Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Lena Ek

Den gröna omställningen har försatt Europa i katastrofläge

Financial Times uppmärksammade i helgen den havererade europeiska energimarknaden, som nu på allvar hotar jobben i EU-länderna. Detta är något som till och med EU-höjdarna med Jose Manuel Barroso i spetsen nu tvingas erkänna. Europeiska industrier betalar upp till fyra gånger mer för sin energi än konkurrenter i till exempel Ryssland och USA, något som hotar att driva iväg både företag och jobb  ifrån kontinenten.

Ansvaret för detta haveri vilar tungt på EU självt, och på unionens olika kostsamma och samtidigt verkningslösa planekonomiska fiaskon för att minska koldioxidutsläppen. Bindande resolutioner om att minska utsläppen 20 procent fram till 2020, och att 20 procent av energin ska komma från förnybara källor, har fått till effekt att Europa dignar under kostnaderna för den gröna omställningen. Dessutom hotas själva elnätet, framför allt i Tyskland, av blackouter som ett resultat av en okontrollerad utbyggnad av intermittenta energislag som sol och vind.

Fram till nu har den tyska industrin skyddats mot de skyhöga priserna (elkonsumenterna har fått ta hela smällen vilket inneburit att c:a 80.000 tyskar hamat i energifattigdom) men eftersom detta undantag strider mot EU:s regler, kommer även den tyska industrin att drabbas fullt ut av kostnaden för den så kallade ”energiewende”. Företrädare för EU:s näringsliv har länge varnat för en utveckling där arbetstillfällen exporteras utomlands – framför allt till USA och Asien där energikostnaderna är en bråkdel av de Europeiska.

En av dem som uttalar sig i Financial Times är Lakshmi Mittal, ordförande och vd för ståltillverkaren ArcelorMittal. “Om vi betalade samma energipriser som i USA vid våra fabriker i EU, hade våra kostnader minskat med en miljard dollar om året” [7 miljarder kr], säger han.

Sju miljarder i minskade kostnader – hur många jobb motsvarar det tro?

Och Paolo Scaroni, vd för italienska olje- och gasbolaget Eni, sade i ett tal i helgen att de låga amerikanska energipriserna skapat ”massiva konkurensfördelar”, något som driver investeringar och företag till USA i en allt snabbare takt. ”Detta är ett verkligt katastrofläge för Europa”, enligt Scaroni.

Även om dessa röster sannolikt avfärdas som ”särintressen”, är det tydligt att USA:s satsning på utvinning av skiffergas – och därmed fallande energipriser – har slagit ner som en bomb i Bryssel. Från att ha varit övertygade om att ständigt stigande priser på fossila bränslen förr eller senare skulle de kostsamma satsningarna på sol- och vindenergi att bli lönsamma, har verkligheten slagit undan benen för de storstilade planerna. Kvar står EU med en havererad energimarknad, där företagen flyr och medborgarna tvingas lägga allt större del av den disponibla inkomsten på att betala för el och uppvärmning. Knappast ett bra utgångsläge för en union i kris, med ett gigantiskt skuldberg och där nya jobb behövs mer än nånsin.

I en rapport från EU-kommissionen, som Financial Times citerar, konstateras det att de priser som företag i Europa betalar för naturgas är 3-4 gånger högre än jämförbara industrier i USA och Ryssland. Rapporten släpps lagom till till morgondagens möte i EU-kommissionen, som ska ta ställning till nya miljömål för unionens energiproduktion fram till 2030.

Och just nu ser det mörkt ut för nya bindande avtal på energiområdet, EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso har mer eller mindre öppet deklarerat att kommissionen inte vill se några bindande avtal efter 2020 vare sig vad gäller andel förnybar energi eller krav på energieffektivisering. Dessutom flaggar Barroso för att de frikostiga subventionerna till den förnybara energin kommer att avvecklas efter 2020.

Därigenom ligger vägen öppen för en storskalig satsning på ”fracking”, alltså utvinning av skiffergas, även i Europa.

Samtidigt, hemma i Sverige, förbigås denna helomvändning i EU:s energipolitik med största möjliga tystnad. Vid partiledardebatten i Riksdagen i förra veckan nämndes energipolitik inte med ett ord – förutom av Åsa Romson (MP) som vill se en snabb nedläggning av halva Sveriges elproduktion till förmån för ”förnybara” lösningar. Alltså samma recept som drivit Europa till konkursens rand.

Och i SvD skyller de offentligfinansierade och välavlönade domedagsprofeterna Johan Rockström och Anders Wijkman på Sveriges miljöminister – som har utsetts att leda morgondagens förhandlingar i Bryssel tillsammans med Anna-Karin Hatt – för att inte kraftfullt nog visa vägen och gå före. Oavsett vad man tycker om denna centerduo, kommer de att ha svårt att få gehör för ståndpunkten att vad vi behöver är ännu mer av den misslyckade planhushållning på energiområdet som vi levt med de senaste 20 åren.

Dessa två debattörer verkar dock för länge sedan förlorat kontakten med fast mark. En misstanke som förstärks av den senaste debattartikeln i SvD, där Rockström och ett andra frälsta på fullt allvar hävdar att det  går att ersätta all energiproduktion i Sverige med förnybart – bara man vågar tro på det.

Att en tänkande människa på fullt allvar tycker att vi kan skrota vår basproduktion av el och ersätta den med vindsnurror (som står stilla fyra av fem dagar) och solpaneler – i ett land där stora delar befinner sig i mörker en tredjedel av året då energibehovet är som störst – är faktiskt obegripligt.

Om EU beslutar om att rulla tillbaka delar av den jobbdödande energipolitik som Bryssel hittills drivit, är det  värt att fira. Det tragiska är bara att vi inte hade behövt hamna i det energipolitiska undantagstillstånd som råder – om vi bara låtit bli att lyssna på allsköns självutnämnda experter och domedagsprofeter.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Låga elpriser hotar vindlobbyn, så vi måste förbjuda vattenkraft

strommadamm

Strömma kraftstation i Dagsås öster om Varberg. En av de första vattenkraftverken i Sverige, anläggningen stod kvar redan 1914. Här produceras fortfarande ren el, kapaciteten är 140 MWh. Frågan är dock hur länge – den hundra år gamla fördämningen är också populär bland sportfiskare…

Bekvämt under radarn smögs ett delbetänkande från en ny utredning, beställd av Miljödepartementet, ut i dagarna. Den skjuter in sig på det gigantiska problemet med att majoriteten av Sveriges vattenkraftverk, som genererar ungefär hälften av vår el, inte har tillståndsprövats enligt miljöbalken. Det beror på att de flesta vattenkraftverk byggdes i en tid då det inte fanns någon miljöbalk, ingen Lena Ek och inga horder med bidragsdiande byråkrater med storslagna ambitioner att göra världen lite mer ”hållbar”.

Detta gigantiska problem kan likställas med det faktum att den nuvarande Slussen, byggd i mitten på 30-talet, inte är godkänd enligt dagens miljölagstiftning och stadsplan, i likhet med stora delar av bebyggelsen Stockholms innerstad som aldrig fått bygglov med nuvarande regler. Ingen förväntar sig dock att Per Ankersjö och Centern i Stockholm på allvar skulle förbjuda Vasastan i en sentida miljöprövning, men det är precis detta som Sveriges vattenkraftverk nu står inför.

Bloggen Miljöfara har skrivit bra om vad som står på spel – till exempel att Länsstyrelserna ska får möjlighet att förbjuda redan befintlig vattenkraft, och dessutom tidsbegränsa tillstånden, ooch att Sportfiskarna får ett avgörande inflytande på Sveriges framtida energiproduktion. Om ett par vandringsleder för lax anses hotade i Norrland, kan det alltså innebära stoppad kraftproduktion och kraftigt höjda priser för elkonsumeter och industri.

Jag vill absolut inte framstå som en konspirationsteoretiker, men nånstans kan jag inte bli fri från en gnagande oro för att hela utredningsdirektivet kommer av att vattenkraften helt enkelt är för billig. De så kallade förnybara energikällorna, främst vindkraft, kräver ett elpris som är 8-10 gånger högre än vad våra halvsekelgamla vattenkraftanläggningar kan producera samma el för – utan några subventioner alls. Denna osunda priskonkurrens har gjort att vindkraftslobbyn gjort sitt bästa för att utmåla vattenkraft som miljöförstörande, något som naturligtvis är rent svammel.

Men det ser alltså ut som om Lena Ek, som brukligt djupt okunnig om allt det som hennes departement borde syssla med, har fått vindkraftslobbyns öra. Så för att rädda den olönsamma, ineffektiva elproduktion som kräver hundratals miljarder i skattesubventioner, ska vi i största möjliga mån försvåra och fördyra billig, miljövänlig och koldioxidfri el.

Det bisarra i sammanhanget är att det finns ungefär 7 GWh outnyttjad elproduktion i befintliga småskaliga vattenkraftverk (ungefär samma kapacitet som dagens vindkraft), anläggningar som redan är byggda, där fördämningar finns och el kan produceras – men stoppas av miljöskäl. Istället smäller vi upp gigantiska vindkraftsparker i känsliga fjällmiljöer – vindsnurror som slaktar kungsörnar i massor och som aldrig kommer att bli lönsamma och kräver årliga mångmiljonsubventioner av hårt prövade skattebetalare.

Utredaren ser dock främst det positiva i att satsa på sportfiske, istället för elproduktion (lånat från Miljöfara):

”Andra positiva samhällsekonomiska konsekvenser av nya fiskvandringsvägar är möjligheter till ökat friluftsliv och ökad fisketurism. Fritidsfiske utövas av cirka en miljon svenskar varje år och fritidsbaserad verksamhet är en näringsgren som växer” (Sid 355).

Välkommen till Absurdistan. Och kom ihåg: Centerpartiet bär ansvaret.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, SvD

Säkrast att inte prata med forskarna

Just nu, när IPCC finns samlade i Stockholm för att enas om skrivningarna i sin så kallade sammanfattning för politiker, SPM av kommande års stora klimatrapport, AR5, slås man av två mediefenomen.

1. För att vara vår tids största ödesfråga, som Lena Ek uttrycker sig, är intresset påfallande svagt från såväl medier som allmänhet. Ett par hundra forskare, tjänstemän och politiker sägs jobba hårt på Münchenbryggeriet för att stoppa världen från att gå under, ändå lyckas inte budskapet överrösta Idol-uttagningarna eller Bonde söker fru.

2. Svensk mediebevakning, framför allt public service, är bedrövlig jämfört med utländsk press och tv, framför allt den tyska och brittiska. SVT verkar ha en närmast patologisk beröringsskräck för att släppa fram avvikande röster eller ta upp de komplexa frågor som vi som licensbetalare faktiskt förtjänar att få svar på – framför allt som vi alla tvingas betala. Till exempel borde SVT spegla den intensiva diskussionen just nu bland forskarna som handlar om klimatkänslighet – eller frågan om de havererade klimatmodellerna verkligen kan användas som verktyg för att besluta om olika miljardsatsningar eller framtida ”klimatanpassning”.

Av någon anledning har public service i denna speciella fråga avsagt sig sitt granskande uppdrag, och istället ställt sig på makthavarnas sida för att tillse att allmänheten behålls i ett konstant läge av alarm. Därmed uteblir gång på gång den granskning av vad den närmast osannolika miljardrullningen som 25 års satsningar på hållbarhet, förnybar energi och gröna jobb fört med sig.

Men det man framför allt slås av när man lyssnar på Aktuellt, är att den stora majoritet av forskare, 97 procent, som det ständigt hänvisas till i inslagen, nästan aldrig uttalar sig själva. Vilket kan tyckas märkligt när det finns  kunniga, smarta klimatforskare; geologer, oceanografer och experter på satelllitmätningar i överflöd här i Stockholm.

Ingen av dessa dyker emellertid upp i rutan. De som uttalar sig, såsom tolkar för den påstått eniga forskarvärlden, är miljöaktivister miljöjournalister, offentligfinansierade agronomer som Johan Rockström, kändismeteorologer som Pär Holmgren (han som förutspått ett slut för Vasaloppet vilket år som helst nu) och järnvägsingenjören Rajendra Pachauri, högsta hönset för FN:s klimatpanel.

Man kan säga en hel del av ovanstående profiler, men klimatforskare är de inte, vilket innebär att den mest brännande fråga som IPCC har att hantera under veckans möte – den 17 år långa uppvärmningspausen – över huvud taget inte nämns.

Istället serveras vi återigen dravel om 11 centimeters havsnivåhöjning i Vietnam och  missvisande statistik av extremväder. (IPCC själva konstaterade i sin SREX-rapport så sent som förra året att inga samband mellan den hittills blygsamma temperaturökningen och antalet naturkatastrofer har kunnat konstateras.)

Men om forskarna lyser med sin frånvaro i svenska medier, är de desto mer talträngda  i utländsk press. Tyska Der Spiegel rapporterade redan i fredags om något som börjar utveckla sig till myteri bland landets forskardelegation i Stockholm, detta efter att företrädare för tyska miljödepartementet krävt att frisera innehållet i slutdokumentet. Hans von Storch, en av Tysklands mest kända klimatforskare, är en av dem som rasar på detta flagranta försök av politikerna att styra vetenskapen så den passar politiska syften.

En annan kritisk röst är Jochem Marotzke, Tysklands främste vetenskapliga representant vid IPCC-mötet i Stockholm. ”IPCC måste acceptera en diskussion kring uppvärmningspausen”, förklarar Martotzke för Der Spiegel.

Samma tidning har även intervjuat den tyske politikern Hermann Ott (De gröna), som försvarar försöket att tysta ner forskarna. Trots mullret bland forskarna är de tyska politikerna fasta i sin övertygelse om att inte beröra uppvärmningspausen i slutdokumentet. Detta, menar de, skulle riskera att minska allmänhetens stöd för en tuff klimatlagstifning. “Klimatpolitiken kräver att det finns ett inslag av rädsla, erkänner Ott för Der Spiegel.

I SVT hör vi tyvärr inget av detta. Här gäller det att till varje pris hålla forskarna borta från rutan. För nuförtiden beter de ju sig som rena rama klimatförnekarna.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

(En längre radiointervju med Hans von Storch och Axel Bojanowski, Der Spiegels vetenskapsreporter (som även är geolog) finns transkriberad och översatt på No Tricks Zone.)

10 obekväma sanningar om utsläppshandel


Vill man betrakta journalistikens död på nära håll, behöver man inte söka sig längre än till det som kallas public service, som på senare tid gett mer och mer utrymme åt det pseudoreligiösa fenomen som går under benämningen miljöjournalistik. På detta område härskar en typ av gammelsovjetisk lysenkoism (1), och söndagens Agenda var inget undantag. Här handlade det om den onda högern i EU-parlamentet, som i april röstade ner försöket att blåsa liv i EU:s utsläppshandel, (EU ETS), genom att med politiska beslut höja priset på utsläppsrätter, som nu rasat till rena skräpnivåer.

I Agenda samtalade SVT:s Anna Hedenmo med centerns miljöminister Lena Ek, som var mycket bekymrad över att EU-parlamentet röstat FEL  när det sagt nej till miljökommissionärens förslag att strypa tillgången på utsläppsrätter. Och särskilt upprörande var det att parlamentets svenska moderater röstat EMOT Eks linje. (Lena Ek, som försörjt sig på EU-pengar stora delar av sitt politiskt verksamma liv, borde vara väl medveten om att det inte finns någon Allians i EU-parlamentet.)

För den som i likhet med ungefär 99 procent av svenskarna inte riktigt har klart för sig vad utsläppsrätter, ETS och ”backloading” betyder (något som denna majoritet verkar dela med både Hedenmo och Ek) följer här lite fakta om det europeiska handelssystemet med utsläppsrätter och vad det ställt till med. Jag har trots allt bloggat en del om ämnet och vem vet – till och med  en centerpartist kanske kan drabbas av lite klarsyn?

  1. Den europeiska utsläppshandeln omfattar endast EU, som står för 15 procent av de globala co2-utsläppen. De stora utsläppsnationerna Kina, Indien, USA och Brasilien har aldrig deltagit, och alla utsläppsminskningar i Europa överträffas av utsläppsökningar i de boomande tillväxtekonomierna. Den enda anledningen till denna självspäkning är att EU vill visa handlingskraft och ”gå före” som det brukar heta.
  2. Utsläppshandeln har varit extremt kostsam för EU:s invånare. Schweiziska UBS sågade redan 2011 systemet, som fram tills dess kostat unionens konsumenter närmast ofattbara 2.000 miljarder – förmodligen i nivå med försvaret av Euron – utan att ha åstadkommit någon märkbar utsläppsminskning. Tvärtom ökade de globala utsläppen under samma period med 50 procent. För en bråkdel av dessa pengar hade samtliga EU:s gamla kolkraftverk istället kunnat effektiviseras och därmed halverat sina utsläpp.
  3. I Sverige, vars energiproduktion är koldioxidfri, måste elkunderna ändå betala för utsläppsrätter – pengar som går rakt ner i fickorna på de stora elbolagens ägare. Redan 2011 hade utsläppsrätterna kostat svenska elkunder 109 miljarder enligt uträkningar från Villaägarna. Effekten på koldioxidutsläppen – noll.
  4. ETS-systemet har gång på gång hackats och utsläppsrätter för hundratals miljoner försvunnit spårlöst. Spårbarheten för en produkt av detta slag (som i princip är handel med luft) är lika med noll, varför manipulation liksom ligger inbyggt i systemet.
  5. Få verkar ha haft riktig koll på vem som tilldelats utsläppsrätter. Projekt för att dela ut spisar i Zimbabwe (tyska Eon), sanering av soptippar i Ukraina och skyddsjakt på kameler i Australien har alla kvalificerat sig för tilldelning…
  6. Ett tiotal asiatiska fabriker som framställer hydroflourkarboner, dvs kylmedel till kylskåp och luftkonditionering, toppar listan på mottagare av utsläppsrätter. Dessa företag tjänar mer på att sälja utsläppsrätterna än på själva produktionen, som i sig själv är olönsam. Utsläppshandeln har här förvridit marknaden så att det råder en extrem överproduktion på detta miljöskadliga ämne.
  7. Starka ,isstankar finns om att utsläppshandeln bidragit till industrinedläggningar i Europa, på byråkratspråk kallat carbon leakage. Ett exempel är brittiska ståltillverkaren Corus Steel, som 2009 avskedade sina 1.700 anställda och flyttade tillverkningen till Indien. Den nedlagda fabrikens utsläpprätter kunde därefter säljas med mångmiljardvinst.
  8. Medan energibolag och stora industrier kunnat tjäna stora pengar på den tidiga gratistilldelningen av utsläppsrätter, har konsumenter och mindre företag drabbats hårt av höjda energikostnader. Allt fler europeer har på senare år hamnat i energifattigdom när allt större del av den disponibla inkomsten går till elräkningen. Industrier som inte längre kan konkurrera med tillverkare utanför EU, lägger ner eller flyttar. Så här långt har dock ingen undersökt utsläppshandelns påverkan på EU:s konkurrenskraft och bortfallet av arbetstillfällen.
  9. Anledningen till att priset på utsläppsrätterna faller är att Europas industri befinner sig i sin djupaste kris sedan depressionen. Nedlagda fabriker innebär minskade utsläpp – och därmed finns inget behov av att köpa utsläppsrätter. Systemet har alltså fungerat precis som tänkt.
  10. När en majoritet av EU-parlamentet – i ett sällsynt anfall av klarsynthet – inser att det innebär nationalekonomiskt självmord att belasta den tynande industrin med ytterligare bördor i form av ett riggat utsläppspris, möts detta av fördömanden från miljörörelsen och självtillräckliga ministrar om att EU sätter ”jobben före miljön”. Ja, de uttrycker sig så.

Själv anser jag nog att valfri punkt på denna lista hade varit betydligt mer intressant att fördjupa sig i än att få veta vad Lena Ek tycker om moderaternas agerande i EU-parlamentet. Vi har ju trots allt att göra med ett dysfunktionellt och havererat system som aldrig fungerat, kostat oss biljoner, bidragit till massarbetslöshet, undergrävt Europas konkurrenskraft och flyttat utsläppen till Asien.

Istället får vi hålla till godo med pseudovetenskapligt dravel från en minister som representerar dryga tre procent av befolkningen. Utan följdfrågor.

Bedrövligt, fast kanske intressant?

(1) Lysenkoism kommer från den ryske agronomen Trofim Lysenko, en charlatan som påstod sig hittat en en revolutionerande genetisk metod förbättra spannmålsskördarna i 30-talets Sovjetunionen. Systemet byggde på ren junk science, men eftersom Lysenkos metod var sanktionerad av Stalin, vågade ingen ifrågasätta den. De som gjorde det fick i bästa fall uppleva ålderdomen i Sibirien. För övrigt präglas hela SVT:s miljöbevakning av en modern form av lysenkoism. Med undantag just för Sibirien.

Andra bloggar om , , , ,

Verkligheten bakom MP:s bisarra miljöranking

Den senaste veckan har miljövänstern, med MP i spetsen, satsat hårt på att skylla det oundvikliga misslyckandet vid klimatmötet i Doha på den svenska regeringens bristande ambitioner. Timmar av sändningstid har vikts för att MP ska få chans att kritisera miljöminister Lena Ek för att Sverige inte lovar att skänka bort ytterligare 7-8 miljarder till varierande FN-organ för ett antal ännu ospecificerade ”klimatåtgärder”.

Men det verkliga bottennappet, väl i nivå med Sverigedemokraternas famösa felräkning på 40.000 miljarder, kom i måndags, när Miljöpartiet på fullt allvar hävdade att Sveriges klimatarbete nu till och med är sämre än Kinas. Som ”källa” angavs organisationen Germanwatch, som en snabb granskning visar sig vara ytterligare en av alla dessa skattediande miljölobbyister vars ”undersökningar” till mycket liten del faktiskt bygger på fakta.

Bilden nedan visar det verkliga förhållandet. Kina har på senare år ökat sina koldioxidutsläpp dramatiskt, och bara under 2011 ökade utsläppen med 10 procent. Landet har kört ifrån USA och EU/Australien och står nu ensamt för 27 procent av de totala så kallade antropogena (mänskliga) utsläppen. Kina har också konsekvent, vid varje klimatmöte, sagt blankt nej till att skriva under globala avtal om utsläppsminskningar. Något man kommit undan med i 20 års tid eftersom det räknats som ett ”utvecklingsland”.

Sverige, med sina två tusendelar av de globala utsläppen, kan man i praktiken bortse från, oavsett hur övertygad man är om den annalkande klimatkatastrofen.

Och inte heller vid detta års klimatmöte kommer Kina att binda sig vid några utsläppsminskningar – tvärtom tänker landet fortsätta att smälla upp ett halvdussin nya kolkraftverk i veckan. Kinas industriproduktion ökar nämligen stadigt år för år, till viss del som en följd av att tillverkningsindustrier i väst flyttar sin produktion till landet.

Kyotoavtalet, som nu endast EU, Norge och Australien med 15 procent av de totala utsläppen håller fast vid, har härvid fungerat som ett kraftfullt incitament för en snabb avindustrialisering av Europa. Systemet med utsläppsrätter har inneburit massiva kostnadsökningar för de företag som valt att ha kvar sin tillverkning inom EU. Däremot har det i många fall varit en lysande affär att lägga ner fabriker i väst, sälja de överblivna utsläppsrätterna för ett antal miljarder och sedan starta en ny fabrik i Kina eller Indien, där miljöskyddet är obefintligt, elen och arbetskraften billig. Vi flyttar alltså våra utsläpp till andra sidan Jorden, och passar dessutom på att öka dem,  eftersom industrier i Kina körs nästan uteslutande på kolkraft. På kinesisk energi behöver företagen varken betala koldoxidskatt eller handla utsläppsrätter. (Vilket de däremot måste om de driver företag i Sverige, som förses med co2-fri energi från vatten- och kärnkraft.)

Målet med Kyotoavtalet var att få ner utsläppen med 20 procent räknat från 1990 års nivåer. Istället har CO2-utsläppen ökat med nära 60 procent, i skrivande stund med en ökningstakt av 1000 ton i sekunden. (Som en historisk ironi är USA ett av de få länder som faktiskt minskat sina utsläpp med 20 procent, trots att landet alltså aldrig skrivit under Kyoto.)

Allt armviftande och alla larmrapporter inför klimatmötet i Doha, går i praktiken ut på att få länderna att skriva på en fortsättning på det totalt misslyckade Kyotoavtalet. Ordinationen är mer av samma – trots att medicinen som skrivits ut de senaste 15 åren inte bara visat sig totalt verkningslös utan förvärrat tillståndet.

Men i miljöpartiets bisarra värld är det alltså Sverige, med 0,02 procent av de globala CO2-utsläppen, som är det stora hotet mot ett nytt klimatavtal. För det handlar ju trots allt om att ”visa vilja” och ”gå före”.

Landets redaktioner borde skämmas som låter extremistiska enfrågepartier komma undan med sådana dumheter, oavsett om det gäller SD eller MP.

Problemet är bara att de flesta journalister är miljöpartister.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: