Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: mellanöstern

Beviset för att flyktingkrisen är klimatförändringarnas fel

Professor James Hansen, tidigare anställd av Nasa och mannen som ”uppfann”  det vi idag kallar klimathotet, var nyligen på besök i Stockholm. Under besöket passade han förtjänstfullt på att berätta hur extremt galet det är för ett land som Sverige att lägga ner sin kärnkraften och därmed tvinga fram en ökning av fossila kraftkällor. Dessutom, hävdade han, är det lokala klimatförändringar som ligger bakom den förödande Syrenkonflikten och tillhörande flyktingkris.

Beviset för detta, enligt Hansen, är ett inbördeskriget föregicks av en mångårig torka, då 85 procent av boskapen i landet dog och miljoner bönder flydde till städerna. Att det finns ett samband är enligt Hansen tydligt.

 ”Att lokala klimatförändringar har bidragit till Syrienkrisen är gans­ka uppenbart. Huruvida den långa torkan i Syrien under 00-talet beror på mer koldioxid i atmosfären är dock något som forskare är mer försiktiga att konstatera. Men sannolikheten är hög”.

Nu finns det för all del andra orsaker till Syrenkonflikten än enbart torka, något som bloggaren Henrik Flute varit inne på. Framför allt det faktum att Syriens befolkning på bara 30 år växte från 4,5 till över 22 miljoner. Därför drabbade den svåra torkan 2006-2011 landet betydligt hårdare än tidigare torrperioder, eftersom det fanns betydligt fler munnar att mätta. Samtidigt steg matpriserna kraftigt på världsmarknaden, vilket utlöste kravaller i många delar av Mellanöstern. Att den ”arabiska våren” eldades på av torka, hunger och skyhöga spannmålspriser må vara ett faktum – däremot är det betydligt mera vanskligt att attribuera de gigantiska flyktingströmmarna till klimatförändringarna. Att människor flyr Syrien beror nog snarare att  en medeltida mördarsekt tagit kontroll över stora delar av landet, medan diktatorn Bashar al-Assad gör sitt bästa för att medelst tunnbomber och ryskt krigsflyg driva ut de sista invånarna från landet.

Men så råkar jag se Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson, som håller en panikinkallad presskonferens i Malmö tillsammans med migrationsministern Morgan Johansson. De båda förklarar att flyktingtrycket på Sverige nu är exceptionellt högt, något som de aldrig kunnat förvänta sig. Bakom dem visas en graf över antalet flyktingar till landet, en hockeyklubba som verkar märkligt bekant.

flyktingklubban

Flykting-hockeyklubba.

tempklubban

Temperatur-hockeyklubba

För vi har ju sett den förr – hockeyklubban i Al Gores klimatskräckis En obekväm sanning, en närmast identisk kurva som sades visa temperaturutvecklingen under modern tid.

Men även om det nu skulle finnas ett samband mellan de bägge graferna, skiljer sig åtgärderna markant åt när det gäller hur utvecklingen ska hanteras. I det ena fallet propagerar våra politiker med Stefan Löfven i spetsen för krafttag och uppoffringar för att vända utvecklingen. Vi måste sluta köra bil, chockhöja skatten på bensin och diesel, lägga av med att äta kött och avstå från att flyga på semester på det sätt som vi har vant oss.

I det andra fallet… är det ingen som riktigt har en plan. Allra minst vår statsminister.

Intressant?

Fler om , , ,

EU:s plan – stoppa båtflyktingarna från att nå Europa

Den tragiska fartygskatastrofen i morse, där nära 700 flyktingar befaras ha drunknat, är ett  dystert preludium inför sommarsäsongen, som sannolikt kommer att föra med sig kraftigt ökade migrantströmmar över Medelhavet. Och tyvärr kommer det att drunkna många, många fler, desperata människor på flykt undan mördarna i Daesh, Boko Haram, Al-Shabaab, Al-Qaida  i Islamiska Magreb (Aqim) eller andra terrorgrupper som just nu sliter sönder Mellanöstern och delar av Afrika. Samma terrorgrupper som tjänar storkovan på just människosmugglingen över Medelhavet. De pengar – enligt uppgift 50.000-100.000 per person – som  de flyende tvingas betala till flyktingsmugglarna för ståplats på en överfull och skrotfärdig gammal lastbåt, landar dessutom i terroristernas fickor och finansierar vapen och stridande som kan fortsätta folkmordet och övergreppen mot bland annat kristna syrier.

Men den kanske främsta orsaken till att Medelhavet håller på att förvandlas till en gigantisk kyrkogård, är EU:s migrationspolitik. Eller rättare sagt avsaknad av sådan. På papperet finns det givetvis en – den så kallade Dublinförordningen – som statuerar att alla har rätt att söka asyl i EU och att det är det första mottagarlandet som ska behandla ansökan. Denna förordning har dock aldrig fungerat i praktiken, eftersom det är inte är hanterbart för små nationer som Malta – eller bankrutta stater som Grekland – att på egen hand hantera de hundratusentals asylsökanden som kommer över Medelhavet.

Därför har EU:s inofficiella linje under lång tid varit att till varje pris se till att asylsökande inte ska kunna ta sig till Europa över huvudtaget. Under Moammar Gadaffis styre fungerade också denna strategi relativt väl – diktatorn såg effektivt till att inga flyktingskepp lämnade Libyens hamnar. Europas yttre gränskontroll hanterades därmed av en massmördare i Tripoli – mot ersättning givetvis – något som EU-ledarna var uppenbart nöjda med (vad som hände med flyktingarna ville de förmodligen inte veta).

Efter Gadaffis fall 2011 har Libyen blivit en så kallad failed state, där beväpnade miliser och terrorister styr över stora delar av landet. Grupper som tjänar stora pengar bland annat på att sjösätta överfulla skorvar med desperata flyende med destination Europa. EU behöver alltså desperat ta fram en ny politik för att komma till rätta med de allt större flyktingströmmarna över Medelhavet – dels av humanitära skäl, dels på grund av bristen på solidaritet mellan EU-länderna när det gäller mottagningen. Vissa länder, som Sverige, Storbritannien och Tyskland tar emot majoriteten av de flyende medan länder som till exempel Ungern vägrar ta emot en enda. En obalans som göder extremistpartier och på sikt underminerar sammanhållningen i unionen.

Och att döma av uttalanden från EU:s ”inrikesminister ” Dimitris Avramopoulos, kommer EU:s lösning på problemet vara att inrätta så kallade processing centers utanför Europa, flyktingläger där asylsökande ska kunna få sina ansökningar prövade utan att behöva sätta sin fot på europeisk mark.

Ett liknande system finns sedan något år på plats i Australien, som numera infört totalstopp för båtflyktingar till landet. Istället har Australiens flyktingmottagning och asylprövning outsourcats till Stilla havsöar som Papua Nya Guinea och Nauru, dit båtflyktingar omdirigeras av kustbevakningen. Privata firmor står för driften av lägren – och även för själva asylprövningen – och de som får avslag skickas tillbaka till länderna de kom från. På detta sätt har Australien i princip hejdat all flyktinginvandring till landet, med undantag för det fåtal som landet anser behövs på arbetsmarknaden.( Att notera i sammanhanget är att detta beslut togs av den tidigare, socialdemokratiska regeringen i Australien.)

Systemet har fått mycket hård kritik av FN och människorättsgrupper, och det faktum att denna väg nu är stängd gör att flyktingsmugglarna dirigerar om flyktingarna till andra rutter – som Medelhavet.

Men nu ser alltså EU alltså ut att gå exakt samma väg. Enligt The Guardian finns färdiga planer på att öppna läger enligt australisk förlaga i länder som Niger, Egypten och Turkiet – asylmottagningar som finansieras och betalas av unionen och där värdländerna sannolikt får bra betalt för besväret.

Möjligen har vi redan börjat se resultatet av denna typ av samarbete. I mitten av mars öppnade den turkiska kustbevakningen eld mot ett migrantskepp med 337 flyktingar på väg att korsa Dardanellerna, efter att fartyget vägrat hörsamma order om att stanna. Genom att skjuta sönder fartygets motorer, stoppades lastfartyget, Dogan Kartal, och bogserades tillbaka till turkisk hamn.

Inga närmare detaljer finns om incidenten, men med tanke på att de turkiska myndigheterna hittills visat mycket svalt intresse för att stoppa människosmugglare är det inte osannolikt att någon typ av inofficiell uppgörelse mellan EU och Turkiet redan finns på plats. Man ska vara medveten om att Turkiet, som redan har 1,7 miljoner syriska flyktingar på sitt territorium (att jämföra med det fåtal som tar sig till Sverige) i och med detta tar på sig försörjningsansvar även för dessa båtflyktingar. Men signalvärdet till flyktingsmugglarna är tydligt – sjövägen från Turkiet är stängd.

EU:s kommissionens vice-president, Frans Timmermans, utlovade nyligen att kommissionen redan i maj kommer att presentera en ny ”agenda för migration” med “en förbättrad styrning” som syftar till att stärka asylsystemet, proritera legal migration, agera kraftfullt mot ”irregulär migration” och säkra EU:s gränser.

Vi får snart se om detta innebär att flyktingar som plockas upp i Medelhavet skickas vidare till läger i Afrika.

Oavsett vad det blir, lär dagens fartygskatastrof snabba upp arbetet.

Intressant?

Fler om , , ,

Blixtkriget i Irak: vi bombade själva extremisterna till makten

irak_isis

Jihadisternas blixtkrig i Irak hotar nu huvudstaden Bagdad.

Att Iraks näst största stad, Mosul, fallit i händerna på extremjihadisterna i ISIS (Islamiska staten i Irak och a-Sham) och rebellerna genom sitt blixtkrig nu står utanför portarna till Bagdad är tyvärr ingen överraskning. Det är tvärtom en logisk följd av de senaste årens katastrofala politik som västvärlden – framför allt såväl USA och dess allierade – fört i Mellanöstern. Förblindande av den våg av till synes folkliga uppror som spred sig som en löpeld över Nordafrika vintern och våren 2011, var det få i ledande ställning som märkte hur extremiströrelser och militanta grupper, som Al-Qaida, bäddade in sig i den spirande demokratirörelsen – och inom kort tog över kampen med vapenmakt. Med aktivt stöd av samma länder som ägnat decennier åt att bekämpa samma terrorister i Afghanistan, Pakistan och Irak.

I Egypten stoppades den radikala islamiströrelsen Muslimska brödraskapet och dess nyvalde president Muhammed Mursi – som backades upp helhjärtat av USA och EU – i sista stund från att stöpa om landet till en islamistisk gudsstat, genom en militärkupp förra sommaren. Egyptens korta demokratiexperiment ledde bara fram till att en till största delen sekulär diktatur ersattes av en religiös – och nu är landet tillbaka på ruta ett igen.

I Libyen lyckades däremot de rebellerna – med stor hjälp av en flygförbudszon patrullerad av USA, EU och Nato – att störta och avrätta diktatorn Muammar Khadaffi. En insats där Sverige deltog med Jasplan för spaning och stridsledning åt Natos attackflyg, som kunde bomba sönder Khadaffis försvar och bereda vägen för rebellgrupper som Al-Qaida-anknutna Libyan Islamic Fighting Group (LIFG) med bas i Cyrenaica, Libyens östra provins. Just LIFG var tongivande i striderna som drev bort Khadaffi från Tripoli hösten 2011.

terrorspridning

Så har terrorn spritts från Libyen efter Khadaffis fall. Illustration från Land Destroyer Report.

Någon befrielse var det dock knappast tal om, efterssom det till övervägande del Al-Qaidakrigare och andra extremister som vi gemensamt bombade fram till makten. Efter Khadaffis död har Libyen inte helt oväntat fallit ner i anarki och sekteristiskt våld, oljeexporten upphört och terrorfalanger härjar fritt i landet. De gigantiska vapenlager som Khadaffiregimen kontrollerade hamnade i jihadisternas händer, och används nu för att turboladda inte bara Al-Qaida i Libyen utan även terrorgrupper i alla väderstreck. Som islamististrebellerna AQIM (Al-Qaida i Islamiska Maghreb) i Mali, Boko Haram i Nigeria, al-Shabaab i Kenya och Al-Qaida i Afghanistan och Pakistan.  Men framför allt har vapen och stridstränade jihadister sänts till Syrien och den mångåriga kampen där mot Assadregimen. Så sent som 2012 utropade Benghazi och regionen Cyreneica självständighet av Al-Qaida i Maghreb och styrs numera av ett slags terroremirat, där jihadister och vapen blivit Libyens främsta exportvara.

Att Al-Qaida – som numera går under en rad namn som Islamiska staten i Syrien och Levanten (ISIL) och ISIS  – håller på att ta makten i Irak, är alltså inget att bli förvånad över. Vi har själva grundat för extremisternas framfart genom en kombination av godtrogenhet och okunnighet om den ofta volatila maktbalansen i Mellanöstern – och genom att aktivt bomba bort de regimer som tidigare bekämpat dessa rörelser.

För Barack Obama, EU och alla oss andra vanliga hyggliga demokrater i väst, var det ju så enkelt att ta moralisk ställning mot förtryckare och avskydda diktatorer. Men vi såg inte vilka som stod redo att ta makten när despoterna var borta. Alternativ som i nästan varje fall var än värre. Under diktatorer som Bashir al-Assad åtnjöt exempelvis kristna och andra religiösa minoriteter ett visst skydd från förföljelse – idag har dessa befolkningsgrupper nästan helt drivits iväg från stora delar av Mellanöstern av de islamistiska terrorgrupperna. Och näst på tur står den Shiamuslimska befolkningen i Irak.

mccain_libya

Republikanen John McCain på besök hos frihetshjältarna i Benghazi. Som visade sig styrda av Al-Qaida…

En utmärkt illustration till denna godtrogenhet är när den tidigare republikanske presidentkandidaten John McCain besökte Benghazi under Libyenkriget och hyllade de lokala ”frihetskämparna” som stred mot Khadaffi och för ett demokratiskt Libyen. Hade han vänt sig om och tittat upp på taket av den domstolsbyggnad han stod utanför, hade han upptäckt att Al-Qaidas svarta flagga vajade på myndighetsbyggnaden.

alqaida_benghazi

Al-Qaidas svarta flagga över Benghazi.

Den 11 september 2012 gick samma frihetskämpar till attack mot det amerikanska konsulatet i Benghazi och dödade fyra amerikaner, däribland ambassadören Chris Stevens.

Så sent som förra sommaren var USA dessutom övertygade om att det var en riktigt bra idé att bomba Assadregimen – och därmed ge de olika terrorgrupperna i Syrien en hjälpande hand i kampen mot diktatorn. Som tur var lät sig Obama och hans utrikesminister övertalas om vansinnet i denna idé.

Assad har, till skillnad från Khadaffi, luftherravälde och dessutom riklig tillgång till ryska vapensystem. Därför håller nu kriget i Syrien på att vända, terrorgrupperna trängs ut från viktiga städer som Homs och Aleppo, och reträtten sker österut – in i Irak. Och där finns ingen allierad med bombflyg och vältränade marktrupper som kan komma till snabb undsättning mot de stridsvana extremisterna med daglig stridserfarenhet i stadsmiljö sedan flera år.

11 år efter USA:s krig mot Irak, startat i syfte att straffa Saddam Hussein för hans påstådda massförstörelsevapen och stöd till terrorister (anklagelser som senare visade sig vara fabricerade), håller Irak på att falla i Al-Qaidas händer som ett indirekt resultat av USA:s och västvärldens misslyckade politik. Tusentals amerikanska soldater och otaliga civila fick sätta livet till i kampen mot terrorismen och för att få bort Saddam från makten i Irak – ett land där Al-Qaida högst sannolikt inte fanns före 2003.

Idag är samma terrorister på väg att ta makten över stora delar av landet. De har aldrig varit lika starka och kontrollerat så stort territorum som idag. Och fler än nånsin finns dessutom i Europa och USA; mer vältränade, bättre beväpnade och mer fanatiska än nånsin. Det är ett geopolitiskt fiasko av episka proportioner, som i förlängningen hotar vår energiförsörjning och riskerar att kasta in regionen i ytterligare ett ändlöst krig, där Iran inte kommer att sitta med händerna i kors och se grannlandet falla sönder.

Hade det funnits ett Nobelpris i ironi, hade George W. Bush, Barack Obama och dessa presidenters Mellanösternpolitik varit självskrivna vinnare.

Intressant?

Aftonbladet, DN 1, 2, SVD 1, 2

Fler om , , , ,

Och hur gick det förresten för den Arabiska våren?

För bara något år sedan spåddes en ljusnande framtid för Mellanösterns folk. Diktatorerna i Tunisien och Egypten föll och i Libyen störtades diktatorn Muammar Ghaddafi – något som rebellerna dock inte kunnat göra utan benägen bombhjälp av USA och EU. I Syrien växte protesterna mot envåldshärskaren Bashar Al-Assad, som slog tillbaka hårt och urskiljningslöst mot sin egen civilbefolkning.

Idag ser det inte lika ljust ut, för att uttrycka sig milt.

Efter att ha fått hjälp av väst med att störta diktatorn Moammar Ghadaffi, har Libyen fallit ner i ett djupt svart hål av sekteristiskt våld och laglöshet. I de södra och östra delarna av landet har Al-Qaida i princip upprättat en egen stat, varifrån vapen och terrorgrupper skickas till Syrien, Mall och andra afrikanska länder där islamister utför terrordåd som det i Westgategallerian i Nairobi.

Vapen finns i överflöd – Ghadaffi och hans trupper va ju beväpnade till tänderna – och dessutom ligger flera av Libyens stora oljekällor i öster där Al-Qaida alltså har ett starkt inflytande. Redan våren 2011, när den republikanske senatorn John McCain besökte frihetshjältarna i Benghazi, vajade Al-Qaidas svarta flagga över statshuset. Efter den amerikanska insatsen härom dagen, då en hög Al-Qaida-ledare tillfångatogs av amerikanska specialstyrkor i Tripoli, något som ledde till att landets premiärminister kidnappades, frågar sig Al-Jazeera om Libyen blivit en säker tillflyktsort för terroristerna.

terrorspridning

Förenklad bild av hur vapen och terror spritts från Libyen efter Ghadaffis fall. Man kan undra om någon tänkte på de här följderna när bombinsatsen mot Libyen startades.

I Syrien har fem miljoner flytt efter nära tre år av strider mellan regeringsstyrkor och rebeller. De senare är till mer än hälften dominerande av jihadister, skyldiga till etnisk rensning och massmord på civila. Nyligen kom de största rebellgrupperna – varav den största, Al-Qaida-anknutna Jabhat Al-Nusra – är överens om att ett framtida Syrien ska styras av Sharialagar, och alltså inte ska bli en demokrati. Dessa terrorgrupper beväpnas nu av USA. Och det var bara några veckor som Ryssland lyckades avstyra Obama från att ge terrorgrupperna ytterligare hjälp genom att bomba Al-Assad.

I Egypten stoppades den islamistiske presidenten Muhammed Mursi i sista stund från att förvandla landet till en shariastat – varpå dennes anhängare gick ut och brände kyrkor och förföljde kristna och andra minoriteter som hämnd. För några veckor sedan förbjöd militären Muslimska brödraskapet, fryste rörelsens tillgångar och satte ledarna i fängelse. Oroligheterna fortsätter dock, och en offensiv mot de alltmer aktiva terrorgrupperna i Sinai har inletts. Egypten har stängt gränsen till Gaza, pluggat igen smuggeltunnlarna och hotat med hotat anfalla den Hamas-styrda landremsan, där många av jihadisterna skaffar vapen och planerar sina attacker. USA:s strategi har under hela denna tid varit att stödja Mursi och Brödraskapet – alltså islamisterna – och idag beslöt Obama-administrationen att upphöra med allt militärt stöd till Egypten, sannolikt ett krav från Turkiets islamistiske president Erdogan, som är USA:s viktigaste allierade i regionen.

TIll detta kommer rapporter om upptrappat våld i Mali, Kenya och Somalia, där lokala Al-Qaida-associerade grupper som Boko Haram och Al-Shabbab utför massakrer på civila.

Som vi alltså kan konstatera är det nästan uteslutande Al-Qaida och andra våldsbejakande islamistgrupper som vuxit och fått ökat inflytande sedan den Arabiska våren startade. Ansvaret för detta faller tungt på USA och Barack Obama, som okritiskt och naivt gav sitt  stöd till Muslimska brödraskapet – i tron att dessa ”moderata” islamister skulle kunna hålla de mer hårdföra delarna av familjen under kontroll.

Den strategin har nu havererat totalt. Idag är regionen befinner sig i sönderfall, terrordåden ökar, flyktingströmmarna växer för varje dag som går och i Egypten hatar alla USA, både liberaler till islamister.

Så här i Nobeltider kan det vara värt att påminna sig om vem som fick fredspriset för fyra år sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, DN

Putins totala förnedring av Obama

Vladimir_Putin_in_Japan_3-5_September_2000-22

Det är inte Obama som får spö här, men analogin är slående.

Svenska medier och politiker är som bekant obotliga Obama-fanboys, så ingen ska vara förvånad över att till exempel DN för sitt bästa för att släta över den totala förnedringen som USA:s president utsatts för av Vladimir Putin. För där Obama – och hans likaledes gravt inkompetente utrikesminister John Kerry – målat in sig i ett hörn med sin krigsretorik och behovet av att bomba Syrien med något som till slut utvecklade sig till en otroligt liten attack, steg den ryske presidenten fram som en statsman, och hittade en möjlig diplomatisk lösning på konflikten.

Eller rättare sagt – när Obama och Kerry beter sig som truliga tonåringar som nekas att leka med sina dyra vapen och krigsskepp, visar Putin och den ryska administrationen verkligt statsmannaskap. Medier i USA (och Sverige) försöker förgäves att släta över, genom att komma med efterhandskonstruktioner om att Obama minsann själv föreslagit detta under förra helgens G20-möte.

Men för den stora amerikanska allmänheten har Obama, för att uttrycka sig frankt, fått sin rumpa levererad på ett fat av Putin. Medier på högersidan av det politiska spektrumet skräder inte orden. Fox News anser att Putin är den som egentligen förtjänar Nobels fredspris. ”Högerspöket” Glenn Beck deklarerade att USA:s roll som supermakt tog slut igår.

Och oavsett om man har sina preferenser till höger eller vänster, kvarstår faktum – ingen president i modern tid har gjort bort sig mer kapitalt utrikespolitiskt än Barack Obama – inte minst i Mellanöstern där han hjälpt Al-Qaida att komma över vapen i Libyen, gett sitt aktiva stöd till ett islamistiskt maktövertagande i Egypten och nu är på god väg att ställa USA:s stridskrafter till förfogande för terroristerna i Syrien.

För övrigt är det idag, den 11 september, exakt ett år sedan terrorattacken mot USA:s konsulat i Benghazi, där ambassadören Chris Stevens dog, tillsammans med flera soldater ur konsulatets skyddsstyrka. Benghaziattacken skylldes snabbt av administrationen på en fejkad Youtube-video, men som CNN kunde avlslöja i somras var detta ett sätt att skyla över vad som verkligen hände. CIA använde nämligen konsultatet som en front för att smuggla vapen till rebellerna i Syrien. Vid attacken, iscensatt av Al-Qaida, stals 400 bärbara Hellfire-robotar, som bland annat kan användas för att skjuta ner civilt trafikflyg.

Dåvarande utrikesminister Hillary Clintons kommentar till händelsen var lakonisk: Vad spelar det för roll?

Att USA förlorat sin forna roll som världspolis och försvarare av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter har aldrig varit tydligare än nu. Och att Ryssland och Putin samtidigt mitt i allt detta framstår som måttfulla och ansvarstagande är en historisk ironi av oändliga proportioner.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1, 2, 3, 4

Den galna jämförelsen med Breivik

Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman, jämför de palestinska fångar, många livstidsdömda, som idag släpptes ur israelisk fångenskap, med den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Vad ambassadören ville poängtera med sitt uttalande var att frigivningarna, som görs som en eftergift i de nya fredsförhandlingarna mellan Israel och den palestinska myndigheten, varit mycket ifrågasatt hos den israeliska allmänheten.

Twittervänstern gick naturligtvis i spinn direkt, och i Aftonbladet avfärdade Mellanösternexperten Per Jönsson jämförelsen som ”galen på flera sätt”. Han fortsätter:

De här personerna som Israel nu släpper är fredskämpar, mördare och i vissa fall terrorister, men de är ändå väldigt vanliga människor…

OK, låt oss då titta närmare på vilka dessa väldigt vanliga människor egentligen är. Israeliska i24 har kartlagt de tio mest vanliga bland de 26 som frigavs igår, de första av totalt 104 palestinska fångar som Israel lovat släppa i takt med att fredsförhandlingarna framskrider:

1. Fayez Mutawi al-Khur, dömd till livstid 1985 för mordet på Menahem Dadon och försök till mord på Salomon Abukasis, bägge skjutna på en marknad i Gaza City. Al-Khur dömdes också för att planerat mörda Yitzhak Shamir, Israels dåvarande premiärminister.

2. Salah Ibrahim Ahmed Mugdad, Fatah-medlem från Nablus. Han greps 1993 för mord på 73-årige Israel Tenenbaum, en överlevare från Förintelsen. Tenenbaum arbetade som säkerhetsvakt när Mugdad slog ihjäl honom med ett järnrör.

3. Atiyeh Salem Abu Musa greps 1994 för mordet på Issac Rotenberg, 67. Rosenberg, även han överlevare från Förintelsen, arbetade med att lägga golv när Musa högg ihjäl honom med en yxa.

4. Ali Ibrahim al-Ra’i fängslades 1994 för morder på 79-årige Moris Eisenstatt, som vilade sig på en parkbänk när Ra’i högg honom i huvudet med en yxa.

5. Midhat Fayez Barbakh greps 1994 för inblandning i mordet på sin arbetsgivare, 61-årige Moshe Beker. Tillsammans med sina medbrottslingar väntade Barbakh på Beker utanför dennes växthus. Där höggs han ihjäl med kniv och en sekatör.

6. Salameh Abdallah Musleh fängslades 1993 efter att ha dömts för mord på butiksägaren Reuven David. Musleh och en medbrottsling bröt sig in i Davids affär, band honom till händer och fötter och misshandlade David till döds. Sedan plundrade de honom.

7 och 8. Ala Eddin Ahmed Abu Sitteh och Ayman Taleb Abu Sitteh dömdes 1994 för mordet på David Dadi och Haim Weizman i Dadis lägenhet i staden Ramleh.  Bröderna Sitteh, som arbetade i en lägenhet intill, mördade Dadi och Weizman i sömnen. Sedan skar de av offrens öron som bevis för att de var döda.

9. Yusef Abdel Hamid Irshaid greps 1993 för morden på fem palestinska män, misstänkta för att ha samarbetat med israeliska myndigheter. Irshaid dömdes även för ett flertal mordförsök på andra, som han också trodde samarbetat med Israel.

10. Khaled Mohamed Asakreh åtalades 1991 för mordet på den franska turisten Annie Ley. Hon satt och åt på en restaurang, där Asakreh var anställd, när han högg henne till döds med en kniv.

Vad som tydligt framgår tydligt är att det är milsvid skillnad mellan dessa tio helt vanliga människor och Anders Behring Breivik. Framför allt har de ju bara mördat en eller ett par människor vardera, medan Breivik tog livet av 77 stycken.

Däremot finns det en punkt som förenar: motivet. Breivik drevs av hat mot socialdemokrater, som han ansåg förått landet. De palestinska förövarna drevs av ett lika starkt hat mot judar.

Men där Breivik agerade som en ensam extremist, är hatet mot judar och Israel dessvärre vardagsmat i Mellanöstern. Antisemitismen är utbredd och lärs ut redan från tidig ålder. Terrorgruppen Hamas ordnar sommarläger där unga pojkar skolas i att hantera automatgevär och kidnappa israeler. Och i palestinsk stats-tv innehåller till och med barnprogram hatpropaganda mot judar, vilket norsk tv kunde visa förra året.

För övrigt hyllades de hemvändande fångarna som hjältar av den palestinske presidenten Mahmoud Abbas när de återvände till Västbanken.

Det kommer garanterat aldrig att hända Anders Breivik. Så visst är jämförelsen galen på många sätt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Gaddafi levererar – vi tiger och sväljer

Gaddafi: yeehah!

I en värld där revolutioner och upplopp avlöses av naturkatastrofer och kärnkraftshaverier, samtidigt som behovet av energi är omättligt, upplever general Moammar Gaddafi förmodligen en av sitt livs bästa stunder. Hans legosoldater håller som bäst på att rensa ut de sista motståndsfickorna i Misrata, med hjälp av stridsvagnar och artilleri. Samtliga oljehamnar är åter under diktatorns kontroll, och inom ett par veckor kommer den helgröna flaggan åter att vaja över Benghazi, huvudstaden i det nya ”fria” Libyen.

Detta kan Gaddafi framför allt tacka naturkrafterna för. Samtidigt som tsunamin ödelade stora delar av nordvästra Japan och TV-bilderna från det havererade Fukushima började kablas ut försvann upproret i Libyen från världens förstasidor och nyhetssändningar. Och i skydd av denna medieskugga har Gaddafi passat på att slå till hårt och brutalt mot upproret. Rebellrörelsen är i upplösning, de som inte redan är döda kommer garanterat inte att vara i livet när Gaddafis styrkor hinner upp dem.

Samtidigt, i Arabförbundet och FN, fördöms handlingarna pliktskyldigast men det kommer aldrig att gå så långt som till flygförbudszoner eller militär intervention. För många har för mycket att förlora.

För trots att Gaddafi är en i alla avseenden vidrig människa, är han en vidrig människa som har tillgång till olja. Bakom stängda dörrar pustar säkert fler än Silvio Berslusconi ut, och kommer säkert gladeligen att bistå Gaddafi med personal som kan sparka igång den libyska oljeproduktionen – antagligen via bulvan.

Igår tackade general Gaddafi särskilt regeringarna i Tyskland, Ryssland och Kina för att dessa motsatt sig ett beslut om flygförbud i FN. Feta oljekontrakt utlovades till dessa nya vänner i världen.

Och så kommer det förstås att bli. Om ett par månader flödar oljan som förr från Ras Lanuf och Sidra, världsmarknadspriserna stabiliseras och vi kan lägga ner det där bensinprisupproret på Facebook.

Det kommer förstås att framförs skarpa budskap och fördömande FN-resolutioner. Men i praktiken sitter han säkert, general Gaddafi. Han vet att vi blundar och tar emot, som de knarkare vi är.

Realpolitik kallas det visst.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, Expressen, E24
Andra bloggare om , , , ,

Smittan går inte längre att stoppa

Bilderna strömmar in: från Nordafrika, Bahrain, Algeriet, Jemen, Iran… trots de alltmer stressade diktatorernas försök att lägga slå ner demonstrationerna, stoppa journalister och stänga Internet. Miljoner har fått vittring på frihet – och om bara tillräckligt många tror på att ett bättre liv är inom räckhåll, kan ingen militärmakt stoppa revolutionen. Vi såg det i Östeuropa hösten 1989, där tidigare fruktade och totalitära regimer föll samman på bara några veckor. Och vi ser det i Mellanöstern idag, där nära nog samtliga länder förutom Israel – det enda landet i regionen där den arabiska befolkningen åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter – fortfarande är diktaturer.

Men hur länge till?

Som så ofta förr, överträffar verkligheten dikten, men jag kan inte låta bli att tänka på budskapet i fjolårets succéfilm Inception:

“What’s the most resilient parasite? An Idea. A single idea from the human mind can build cities. An idea can transform the world and rewrite all the rules.”

Den smittsamma idén, vintern 2011, är naturligtvis drömmen om frihet. Och den sprider sig som en löpeld. Till Alger. Manama. Damaskus. Amman. Teheran…

Vi lever i intressanta tider.

Andra bloggar om , , , , , ,

Egypten: Erst kommt das fressen…

Livsmedelspriserna är uppe på rekordnivåer, påeldade av börsspekulation.

…dann kommt die Moral. Ett klassiskt Bertolt Brecht-citat, som kanske passar bättre än någonsin just nu. För medan Västvärldens medier är fullt upptagna med att framställa upproren i Nordafrika som en slags sentida demokratikamp i stil med Östeuropa 1989, kan det vara på plats att betona den ursprungliga anledningen till kravallerna – hunger.

För det som utlöste kravallerna i Tunisien för några månader sedan, och som får arabvärldens ledare att agera i panik såväl i Jemen som Jordanien, är de rekordhöga matpriserna. Efter den förra toppen för livsmedelspriserna sommaren 2008, då det också var uppror på gatorna i Egypten, fick världens fattiga länder en andhämtningspaus efter finanskrisen.  Sedan i höstas har dock råvaru- och spannmålspriserna ökat dramatiskt, och är nu högre än någonsin, enligt FN:s jordbruks- och livsmedelsorgan FAO. Och en av de främsta anledningarna till detta är – spekulation. När centralbankschefer i Väst (läs USA:s Ben Bernanke) driver nollräntepolitik för att stimulera ekonomin, blir resultatet att marknaden svämmas över av billiga pengar – som används till spekulation, något som vi nu ser resultatet av i allt fler så kallade LIFDC-länder, där medelinkomsten inte längre räcker till att försörja familjerna med mat för dagen.

Kampen för demokrati är viktig, men grunden till verklig demokrati bygger på att folk har mat för dagen. Att slåss för mänskliga rättigheter på fastande mage fungerar inte någon längre tid, som Brecht mycket riktigt konstaterade. Därför blir det också gravt missvisande att jämföra revolutionerna i Nordafrika med vad som hände i Östeuropa 1989. Då var folk svältfödda på demokrati, men hade det i övrigt ganska bra materiellt. I Tunisien och Egypten råder en katastrofalt hög arbetslöshet, och stora delar av befolkningen lever på under en dollar per dag.

Precis som det är obegripligt att tillåta multinationella företag spekulera i elpriset när det är -30 grader kallt i Sverige, borde det finnas ett globalt förbud mot att spekulera i livsmedelspriser på börsen. Och att använda värdefull jordbruksmark till att odla bränslen för törstiga amerikanska SUV:ar istället för att producera mat. En fjärdedel av USA:s spannmålsskörd används idag till etanolframställning, med stöd av massiva subventioner som infördes av ”miljöhjälten” Al Gore.

Fortsätter matpriserna upp, vilket FN tror, är det bara början på upproren i arabvärlden som vi ser. Och det är inte alls säkert att det slutar i frihet och demokrati.

Intressant?

Bra om matpriser: Flute, Zero Hedge, Cornucopia

Media: Aftonbladet 1, 2, 3, 4, Expressen, SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: