Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: lo

Julchocken: SD är de nya Socialdemokraterna

novus_sd

Grafik: TV4/Novus

Opinionsmätningarna har duggat tätt de senaste dagarna, och utvecklingen av svenskarnas partisympatier har sannolikt inte gjort det enklare för de bägge regeringspartierna att koppla av i julhelgen. Miljöpartiet är nere på Liberalernas siffror, och Socialdemokraterna har passerat Juholtnivån. Samtidigt fortsätter Sverigedemokraterna att växa, och är nu mycket nära både socialdemokraterna och moderaterna – i en av mätningarna var SD näst största parti.

Men det som sannolikt framkallar störst panik hos S, är hur många av det gamla arbetarpartiets egna kärnväljare som det senaste året valt att lämna Löfven för Åkesson. Var fjärde LO-medlem sympatiserar idag med SD, visar mätningarna, och bland män är över 30 procent SD:are. Det vill säga att LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson idag leder Sveriges största organiserade sammanslutning av Sverigedemokrater. Hur länge dessa medlemmar finner sig i att kallas för nazistfascistrasister och riskera uteslutning kan man fråga sig – detta är i alla fall det enda sätt som fackföreningen så här långt svarat på väljarflykten från moderpartiet till SD.  Istället för att ägna sig åt självrannsakan, skickar LO fram sin egen toppekonom Sandro Scocco att bevisa vilken toppenaffär flyktingkrisen är för landet – och därmed fackets medlemmar – samtidigt som  LO-ledningen lägger miljoner på reklamfilm med budskapet är att SD är rasistfascistnazister. Därmed hoppas ”Kålle” att avhopparna ska skrämmas tillbaka tillbaka till Socialdemokraterna.

Lycka till med det.

För den smutsiga lilla hemligheten är ju att Sverigedemokraterna lockar väljare från LO-kollektivet, eftersom partiet i allt väsentligt står för nära nog allt som varit viktigt för fackföreningsrörelsen i modern tid. Fackföreningarnas själva ranson d’etre har varit och är att försvara sina medlemmars löner och förmåner, och så långt det går stoppa låglönekonkurrens. Det är faktiskt inte så många år sedan som byggfacket skanderade ”go home” vid ett husbygge i Vaxholm där utländsk arbetskraft hyrts in.

Så när det gamla arbetarpartiet, S, i spåren av flyktingkris och hundratusentals nyanlända som måste slussas ut på arbetsmarknaden, så sakteliga öppnar för att skapa en ny marknad av låglönejobb, så är LO-medlemmarna givetvis medvetna om var dessa jobb kommer att hamna – i transportsektorn, i byggsvängen, inom vård- och omsorg, i kommunerna och i restaurangbranschen. Alltså just där som LO har sina största förbund, de flesta med medlemmar som knappast kan betraktas som högavlönade. LO-medlemmarna misstänker, kanske inte helt ogrundat, att regeringspartierna trots löften om motsatsen nu kommer att ställa grupper mot varandra som det heter. Det börjar redan märkas här och där. Att få en tandkäkartid kan på vissa håll nu innebära årslång väntan, och redan idag plockar kommuner bort lägenheter från bostadskön för att ge nyanlända tak över huvudet – något de givetvis måste göra, eftersom Sverige är förpliktigat till att inte ställa människor på gatan. Men vi kommer inte ifrån att svaga grupper kommer att ställas mot varandra.

Detta är naturligtvis inget som riskerar drabba välbetalda samhällsdebattörer och underhållare i Stockholms innerstad, som inte bara kan unna sig ett par extra pizzor och ett tv-abonnemang i månaden, utan dessutom har pengar för att köpa sig både privata försäkringar och bostadsrätter till barnen när det är dags för dessa att lämna boet. Det privilegiet har dock inte sjukvårdsbiträdet i Stockholms ytterområden – hen som litade på att samhällskontraktet gällde och att det allmänna en dag skulle hjälpa barnen att hitta nånstans att bo. Nu etablerar sig insikten om att det kommer att krävas miljoner av egna besparingar.

Så kommer då ett parti som tycker exakt som facket (och S) en gång i tiden gjorde. Som säger sig vilja försvara folkhemmet och välfärden mot yttre konkurrens, som vill stoppa låglönejobben, som vill reglera arbetsmarknaden så att de som redan är inne i systemen försvaras mot dem utanför. Det kanske inte är helt förvånande att många lockas av dessa förenklade budskap – särskilt som inget annat parti hittills visat sig ta oron på allvar.

Ja, Sverigedemokraterna har bruna och nazistiska rötter – det är ett faktum vilket vi påminns om ständigt och jämt – men vid sidan av partiets extrema migrationspolitik är det ett i alla avseenden socialkonservativt parti, inte alls olikt det  Socialdemokraterna var var för bara 20-25 år sedan.

Visst, även Moderaterna har tappat stort till SD – framför allt i valet 2014 – men då ska man hålla i minnet att många socialdemokratiska LO-medlemmar gick över till M under Reinfeldts första år, då Moderaterna sågs som det nya arbetarpartiet. Nu drar de alltså vidare till SD.

Socialdemokraterna och LO har alltså en hel del att jobba med efter julledigheten, för att uttrycka det milt. Till att börja med borde de inse faktum: Att S i praktiken har spruckit och att det nu existerar två ”socialdemokratiska” partier.

Det ena leds av Jimmie Åkesson.

Intressant?

Fler om , ,

Vinst i välfärden helt ok – för storbolagen

Så LO har alltså tillsatt en samling gubbar (ingen kvinna fick plats tydligen) som nu lagt fram ett förslag på hur ”vinster i välfärden” ska stoppas. Dvs hindra riskkapitalister,  vårdföretag, privata skolor och andra utsugare att profitera på vår skattefinansierade välfärd.

Det definieras inte riktigt exakt vilka samhällsfunktioner som ingår i begreppet ”välfärd”, men att döma av förslaget kan man sluta sig till att det endast rör arbetsgivare som anställer lärare, sjuksköterskor samt äldreomsorgspersonal – dvs yrken vars gemensamma nämnare är att de är väldigt lågt betalda och där det fram tills helt nyligen nyligen inte fanns någon konkurrens (och därmed ingen möjlighet att få upp sin lön). Företag vars affärsidé är att förmedla kunskap, ta hand om sjuka eller äldre ska därför hindras att ta ut mer än en procent i vinst, och dessutom detaljstyras av kommunala tjänstemän, enligt LO-gubbarna.

Någonstans hade jag hoppats att denna plötsliga omsorg om skattebetalarnas pengar (det är ju inte direkt något som facket brunnit för historiskt) hade sträckt sig förbi låglönesektorn. Det hade exempelvis varit vällovligt om LO haft samma fokus på att dämpa de skenande byggkostnaderna. Det drabbar nämligen välfärden hårt när skolor, sjukhus och andra samhällsgemensamma projekt, upphandlade av internationella storföretag som Peab, Skanska och JM, drabbas av ständiga fördyringar – samtidigt som mångmiljardvinster som hade kunnat användas till vård istället går rakt ner i fickorna på bolagens aktieägare. Ta till exempel det extremdyra bygget av Nya Karolinska, som beskrivs som den sämsta affären i landstingets historia. Tyvärr är detta långt ifrån någon engångsföreteelse – havererade byggprojekt som dränerar samhällets resurser ser vi i princip dagligen.

Man kan också fundera på varför gubbligan inte slagit larm om den gigantiska förmögenhetsöverföring som dagligen sker från den svenska välfärden till multinationella läkemedelsbolag. Jag väntar därför spänt på att LO:s tänkare kräver att Astra Zeneca och Glaxo Smith Kline accepterar att drivas som Samhällsföretag, men vinstbegränsning och svenska kommunpampar i ledningen. Då, men först då, skulle de tillåtas sälja läkemedel till våra gamla och sjuka.

Och se till att stoppa vinstmaximerande åkerier och budföretag från att leverera mat till skolbarn och pensionärer!

Mat, ja. Här finns det massor att göra. Börja med att förbjuda internationella profitörer som Sodexho att leverera måltider till sjukhus, skolor och äldreboenden – i alla fall om de envisas med att fortsätta tjäna pengar. Stoppa välfärdsprofitörer som ICA och Axfood, som suger ut välfärdssektorn! Se även till att stävja övervinsterna som läromedelsföretag och IT-bolag gör när de levererar datorer och läroböcker till eleverna!

Jag vet inte om LO-gubbarna bara haft otur när de tänkte, eller om de verkligen på fullt allvar tror att vi löser några problem med att tvångsinföra en socialisktisk samhällsmodell av östtyskt snitt, där bara Volkseigener betriebe (VEB) tilläts verka inom en smalt avgränsad och löst definierad sektor. Oavsett vilket beter de sig som kompletta plattskallar, när de för att lösa ett till stora delar påhittat problem siktar in sig på att ge de allra sämst betalda bland sina medlemmar ännu mindre möjligheter att förhandla sig till en vettig lön.

Om dessa överbetalda, lågpresterande män verkligen hade varit måna om att värna våra skattepengar, hade det funnits många betydligt effektivare förslag att lägga. Till exempel att  begränsa de kommunala fastighetsbolagens ockerhyror. Idag går en betydande del – inte sällan 30 procent eller mer – av skolors och äldreboendes budget till att betala hyror till kommunägda bolag, inte sällan med samma politiker i styrelserna, som gapar om att stoppa välfärdsvinster. Så sent som i somras chockhöjdes hyran för gamla och sjuka med upp till 65 procent för kommunala äldreboenden i Stockholm.

Där kan man snacka om välfärdsvinster!

På en öppen konkurrensutsatt marknad hade bolag som dessa haft mycket svårt att ta ut ens i närheten av de vinster som de gör idag för sina ofta ålderstigna och slitna lokaler.

Fast sådana förslag lär vi aldrig få se, för i dessa bolag jobbar det som bekant många män, anslutna till Fastighethetsanställdas förbund.

Intressant?

Svd 1, 2, 3, DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3

Andra bloggar om , , , ,

Det är för lite bastkjol och reaktorbad nuförtiden

Expressens klassiska löpsedel från 80-talet, då Adelsohn festade loss i Manila – iklädd bastkjol.

Veckan har bjudit på stor politisk dramatik. Partisekreterare Sofia Arkelsten dristade sig påstå att moderaterna hade haft en lång och stolt tradition som försvarare för frihet, jämlikhet och rättvisa – och då gick det som väntat. Det debattindustriella komplexet gick i spinn, och Twitter-bubblan hade roligt i flera timmar åt det nya Internet-memet #stuffmoderaternadid.

Många tolkar den här typen av debatter med tillhörande aktivitet i sociala medier som något nytt och positivt – allt fler är intresserade av och engagerar sig i politik, vilket måste vara bra. Själv tror jag möjligen att det är uttryck för något annat – en tilltagande professionalisering av politiken, där allt skärskådas i jakten på blottor – som till exempel Arkelstens uppenbara brist på historiska referenser. Allt som sägs förstoras upp, vinklas, tolkas, sprids, retweetas och manglas i Kvällsöppet varv på varv. Debatten förs allt som ofta av politiska proffstyckare, och vad som är fakta och fiktion är därför sällan enkelt att avgöra för en utomstående betraktare (men verkligheten är som vanligt sällan svart eller vit).

Man kan därför konstatera att dagens politikerproffs – av vilka Arkelsten onekligen är ett – sällan gör ”fel”.  Och förutom Håkan Juholt – som man kan tycka vad man vill om i övrigt – blir antalet riksdagsledamöter med yrkeserfarenhet utanför riksdag, kanslihus och ungdomsförbund alltmer lätträknade.

Det kanske inte var bättre förr – men det var onekligen roligare på den tiden då politiska klavertramp verkligen satte avtyck i samtiden. Fredrik Reinfeldt skulle garanterat aldrig komma på tanken att dansa i bastkjol på diskotek i Manila – eller erbjuda sig att bada i reaktorbassängen på Forsmark så som sin föregångarare Ulf Adelsohn. Och det var länge sen en LO-ordförande rörde upp lika mycket känslor som Stig Malm när han kallade Socialdemokraternas kvinnoförbund för fittstim – något som han sedan skyllde på sin chaufför. För att inte tala om TCO-basen Björn Rosengren, som obekymrat sprang på sexklubb för medlemmarnas pengar – trots denna fadäs lyckades han ändå bli näringsminister i Ingvar Carlssons S-regering, där han några år senare nästan lyckades dra igång ett krig med Norge efter att ha kallat grannlandet den sista Sovjetstaten.

Sådana kvalitetsskandaler är vi inte minsann bortskämda med nuförtiden. Fast man kan ju alltid fantisera om hur #bastkjol, #reakorbad och #fittstim skulle trenda på Twitter…

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Facket avskaffar sig självt

I Aftonbladet försvarar Transportarbetarförbundets ordförande och tredje vice ordförande det omdiskuterade beslutet att neka Sverigedemokrater medlemskap i facket. ”SD:s politiska åsikter skär sig med fackets” menar de bägge tunga herrarna, vilket ju ställer bortom allt rimligt tvivel att Transport först och främst är en politisk kamporganisation – inte ett yrkesförbund för dem arbetar i transportbranschen.

Nu är det förstås inte bara sverigedemokrater som facket ogillar – men det är inte lika enkelt att sparka medlemmar som sympatiserar med andra etablerade partier. Uppskattningsvis var tredje LO-medlem röstade borgerligt i årets val, men trots detta vägrar ledningen att förstå att facket lever i en helt ny värld, där medlemmarna inte längre accepterar att kollektivanslutas till Arbetarepartiet. (Det var inte alls många år LO-avdelningarna efter mycket motstånd faktiskt avskaffade tvångsanlutningen av sina medlemmar till SAP.)

I en intervju i veckan med Sverker Olofsson sa LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin att orsaken till att så många medlemmar röstade på Reinfeldt var att han ”lurat” arbetarna – det vill säga att de egentligen är sossar allihopa, men blivit förvirrade av moderaternas tal om sig själva som arbetarparti. Och att det aldrig någonsin skulle kunna komma i fråga att en moderat blev LO-ordförande.

Tala om att behandla sina medlemmar som boskap.

Ett annat, något förvånande argument som Transportpamparnas anför som försvar till att nobba SD-medlemmar är att de egentligen inte behöver vara med i facket. A-kassan är fristående, och den makt och förhandlingsposition som man en gång hade är numera försvunnen. Alltså – att det egentligen är bortkastade pengar att vara med i facket, om man inte är socialdemokrat och vill sponsra partiet med sin fackföreningsavgift.

I en tid då arbetsmarknaden är otryggare än någonsin, när ungdomar tvingas gå på uselt betalda vikariat eller callcenterjobb år efter år – och det håller på att skapas ett nytt tjänsteproletariat som aldrig vare sig kan få semester eller låna till en bostad, då väljer facket att abdikera och ägna sig åt ickefrågor istället. Det finns säkert smarta människor även i LO-borgen, som inser att det enda sättet för facket att spela en roll på framtidens svenska arbetsmarknad är att återuppfinna sig själv – som en politiskt oberoende organisation som endast har sina medlemmars bästa för ögonen, oavsett partifärg. Och oavsett vilken regering som sitter vid makten.

Det är inte bara socialdemokraterna som är i en djup kris – så länge LO är surrat till masten på det sjunkande SAP-skeppet, följer det med partiet ner i djupet.

Intressant?

Andra om , , , ,

Arbetarrörelsen visar sin bruna sida

Arbetarrörelse i Pyonyang, Folkrepubliken Korea.

En seglivad myt från det gamla folkhemmet går ut på att Arbetarrörelsen är en garant för solidariteten i samhället. Som en följd av detta har arbetarklassen ständigt utmålats som osjälviska antirasister med ett brinnande rättvisepatos –  medan företagare, direktörer och annat överklasspack utgör det stora hotet mot mångfald, rättvisa och alla människors lika värde.

I praktiken är det tvärtom. Ta bara det faktum att ganska många SD-väljare kommer från LO-kollektivet. Och hur har den svenska fackföreningsrörelsen visat solidaritet med dem som haft det sämre – i praktiken?

Jo, genom att bojkotta och slänga ut utländsk arbetskraft som kan konkurrera med LO:s medlemmar – detta i strid mot gällande EU-lagstiftning. (Däremot är det fullt i sin ordning att bärplockare och andra slavarbetare som ändå inte har råd att vara med i facket flygs in från Thailand för att sitta och svälta i Norrlandsskogarna.)

Fackföreningar som Vårdförbundet, SSR och Transport sparkar ut personer som jobbar politiskt för Sverigedemokraterna. Strunt samma att partiet numera sitter i Riksdagen – deras åsikter är inte förenliga med fackets värderingar heter det.

Vänsterpartiet och MP fortsätter att bete sig som trotsiga småbarn efter valförlusten. Partierna kräver nu att få slippa sitta bredvid Sverigedemokraterna i Kanslihuset. Som anledning åberopas arbetsmiljöskäl. ”Vissa i vår personal tycker att det känns obehagligt att dela kopiator med Sverigedemokraterna”, säger Uje Brandelius på Vänsterpartiets pressjour.

Det beteende som vänstern uppvisar just nu är raka motsatsen till deras slagord om solidaritet och respekt för olikheter. Det är en oblyg och organiserad mobbing av politiker – människor – som valts in i Riksdagen i demokratiska val. Man kan och bör avsky SD:s åsikter – men att stigmatisera, idiotförklara och utesluta människor från den offentliga gemenskapen på grund av deras val av parti är ovärdigt en demokrati. Dessutom leder det bara till att Sverigedemokraterna blir ännu starkare; mobbningen och utfrysningen tas som intäkt för att partiet faktiskt vet sanningar som etablissemanget till varje pris vill tysta ner.

Men det är samtidigt en bra illustration av den maktfullkomliga logik som fortfarande är förhärskande inom vänstern. Solidariteten är alltid villkorad  – den gäller så länge man har rätt åsikt. Att gilla lika helt enkelt.

”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster” (Friedrich Nietzsche)

(Bloggaren Morgonsur skriver mycket bra på ämnet mobbning i tre delar. Läs dem!)

Intressant?

Aftonbladet, DN, Expressen

Andra bloggar om , , ,

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: