Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Maud Olofsson

Framtidens smarta elnät: räkna med mörker

Steve Holliday, chefen för National Grid – det brittiska elnätet – uttalar sig i en BBC-intervju om det framtida smarta elnätet som de engelska elkunderna kommer att få tillgång till om några år. Tiden när vi kunde räkna med att ha permanent tillgång till el är över – i framtiden är det ransonering och planerade blackouter som gäller, enligt Holloway.

Det brittiska elnätet kommer att behöva byggas om i grunden för att kunna hantera den sexfaldigt högre andelen vindkraft i energimixen, och eftersom vinden som bekant inte blåser hela tiden, samtidigt som gamla kol- och kärnkraftverk kommer att stängas, kommer det att uppstå energibrist. Detta vill energibossen lösa med att satsa ytterligare mångmiljardbelopp på ett ”smart elnät”. Smartheten i nätet innebär att det på egen hand ska kunna stänga av strömmen för olika typer av elkunder, baserat på vem som behöver den bäst för tillfället.

Holliday har under flera år förespråkat planerade blackouter som ett sätt att klara övergången från dagens smutsiga (men pålitliga) kolkraftverk till vindsnurror, ett skifte som krävs för att klara den brittiska regeringens högt uppsatta klimatmål.

För den som tror att engelsmännen har blivit komplett galna, så måste jag tyvärr påminna om att Sveriges energiminister Maud Olofsson fortfarande sitter kvar på sin post, fast besluten om att ”aldrig överge klimatmålen”. Och i detta nu börjar Sveriges första smarta elnät att byggas.

Det är sannolikt bara en tidsfråga innan vi bjuds på samma valfrihet på den svenska energimarknaden: lev i mörker, eller bli av med ditt jobb…

Intressant?

(Följ även E24:s utmärkta granskning av den sjuka elmarknaden.)

 

Andra bloggare om , , , , ,

Vindkraftslobbyn blir centerns död

Vindkraftverk i Arlington, Wyoming, efter snöstormen nyligen. Minus 47C i kombination med stormvindar och snö blev för mycket för konstruktionen.

Jag har varit inne på det tidigare, men det tål att upprepas gång på gång. En av de främsta orsakerna till haveriet på elmarknaden heter Centern. Partiet har under hela sin moderna historia fört en totalt vettlös energipolitik, som fått orimligt stort genomslag på den reella politiken. Det beror förstås på att partiet, trots sitt alltmer obefintliga väljarstöd, lyckats manövrera sig i positioner där beslut i stora framtidsfrågor kring energiproduktionen hänger på enstaka centerröster.

Men förhoppningsvis ser vi snart slutet på Centern som parti. Om nuvarande ras i opinionen fortsätter kan vi förhoppningsvis slippa se partiet i riksdagen i nästa val.

Och i så fall är det välförtjänt. För såväl Maud Olofsson som hennes vapendragare, miljöminister Andreas Carlgren, har under snart fem års tid fungerat som effektiva stoppklossar för allt sunt förnuft både i energi- och miljöpolitiken. Som näringsminister är Olofsson högst ansvarig för det onödiga och fullständigt bisarra miljardslöseriet på ”förnybart”, det vill säga vindkraft. Trots att denna satsning kommer att kosta mer än 300 miljarder fram till 2020, och kommer innebära ett dubbelt så högt elpris som idag, vägrar Olofsson att ”överge klimatmålen”. Denna idiotsatsning, som trots sin ohyggliga prislapp är helt onödig eftersom Sverige redan producerar nära 100 procent koldioxidfri el, var dock ett ultimatium från Centern för att ge sitt stöd till fortsatt drift av Sveriges kärnkraftverk, som numera fungerar tack vare att pensionerade driftstekniker rycker in. Men i Maud Olofssons förvirrade tankevärld. så är vindkraften lösningen på problemet med höga elpriser. Trots att alla normalbegåvade inser att det krävs gigantiska satsningar i reglerkraft – dvs en massiv utbyggnad av vatten- eller gaseldade kraftverk – eftersom vindsnurrorna sällan levererar när det verkligen behövs.

Den huvudlösa satsningen på förnybart är dock helt logisk om man granskar vilka som är aktiva i den allmer högröstade vindkraftslobbyn. Centerns gamla kamporganisation på landsbygden, LRF, drar nämligen in massor av pengar till både lantbrukare och den egna konsultfirman LRF konsult – det är nämligen betydligt mer lukrativt numera att hyra ut åkermark till att ställa upp vindsnurror än att odla spannmål – och detta i en tid när världen står inför matbrist. Tjäna 150.000/år utan arbetsinsats heter det på LRF Konsults hemsida.

Och det givetvis därför Andreas Carlgren, som inte bara lagt sig platt för jägarlobbyn, nu vill upphäva kommunernas vetorätt mot nya vindkraftsetableringar. Lantrbrukslobbyns bidrag är ju hotade.

Vad än Olofsson och Carlgren tror sig ha för uppdrag, är det i alla fall inte svenska folket bästa de arbetar för. Som tur är inser fler och fler i väljarkåren hur det ligger till.

Vi förtjänar att slippa Centern i riksdagen. 2014 känns alldeles för långt borta.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

PS: Historien bakom bilden högst upp går att läsa om hos Watts Up With That. Uppenbarligen är sträng kyla och snöstormar inte nyttigt för vindkraftverk. Hmm, var var det nu det skulle byggas ett tusental nya, i Piteå..?

Och Marie Antoinette-priset går till… Maud Olofsson

Varför tilläggsisolerar de inte?

Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen av Österrike, eller kanske mera känd som Marie Antoinette, var drottning i Frankrike från 1774 till 1792, då hon blev av med huvudet i samband med franska revolutionen. Hon betraktades allmänt som en symbol för hovets och överklassens slöseri, och sägs ha myntat det bevingade uttrycket ”varför äter de inte bakelser?” när det rapporterades till hovet att de fattiga inte hade något bröd att äta. Förmodligen är det en skröna, men en bra sådan, varför den med fördel kan användas för att sätta fokus på makthavare som tappat markkontakten.

Makthavare som Maud Olofsson. Som på frågan om vad de stackars familjer som inte längre har råd med sina elräkningar ska göra, svarade ”de kan väl tilläggsisolera”.

Ett mycket avslöjande svar från en representant för den politiska överklass som aldrig behöver oroa sig ekonomiskt, allra minst för höga elräkningar. Som distanserat sig så långt från sina egna väljare att hon inte kan förstå att en stor del av Sveriges barnfamiljer i villa redan lever på marginalen, och att ett par saftiga elräkningar faktiskt kan innebära att de får gå från hus och hem.

I det läget tycker alltså Maud Olofsson att dessa redan pressade familjer ska öka på sin kredit ytterligare med ett par hundra tusen, och sätta igång och tilläggsisolera. Alltså – håller du på att gå under av höga kostnader, så dra på dig ännu högre utgifter.

Om det hade funnits ett Marie Antoinette-pris, hade Maud Olofsson varit en solklar vinnare. Hon står helt enkelt i en klass för sig när det gäller politisk galenskap.

Nu hoppas jag verkligen inte att hon möter samma öde som den franska drottningen gjorde i giljotinen, men vi kan åtminstone hoppas att väljarna minns hennes ord i nästa val, och befriar Maud Olofsson och resten av centern från både ministerposter och riksdagsplats.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, Expressen 1, 2, 3, SvD, DN, DN

Andra bloggar om , , , ,

Gör uppror mot politikerna – inte elbolagen

Det är naturligtvis glädjande att svenska folket verkar ha fått nog av ständiga elprischocker, och givetvis ser elbolagen till att sko sig så mycket de nånsin kan på den ”avreglerade” marknaden.

Däremot är ilskan riktad åt fel håll. Visst är skillnaderna i nätavgifter irriterande, men det är ändå inte där verkliga problemet ligger. Anledningen till att vi har de skyhöga elpriser vi har beror nämligen till allra största delen på politiska beslut och massiva miljlöskatter – både för den som producerar el och den som konsumerar (det finns till exempel en särskild skatt på kärnkraft).

Diagrammet här ovan visar med all önskvärd tydlighet hur det ligger till. Visst har el- och nätkostnaden ökat, men fram till 2007 följde dessa konsumentprisindex relativt väl. Det är politikerna som beslutat om ständigt nya miljöskatter på vår el, skatter som gör att vi betalar lika mycket för vår elektricitet – som är till 97 procent koldioxidfri – som den som kommer från tyska kolkraftverk. Detta eftersom politikerna tillåter elbolagen att sätta priset på all levererad el efter den sist producerade kilowattimmen. Naturligtvis räcker aldrig vår svenska vatten- och kärnkraftsel riktigt till för att möta behovet, eftersom elbolagen glatt tömmer vattenmagasinen under sommartid och exporterar vattenkraftselen till Europa (det är mer lönsamt än att spara inför de svenska vintrarna).

Och ju mer förnybar energi som tas i bruk (dvs vindkraftverk), ju högre blir kostnaden för elcertifikat – som läggs ovanpå de redan skyhöga elpriserna.

Skatterna på el utgör nu mer än 60 procent av det elpris vi betalar, och eftersom skattekonstruktionen är progressiv – med moms på elpriset – är det en fullkomligt lysande affär för staten när elbolagen pungslår oss på pengar. Den så kallade ”valfriheten” vi har att byta elbolag är också ett enda stort skämt – det är bara c:a tre procent av elpriset vi faktisk har möjlighet att påverka genom val av elhandelsbolag.

Det är utmärkt om revolutionen kommer, och att en och annan flinande elbolags-vd får stå där med skammen. Men egentligen är det Maud Olofsson, Andreas Carlgren och alla deras företrädare på energi- och miljöministerposterna de senaste 20 åren som folkets vrede borde rikta sig emot.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, DN, E24, DN

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 27/1: Som vanligt förstår Maud Olofsson ingenting.

Har vi verkligen råd med Maud?

Centerledarens lösning på elchocken: mera vindkraft.

I gårdagens SVT-granskning Kärnkraftshaveriet, lades ansvaret för den gångna vinterns elprischock på kärnkraftsindustrin, som genom mångårigt slarv med underhållet bäddat för vinterns bortfall i energi från kärnkraftverken – och därmed rekordhöga elpriser. De fyra reaktorer som hölls avstängda kostade företag och konsumenter sju miljarder extra, var slutsatsen. Samtidigt ökade Vattenfall sin vinst med nära en miljard, beroende på de kraftigt höjda elpriserna – av vilket man kan dra slutsatsen att det är en ganska bra affär att hålla nere produktionen när efterfrågan är som störst. Enron gjorde det där med viss framgång i Kalifornien för tio år sedan, innan myndigheterna kom på dem. (Här i Sverige är riggade priser på energimarknaden dock helt legitimt och har till och med fått ett namn –Nordpool.)

Men att skylla på ”kärnkraftsdirektörerna” är en pinsam förenkling av verkligheten. Sanningen är att Vattenfall, Fortum och Eon – som idag samäger Sveriges tio reaktorer – reagerade fullkomligt rationellt på avvecklingsbeslutet 1980, och det totala förbud för all forskning och utveckling av kärnkraftsteknik som infördes av staten några år senare. Vilket företag är galet nog att investera mångmiljardbelopp i en verksamhet som ändå är dödsdömd? Och vem utbildar sig till kärnkraftstekniker för att sitta och administrera en museal verksamhet i Sverige – när det storsatsas på ny kärnenergi i stora delar av världen?

30 år efteråt betalar vi dyrt för det politiska haveriet i folkomröstningen 1980, och de som betalar mest är den nya energiunderklassen i våra villaförorter. De som har oturen att bo i gamla trä- eller stenhus, med tvåglasfönster och direktverkande el eller oljepanna. Barnfamiljer som huttrar i fuktiga iskalla hus. Som inte längre har råd att hålla en dräglig temperatur inomhus och vars elräkningar ofta är dubbelt så höga som räntorna på bostadslånen.

Men återigen, det är inte kärnkraftsdirektörernas fel. Det var inte de som beslutade att stänga Barsebäcksreaktorerna, som stod för 10 procent av landets elproduktion, utan centerledaren Olof Johansson i allians med vänstern och socialdemokraterna. 1976 hade hans företrädare Thorbjörn Fälldin tvingat fram en folkomröstning om kärnkraften för att ställa upp i ett borgerligt regeringssamarbete. Som ändå havererade efter två år.

Det verkliga kärnkraftsfiaskot är alltså politiskt, och centern har haft en nyckelroll i utvecklingen avvecklingen av Sverige som ett land med stabila och låga elpriser till en nation där stora delar av befolkningen hamnar i elfattigdom varje vinter. Där miljöministern slår sig för bröstet varje gång en stor industri flyttar till Kina – vi sänker ju våra koldioxidutsläpp!

Under snart 30 års tid har centern – som ett eko av tokvänstern och miljöpartiet – försökt intala oss att ett industriland som Sverige, med en geografisk placering vid Polcirkeln, klarar sig finfint utan kärnkraft – lite utbyggd vindkraft, lågenergilampor och andra energieffektiviseringar kan enkelt ersätta 40 procent av vårt energibehov, menar de.

Dagens centerledare Maud Olofsson, har visserligen gått med på en modernisering av de antika gamla kärnkraftverken, men det är en omsvängning under galgen. Näringsministerns egen lösning på problemet med höga elpriser och krånglande kärnkraft är nämligen lika bisarr som verklighetsfrånvänd: en gigantisk vindkraftsutbyggnad. Tusentals nya vindsnurror, till en kostnad av 300 miljarder, ska placeras ut runt om i landet för att rädda oss från den ”opålitliga” kärnkraften. Om vi har tur kanske de levererar någon procent eller två av vårt samlade elbehov om ett par år. Förutom på vintern, när det är för kallt att köra dem. Eller när det inte blåser. Eller när det blåser för mycket.

Subventionen som krävs för att förverkliga Maud Olofssons dröm om förnybar el – 300 miljarder – är i runda slängar 42 gånger mer än de sju miljarder i extra kostnader som vi drabbades av under förra vinterns elprischock. Den som fick industrier att lägga ner produktionen och villaägare att balansera på randen till personlig konkurs när elräkningen kom.

För det stora problemet på elmarknaden är ju inte i första hand att priset på el handlas på en riggad elbörs. Själva marknadspriset har ändå följt konsumentprisindex ganska väl sedan avregleringen. Den riktigt dramatiska prisökningen har istället staten stått för – genom att hela tiden lägga på nya skatter på energin. Idag utgör själva elpriset bara 40 procent av det som kommer på fakturan, resten är överföringsavgifter, energiskatter, koldioxidskatter, elcertifikat, ännu fler skatter, utsläppsrätter och moms. Diagrammet här intill visar med all önskvärt tydlighet att det inte är kärnkraftsdirektörerna som borde stå vid skampålen. (Vid årsskiftet passade föresten regeringen på att höja koldioxidskatten ännu en gång.)

Den kanske viktigaste frågan ställdes aldrig i SVT:s granskning: Har vi verkligen råd med Maud Olofsson?

Intressant?

SvD, E24, DN

Andra bloggare om , , , ,

Därför är miljöfrågan stendöd i valet

Samtidigt som det Rödgröna alternativet lanserar den ena bombsäkra valvinnaren efter den andra – som tätare jämställdhetskontroller, stängning av USA-baser i hela världen och obligatorisk bröstpump till barnfamiljer – har det varit märkligt tyst om klimatet. Särskilt med tanke på hur stor frågan var bara för ett drygt halvår sedan, då domedagsprofetiorna haglade och vi alla skulle dö när Jorden kokade bort…

I det gemensamma rödgröna  valmanifestetet, fick Miljöpartiet visserligen in ett krav på att man ska ”verka” för att EU minskar sina utsläpp med 30 procent. Hur nu detta kan kallas för vallöfte.

SvT:s Agenda gjorde igår ett tappert försök att sparka liv i miljöfrågan genom att bjuda in Centerns Maud Olofsson och MP-språkröret Maria Wetterstrand till debatt. Efter att ha bevittnat tio totalt obegripliga minuter, där det kastades procenttal och siffror fram och tillbaka – siffror som är totalförvirrane även för den som är ganska insatt i och intresserad av miljö och energi – slutade jag lyssna. Det pratades om 40 procent minskning till år 2020 istället för… en mindre minskning, och Maud var mäkta förgrymmad för att det fattades “åtta ton koldioxid” i Miljöpartiets program. Jag tror inte någon av SvT:s tittare förstod vad detta egentligen handlade om, och hur det har med vår framtid att göra.

Och det är just detta som är det stora problemet med miljöpolitiken. Den har fastnat i ett ältande av abstrakta siffror och utsläppsmål, och aldrig får vi veta nyttan av dessa – trots att det ska satsas 10-tals, 20-tals- eller till och med 100-tals miljarder på ”klimatet”.

Vad åstadkommer dessa pengar då? Ingenting, dessvärre, eftersom Sverige är ett av de länder i världen som släpper ut minst växthusgaser, c:a 50 miljoner ton årligen, varav vägtrafiken står för en tredjedel.

Om man räknar lite på effekten av ett beslut att minska dessa utsläpp med 40 procent, vilket är ett önsketänkande, kommer vi alltså ner till 30 miljoner ton årligen.

Om man jämför detta med de globala koldioxidutsläppen på i runda slängar 50 miljarder ton årligen, innebär det att Sverige sänker sitt bidrag från 0,1 procent till 0,06 procent. Från en promille till 0,6 promille. Har Maud eller Maria fått frågan om hur mycket denna minskning påverkar klimatet? Särskilt som Kina smäller upp nya kolkraftverk i en takt som äter upp den minskning på 3-4 dagar…

Tyvärr har den bizarra fokuseringen på denna icke-fråga dragit undan mattan för de verkliga miljöfrågorna, som övergödning, bottendöd och utfiskning av våra hav.

Andra om , , , , ,

Intressant?

Voight-Kamppf-testa din partiledare!

Den svenska politikerklassens eget sommarkollo i Almedalen drar igång på söndag, och under veckan som kommer kan vi förvänta oss formliga bombmattor av utanförskap, stupstock, arbetslinjen, utförsäkring, jobbskatteavdrag, RUT, ROT och en uppsjö av andra begrepp som ingen vanlig människa orkar engagera sig i. Faktum är att jag ofta ställt mig frågan om våra politiker över huvud taget är mänskliga – eller om de egentligen är maskiner; replikanter med närmast övernaturliga förmågor att hantera siffror och beräkningar, men i total avsaknad av empati.

Det enda sättet att ta reda på om företrädarna för just ditt parti inte är maskiner, förklädda till politiker, är Voight-Kampff-testet.  En avancerad futuristisk lögndetektor som används för att avslöja brist på medkänsla, och alltså skilja ut människor från maskiner. Den sågs senast i Ridley Scotts kultfilm Blade Runner, där den hanterades av androidjägaren Rick Deckard. I testet fick den misstänkte androiden svara på ett antal frågor, vars svar analyserades tillsammans med testsubjektets ögonrörelser, tonfall och andning.

Själva maskinen kan vara svår att få fram numera, men här är frågorna från testet. Om du är journalist och befinner dig i Almedalen i veckan som kommer – gör då en insats för mänskligheten och ställ dem till Fredrik, Mona, Maud och de andra partiledarna. (Och glöm för all del inte Thomas Bodström och Beatrice Ask, som baserat på sina senaste utspel beter sig märkligt likt de avancerade Nexus 7-modellerna.)

Då startar vi. Reaktionstid är en viktig faktor i detta test, så försök att koncentrera dig på frågorna. Svara så snabbt du kan.

1. Det är din födelsedag. Någon ger dig en plånbok av kalvskinn. Hur reagerar du?
A. Stackas kalv. Djurskydd är viktigt, och jag kommer att arbeta för skärpta regler för uppfödning och slakt, givetivis samordnade inom EU.
B. Kalvskinn, det låter dyrt. Jag vågar nog inte ta emot den ifall det kan uppfattas som en muta.

C. Jag kollar om det finns några pengar i den.

2. Du har en liten son. Han visar dig sin fjärilssamling, inklusive burken där han dödar dem. Vad gör du?
A. Vilken fruktansvärd fritidssysselsättning. Jag skulle försöka få honom intresserad av något mindre vålsamt, som origami.
B. Uppmuntrar honom att fortsätta – ungar sitter alldeles för mycket inomhus framför datorer numera!
C. Jag kastar ett öga som hastigast på samlingen, och fortsätter sedan titta på Agenda.

3. Du ser på TV. Plötsligt blir du medveten om att en geting kryper på din arm.
A. Jag använder en tidning för att försiktigt ta bort den från armen, och släpper sedan ut den genom fönstret.
B. Jag skakar av mig getingen och krossar den med skon
C. Vad är detta för typ av fråga? Jag bara undrar, vad är detta för typ av fråga.

4. Du vandrar ensam genom en öken, när du plötsligt ser en sköldpadda som kryper emot dig. Du böjer dig ner, och vänder sköldpaddan på rygg. Där ligger den hjälplös, med solen som steker på den oskyddade magen, vilt kämpande för att komma på fötter igen. Men det kan den inte, inte utan din hjälp. Men du hjälper inte sköldpaddan. Varför inte?
A. Vadå inte hjälper? Klart jag skulle hjälpa den! Eller vänta lite, jag skulle aldrig vända den på rygg över huvud taget!
B. För att jag är en sköldpadda själv.
C. Jag har svårt att förstå frågans relevans, jag kom hit för att prata om vår ekonomiska politik.

5. Beskriv med enstaka ord endast de positiva minnen som du har. Av din mamma.
A. En fantastisk kvinna, alltid en fast punkt i tillvaron, och som jag har att tacka för allt.
B. Din mamma? Muckar du eller?
C. Jag föredrar att inte svara på frågor om mitt privatliv. Men jag berättar gärna om vårt nya jobbavdrag!

Så här analyserar du politikernas svar:

Flest C: Definitivt ingen maskin, bara en normal, introvert politiker som vill lägga beslag på dina pengar.
Flest B: Förmodligen människa, men risken finns att han/hon är ett skin job. Ytterligare analys av retina röstläge krävs för att bli säker.
Flest A: Definitivt en replikant, med uppenbart inplanterade minnen och programmerad med avancerade empatifunktioner  – förmodligen en Nexus 7.

(Det enda positiva i sammanhanget är att dessa modeller bara fungerar i fyra år innan de självdestruerar…)

Fotnot: I augusti 2003 ställde Silicon Valley-tidningen The Wave Magazine Voight-Kampff-frågorna till kandidaterna i det lokala borgmästarvalet. En av kandidaterna kände igen testet från Blade Runner, en annan, Angela Alioto, blev upprörd av frågorna från journalisten och svarade: “Let me ask you, John, how does this fit in to the bigger picture when you ask me about the dying tortoise and the dead butterflies?” Varpå intervjuaren svarade exakt som Blade Runnern Leon i filmen: ”They’re just questions, Angela. In answer to your query, they’re written down for me. It’s a test, designed to provoke an emotional response. Shall we continue?”

Aftonbladet (2) , DN, SvD 1, 2, 3, Expressen

Andra röster om , , , ,

Intressant?

Borde inte Peter Eriksson jubla?

Ännu ett inlägg om Saab. Sorry, men jag är bara tvungen att kräkas lite på  miljöpartiets Peter Eriksson som anklagar regeringen för att ha svikit Trollhättan och Saab. Så förvirrat.

För inte så länge anklagade mp och de rödgröna alliansen för att svika miljön för satsningen på förbifart Stockholm – som är en förutsättning om inte huvudstaden ska förvandlas till en parkeringsplats.  Nu kritiseras regeringen av Eriksson för att den vägrar att pumpa in miljarder av skattebetalarnas pengar på att bygga bilar som ingen vill köpa.

I konsekvensens namn borde väl både v och mp jubla, när det blir en biltillverkare mindre i världen. Visserligen en liten miljöbov i det stora hela, men dock en bidragande orsak till att vårt medborgerliga oskick att skaffa bil. Eriksson har förmodligen inte riktigt tänkt färdigt här, men jag förmodar att bilar ska produceras, och sedan ställas i lager. Hellre lägga pengarna på en dödsdömd biltillverkare, än en nödvändig infrastrukturinvestering, alltså.

Miljöpartiet lämnar öppet mål för Maud, Fredrik och Andreas om de skulle komma på tanken att börja försvara sitt beslut att inte slösa bort skattebetalarnas pengar på att köpa en bilfabrik. Fast de har ju varit fullt upptagna med ett annat dödsdömt projekt i Köpenhamn.

Andra bloggar om , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: