Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: malmö

Bostadspolitik 2017: Gör det först omöjligt att låna och elda sedan på bobubblan med huvudlös politik

Lägenheter i Tensta i norra Stockholm, byggda under det så kallade miljonprogrammet på 60- och 70-talet. Av Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7251606

Förra helgen beslutade Malmö stad att avbryta sina köp av bostadsrätter för att ordna boende åt nyanlända. Det meddelade s-kommunalrådet Karin Stjärnfeldt Jammeh meddela, och i en kommentar till beslutet förklarade hon att det var en följd av att lägenhetspriserna det senaste året stigit med hela 19 procent. Enligt kommunalrådet har det därför blivit för dyrt att ordna boendet för nyanlända, som fått kommunplacering i Malmö , på detta sätt.

Sannolikt drar många BRF-ägare i Malmö nu en lättnadens suck, då följderna av att ha kommunen som bostadsrättsägare visat sig kunnat få närmast katastrofala följder i händelse av att de utplacerade hyresgästerna skulle missköta sig eller i värsta fall sätta eld på sin lägenhet. I det senare fallet får nämligen övriga boende stå för självrisken på ett par hundra tusen kronor.

Samtidigt visar beslutet och Jammehs uttalande en närmast osannolik brist på markkontakt och avsaknad av förstående för ekonomiska sammanhang. Kommunalrådet verkar nämligen inte koppla någon del av den rekordstora prisuppgången till hennes egen och den styrande majoritetens elefantliknande inklampande på borättsmarknaden.

Genom att aggressivt intervenera på marknaden – mäklare har fått i uppdrag av kommunen att ”dammsuga marknaden på bostadsrätter” – har såg många som var åttonde enrummare köpts av Malmö stad sedan förra sommaren. Det behövs  ingen expertanalys för att inse att en avsevärd del av prisuppgången drivits på av kommunen själv. En stor aktör, utan finansiella begränsningar (skattebetalarna har bara att skjuta till penagr ifall det uppstår underskott) kan ge sig in i budstriden utan att behöva invänta bankens godkännande.

”Jag kan konkurrera med att jag inte behöver vänta på lån och att vi i princip kan tillträda på dagen”, sa Ralph Vernbecker,  ansvarig för Malmö stads bostadsrättsköp, i en intervju med Sydsvenskan i april i fjol.

Exakt hur mycket stadens köpfest med skattebetalarnas pengar har påverkat prisnivån på lägenheter just i Malmö är naturligtvis svårt att avgöra – det finns ju en underliggande priskurva som inte är helt enkel att separera från påverkansfaktorer som Malmö stads budstrid mot de egna medborgarna. Men ATT det har haft en påverkan varnade de stora mäklarfirmorna för redan förra sommaren.

Trenden med att ge sig ut på den öppna marknaden och ”dammsuga” upp bostadsrätter till nyanlända är inte heller begränsad till Malmö. I Vallentuna har var tredje lägenhet som sålts köpts av kommunen, och hittills har 20 kommuner valt att köpa lägenheter på den öppna marknaden för att kunna erbjuda boende till nyanlända. Ytterligare 30 planerar att göra så under innevarande år.

Vissa ekonomer går så långt som att hävda att effekterna av amorteringskravet, som politikerna röstade igenom och införde förra sommaren i syfte att kyla ner den glödheta borättsmarknaden, i princip helt har upphävts – på grund av kommunernas inklampande på marknaden.

Nere på marknivå, fjärran från de hermetiskt tillslutna bubblor som uppenbart finns i Malmö stadshus, drabbas så kallat vanligt folk hårt. Det blir nu ännu svårare för den som står utan lägenhet att ordna sitt boende. Bankernas amorteringskrav gör att allt fler får nobben på sina låneansökningar. En normal två- eller trerummare i Stockholms kranskommuner och närförorter är numera något som inget par med normala inkomster – till exempel en polis och en undersköterska – kan köpa, ifall de inte har en halvmiljon eller mer sparat och kan plugga in som bottenlån.

Samtidigt har samma politiker ordnat det hela så fint så att marknaden för hyreslägenheter också är stängd för alla med mindre än 10-12 år i bostadskön i stora delar av storstaderna. Förr i tiden fanns det ju oftast möjlighet att få en liten, billig lägenhet i de så kallade miljonprogramsområdena – men den vägen in på marknaden är mer eller mindre stängd. Och även här är det följderna av migrationen som sätter käppar i hjulen.

Det är nämligen i dessa områden, som redan tidigare har en stor invandrarbefolkning, som de allra flesta asylsökande eller nyanlända som fått uppehållstillstånd hamnar. Många utnyttjar den så kallade Ebo-lagen, som får till följd att många flyttar in hos sina landsmän eller släktingar, med en galopperande trångboddhet som följd.

Men i vissa fall används andrahandsuthyrning även som ett sätt att tjäna pengar för den organiserade brottsligheten. Gränspolisen vittnar om att de hittat lägenheter där upp till 50  papperslösa bott på madrasser, till och med på balkongerna. Den som står för kontraktet  tjänar stora summor på verksamheten, medan lägenheterna som de använder för att berika sig aldrig kommer ut på marknaden.

Detta var en utveckling som Boverket varnade för i en rapport från hösten 2015. Den gjordes alltså före den stora flyktingströmmen som ledde fram till att S/MP-regeringen tvingades dra i nödbromsen och införa id- och gränskontroller mot grannländerna. Den har dock fått väldigt lite uppmärksamhet, – det är bara Hyresgästföreningens Hem & Hyra som skrivit om den – och man kan fundera på varför intresset varit så svalt. Innehållet är nämligen av en sådan karaktär att det borde få de flesta politiker att ligga sömnlösa om nätterna; det som beskrivs är framväxten av ett enormt skuggsamhälle – exakt det som Expressens Anna Dahlberg uppmärksammar i dagens ledare – till synes helt utan synbart intresse från vare sig politiker, myndigheter eller bostadsbolag. Ur rapporten:

Handel med kontrakt och otillåten andrahandsuthyrning
Trycket från alla bostadssökande som ständigt flyttar in förvärrar bostadsbristen. Det tar 4–5 år att köa sig till en lägenhet på Boplats Göteborg. I Angered köar ca 10 000–15 000 personer för att få en lägenhet. I centrala Angered söker 2 000 personer lägenhet. Det sliter hårt på människor att inte ha ett ordnat boende under flera år. Därför finns en växande svart marknad med personer som tjänar pengar på att ”förmedla” bostäder på den svarta marknaden. Det finns också en ”tyst kunskap” om hur man kan tjäna pengar på bostadsbristen.

Svarthandel med hyreskontrakt innebär att det går att köpa lägenhetskontrakt; de summor som nämns i intervjuerna är att ett förstahandskontrakt i någon av de tre stadsdelarna kostar mellan 100.000 och 150.000 kronor.

Ett annat växande problem är den olovliga andrahandsuthyrningen. Utan hyresvärdarnas tillstånd säljs kontrakt till nyanlända och lägenheterna hyrs sedan i andra eller tredje hand till ockerhyror. Det kan också finnas flera andrahandskontrakt för samma lägenhet. Den som olovligt hyr ut en hyreslägenhet kan därför tjäna mycket pengar.

Ett andrahandskontrakt går att köpa för runt 50.000–100.000 kronor, och om den verkliga månadshyran är 4.700 kronor kan andrahandshyresgästen få betala 8.500 kronor per månad – ett belopp som ligger i paritet med socialtjänstens takbelopp för vad en lägenhet maximalt får kosta enligt bidragsnormen för försörjningsstöd. Utöver det får andrahandshyresgästen ofta betala en deposition på lägenheten som kan uppgå till 50 000 kronor, vilken socialtjänsten går in och betalar.

Folk som flyttar säger i allmänhet inte upp sina hyreskontrakt utan lägenheterna hamnar på den svarta marknaden. Ungdomar anmäls till bostadskön och när de blir myndiga får de en lägenhet som sedan hyrs sedan ut i andra hand.

Det berättas att en och samma lägenhet kan inbringa upp till fyra månadshyror. På pappret ser det ut som om familjen hyr en lägenhet men i själv verket hyr de bara ett rum medan andra familjer hyr andra rum i samma lägenhet. En del personer har förstahandskontrakt på lägenheter hos flera kommunala bostadsbolag fast de själva inte bor i någon av lägenheterna. Mellan 10 och 15 procent av alla hyresrätter uppskattas vara olovliga andrahandskontrakt, och det kan finnas så många som 300 olovliga andrahandskontrakt i en enskild stadsdel.

Tidigare begärde Socialtjänsten att bostadsbolagen skulle godkänna andrahandskontrakt men det gör man inte längre. Därmed kan flera hushåll få försörjningsstöd fast de inte har godkända hyresavtal. Polisen vill sätta stopp för detta men det finns ett rättsfall som säger att socialtjänsten i första hand ska se till klientens behov av bostad. Socialtjänsten uppfattar därför att det inte är förenligt med socialtjänstlagen att ifrågasätta om en person har ett godkänt andrahandskontrakt eller inte. Det innebär att en adress kan förekomma på flera olika andrahandskontrakt. Skulle man säga upp alla olovliga kontrakt så skulle det bli massbostadslöshet.

Socialtjänsten, som alltså är väl medveten om att flera av lägenheterna hyrs ut svart – och ibland alltså av den organiserade brottsligheten, betalar ändå för dem som bor där, eftersom det inte finns några alternativ. Därför är det kanske inte så förvånande att kötiderna i bostadskön ökar allra snabbast i det som kallas utanförskapsområden, som exempelvis Tensa och Rinkeby. Sedan 2011 har kötiderna i dessa och liknande fördubblats, vilket statistiken nedan från Stockholms bostadsförmedling visar.

Nu vill jag med detta givetvis inte säga att allt beror på att förorten styrs av en slags bostadsmaffia, men vad siffrorna pekar mot är dels att rörligheten på bostadsmarknaden har minskat avsevärt i dessa områden, dels att trångboddheten accelererat. Och svarthandeln har redan lett till ett flertal mord.

Detta, mina damer och herrar, är vad som kallas en triple whammy:

  1. Först gör politikerna – genom att medvetet underlåta att åtgärda de mer än 70 år gamla bristerna på den så kallade bostadsmarknaden – det omöjligt för människor med normala inkomster att låna till boende i storstadsområdena.
  2. Därefter stryper samma politiker genom beslut (eller frånvaro av beslut) möjligheten att skaffa en hyresrätt till rimligt pris utan att stå i kö i 10-15 år. Den som är tvungen att hitta en lösning snabbare hänvisas till andrahandsmarknaden – där snitthyran för en etta nu är över 10.000 i månaden –  eller till maffian…
  3. Till sist driver samma politiker upp priserna på bostadsmarknaden, genom att konkurrera ut dem som satsar sina sista slantar på att hitta någonstans att bo – med våra egna skattepengar.

Till sist kan man förstås undra hur lurade de som betalat bubbelpriser för sina lägenheter kommer att känna sig ifall priserna faller – något som inte alls är en omöjlighet nu när Malmöpolitikerna beslutat att upphöra med att dopa bostadsmarknaden. För precis som bland andra Cornucopia skrivit om beror inflyttningsnettot till storstäderna  i praktiken enbart på stor flykting- och anhöriginvandring. De som redan är etablerade på arbetsmarknaden och/eller redan har jobb flyttar istället ut från städerna. En slags white flight från en ohållbar marknad där den reglerade hyresmarknaden är stelfrusen och priserna på den fria ”marknaden” stänger ute alla utom dem som kunnat göra bostadskarriär och utan problem kan få loss runt halvmiljonen i kontanta medel.

Ibland funderar jag stillsamt på hur mycket det egentligen krävs för att folkligt uppror?

Intressant?

Fler om , , ,

Uppdatering: Malmö är fortfarande inte Sveriges Chicago – men ligger jämsides med New York i antal mord

The Economist publicerade nyligen aktuell statistik över antalet mord i USA, och det vore synd att säga att utvecklingen går åt rätt håll. Antalet mord i landet ökade med hela 11 procent under 2015, jämfört med föregående år – den snabbaste ökningstakten sedan 1970-talet.

Orsakerna är flera. Under 2016 krävde till exempel uppblossande gängkrig i Chicago 764 dödsoffer, en 58-procentig ökning jämfört med föregående år, då 485 miste livet i ”The windy city” (Donald Trump har ju till och med hotat med att skicka dit Nationalgardet för att få stopp på mördandet.)

Precis som i Sverige verkar antalet skjutningar öka bland gängen och brottsaktiva i så kallade utanförskapsområden, där allt fler faller offer för dödligt våld. I The Economists sammanställning av de 50 mest morddrabbade städerna i USA, visar det sig att antalet mord ökade i 34 av dem.

Författaren Heather Mac Donald, som skrivit boken The War on Cops, har även en annan förklaring till ökningen – det hon kallar Ferguson-effekten:

 The riots were a response to the killing of Michael Brown, a black man, by a police officer. The “Ferguson effect”, Mrs Mac Donald argued, occurred when police officers retreat from cities when relations with the people they serve became bitter, causing crime to go up nationwide. Murders and shootings did increase by 57% in St Louis, a city close to Ferguson, in the two years after Brown’s death.

Samtidigt har vissa andra städer sedan ett flertal år en nedåtgående trend i antalet utsatta för dödligt våld.  Svenskfavoriten New York ligger till exempel historiskt lågt – för första gången har antalet mord sjunkit till under 300 under 2016 – eller 3,92 per 100 000 (som är det vedertagna sättet att jämföra antalet mord) enligt tidningen Newsday.

New York’s year-end results are in bold contrast to those of Chicago, a city with less than a third of the Big Apple’s population that has logged more than 750 homicides and 4,300 shootings, increases of more than 50 percent and 45 percent respectively compared to 2015. Police officials in Chicago have recently said that many of the killings and shootings were attributed to gang violence and warfare. Chicago’s homicide rate for each 100,000 residents is 27.7, compared with New York’s 3.92.

Detta innebär alltså att Det stora äpplet nu är en lika trygg stad att bo och turista i som Malmö, som med sina 300.000 invånare och 12 11 mord under 2016 hamnar på en mordkvot på 3,7 per 100.000 invånare.  Alltså i nivå med New York och efter under Moskva (se grafiken nedan). Om man ska lita på dessa siffror som kommer från Worldatlas.com ligger Malmö numera på en inte så smickrande femteplats i den europeiska mordtoppen.

Och trenden fortsätter – bara under årets sex första veckor har 13 mord eller mordförsök rapporterats från Malmö. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, skedde noll mord, vilket innebär att Danmark måste göra något rätt som Sverige ännu inte förstått att lära av. I Danmark som helhet sker 0,8 mord per 100.000 invånare och för Köpenhamns del har jag sett ännu lägre siffror (om än bara för ett enskilt år, 2012).

I rättvisans namn ska dock sägas att en del av Danmark skiljer sig kraftigt: Grönland. I denna del av landet mister så många som 16 per 100.000 invånare livet genom dödligt våld. Något som rapporteras som en glädjande förbättring  – i mitten på 80-talet mördades nämligen långt fler grönlänningar än så.

Att vi överhuvud taget har koll på hur många mord som faktiskt inträffade i Malmö förra året beror inte på polisen eller myndigheter som BRÅ, utan på Sydsvenskan som metodiskt kartlagt antalet offer. Polisen för nämligen inte statistik över antalet mord fördelat på stads- eller kommunnivå. Något som kan tyckas uppseendeväckande i ett samhälle som i alla andra avseenden framstår som närmast besatt av att mäta och utvärdera allt vi tar oss för. Det närmaste vi kommer är att det totalt skedde 112 mord i Sverige under 2015, dvs en mordkvot på 1,12. Detta gäller dock i landet som helhet, men BRÅ slår fast att  71 procent av fallen inträffade i storstadsområdena (vilket innebär att kvoten bör vara minst dubbelt så hög).

Om man letar i internationella databaser som Knowema, vilken använder sig av siffror från FN-organet UNODC (United nations office on drugs and crime), upptäcker man att vare sig Sverige eller Stockholm finns med. Man kan som sagt undra varför.

Vissa kommer garanterat att hävda att det alltid sett ut så här i Sverige och Malmö – det är möjligen  bara anmälningsbenägenheten som ökat. Alternativt att vi i Sverige har andra juridiska definitioner på vad det verkligen innebär att bringa folk om livet.

Hur som helst, som jag tidigare skrivit är Malmö inte Sveriges Chicago. Men kanske på väg att bli ett litet New York – eller Moskva.

Fotnot: Enligt Sydsvenskan har siffran över antalet mord i fjol justerats ner till 11, efter att ett av dödsfallen i en knarkuppgörelse klassats om. Det handlade om en kvinna som åtalades för att ha knivhuggit sin langare, men som själv hävdade att han själv sprungit in i kniven som hon dragit för att ”försvara sig”. Tingsrätten valde att tro på kvinnan och frikände henne därmed från mordanklagelserna.

Vilket innebär att New York forfarande leder, om än med en liten marginal…

Intressant?

Fler om , , , ,

Nej, Chicago är inte USA:s Malmö

murder_cities_usa

Malmö brukar då och då få epitetet  ”Sveriges Chicago”, oftast efter mordfall, gängskjutningar eller uppgörelser mellan kriminella grupper. Men i verkligheten är det, som Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet, så att statistiken visar en annan bild – nämligen att antalet brott tvärtom sjunker.

Men jämförelsen med Chicago är missvisande också av flera andra skäl. Dels är det en envis skröna att den gamla svenskmetropolen vid Michigansjön är USA:s farligaste stad, ett rykte som hänger kvar från förbudstidens 20-tal, då maffiagrupper slogs om kontrollen över smuggelsprit och Chicago i och med detta toppade antalet mord. Dels har Chicago sedan många år passerats av andra städer – flertalet betydligt mindre – när det gäller antalet döda som resultat av mord.

Ansedda opinionsmätningsföretaget Pew Research har granskat vilka städer som egentligen förtjänar epitetet USA:s värsta mordhuvudstad – en lista som Chicago inte ens är i närheten att kvala in på, enligt Pews senaste sammanställning från i somras. Dessutom syns en tydlig trend i statistiken:

When adjusted by population, murder rates are far higher in smaller cities than in larger ones, such as Chicago, New York and Los Angeles.

(En utveckling som vi kanske snart riskerar att få även i Sverige – där mindre städer som Eslkilstuna har fler ”no-go zones” än storstäderna.)

Chicago är alltså långt ifrån USA:s värstingstad, utan hamnar först på 21:a plats i mordtoppen med sina 18,5 mord per 100.000 invånare. Värt att notera är dock att detta är dryga sex gånger fler än i Malmö, som ryktet till trots årligen landar på 2,90 mord/100.000 invånare. (Länk till källa nedan.) Denna siffra är i sin tur fyra gånger högre än det svenska årsgenomsnittet på  0,7 mord.

Desto farligare är det då att bosätta sig i någon av de andra amerikanska ”mordhuvudstäderna” –  som Detroit, Michigan, New Orleans, Louisiana eller Birmingham, Alabama. I den senast sammanställda statistiken (2012) toppar dock den gamla industristaden Flint, Michigan, med närmast ofattbara 62 mord per 100.000 invånare. Eller 21 gånger fler mördade per capita än i Malmö.

usa_mordhuvudstader

USA skiljer sig dock extremt mellan olika delar av landet. I stater som Vermont är det ungefär lika ovanligt med folk som blir tagna av daga som  i Sverige. Och vill man hitta USA:s motsvarighet till Malmö, får man bege sig till Honolulu. Hawaii, en delstat med 1,3 miljoner invånare, ligger nämligen på samma nivå – 2,9 mord/100.000 invånare.

617px-Historical_homicide_rate_in_Stockholm.svg

Diagram från Wikimedia Commons

För vår egen del har mördandet legat på en stabil och låg nivå sedan 1700-talet. Annat var det på 1400- och 1500-talet, då mordtalen i Stockholm närmade sig 50 per 100.000 invånare. Vilket innebär att Stockholm faktiskt var säkrare på medeltiden än vad tillvaron i Flint, Michigan är idag.

Hur som helst – i historiens ljus har alltså både Malmö och Chicago ett oförtjänt dåligt rykte.

Merläsning i ämnet:

Antal mördade i världens länder. Amerika som kontinent ligger i topp.

Göteborg våldsammare än Malmö (Svensson)

Malmö är värst på gangstermord (Sydsvenskan)

Intressant?
Fler om , , , ,

Är judehatet ok om det bara drabbar israeler?

ug

Uppdrag gransknings reportage från antisemitismens Malmö är ett skrämmande och viktigt tidsdokument, även om det för flertalet av oss knappast är en nyhet att judehatet är utbrett i Sveriges tredje stad. Och det är långt ifrån bara i Rosengård och liknande bostadsområden med en stor del svenskar med rötterna i Mellanöstern som attackerna sker – även Malmös politiker har upprepade gånger uttryckt sig antisemitiskt om stadens judar. Och det är som många skriver hög tid att ta i med hårdhandskarna mot problemet, det duger inte för politiker att blunda längre av rädsla att bli uthängda som islamofober. Eller för polis och åklagare att regelmässigt lägga ner utredningar om hatbrott mot judar (samtidigt som man inte har några problem att lagföra och fängsla konstnärer för samma brott).

Men det är ändå något som skaver, både i det här reportaget och i nästan alla andra nyhetsinslag där hoten mot Sveriges och Europas judar avhandlas. För i nästan samtliga fall landar analysen i samma slutsats – de judar som bor här, i Bryssel eller Paris, har ju ”inget med Israels politik” att göra. Reportrar, intervjupersoner, politiker och analytiker återkommer ständigt till denna distinktion. Till och med förintelseöverlevare och företrädare för svenskjudiska organisationer som SKMA är noga med att distansera sig från vad politikerna i Jerusalem håller på med. Blanda inte ihop svenska judar med Israel, är budskapet.

Vilket då leder till den oundvikliga frågan: OM det varit israeliska medborgare – kanske turister – som utsatts för hatattacker som de i Uppdrag granskning, hade de varit mer befogade då? Eller om attackerna skett i Israel?

Ibland kan man faktiskt börja undra.

Som av en händelse knivhöggs 15 personer i går morse, varav fem allvarligt,  på en buss i Tel Aviv av en palestinier som gick till attack mot busschauffören och passagerarna, av ingen annan anledning än att de var judar. Enligt Jerusalem Post uppgav mannen i förhör efter gripandet:

He said he was driven by last summer’s conflict in Gaza, unrest on the Temple Mount, and watching extremist Islamic content that glorifies “the reaching of heaven,” the Shin Bet added.

Det som är intressant är hur detta dåd rubriceras i svensk press: som en ”knivattack”.  Om 15 personer hade huggits ner i Paris eller Stockholm hade vi inte tvekat att kalla dådet vid dess rätta namn, men när det riktar sig mot dem som bor i Israel verkar vi ha uppenbara problem att tala klarspråk om terrorn. Jag har ofta funderat på varför det är så.

Dessutom är det inget nytt. Sedan i somras har det pågått en typ av lågnivå-intifada i Israel, där ensamma terrorister slagit till mot civilpersoner i både Jerusalem och Tel Aviv. Bedjande har huggits ihjäl i synagogor, barnfamiljer har mejats ner av bilar vid busshållplatser – eller knivmördats i snabbköpet när de helghandlat. Förövarna har i många fall varit radikaliserade palestinier boende på Västbanken, som jobbat eller varit på besök i Israel. Gemensamt för dessa händelser – om de alls rapporterats – är dock att t-ordet i det närmaste helt lyst med sin frånvaro. Dåden har i svenska medier rubricerats som ”attacker”, ”religiösa konflikter” vid Tempelberget eller kanske  ”oroligheter” på Västbanken (det senare var när en treårig flicka dödades av stenkastare).

hamashyllar

Skärmdump från IDF:s blog.

Inte överraskande har samtliga dåd hyllats av terrorrörelsen Hamas, som även berömmer gårdagens attack som ”heroisk”. Betydligt mera oroande är att även Fatah, den palestinske presidenten Mahmoud Abbas parti – som styr på Västbanken – också har uppenbara svårigheter med att hålla rågången mot extremisterna. (Extremister som ju faktiskt sitter i den palestinska regeringen – Hamas gick i koalition med Fatah för snart ett år sedan.)

Ett talande exempel är att dagen efter att den palestinske presidenten gick arm i arm med världsledarna i Paris, för att visa sitt stöd för yttrandefrihet och mot terrorism, högtidlighöll hans eget parti minnet av den blodigaste attacken någonsin mot civila israeler, då palestinska terrorister 1978 mördade 37 människor på en buss med skjutvapen och handgranater. Måndagen den 12 januari hyllades terroristerna som hjältar på Fatahs Facebooksida.

Denna relativisering av terror är problematisk på många sätt. Dels för att debatten nästan alltid landar i samma slutsats: att hatet, antisemitismen och terrorn föds ur Israels förtryck, ockupationen av Västbanken och att judar envisas med att bygga hus i östra Jerusalem – trots att vi alla vet att hatet går tillbaka betydligt längre än vad staten Israel har existerat. Dels – ergo – att Israel genom att bete sig som en skurkstat på något sätt får skylla sig själv när landet och dess befolkning utsätts för terrorattacker. Till skillnad från svenskar som bekänner sig till den judiska tron, alltså, som är ”oskyldiga” till vad Israels politiker hittar på.

Givetvis ska det vara fritt fram att kritisera Israel för dess bosättningspolitik, för bombningarna av Gaza och för den repressiva behandlingen av invånarna på Västbanken. Men det blir underligt när radikala islamister kan utsätta israeliska medborgare för vidriga terrordåd utan att vi knappt höjer på ögonbrynen. Som antisemit kommer man ganska långt idag genom att hävda att man bara är ”israelkritisk”.

Som sagt – det är en angelägen journalistisk gärning som Uppdrag granskning gör när redaktionen sätter ljuset på antisemitismen i Malmö. Lärdomen vi borde dra  borde dock vara att judehat och terror är oacceptabelt oavsett vem som är måltavla.

Det finns helt enkelt inga ”skyldiga”, som förtjänar att dö.

Intressant?

Fler om , ,

Har Reepalu tagit avstånd från balternas krigsbrott?

Ledande socialdemokrater borde rodna av skam över partikollegan och kommunalrådet Ilmar Reepalus uppenbara ointresse inför förföljelsen av judar i Malmö. Trakasserier och hot som blivit så omfattande att många av dem flyttar från staden av oro för sina familjers säkerhet. Judiska affärsinnehavare har misshandlats svårt, synagogan har satts i brand, skolbarn hotas med “halalslakt” och stadens judiska förskola – som bevakas av vaktbolag – vågar inte ens låta barnen ha reflexvästar med dagisets namn på, av rädsla för attentat. Och hotet kommer inte längre från nynazister – utan från Malmös allt större grupp av muslimer. Många av dessa ironiskt nog själva flyktingar från krig och förtryck, men med ett närmast institutionaliserat judehat i sina hemländer som de tyvärr tar med sig till Sverige. Och som uppenbarligen accepteras av politiker som Ilmar Reepalu.

S-kommunalrådet tycker till och med att det är judarnas eget fel att de attackeras – eftersom de inte tillräckligt tydligt tar avstånd från Israels agerande på Gazaremsan. Så här sa han i en intervju med Skånska Dagbladet:

“Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.”

Ilmar Reepalu är född i Nõva, Estland och kom som flykting i båt över Östersjön i augusti 1944 tillsammans med sina föräldrar och sin ett år äldre syster. Jag kan dock aldrig påminna mig om att han tagit officellt avstånd från alla de landsmän som var inblandade i judeutrotningarna i Baltikum under den tyska ockupationen. Så med Reepalus eget sätt att se på saken, borde han naturligtvis vara medskydlig till dessa brott mot mänskligheten, likväl som ett fåtal invånare i Malmö som råkar bekänna sig till judendomen har ett kollektivt ansvar för vad den israeliska armén ägnar sig åt i Gaza.

Kommunalrådet lyckas också med konststycket att jämställa sionismen, alltså den politiska idén om en stat för det judiska folket, med antisemitism:

“Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.”

Vilket ju i måste innebära att Ilmar Reepalu vill att staten Israel ska försvinna – i gott sällskap av extremister som Muhammed Omar och Irans ”antisionistiske” president Mahmoud Ahmadinejad. Det är säkert högt i tak i Socialdemokratiska Aarbetarepartiet, men är verkligen uppfattningar som denna välkomna där? Mona?

Judarnas situation i Malmö börjar nu uppmärksammas även av internationella medier som Daily Telegraph. Där berättar Judith Popinski, överlevare från koncentrationslägret Ravensbrück, om hur situationen blivit allt värre i staden på senare år. Hon brukade tidigare föreläsa om förintelsen för ungdomar, men många skolor i områden med muslimsk befolkning har slutat bjuda in henne. Judehatet sitter för djupt.

Ilmar Reepalu får även möjlighet att uttala sig i Sunday Times-artikeln:

”Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.”

Fredrick Federley tycker att Ilmar Reepalu borde avgå. Det vore en bra början, om än långt ifrån tillräcklig. Socialdemokraterna – och alla andra partier – måste praktisera nolltolerans mot alla typer av antisemitism. Oavsett vem som står bakom den.

Andra om , , , ,

Uppdatering: Jackie Jackubowski skriver en mycket tänkvärd artikel idag på Aftonbladet Debatt. Läs den.

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: