Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: mehmet kaplan

Dead man walking

640px-Gustav_Fridolin_1_(18742580903)

By Per Pettersson from Stockholm, Sweden – Gustav Fridolin 1, CC BY 2.0, Wikimedia Commons

Det har varit ett plågsamt skådespel att se Miljöpartiets manliga språkrör, Gustav Fridolin, närmast krampaktigt klänga sig fast vid makten. Efter att ha slängt partikollegan Åsa Romson under bussen – språkröret som i ärlighetens namn uträttat oändligt mycket mer under sin tid i regeringen än den ständigt babblande skolministern – har han försökt agera statsmannamässigt, vädjat om ”starkt mandat” och rest runt på charmoffensiv i landet.

Men det hjälper inte. Alla – inklusive MP:s egna väljare – vet att det är Fridolin som kört in foten så långt i den egna munnen att det blir omöjligt att ens spela jn fler peppvideor på Youtube till Sveriges lärare. Alla vet att det är Fridolin som hårdast drivit det identitetspolitiska haveriet och öppnat för unkna patriarkala kulturer och islamism – i partiet som kallat sig feministiskt. Alla vet att det Fridolin själv har haft och sannolikt fortfarande har nära kontakter med Mehmet Kaplan och denne närstående organisationer, sådana som påfallande ofta misslyckas med att undvika att uttrycka sig antisemitiskt, homohatande och kvinnoförtryckande.

Kanske inte alla, men en betydande del, av Miljöpartiets kris är direkt hänförlig till Gustav Fridolin och hans totala brist på självkritik när det gällt inriktningen av partiets politik.  (Jag har förvisso ett flertal gånger hävdat att medeltiden alltid varit målet för MP när det gäller energiproduktion och näringsliv – men jag insåg aldrig att det också gällde jämställdhets- och demokratifrågor.)

Men själv verkar Fridolin inte insett att han är damaged goods. En dead man walking. Språkröret är rökt, internet hånar hans hans självupptagenhet och stödet i det egna partiet handlar mest om att det inte finns något egentligt alternativ. Ett antal röster inom MP har öppet protesterat mot att han sitter kvar.

Det ska bli mycket intressant att följa MP-kongressen – även om journalisterna har förbjudits att rapportera i bild och video därifrån – och ifall språkröret med historiens största ego lyckas med bedriften att klamra sig kvar ända fram till valet 2018. Eller om han avsätts i en palatskupp redan i helgen.

mp_riksdagssparren

Nyhetsgrafik: TV4.

Efter det ser det nämligen mörkt ut för miljöpartisterna. Från ett 15-procentsparti i EU-valet 2014 till ett basket case som hänger på repen kring 4-procentsspärren – på bara två år.

Ett svårslaget svenskt rekord i politiskt haveri.

Intressant?

Fler om , ,

Det feministiska partiet kastar sin kvinnliga partiledare under bussen

asaromsnson_2015

Hejdå, regeringen? Åsa Romson vid Miljöpartiets kongress förra året. Idag är allt fler av partiets företrädare eniga om att allt blir bättre om hon får sparken. Foto: Miljöpartiet

Det har snart gått två veckor sedan bomben i regeringspartiet MP briserade. Bostadsministern Mehmet Kaplan hade fastnat på bild tillsammans med turkiska nationalister och fascister, som bara dagar tidigare stått på Sergels torg och skanderat ”död åt de armeniska hundarna”. Sedan påmindes vi om att ministern umgåtts med islamister och bjudit in kända antisemiter till Riksdagen – och dessutom själv jämfört Israels behandling av palestinier i Gaza med nazisternas judeutrotning under Andra världskriget.

Till sist avslöjade SVT och hans egna partikamrater att Kaplan verkade ha jobbat minst lika intensivt för den turkiska regimen och det islamistiska partiet AKP (en del av Muslimska brödraskapet)  som för den svenska regeringen.

Kaplan-gate var ett faktum, och efter ett par dagar tvingades bostadsministern att avgå – dock utan att han för ett ögonblick erkände att han gjort något fel. Istället inledde framför allt Gustaf Fridolin en rasande motattack mot medier och meningsmotståndare som skapat en felaktig bild av den gode antirasisten Kaplan. Andra miljöpartister drog fram islamofobikortet, och menade på fullt allvar att Kaplanaffären var ett bevis på rasism och att det inte fanns någon plats för troende muslimer i svensk politik. Detta trots att såväl Nalin Pekul och ministern Aida Hadzialic är prov på just detta (dessa avfärdas emellertid som husb*****r av ”forskare” – om än i lite mer inlindade ordalag).

Spola nu framåt ett par veckor, ett ytterligare antal miljöpartistiska haverier senare och en presskonferens med Romson och Fridolin. Plötsligt är Kaplan helt ute ur bilden – och istället riktas plötsligt all kritik mot – Åsa Romson. Det är hennes ständiga grodor och otur när hon pratar, hennes felsägningar och urusla förtroendesiffror som är Miljöpartiets problem – och därför är den enda lösningen på partiets kris att hon får sparken. I det feministiska Miljöpartiet verkar alla – kvinnor som män – vara eniga om i alla fall en sak: Allt är Åsas fel,

Nu har MP förvisso inte många segrar att skryta om under det knappa 1,5 år som de suttit i regeringsställning, men miljöministernas track record vad gäller politiska framgångar är i alla fall betydligt bättre än Fridolins, som hållit på att lalla om skolan utan resultat ända sedan han tillträdde (och startat en Youtubekanal där han gjort bort sig inför Sveriges församlade lärarkår). Romson hyllades för sin delaktighet i att förhandla fram ett nytt klimatavtal i Paris i slutet av förra året – och hon har ju mer eller mindre på egen hand lyckats att avskaffa delar av eller hela den svenska kärnkraften, vilket ju är en hjärtefråga för MP.

200px-Gustav_Fridolin,_språkrör_(MP)

Fridolin, en maktspelare. Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 3.0)

Ändå vill flera tunga företrädare alltså att hon ska få sparken. Det är svårt att inte tro att Gustav Fridolin har ett finger med i spelet, att döma av det sätt han maktpolitiskt har manövrerat sig in i ett läge där han sitter säkert i sadeln – genom att offra sin språkrörskollega till vargarna. Genom att ge henne en vältajmad knuff när bussen passerar förbi. Bildligt talat, förstås.

Detta är extra allvarligt då det framför allt är Fridolin som borde stå till svars för Kaplan-affären och det identitetspolitiska haveriet inom partiet. Fridolin var den som gav Kaplan sitt helhjärtade, närmast villkorslösa stöd och han satt med i samma ifrågasatta organisationer – som exempelvis Charta 2008 – som den förre bostadsministern.

Ändå är det nu Fridolin som går segrande ur maktstriden, medan det kvinnliga språkröret så snabbt som möjligt förpassas under hjulen på närmaste kollektivtransportmedel. (Återigen, bildligt talat.)

Inte för att jag någonsin varit ett stort fan av Åsa Romson (läs gärna vad jag skrivit tidigare om MP) men det egna partiets behandling av henne just nu luktar riktigt riktigt illa. Ett parti som kallar sig – feministiskt dessutom.

(För övrigt var Ledarsidorna.se som så ofta först med att förutspå utvecklingen om kuppen mot Romson.)

Intressant?

Fler om , , , ,

Miljöpartiets ljusskygga bröder

Erdogan_gesturing_Rabia

Turkiets president gör Brödraskapets Rabia-tecken.

Det var mycket som kändes fel redan när bostadsministern Mehmet Kaplan meddelade sin avgång i början av veckan. Den första reaktionen från Miljöpartiets ledning var nämligen något som närmast liknade raseri. MP-ledningen ställde sig  demonstrativt bakom sin ex-minister, som absolut inte hade gjort något fel – istället var det medierna fel, som  skapat en ”bild” av Kaplan som gjort det omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete.

Att det över huvud taget skulle existera ett problem med en minister som gång på gång råkar hamna i samma sällskap som fascister, islamister och kända judehatare – och till på köpet relativiserar IS-terrorister och jämför Israels politik med Nazitysklands – verkar inte var något som helst problem för vare sig Fridolin, Romson eller flera ledande MP-företrädare (för att inte tala om ungdomspolitikerna…).

Miljöpartiets försök att skapa en slags dolkstötslegend, där den hygglige antirasisten Mehmet Kaplan fallit offer för en sammansvärjning av medierna i armkrok med den judiska världskonspirationen (en analys som MP:s grundare Per Gahrton obekymrat torgförde i  i TV4) föll dock platt till marken och bara dagar senare fick Romson och Fridolin kräla i stoftet.

Ändå är det svårt att inte se de våldsamma reaktionerna som ett tecken på att något inte stod rätt till i partiet. Att det fanns uppgifter om Mehmet Kaplan som absolut inte fick komma ut. Uppgifter av en så graverande art, att partiets PR-ansvarige till och med försökte få SVT att avstå från att ställa frågor om Kaplan – i utbyte mot att de slängde en mindre viktig politiker, Yasri Khan, under bussen.

Det som skulle döljas är med stor sannolikhet Kaplans – och Miljöpartiets – nära kontakter med det Muslimska brödraskapet, och framför allt med organisationens turkiska parti – det styrande AKP (Frihet och rättvisa) som bildades av den despotiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Enligt såväl SVT som författaren Kurdo Baksi (MP-medlem) har Kaplan sedan han tillträdde som minister ägnat mer tid åt möten med företrädare för den turkiska regeringen än den svenska. Istället för att lösa den svenska bostadskrisen, har ministern åkt i skytteltrafik till Turkiet där han träffat högt uppsatta personer nära landets politiska ledning.

Det som för bara något år sedan avfärdades som konspirationsteorier – att Stefan Löfven tagit in en islamist i regeringen – verkar idag med andra ord vara ett vedertaget faktum, när forskare vid försvarshögskolan nu varnar för att MP, och därmed regeringen, kan vara infiltrerad av Muslimska brödraskapet. Om det förhåller sig på detta sätt, blir då följdfrågan –hur har detta påverkat svensk politik? Och en minister som jobbar informellt för att gynna en främmande makt – innebär inte det att vederbörande är att jämföra med spioner som  Stig Bergling och  Bertil Ströberg?

Varningar om MP:s nära relationer till islamisterna i Muslimska brödraskapet är långt ifrån nya, redan förra sommaren spreds exempelvis bilderna på Grön ungdoms språkrör i Malmö när han gjorde Brödraskapets Rabiatecken i tv. Samma tecken har använts av Kaplan själv vid en demonstration i Stockholm för några år sedan, liksom av Mohammed Temsamani, lokalpolitiker (MP) i Solna och ordförande för Förenade islamska föreningar i Sverige (FIFS) – en organisation bildad av Kaplan.

Temsamani gjorde dessutom praktik för Muslimska brödraskapet 2012 – något han skrev om själv på sin sida på Stockholms universitet. Sidan som beskriver besöket har raderats, men på internet finns det förstås alltid spår kvar.

temsamani

Brödraskapets inflytande inskränker sig emellertid inte till Miljöpartiet, även Moderaterna och  Centern har haft politiker med mer eller mindre uttalad islamistisk agenda på riksdagsplats. Och socialdemokraterna har länge haft en del av partiet – Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) – som haft mycket nära kontakter med organisationer som står Muslimska brödraskapet nära. (En av dessa, den turkiska hjälporganisationen IHH som är en del av Brödraskapet och har nära kontakter med Hamas, organiserar den årliga Ship to Gaza-seglatsen där bland annat Tro och Solidaritets ordförande Ulf Bjereld rest med.)

Och alla minns väl Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) vars historia är nära nog identisk med Kaplans. För nästan precis tre år sedan var det han som fick sparken ur socialdemokraternas partistyrelse (eller rättare sagt, han hann aldrig sätta sig i den). Anledningen var den samma som med Kaplan: uppenbara svårigheter att ta klar ställning mot extremism och en osviklig förmåga att gång på gång hamna i antisemitiskt sällskap.

Muslimska brödraskapet har rötter i det sena 20-talet, och organisationen har idag representation i ett stort antal länder – alltifrån palestinska Hamas på Gazaremsan till Erdoğans turkiska maktparti AKP.. På närmare håll  hittar vi FOIE, Brödraskapets europeiska sammanslutning som är moderorganisation till Islamiska förbundet i Sverige. Socialdemokraternas Nalin Pekgul och forskare som Aje Carlbom går så långt som att slå fast att IFIS bara är en svensk front för Brödraskapet. Carlbom skrev så här  i Dagens samhälle 2014, efter att Kaplan utnämts bostadsminister:

Bland muslimer är det sedan länge känt att moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm har dominerats av islamister i Det muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Det var något av det första jag fick förklarat för mig när jag i början av 1990-talet intervjuade brödraskapets europeiska representant. Då var det Mahmoud Aldebe och Sveriges Muslimska Råd (SMR) som dominerade politiskt i moskén. Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för SMR och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel.

Muslimska brödraskapet är terrorstämplat och/eller förbjudet att verka i stora delar av arabvärlden (Förenade arabemiraten har dessutom terrorstämplat svenska IFIS, eftersom det ses som en del av MB).

Rörelsen står för en fundamentalistisk tolking av islam. Målet är att återupprätta ett nytt Kalifat i arabvärlden, i vilket sharialagstiftning ska råda. Huvudstaden i kalifatet ska vara Jerusalem, och judarna i det som idag heter Israel ska fördrivas eller förintas . Det är alltså i stora drag samma vision som IS har, även om MB historiskt har föredragit på att arbeta politiskt mot att slåss med vapen i hand.  (Ett undantag är Hamas och dess väpnade gren, som ägnat 10 år åt förvandla Gazaremsan till en tungt beväpnad raketbas). Brödraskapets politiska gren i Egypten vann det första fria valet i landet efter den Arabiska våren – men den nyvalde presidenten, Mohammed Mursi, störtades av militären sedan han försökt förändra landets konstitution i fundamentalistisk riktning. Sedan dess är MB förbjudet även i Egypten och ledarna sitter i fängelse.

Brödraskapets högste andlige ledare, Yusuf al-Qaradawi, är känd för sina hatpredikningar i tv. Han beundrar Hitler och stödjer självmordsattacker mot israeler. Och hans högsta önskan – som han uttrycker det i videoklippet här nedan – är att en dag få rulla in med sin rullstol i Jerusalem och skjuta judar.

Hur som helst. Genom sin avgång hoppades Kaplan och språkrören att granskningen skulle vara över. Det vore synd om så skedde, för precis som i fallet Omar Mustafa är det viktigt att borra djupare i de omfattande kontakterna mellan den svenska islamismen och de politiska partierna – och då inte bara MP.

Frågorna är nämligen många. Var Kaplan verkligen Miljöpartist – eller såg han bara partiet som ett lämpligt fortskaffningsmedel in i maktens centrum? Hur kommer det sig att Kaplan, som under hela sin politiska karriär hållit en mycket låg profil, kunde bli den mest personkryssade miljöpartisten i Stockholm?

Fanns det ett organiserat ”valsamarbete” i de förorter där MP hamnade långt över riksgenomsnittet i antalet röster? (Vi minns fortfarande Socialdemokraternas ”valskolor” i Örebrostadsdelen Vivalla, där S fick upp 70 procent av rösterna och valet fick göras om efter uppenbart fusk.) Ett sådant exempel är den fatwa  som utfärdades av Gävle-imamen Abo Raad – känd för sina öppna sympatier för IS – inför valet 2014 – där han uppmande församlingsmedlemmarna att rösta på i första hand MP, och därefter V.  Exakt hur  många extra röster kampanjer som denna gav är förstås omöjligt att säga – men det är ett faktum att Miljöpartiet fick höga valresultat i flera förorter. Möjligen såpass många att det med dagens motvind i väljarstödet skulle kunna hota partiets riksdagsplats i  nästa val om Kaplans väljare surnade till och gick till andra partier.

Men framför allt är det viktigt att granska hur mycket av svensk politik som faktiskt har påverkats i praktiken. Sakine Madon skiver idag om ett exempel från Botkyrka, där en lokal MP-politiker drivit igenom särskilda kvinnotider i simhallen – något som gäller flickor så unga som nio år. Att flickor och pojkar inte kan bada ihop är knappast miljöpartistisk politik – utan snarare islamistisk. Och Johan Westerholm på Ledarsidorna.se har ett flertal gånger skrivit om hur MP gång på gång lagt hinder i vägen för hårdare terrorlagstiftning. Att kartlägga hur mycket Kaplans kontakter i Ankara varit inblandade i detta motstånd är en viktig uppgift för medierna – men kanske främst för Säpo.

Vi förtjänar att få veta vilka tjänster och gentjänster som förhandlats fram i slutna rum.

För det vi ser är sannolikt bara toppen av ett isberg.

Intressant?

Fler om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: