And The Band Played On

Etikett: medier

Riskerna med att bli megafon åt larmindustrin

Jag har varit inne på det flera gånger: Problemet med hur förment ideella organisationer som WWF och Naturskyddsföreningen upphöjs till vetenskaplig expertis. I denna roll låter medierna företrädare från dessa organisationer uttala sig som oberoende rådgivare i miljö-, energi- och klimatfrågor utan att se att de driver sina egna agendor – precis som alla påtryckargrupper. Framför allt Naturskyddsföreningen, en gammal folkrörelse som tidigare månade om den svenska naturen och rovfåglarna, har idag utvecklats till en slags larmindustri där skyddet av våra flora och fauna fått stå tillbaka för en närmast okritisk propaganda för att avskaffa kärnkraften och satsa ännu mer på förnybar energi.

Ett aktuellt exempel på hur fel det går när man tillmäter detta larmindustriella komplex en expertroll, är hur SvD okritiskt blev megafon för SNF:s ständigt återkommande larm om kemikalier i vår mat. Tidningen redovisade Naturskyddsföreningens rapport om att så mycket som 87 procent av frukten vi äter innehåller gifter från besprutning. Vad som inte framgick är att dessa kemikalier återfinns i så små mängder att de inte ens kommer i närheten av de gränsvärden som svenska och europeiska livsmedelsmyndigheter kräver. För att komma upp i halter som ens kan börja närma sig ett riskabelt intag av gifter skulle man behöva äta 400 kg vindruvor – varje dag.

Megafonjournalistiken förstärktes genom den chatt som SvD hade dagen efter avslöjandet, där redaktionen istället för att ta in en expert från exempelvis livsmedelsverket lät oroliga läsare ställa sina frågor till Johanna Sandahl, vice ordförande i Naturskyddsföreningen. Alltså avsändaren för larmrapporten om de giftiga druvorna.

Trots att larmet alltså som vanligt var gravt överdrivet, kommer det kvarstående budskapet som stannar kvar i människors medvetande bli att det är farligt att äta vanlig frukt. Den ursprungliga artikeln var den som delades och uppmärksammades mest – inte SvD:s uppföljande pudel dagen efter: Livsmedelsverket: Säkert att äta frukt, där hela larmet drogs tillbaka.

Det här är naturligtvis bingo för Naturskyddsföreningen, som medvetet driver kampanj för att vi ska gå över till ekologiskt jordbruk, utan någon besprutning alls. Något som inte bara skulle innebära att skördarna minskar dramatiskt, utan också att vi riskeras att drabbas av verkligt skadliga gifter i maten. För det finns ju en anledning till att frukten besprutas – nämligen att få bort de riktigt farliga grejerna som följer med frukten, som till exempel giftiga mögelsporer.

Det är naturligtvis vällovligt att program som Medierna i P1 granskar journalistiken Tyvärr missar granskarna  att rikta sökarljuset mot själva källan: Naturskyddsföreningen. För vad vi har här är inte en gräsrotsdriven ideell förening, finansierad av bidrag från naturälskare runt om i Sverige. SNF har istället utvecklats till ett offentligfinansierat kampanjorgan för svensk och europeisk jordbruks-, energi- och klimatpolitik, som till största delen betalas med bidrag från det offentliga. Främst kommer pengarna från SIDA, men bidrag strömmar även in från myndigheter som Kemikalieinspektionen och Energimyndigheten, något som bloggen Vargfakta uppmärksammade för en tid sedan. 2007 stod medlemsavgifterna för 83 procent av SNF:s omsättning, 2012 (den senaste årsredovisningen) utgjorde de 37 procent – resten kom från skatter och bidrag. Under de fem åren 2007-2012 bidrog skattebetalarna med 343 miljoner till Naturskyddsföreningens verksamhet.

343-miljoner-i-statliga-bidrag-till-naturskyddsföreningen

Andelen av statliga bidrag jämfört med medlemsavgifter till Naturskyddsföreningen 2007-2012. (Diagram från Vargfakta.)

Organisationer som är beroende av statliga pengar i denna utsträckning kan knappast anses som fristående och oberoende, utan riskerar att få rollen som strumpdockor, ”sock puppets”. Det vill säga politiskt eller ideologiskt styrda organisationer som används av de styrande för att skapa en förment folklig förankring för en viss typ av politik – som exempelvis storskalig utbyggnad av vindkraft, även i känsliga naturmiljöer som Gotland, där vindkraften slaktar rovfåglar i massor. (Detta är dock något som SNF hittills undvikit att larma om.)

De 85 miljoner som vi skattebetalare årligen finansierar Naturskyddsföreningen med , räcker dessutom till att att avlöna inte bara en utan två heltidsanställda talespersoner. Ordföranden Mikael Karlsson plockar ut 655.000 i årslön medan Svante Axelsson får 770.000. Det är förstås fjärran från några VD-löner, men för en ideell organisation sticker de ändå ut. (Som jämförelse tjänar en riksdagsman c:a 720.000 i årslön, eller strax under 60.000 i månaden.)

Naturskyddsföreningen borde granskas hårdare – istället för att sättas på piedestal. Det gäller även en lång rad  andra organisationer, som uppfattas som goda och därför inte ifrågasätts. För som det heter: vägen mot helvetet är kantad med goda föresatser.

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,

Vi borde lyssna mer på Lennart

Ofta hör vi debattörer, framför allt från de mera högljudda i miljösvängen, slå sina meningsmotståndare i huvudet med argumentet att vi måste lyssna på forskarna. Detta eftersom planeten befinner sig i något slags undantagstillstånd, och den enda lösningen är att snabbt som attan sluta köra bil, lägga ner våra industrier, flytta ut på landet och leva ekologiskt som på 1700-talet. Enligt politiker som Åsa Romson är forskarna helt eniga om att detta måste ske omgående, för att vi inte ska gå mot en katastrof av aldrig tidigare skådad omfattning.

lennart_bengtsson

Lennart Bengtsson vid en föreläsning 2006.

En av de forskare som i detta avseende borde vara mest värd att lyssna på är Lennart Bengtsson.  Han är Sveriges utan tveckan mest meriterade inom sitt fält, och har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt klimatforskningsuppdrag utomlands. Han är docent i meteorologi, och var under nio år chef för det välrenommerade Max-Planck-Institut Meteorologie i Hamburg (1991-2000). Dessförinnan var han forskningschef vid ECMWF (European Centre for Medium-Range Weather Forecasts) i Reading 1975-1981. Och fram till förra året var han chef för jordvetenskaperna på rymdforskningsinstitutet ISSI i Bern.

Det är alltså ingen överdrift att slå fast att ingen svensk borde vara mer välmeriterad att uttala sig på området klimatforskning än Lennart Bengtsson.

Ändå är det ingen som lyssnar, och med relativt få undantag vill varken politiker eller  journalister ta i Lennart ens med tång. Tidningar och TV stängde dörren för länge sedan, eftersom Lennart Bengtsson liksom de flesta andra forskare med ryggrad tröttnade på den svartvita och förenklade bild av annalkande domedag som miljöpolitiker och välfinansierade lobbyister som Greenpeace och WWF matar oss med så gott som dagligen. (Den ende som verkar ha lyckats med den svåra bedriften att vidga åsiktskorridoren på detta område är Björn Lomborg.)

Lennart Bengtsson är alltså något så ovanligt som en forskare med gedigen kunskap – som inte är rädd för att berätta vad han tycker. Och hans budskap kan i korthet sammanfattas så här:

  • Ja, klimatförändringar sker, och vi människor är medskyldiga via våra galopperande utsläpp. Det krävs åtgärder både för att minska utsläppen och att öka samhällets motståndskraft för de framtida effekterna.
  • Men nej: vi har tid på oss att lösa problemen – men det sämsta vi kan göra är att slösa bort vårt välstånd och skattemiljarder på ineffektiv förnybar energi, samtidigt som vi lägger ner kärnkraften och slår undan benen för svensk och europeisk industri med skyhöga energipriser.

För dessa åsikter är Lennart Bengtsson numera portad från de flesta medier – DI lät honom förvisso komma till tals i ett välkommet undantag härförleden. Istället vänder tidningarna sig till domedagsprofeter som Johan Rockström, neo-maltusianen & Romklubbaren Anders Wijkman eller avdankade tv-metorologen Pär Holmgren när det behöver larmas. Ibland bjuds till och med Åsa Romson in som klimatexpert. Men Lennart, som verkligen vet vad han talar om, är det ingen som ringer till.

Det är tragiskt, och tyvärr ytterligare ett bevis på hur trång den svenska åsiktskorridoren är.

Det positiva är att Lennart Bengtsson får desto mer uppmärksamhet utomlands. Nyligen knöts han till den brittiska tankesmedjan Global Warming Policy Foundation, GWPF:s vetenskapliga råd. Så nu kommer Lennarts röst att höras högt och tydligt i den europeiska energidebatten – däremot tyvärr inte i den svenska. Här anses det nämligen fullt jämförbart med förintelseförnekelse att ifrågasätta att vi går mot en klimatmässig domedag – eller tvivla på att jobben och välfärden överlever om vi lägger ner halva Sveriges energiförsörjning (det senare vill som bekant både MP och S).

För den som i likhet med mig faktiskt är intresserad av vad en riktig forskare tycker, har Lennarts tyske kollega Hans von Storch intervjuat honom med anledning av det nya jobbet. Och så här säger han i en annan mejlintervju med holländske bloggaren Marcel Crok:

I believe the whole climate consensus debate is silly. There is not a single well educated scientist that question that greenhouse gases do affect climate. However, this is not the issue but rather how much and how fast. Here there is no consensus as you can see from the IPCC report where climate sensitivity varies with a factor of three! Based on observational data climate sensitivity is clearly rather small and much smaller that the majority of models. Here I intend to stick to Karl Popper in highlighting the need for proper validation.

Som sagt: Betydligt fler borde lyssna på Lennart.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Banangate vittnar om något stört i vår tid

Lyckligtvis är det flera som reagerat på Uppdrag Gransknings besynnerliga reportage om de svenska ungdomarna som flyttat till Norge – bland annat för att skala bananer!

I Skavlan raljerar programledaren med Janne Josefsson kring om detta löjliga arbete, som inte ens polacker skulle ta. Vilket väl ska tolkas som att Sverige nu blivit en riktig bananrepublik, där vi är så desperata att vi tar vilka skitjobb som helst.

Detta synsätt är ett tydligt kvitto på Sverige – och framför allt den bortskämta medieklassen i Stockholm – tappat allt vett och sans. I vanliga fall får vi höra hur lata, håglösa och bortskämda våra ungdomar är, men när man väl hittar ett antal som faktiskt tagit kommandot över sina liv och flyttat dit det finns jobb – även okvalificerade sådana – så framställs det som något skamligt eller i alla fall förnedrande. Den svenska välfärdens arvtagare – nu får de skala bananer för det nya herrefolket.

Debatten borde istället vara varför det inte finns sådana här jobb i Sverige längre. Här har vi de senaste årtiondena målmedvetet rationaliserat bort alla okvalificerade ”skitjobb”; se bara på debatten om RUT, där medievänstern fortfarande framställer det som gravt förnedrande att städa hemma hos någon. Samtidigt har tillverkningsindustrier, snickerier och textilfabriker flyttat från Sverige, arbetsplatser där det förut ofta gick att få jobb även för oss som var skoltrötta eller inte klarade att jobba projektinriktat och hålla många bollar i luften samtidigt.

Bristen på vanliga jobb försöker politikerna nu skyla över genom att tvinga ungdomarna att utbilda sig långt upp i 30-årsåldern. Det ser bättre ut i statistiken då.

Inte för att det hjälper – när de till slut kastas ut på arbetsmarknaden, med studielån som de aldrig kommer att klara av att betala, visar det sig att behovet av ytterligare journalister, stylister eller klimatkommunikatörer trots allt var ganska begränsat. Det är delvis därför vi har en generation av förtidspensionärer som inte ens har fyllt 30. De som inte klarade att jobba självständigt, misslyckades med att hålla många bollar i luften, och inte brann särskilt mycket för kundrelationer.  Förr i tiden kunde dessa unga vuxna ta jobb på en däckfirma eller på ett lager, och jobba sig till ett drägligt liv.

Idag är de flesta ”skitjobb” avskaffade, och de ungdomar som inte vill förtidspensionera sig och tycker det är jobbigt att bo hemma hos föräldrarna, har egentligen inte så många valmöjligheter.

Att flytta utomlands, till Norge eller Danmark där det finns jobb, är därför ett sundhetstecken. Det vi borde ha en debatt om är varför dessa möjligheter saknas i Sverige. Och vad det är för människor som rekryteras till våra medier…

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: