And The Band Played On

Etikett: media

Polarpanik 2: smältkatastrofen i Arktis

norrthpole_july25

Chocken: Nordpolen är en sjö! Eller rättare sagt inte – bojen med kameran hade flutit iväg nästan 50 mil från Nordpolen när bilden togs. Men kolla aldrig en bra story.

För nån vecka sedan var det stor uppståndelse kring en bild som uppgavs visa Nordpolen som en sjö. Nu låg det ju inte riktigt till så i verkligheten: dels var den automatiska kameran inte ens i närheten av Nordpolen, utan 50 mil söderut (!), dels var det inte öppet hav som visades utan några decimeter smältvatten ovanpå isen. (Dagen efter visade samma kamera för övrigt att den grunda pölen frusit till is igen.)

Ovanstående är dock en bra illustration till det gamla talesättet ”kolla aldrig en bra story”. De flesta som arbetar med journalistik vet att det går att bevisa i princip vad som helst, bara man väljer rätt vinkel och hittar data som synes bekräfta tesen. (Alltså samma sak som alla armviftande meteorologer och klimathysteriker gör så fort det verkar hända något med isen i Arktis.) Problemet är det sällan blir särskilt mycket dramatik kvar om man tar med alla faktorer som talar emot.

För varje år vid den här tiden utbryter den stora polarpaniken. Varje sommar, då isen smälter precis som vanligt, kommer larmrapporterna om att Arktis är hotat och att Nordpolen är på väg att förlora all is som ett reslutat av våra utsläpp av växthusgaser. Iskartor med till synes dramatiskt nedåtgående kurvor används som bevis, och det pratas om att områden stora som Europeiska länder smälter bort. När det så dyker upp en bild som sägs visa Nordpolen som öppet vatten, kastas slutligen all källkritik överbord.

Det stora problemet med dessa larm är att de alla bygger på ett ganska snävt statistisk urval: de utgår från hur det såg ut 1979, när isutbredningen slog rekord efter en rad av mycket kalla vintrar på 70-talet. Den svåra kylan under dessa år på 70-talet fick forskarna att på fullt allvar larma om en annalkande istid.

seaice_ippcc_1975

Diagram över isutbredningen i Arktis, från IPCC:S första rapport (FAR) 1990.

Om vi istället – som bloggaren Steven Goddard gjort – tittar bakåt i tiden, till början av 1970-talet – före satellitmätningarnas tid – framstår de årliga förändringarna i istäcket inte som särskilt alarmerande. Som illustrationen ovan visar, var isutbredningen betydligt mindre så sent som 1975. (Kurvan kommer från IPCC:s första rapport från 1990, så det är svårt att avfärda den som påhitt.) Och en karta från National Geographic från 1971 visar på betydligt mindre is än idag.

arctic_1971_natgeo

National Geographics karta över Arkits 1971. Observera att Nordostpassagen här ligger helt öppen, långt före larmrapporterna om den smältande havsisen.

Det kan alltså vara så att satellitmätningarna av polarisen valt ett rekordår som baslinje – vilket innebär att fullt normala fluktuationer tolkas som en dramatisk minskning. Återigen – när det gäller statistik och journalistik kan man bevisa vad som helst, bara man väljer rätt vinkel (och data).

seaice_1980-2012

Iskurvan som vi är van att se den – en dramatisk nedgång från 1980 och fram till idag!

Till detta finns massor av rapporter om tillfällen då det förekommit öppet vatten vid Nordpolen, bland annat flera bilder från 50-talet då amerikanska atomubåtar dök upp i de isfria vattnen i Arktis. Och den så kallade Nordvästpassagen har varit öppen för fartygstrafik under flera perioder under 1900-talet. Nordostpassagen har använts av rysk sjöfart under långa perioder både före och efter Andra världskriget. (På Nat Geos karta ovan ligger som synes hela denna led öppen och isfri.)

Just i år är det däremot kallare än på mycket länge, vilket temperaturmätningarna från danska vädertjänsten DMI tydligt visar. Normalt sett brukar Arktis norr om den 80:e breddgraden ha 90 dagar med temperaturer på plussidan under sommaren, men i år har det varit färre än hälften så många. Och än så länge ligger isutbredningen på nivåer som är långt över fjolårets.

icecover_current

Isutbredningen i Arkits, från danska vädertjänsten DMI. Så här långt täcker havsisen ett 30 procent större område än i fjol.

Detta kan förstås ändras snabbt, precis som i fjol när en kraftig storm bröt upp isen och förde den söderut genom Berings sund. Eller också har Arktis gått in i en nedkylningsfas, och det ska bli mycket intressant att se facit för årets isutbredning som brukar ha sitt minimum i mitten av september. Just nu är isutbredningen hela 30 procent större än i fjol (då DN skrev om att allt var värre än någon vågat tro).

Men som sagt, någon överhängande orsak till klimatångest för vad som händer vid Nordpolen finns knappast just för tillfället. Det är precis som det brukar vara där uppe: kallt, blåsigt och extremt ogästvänligt. Inte precis ett ställe där man vill fastna fastna i en roddbåt.

Och att sex miljoner kvadratkilometer is ska hinna smälta innan sommaren 2013 är slut, som bland andra BBC rapporterade så sent som 2007, ter sig idag som en rejäl högoddsare.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Kommentariatets Tao

DN gör en djupdykning i den nygamla debatten om #näthatet i tidningarnas kommentarsfält. Det är ett gott försök som reportern Jennie Dielemans gör för att nyansera den rådande uppfattningen om att det endast är rättshaverister, högerextremister och allmänt rabiata inomhusmän som håller till nere i botten av artiklarna på de stora mediesajterna. Jag är själv citerad som hastigast i artikeln, men eftersom jag pratade med reportern i säkert en halvtimme, tycker jag att det är ganska mycket som inte kommer fram av det som jag egentligen ville ha sagt.  Så här är några icke-publicerade åsikter i frågan.

Ett: Det hjälper föga att försöka avskaffa anonymiteten. Att kunna säga sin mening fritt utan att behöva skylta med det inför vänner, familj och bekanta, är faktiskt en förutsättning för ett öppet samtal. Det är bara att titta på sitt eget nyhetsflöde på Facebook, där nästan alla uppdateringar vägda på guldvåg för att ingen i bekantskapskretsen ska riskera att ta illa upp. Och då blir det som det blir, plattityder om vardagshändelser, fisljumna statusuppdateringar, myspys med barnen eller bilder från en eller annan semesteridyll. Sällan eller aldrig några riktigt eldfängda diskussioner.

Dessutom kommer man tyvärr inte undan hatet bara för att man använder Facebook-inloggningar. Extremister, haters och Sverigedemokrater finns förstås där med, och det krävs bara en ledig mejladress för att skapa ett nytt konto. (I vissa stora Facebook-grupper som jag är med och modererar, har det periodvis krävts bortmoderering av nära hälften av kommentarerna – dvs mer än i de anonyma kommentarsfälten på Aftonbladet.se.)

Två: Diskussionen havererar oundvikligen när ingen redaktör modererar deltar i den. Nästan samtliga tidningar som använder läsarkommentarer idag, behandlar dessa som något katten släpat in. Jag har fortfarande aldrig sett någon DN-skribent som varit inne och svarat i en pågående kommentarstråd – istället överlåts efterhandsmodereringen till företag som Interaktiv säkerhet. De gör för det mesta ett kompetent jobb – men det är en kontroll och moderering som sker i tysthet, vilket gör redan ilskna debattörer fullständigt rasande när deras inlägg tas bort. Någon är inne och raderar kommentarer, men ingen vet vem som raderar – och det ges ingen motivation till beslutet att refusera inlägget.

På Aftonbladet, där jag jobbar, använder vi Interaktiv säkerhet för att utföra en slags ”basmoderering”. Men i många ämnen, till exempel politiskt infekterade frågor, går vi alltid själva in och försöker hyfsa debatten. Vi försöker svara på frågor, korrigerar felaktigheter, ser till att diskussionen håller sig till ämnet. Och upplyser med jämna mellanrum om reglerna för att få delta i debatten. För det mesta fungerar det, men ibland tvingas vi inse att en viss artikel helt enkelt inte funkar att kommentera – då stänger vi. Dessutom är det viktigt att vara restriktiv med vilka artiklar man tillåter kommentarer på – och att det inte öppnas för många potentiella ”krishärdar” på en och samma gång. Det tror jag för övrigt är en oundviklig utveckling – att kommentarsfunktionen kommer att vara kvar, men att färre artiklar öppnas för diskussion.

DN:s kommentarsfält kl 13.33 idag.

Tre: Det är naivt att tro att människor ska bete sig annorlunda på Internet än i köttrymden. Att lämna kommentarsfälten vind för våg är ungefär lika smart som att lämna ett gäng partysugna tonåringar ensamma hemma i villan en vecka med ett sprängfyllt barskåp. Eller att dra in alla vakter och all polisbevakning på ett Råsunda-derby, för att därefter notera hur folk slår varandra sönder och samman, och konstatera att folk inte kan hantera att se på fotboll. Eller att dra in programledaren i SvT:s Debatt – och låta det inbjudna kommentariatet hålla låda på egen hand en timme på bästa sändningstid.

Alla förstår att det inte funkar. Och ändå är det vad de allra flesta tidningsutgivare begär av sina Internetläsare. Och när det sedan helt förväntat går åt h-e skylls det på näthat och anonymitet.

För övrigt noterar jag att DN-artikeln i fråga i skrivande stund har 642 läsarkommentarer och att diskussionen nu degenterat till käbbel om mångkultur, muslimer, flyktingmottagning och SD:s politk. Precis som förväntat alltså.

Intressant?

Uppdatering: Här finns en utmärkt anledning för att anonyma kommentarer är något som faktiskt behövs. Uppdatering 2: Anders Mildner säger också precis vad jag menar.

Andra bloggar om , , , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: