr missar granskarna  att rikta sökarljuset mot själva källan: Naturskyddsföreningen. För vad vi har här är inte en gräsrotsdriven ideell förening, finansierad av bidrag från naturälskare runt om i Sverige. SNF har istället utvecklats till ett offentligfinansierat kampanjorgan för svensk och europeisk jordbruks-, energi- och klimatpolitik, som till största delen betalas med bidrag från det offentliga. Främst kommer pengarna från SIDA, men bidrag strömmar även in från myndigheter som Kemikalieinspektionen och Energimyndigheten, något som bloggen Vargfakta uppmärksammade för en tid sedan. 2007 stod medlemsavgifterna för 83 procent av SNF:s omsättning, 2012 (den senaste årsredovisningen) utgjorde de 37 procent – resten kom från skatter och bidrag. Under de fem åren 2007-2012 bidrog skattebetalarna med 343 miljoner till Naturskyddsföreningens verksamhet.

343-miljoner-i-statliga-bidrag-till-naturskyddsföreningen

Andelen av statliga bidrag jämfört med medlemsavgifter till Naturskyddsföreningen 2007-2012. (Diagram från Vargfakta.)

Organisationer som är beroende av statliga pengar i denna utsträckning kan knappast anses som fristående och oberoende, utan riskerar att få rollen som strumpdockor, ”sock puppets”. Det vill säga politiskt eller ideologiskt styrda organisationer som används av de styrande för att skapa en förment folklig förankring för en viss typ av politik – som exempelvis storskalig utbyggnad av vindkraft, även i känsliga naturmiljöer som Gotland, där vindkraften slaktar rovfåglar i massor. (Detta är dock något som SNF hittills undvikit att larma om.)

De 85 miljoner som vi skattebetalare årligen finansierar Naturskyddsföreningen med , räcker dessutom till att att avlöna inte bara en utan två heltidsanställda talespersoner. Ordföranden Mikael Karlsson plockar ut 655.000 i årslön medan Svante Axelsson får 770.000. Det är förstås fjärran från några VD-löner, men för en ideell organisation sticker de ändå ut. (Som jämförelse tjänar en riksdagsman c:a 720.000 i årslön, eller strax under 60.000 i månaden.)

Naturskyddsföreningen borde granskas hårdare – istället för att sättas på piedestal. Det gäller även en lång rad  andra organisationer, som uppfattas som goda och därför inte ifrågasätts. För som det heter: vägen mot helvetet är kantad med goda föresatser.

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,

Det är fortfarande inget konstigt med vädret

Jag är verkligen ingen älskare av vinter. Uppvuxen som jag är på Västkusten minns jag en barndom dubbelvikt i vinden, hukande i det piskande regnet. Det brukade oftast vara så där från mitten av oktober fram till april.

Alltså ungefär samma väder som vi har idag, mer än 40 år senare. Och jag älskar det! Jag hatar att frysa, och jag njuter av mina långa promenader till jobbet på morgonen. Den milda, härliga vintern får gärna fortsätta för min del.

Men säg den glädje som varar. För numera är vädret så medialt och politiskt laddat, att det inte krävs mer än en mild decembermånad innan alla klimatets krösamajor och domedagsprofeter börjar yla. Som förre tv-meteorologen Pär Holmgren, som aldrig missar chansen att larma när det tycks vara lite för varmt, för kallt, för regnigt eller för blåsigt. Så här har hans prognoser sett ut de senaste åren:

Möjligen kan man tycka sig skönja ett visst element av kappvändande i ovanstående exempel, men Holmgren och hans larmkolleger är långt ifrån ensamma utan snarast del av en internationell trend. Efter polarchocken som drabbat USA – där det slagits hundratals nya köldrekord med minusgrader långt ner i Florida – finns det gott om ”experter” som har sin förklaring på det fenomen som kallas polar vortex. Och det är förstås – tada! – den globala uppvärmningen, i alla fall enligt en artikel i Time Magazine som skriver:

But not only does the cold spell not disprove climate change, it may well be that global warming could be making the occasional bout of extreme cold weather in the U.S. even more likely. Right now much of the U.S. is in the grip of a polar vortex, which is pretty much what it sounds like: a whirlwind of extremely cold, extremely dense air that forms near the poles.

Som Steven Goddard så påpassligt påpekar, citerade samma tidning ”experter” för exakt 40 år sedan – som förklarade dåtidens stränga kyla med att Jorden var på väg mot en istid:

Scientists have found other indications of global cooling. For one thing there has been a noticeable expansion of the great belt of dry, high-altitude polar winds —the so-called circumpolar vortex—that sweep from west to east around the top and bottom of the world.

I Antarktis, där ett stort antal forskare och journalister nyligen körde fast i havsisen i två veckor, skyllde ”experter” den ovanligt tjocka isen på klimatförändringarna. Att expeditionens fartyg kört fast i enorma mängder is, berodde på den stora avsmältningen, uppgavs det…

Så där håller det på, år ut och år in. Det spelar ingen roll om det är snökaos i Jerusalem, stormar i England, tyfoner i Filippinerna, mildväder i Göteborg, blixthalka i Norrland – i princip samtliga väderhändelser plockas snabbt upp av domedagsklubben och blir en integrerad del av den nya klimatreligionen. Trots att inget har hänt med vädret alls under de lite dryga 100 år vi kunnat mäta och registrera.

För den som orkar göra lite research på egen hand går det lätt att ta reda på det faktum att FN:s klimatpanel IPCC – tvärt om vad som rapporteras – avfärdar alla kopplingar mellan de blygsamma klimatförändringar vi hittills sett och det så kallade extremvädret. Dessutom har temperaturen globalt sett legat stilla i snart 17 år, så frågan är ju i så fall hur i hela friden den uteblivna värmen kan ställa till med allt det som Holmgren och hans kolleger larmar om?

I grunden misstänker jag att det närmast hysteriska tonläget som hörs varje gång det blir storm, regn eller vinter (nuförtiden räcker det med ”blixthalka” för att motivera krigsrubriker) är att vi helt enkelt har det för bekvämt. Vi lever i varma ombonade lägenheter och arbetar i luftkonditionerade kontor på tryggt avstånd från de naturliga elementen. ”Extremvädret” – som numera kan rubricera allt från styv kuling och uppåt – kommer hem till oss via tv och nätet. Dramatiska bilder av död och förstörelse kablas ut från världens alla hörn, och tillsammans ger det bilden av ett klimat i olag – något som förstärks av den journalistiska ryggmärgsreaktionen att dramatisera allt.

”Klimatet” blir ett hot som våra gamla reptilhjärnor antingen måste försvara sig mot eller fly ifrån.

Och ändå har det egentligen inte hänt något alls. Förr i tiden, innan tv, radio och internet fanns, dog det hundratusentals i tyfoner, miljoner blev hemlösa i skogsbränder och hela städer raserades av orkaner och översvämningar. Skillnaden var att vi inte fick reda på det direkt när det hände.

Vädret har faktiskt inte blivit vare sig bättre eller sämre de senaste 100 åren och det har  aldrig varit särskilt ovanligt med milda vintrar i vår del av världen.

Den tyska väderlekstjänsten gick nyligen ut med statistik som visade att den allmänna uppfattningen om att vita jular var vanligare förr bara är en myt. I Tyskland – vars norra delar har ungefär samma klimat som Sydsverige – har sannolikheten för att det ska bli en vit jul legat stadigt runt 40 procent under de senaste 100 åren. Det vill säga – sex jular av tio kommer statistiskt sett att vara snöfria. Vädertjänsten hittade också ursprunget till denna myt – på 1860-talet blev det populärt med julkort, som visade vinterlandskap med snö och tomtar, och därifrån har folk fått sin bild av hur jularna såg ut förr…

Så Pär Holmgren får ursäkta, men milda vintrar utan snö är faktiskt inte bevis för annalkande klimatkatastrof. Det är bara vanligt väder.

Själv ska jag njuta av de sista milda höstdagarna innan vintern slår till i helgen. Brr.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Polarpanik 2: smältkatastrofen i Arktis

norrthpole_july25

Chocken: Nordpolen är en sjö! Eller rättare sagt inte – bojen med kameran hade flutit iväg nästan 50 mil från Nordpolen när bilden togs. Men kolla aldrig en bra story.

För nån vecka sedan var det stor uppståndelse kring en bild som uppgavs visa Nordpolen som en sjö. Nu låg det ju inte riktigt till så i verkligheten: dels var den automatiska kameran inte ens i närheten av Nordpolen, utan 50 mil söderut (!), dels var det inte öppet hav som visades utan några decimeter smältvatten ovanpå isen. (Dagen efter visade samma kamera för övrigt att den grunda pölen frusit till is igen.)

Ovanstående är dock en bra illustration till det gamla talesättet ”kolla aldrig en bra story”. De flesta som arbetar med journalistik vet att det går att bevisa i princip vad som helst, bara man väljer rätt vinkel och hittar data som synes bekräfta tesen. (Alltså samma sak som alla armviftande meteorologer och klimathysteriker gör så fort det verkar hända något med isen i Arktis.) Problemet är det sällan blir särskilt mycket dramatik kvar om man tar med alla faktorer som talar emot.

För varje år vid den här tiden utbryter den stora polarpaniken. Varje sommar, då isen smälter precis som vanligt, kommer larmrapporterna om att Arktis är hotat och att Nordpolen är på väg att förlora all is som ett reslutat av våra utsläpp av växthusgaser. Iskartor med till synes dramatiskt nedåtgående kurvor används som bevis, och det pratas om att områden stora som Europeiska länder smälter bort. När det så dyker upp en bild som sägs visa Nordpolen som öppet vatten, kastas slutligen all källkritik överbord.

Det stora problemet med dessa larm är att de alla bygger på ett ganska snävt statistisk urval: de utgår från hur det såg ut 1979, när isutbredningen slog rekord efter en rad av mycket kalla vintrar på 70-talet. Den svåra kylan under dessa år på 70-talet fick forskarna att på fullt allvar larma om en annalkande istid.

seaice_ippcc_1975

Diagram över isutbredningen i Arktis, från IPCC:S första rapport (FAR) 1990.

Om vi istället – som bloggaren Steven Goddard gjort – tittar bakåt i tiden, till början av 1970-talet – före satellitmätningarnas tid – framstår de årliga förändringarna i istäcket inte som särskilt alarmerande. Som illustrationen ovan visar, var isutbredningen betydligt mindre så sent som 1975. (Kurvan kommer från IPCC:s första rapport från 1990, så det är svårt att avfärda den som påhitt.) Och en karta från National Geographic från 1971 visar på betydligt mindre is än idag.

arctic_1971_natgeo

National Geographics karta över Arkits 1971. Observera att Nordostpassagen här ligger helt öppen, långt före larmrapporterna om den smältande havsisen.

Det kan alltså vara så att satellitmätningarna av polarisen valt ett rekordår som baslinje – vilket innebär att fullt normala fluktuationer tolkas som en dramatisk minskning. Återigen – när det gäller statistik och journalistik kan man bevisa vad som helst, bara man väljer rätt vinkel (och data).

seaice_1980-2012

Iskurvan som vi är van att se den – en dramatisk nedgång från 1980 och fram till idag!

Till detta finns massor av rapporter om tillfällen då det förekommit öppet vatten vid Nordpolen, bland annat flera bilder från 50-talet då amerikanska atomubåtar dök upp i de isfria vattnen i Arktis. Och den så kallade Nordvästpassagen har varit öppen för fartygstrafik under flera perioder under 1900-talet. Nordostpassagen har använts av rysk sjöfart under långa perioder både före och efter Andra världskriget. (På Nat Geos karta ovan ligger som synes hela denna led öppen och isfri.)

Just i år är det däremot kallare än på mycket länge, vilket temperaturmätningarna från danska vädertjänsten DMI tydligt visar. Normalt sett brukar Arktis norr om den 80:e breddgraden ha 90 dagar med temperaturer på plussidan under sommaren, men i år har det varit färre än hälften så många. Och än så länge ligger isutbredningen på nivåer som är långt över fjolårets.

icecover_current

Isutbredningen i Arkits, från danska vädertjänsten DMI. Så här långt täcker havsisen ett 30 procent större område än i fjol.

Detta kan förstås ändras snabbt, precis som i fjol när en kraftig storm bröt upp isen och förde den söderut genom Berings sund. Eller också har Arktis gått in i en nedkylningsfas, och det ska bli mycket intressant att se facit för årets isutbredning som brukar ha sitt minimum i mitten av september. Just nu är isutbredningen hela 30 procent större än i fjol (då DN skrev om att allt var värre än någon vågat tro).

Men som sagt, någon överhängande orsak till klimatångest för vad som händer vid Nordpolen finns knappast just för tillfället. Det är precis som det brukar vara där uppe: kallt, blåsigt och extremt ogästvänligt. Inte precis ett ställe där man vill fastna fastna i en roddbåt.

Och att sex miljoner kvadratkilometer is ska hinna smälta innan sommaren 2013 är slut, som bland andra BBC rapporterade så sent som 2007, ter sig idag som en rejäl högoddsare.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Sommar, sol och polarpanik

icecover_current

Den svarta kurvan representerar årets istäcke, som för närvarande täcker dryga 5,5 miljoner kvadratkilometer. Alltså en bra bit kvar till ett isfritt Arktis…

Precis som vanligt smälter stora delar av havsisen bort i Arktis nu under sommarhalvåret – ibland mer, ibland lite mindre. Och vad som är ”normalt” mycket is i Arktis är det garanterat ingen som vet eftersom mätningarna, som sker via satellit, bara pågått sedan 1979. Om det var mer eller mindre is på 50-talet, på 30-talet, i början av 1900-talet eller ännu längre tillbaka i tiden, är det ingen klimatforskare som vet, oavsett vad det står på hens visitkort.

I år verkar dock sommarisen ligga kvar över en betydligt större yta än på många år; se kurvan ovan från danska vädertjänsten DMI. Återhämtningen är särskilt anmärkningsvärd med tanke på fjolårets bottenrekord då en kraftig storm pressade ut stora delar av det arktiska istäcket genom Berings sund (där isen ställde till problem för sjöfarten långt in på försommaren).

Fast sådana små detaljer hindrar inte den ändlösa produktionen av larmrapporter om den arktiska isens snara frånfälle, med alla de katastrofer – verkliga eller uppdiktade – som kan tänkas följa i kölvattnet av de krympande isbergen. Nu senast är det hotet om en ”metanbomb” i de arktiska havsdjupen som körts i repris av såväl svenska som utländska medier de senaste dagarna. Hotet, som är långt ifrån nytt, bygger på att det finns gigantiska mängder frusen metangas under botten av den arktiska bassängen, metangas som riskerar att frigöras i takt med att istäcket smälter bort och solstrålningen värmer upp havsvattnet.

Och om det händer, kan följdskadorna bli gigantiska, motsvarande 60 triljoner dollar, eller 390 biljoner kronor (390.000 miljarder), vilket forskare nu påstår sig ha räknat ut. (Det är massor av pengar det där, och man får förstå att inte alla journalister klarar att skilja på en svensk och en amerikansk biljon.)

Problemet med denna typ av junk science forskning är att den sällan eller aldrig bygger på nya rön eller verkliga observationer. Istället recyclas gamla katastrofhot, ovanpå vilka nya datormodelleringar körs – och vips har man fått fram en ny fräsch larmrapport som världens nyhetsbyråer beredvilligt sprider utan att ställa frågor. För just i fallet med miljö och klimat gäller som vi vet inte den journalistiska principen att kolla källor och ifrågasätta fakta – istället vidarebefordras alla hot med närmast gammelreligiös underkastelse.

Om man bemödar sig med att googla lite, framkommer det dock snabbt att just hotet om metanbomben är kraftigt överdrivet, eller på gränsen till rena fantasier. En studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature för bara någon vecka sedan, avfärdade nämligen farhågorna om ett hotande metanläckage från Arktis som obefintligt; med nuvarande uppvärmningstakt dröjer det tusentals år innan metanutsläppen över huvud taget märks.

Dessutom grundar sig kostnaderna för skadeverkningarna till följd av detta icke-existerande metanbombshot på den mångfaldigt sågade Sternrapporten från 2006, en rapport (som inte heller den genomgått peer review). Bland annat räknar Stern endast med ett scenario för att beräkna kostnaderna som kommer som en följd av den globala uppvärmningen, nämligen den att världens BNP sjunker i en takt av fem procent, år efter år, som ett resultat av klimatrelaterade skador.

Att extrapolera sådana siffror baserade på världens samlade BNP under 10 eller 20 år och kalla det för forskning är ganska… djärvt. Några observationer som kan bekräfta beräkningarna finns förstås inte.

Men det är intressant att notera att larmet kommer precis nu, några veckor före  presentationen av IPCC:s femte rapport, vars sammanfattning för politiker (Summary for policymakers) ska läggas fram i Stockholm i september. Och precis som inför klimatmötet i Doha i december förra året, gäller det att skruva upp hysterin lite extra inför releasen. Inför Doha var det Världsbankens rapport 4 Degrees – Turn down the Heat som valsade runt i världens medier (även den byggd på gammal skåpmat, med lite nya datormodelleringar för extra skrämsel).

Intressant är också att studera vilka organisationer och individer som ligger bakom alla dessa katastoflarm. Man märker snart att det är en ganska liten grupp som påfallande ofta framträder i dessa sammanhang – däribland en känd svensk miljölobbyist, tillika regeringens rådgivare i klimatfrågor. Det handlar alltså om Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Center och tidigare ordförande för SEI, två organisationer som suger upp stora delar av de statliga pengar som satsas på forskning kring klimat och det fluffiga område som kallas ”hållbarhet”.

Världsbankens rapport sammanställdes till exempel av tyska Potsdaminstitutet för klimatforskning (PIK), där Johan Rockström även sitter som rådgivare. I samband med att rapporten presenterades kommenterades den flitigt – av Johan Rockström – i press och tv. Rapporten har även används som faktaunderlag i de rekommendationer som regeringens Framtidskommission (där Johan Rockström sitter med) lade fram i våras.

När det gäller metanbomben i Arktis verkar Rockström inte varit direkt inblandad – men lite research ger ändå vid handen att rapportens huvudförfattare, miljöprofessorn Gail Whiteman, är nära knuten till organisationen World Business Council for Sustainable development (WBCSD) som i fjol presenterade ett samarbete med just Rockströms Stockholm Resilience Centre. Whiteman och Rockström skrev också nyligen en gemensam debattartikel i The Guardian om samarbetet.

All your base are belong to Johan Rockström…

Samtidigt, i den riktiga världen, svischade en asteroid av en fotbollsplans storlek precis förbi Jorden på mycket nära håll. Den upptäcktes inte förrän i sista stund, sannolikt för att amerikanska NASA numera lagt ner det mesta av sin rymdverksamhet, för att istället koncentrera sig på hotet från koldioxiden.

Hade asteroiden träffat oss, hade 390.000 miljarder förmodligen framstått som en struntsumma i sammanhanget.

Intressant?

Läs mer hos Norah4you, Vetenskapsbloggen

Andra bloggar om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: