Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: migration (sida 1 av 2)

Brottsligheten: Att inte vilja peka ut någon är att peka ut alla

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, släppte nyligen årets upplaga av den nationella trygghetsundersökningen. Denna visar inte helt överraskande att rädslan för att utsättas för brott ökar. Att särskilt notera är att var tredje tjej mellan 16 och 24 år är så rädd att utsättas för övergrepp att de undviker att gå ut. I vissa områden är andelen ännu högre.

Samtidigt ligger den gnagande oron för det ökade våldet, för gängkriminaliteten, skjutningar och handgranatsattacker som en mörk underton till hela den politiska debatten just nu. Något som tydligt märktes i årets första partiledardebatt som hölls under onsdagen. Där var det eskalerande gängvåldet och otryggheten det överskuggande ämnet, och statsministern uteslöt inte ens militära aktioner för att skapa ordning i de mest brottsutsatta förorterna, hur nu detta skulle gå till.

Och så sent som idag publicerade BRÅ nya siffror på antalet anmälda våldtäkter, som ökade med tio procent under fjolåret. Det kommer nu in 20 anmälningar om dagen, vilket sannolikt bara är en liten del av de som faktiskt sker, enligt BRÅ.

Men våldsutvecklingen och den ökade oron till trots vet vi fortfarande nästan ingenting om vilka som står bakom den galopperande ökningen av de grova brotten. Inte minst är den infekterade frågan om hur de senaste årens  stora flyktingströmmar påverkat brottsligheten fortfarande ett ämne som ingen riktigt vill ta i.

Rapporteringen från de gängkriminella miljöerna, till exempel i DN:s och SVT:s artiklar om den så kallade Dödspatrullen, tycks i alla fall peka mot att en stor del av den grövsta våldsbrottsligheten utförs av unga män med ursprung på Afrikas horn. Så vitt man kan läsa sig till, av de få detaljer som nämns, är många av dem födda och uppväxta i Sverige, men lever trots detta vidare i ett slags parallellsamhälle till det som vi traditionellt förknippat med landet lagom med sina välsmorda institutioner, sina trygghetssystem och generösa välfärd. Där rättvisa skipas med en AK-47, där Sveriges lag inte längre är välkommen.

Underligt nog är motståndet hårdnackat när det gäller att ta reda på hur ursprung, etnisk tillhörighet. konserverande sedvänjor och benägenhet att begå våldsbrott bidrar till den utveckling vi ser idag. BRÅ spjärnar emot, liksom justitieminister Morgan Johansson som vid ett flertal gånger sagt nej till att ta reda på mer om saken. Och brottsforskaren Jerzy Sarnecki har upprepade gånger deklarerat att sådan kartläggning är ointressant, eftersom myndigheten undersökte saken för 13 år sedan och att de resultat som framkom då gäller även i dag. (Att notera är att BRÅ i denna undersökning slog fast att invandrare och/eller människor med rötter utanför Sverige faktiskt är överrepresenterade när det gäller brott.)

Sedan dess har Sverige emellertid fått ett tillskott av hundratusentals nya flyktingar, asylsökande och anhöriginvandrare. Under samma tid har den grova brottsligheten ökat, men eftersom vi inte vet riktigt vilka vem som står bakom denna ökning – förutom den del som tillskrivs gängkriminalitet med etniska förtecken – blir resultatet en tilltagande rädsla och oro för alla som kommit till Sverige som flyktingar.

Samtidigt kopplar nära nog samtliga större politiska partier numera samman migrationen med ökad brottslighet. Att svenskarna då lär sig att vara rädda och se med misstänksamhet på alla invandrare blir därmed den oundvikliga följden av åratals hård kamp från såväl politiker och medier för att till varje pris undvika att peka ut särskilda grupper. Rädslan att gynna främlingsfientliga krafter, har därför fått till följd att själva motsatsen uppnåtts: samtliga invandrare pekas ut som potentiella våldsbrottslingar.

Eftersom allt annat vore att riskera gynna det där partiet. Knappast så lyckat.

I brist på samtida fakta får vi söka oss söderut, där frågan inte är lika laddad som här. En studie gjord av den tyska delstaten Niedersachsen fick visst genomslag i början av året, vilket inte var helt förvånande då den innehöll mycket av just den statistik som regeringen motsätter sig att BRÅ tar fram. Studien visar att flyktingar och asylsökande är klart överrepresenterade när det gäller brottslighet, åtminstone de som kom i samband med den stora migrationsvågen för några år sedan.

Uppgifterna är dock inte nya, samma resultat fanns i den polisrapport (länk till engelskspråkiga Thelocal.de) som släpptes efter nyårsfirandet i Köln för två år sedan. I samband med festligheternablev ett mycket stort antal kvinnor rånade och trakasserade, och polisen slog fast att så gott som samtliga av de identifierade gärningsmännen var flyktingar eller asylsökande. Denna rapport – vill jag minnas – refererades inte alls i svensk press, det som istället skrevs var snarare motsatsen.

Vad som emellertid framgick redan då var att det fanns enorma skillnader inom gruppen ”asylsökande”. Medan unga män från Nordafrika var extremt överrepresenterade bland förövarna, fanns knappt en enda från krigets Syrien som deltog i massövergreppen i Köln, enligt polsens rapport. (Citatet nedan kommer från thelocal.de.)

Huge gulf in crime rates among migrant groups

After the mass sexual attacks in Cologne and other cities which eyewitnesses and police have said were carried out by men of “north African appearance” migrants from the Maghreb region have come under the spotlight.

Currently, 13 of the 19 people police are currently investigating in relation to the Cologne attacks come from the Maghreb – an area encompassing Libya, Tunisia, Algeria and Morocco. And police figures seem to show that Maghrebi migrants are considerably more likely to commit crime than people from other regions, Spiegel Online reports.

A study begun by Cologne police in 2014 which looked at which refugees committed a crime within a year of their arrival showed stark variations from between different countries of origin. Whereas only 0.5 percent of Syrians were suspected of a crime within 12 months of their arrival, 40 percent of those coming from the Maghreb got into trouble with police. Only asylum seekers from the Balkan region were as likely to have broken the law in equivalent numbers.
The head of one refugee reception centre in the region told Spiegel that “North Africans often come to our attention for the wrong reasons here. They drink a alcohol excessively and are often under the influence of strong medication.”

A crime every 3.5 hours
An unpublished study by police in Düsseldorf seen by Spiegel Online, meanwhile, shows that there are over 2,200 criminals from the north African region active in the Rhineland city. The Düsseldorf statistics also show that north Africans commit a crime on average every 3.5 hours in the city.
This criminality commonly comes in the form of theft, robbery, bodily harm and threats.

Något förbryllande är dock slutsatserna som dras av allt detta. Enligt den senare studien kan överrepresentationen till stor del förklaras med att de unga männen känner sig ensamma och inte har vare sig familjer eller kvinnligt sällskap (som alltså förväntas fungera som stötdämpare).

The lack of women and families among the migrants also meant that those young men were deprived of a “violence-preventing, civilising force”, the study said.

Denna mening säger en hel del av vilka förväntningar samhället har. Synen på  nyanlända unga män tycks alltså vara att de inte kan styra sina impulser om de lämnas ensamma under en period, och är alltså därför ursäktade om de begår sexövergrepp och brott.

Jag har svårt för denna typ av relativisering.

Särskilt som det skulle kunna finnas en enklare förklaring – nämligen att ett stort antal av dem som sökt asyl på senare år inte är vare sig flyktingar eller har asylskäl. Enligt uppgifter från FN:s flyktingorgan UNHCR saknade 7 av 10 som tog sig med båt från Libyen till Europa flyktingskäl och betecknades som ekonomiska migranter. Det stora flertalet flydde alltså inte för sina liv, som Sveriges statsminister fram till nyligen brukade hävda, utan flyttade till ett förhoppningsvis bättre liv.

Dessutom finns återkommande uppgifter om att både Sveriges och EU:s asylsystem missbrukas av kriminella. Ligor tar sig till Europa i syfte att begå brott, och ansöker om asyl för att kunna hålla sig kvar i landet. Ett exempel på detta är de så kallade marockanska gatubarnen (som legat bakom ett antal av personrånen i Stockholm på senare år) en grupp med obefintliga chanser att få asyl och uppehållstillstånd i Sverige.

Även stöldligor från Georgien och Balkan missbrukar systemet, och det är långtifrån något nytt problem – redan 2010 slog Migrationsverket larm om asylmissbruket. Bloggaren Merit Wager skrev så sent som den 10 januari om hur byggjobbare från Georgien ansöker om asyl i Sverige, trots att de kommit hit för att arbeta och är väl medvetna om att de saknar skyddsskäl. Men då den genomsnittliga handläggningstiden för ett asylärende är 71 dagar (även när det gäller de så kallade snabbspåren), innebär det i princip gratis boende och dagpenning i mer än två månader.

Georgier utgör numera den näst största gruppen av asylsökande till Sverige.

Men återigen, eftersom vi i svensk debatt under en lång tid har haft så ohyggligt svårt att tala klarspråk om sådana här missförhållanden och fusk – för att inte riskera gynna det där partiet –  har vi istället klumpat ihop alla som kommit hit och sökt skydd och kallat dem för flyktingar.

Därför har vi nu hamnat i en situation där många numera är övertygade om att alla flyktingar våldtar, rånar och kastar handgranater. Något som förstärks av S-, M- och SD-politikernas närmast dagliga vana att koppla samman migrationen med den eskalerande brottsvågen – partiledardebatten igår var ett talande exempel på detta.

I avsaknad av nyanser och relevant forskning blir bilmekanikern och läraren från Aleppo bemötta med samma rädsla och misstro som förhärdade rånarligor från Alger eller brottssyndikat från Balkan. Genom att inte våga peka ut någon, pekas alla ut.

Allt detta av missriktad välvilja och rädslan att bli stämplad som rasist. Hade det inte varit bättre med klarspråk från början?

Intressant?

Andra om , , ,

Lite systemkollaps har väl ingen dött av

Medan vi är fullt upptagna av frågan om vi kommunicerar rätt Sverigebild – och om no go-zoner verkligen är en adekvat term för att beskriva bostadsområden där bilar eldas upp och polis och blåljuspersonal jagas på flykten – har skakningar börjat märkas på undre däck. Lite mera exakt i de småländska skogarna, där en liten systemkollaps just nu utspelar sig helt nästan helt i skuggan av samtidens stora frågor  (det vill säga dagliga ingående analyser av Donald Trumps tal).

Det som händer i Hultsfred borde dock få både regering och riksdagspartier i Stockholm att lägga pannorna i djupa veck. För i all stillhet har kommunen på egen hand beslutat sig för att ”stänga gränsen” och införa vad som i praktiken är ett totalstopp för flyktingar.

Bakgrunden är att Hultsfred, styrt av Centern i samarbete med en koalition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet, under en lång rad av år tagit emot ett stort antal flyktingar. Dessutom hyr Migrationsverket här 1300 bostäder åt flyktingar – lägenheter som kommunen krävt att verket lämnar tillbaka, hittills utan resultat. Detta är en orsak til att många av flyktingarna blivit kvar på den lilla orten med 15.000 invånare, en annan är att inflyttningen varit omfattande av nyanlända med uppehållstillstånd som ordnat bostad på egen hand genom den hårt kritiserade ebo-lagen.

Kommunen har hamnat i ett allt mer ansträngt läge, och den ökade pressen på skola, vård och andra välfärdssektorer har till slut blivit ohållbar. Redan i fjol slog Hultsfred larm om att kommunen inte klarade att ta emot fler, och flaggade för att man kunde hamna i ett akut läge.

Några dagar innan julafton fattade kommunen sitt drastiska beslut: Ingen nyanländ som beviljats uppehållstillstånd ska vilja flytta till Hultsfred. Den som ändå gör det får ett kortfattat brev på svenska, engelska och arabiska där det framgår att ingen ekonomisk hjälp kommer att finnas på åtminstone ett halvår. Inga nya bidragsansökningar kommer att behandlas under denna tid.

Budskapet i brevet var ”kom inte hit utan välj någon av Sveriges 289 andra kommuner”.

– Vi pratar om att stänga vår gräns, som Sverige gjorde, förklarade Hultsfreds socialchef Ann-Gret Silén i en DN-intervju.

Möjligen var det inte så många som trodde på Hultsfred skulle göra allvar av sitt hot. Kanske har de inte tagit beskedet om att det är stopp för utbetalningar på allvar. Det hade i alla fall inte den Sheko Biro, nyanländ flykting från Syrien, som intervjuades av Sveriges radio i förra veckan.

”Det var verkligen ett misstag att flytta till Hultsfred”, säger han.

Biro  hade hittat en tvåa till sig och familjen efter ett och halvt år på asylboende, men hade ingen aning om att han skulle nekas försörjningsstöd. Nu har han inte pengar vare sig till hyra, blöjor eller mat, det enda familjen får är matkassar som frivilliga hos Civilförsvarsförbundet i Hultsfred delar ut.

Symbolpolitiken är solklar: flytta någon annanstans, det är fullt här.

Det som händer i Hultsfred är också en bild av Sverige, som även om den fått betydligt mindre spridning än vad som sker i Rinkeeby, Husby och andra utsatta områden närmare huvudstaden, kan få minst lika stora konsekvenser.

Skulden för denna lokala systemkollaps (för det är det ju trots allt)  ligger hos regeringen – det är den som har övergripande ansvar för Sveriges migrationspolitik. Men notan för kostnaderna betalar staten under en högst begränsad period. Efter beviljat uppehållstillstånd står staten för kostnaden för nyanlända endast under en etableringsperiod på två år. Sedan är det kommunerna  (inte sällan i avfolkningsbygd) som får bära det tunga ansvaret för att ordna med skola, omsorg och ekonomiskt stöd åt nyanlända och deras familjer, i de fall där de inte lyckas skaffa sig egen försörjning. Vilket dessvärre är undantag snarare än regel,  något som integrationskoordinatorn Jim Frölander lite lakoniskt konstaterade för Aftobladets Peter Kadhammar i reportageserien Jakten på arbete förra året.

”Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige”.

2006 var kommunens budget för socialhjälp fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men vi bromsade utgifterna genom att få in de nyanlända i jobb, säger han.
”Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent”, säger Frölander.

Det blir alltså de allt färre invånarna i arbetsför ålder i små avfolkningsorter som får ta smällen för statens misslyckade  integrations- och arbetsmarknadspolitik. Hultsfred och andra små kommuner i glesbygd – där det fortfarande går att hitta lediga bostäder – har hamnat i ett ohållbart läge. De förhållandevis billiga lägenheterna blir attraktiva att bosätta sig i för att bidragen räcker längre – inte för att det finns några jobb att söka på orten.

Ställd inför denna situation har tystnaden från centralt politiskt varit öronbedövande. Trots allt är ju det som utspelar sig i Hultsfred inget mindre än ett lokalt uppror mot centralmakten, men från socialminister Ylva Johansson och regeringshåll hörs inte ett knyst. Fast vad ska hon göra? Att beordra de lokala socialsekreterarna att jobba övertid (stoppet motiveras med att den höga belastningen innebär ett arbetsmiljöproblem) vore ministerstyre. Och varken kommun eller regering klarar att snabbt ragga fram nya socialsekreterare, ett yrke där det råder stor brist redan tidigare.

Analysen som görs i Rosenbad är  sannolikt att det är bättre att lokala välfärdssystem havererar lite här och där än att problemen kletar av sig på regeringen.

Lite systemkollapser får man helt enkelt acceptera.

Det viktigaste är ju att det inte hotar Sverigebilden – eller hamnar hos Fox News.

Intressant?

Fler om , ,

På molnfri höjd med Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt i september 2014, strax innan han lämnade det sjunkande skeppet.

Fredrik Reinfeldt i september 2014, strax innan han lämnade det sjunkande skeppet. Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia Commons

Ex-moderatledaren Fredrik Reinfeldt sitter i Skavlan och myser om sitt nya framgångsrika liv, som bland annat innefattar en ny karriär som reporter – på just SVT. Ett jobb som enligt egen utsago var ”lättare än han förväntat sig”  och där han söker upp sina gamla polare i maktens innersta cirklar för att… ja vadå? Första intervjuobjektet, tidigare Labourledaren Tony Blair, kastade tillsammans med Bush den yngre in stora delar av Mellanöstern i totalt kaos. Kommer han att få tuffa frågor om  Chilcot-rapporten – eller kraven på att han ska ställas inför rätta för krigsbrott? Skulle nog inte tro det.

Det ser också ut som en tanke, att samma dag som Reinfeldt myser i tv går en av hans tidigare närmaste män –statssekreteraren Mikael Sandström – ut och gör offentlig avbön för de beslut han och moderaterna drev igenom under sina år vid makten, framför allt inom migrationspolitiken. Sandström skriver att den överenskommelse som partiet gjorde med MP efter valet 2010 var ett misstag – en uppgörelse som starkt bidragit till de svåra problem vi har i dag på nära nog samtliga samhällsområden. Problem som att det finns ett statsfinansiellt hål på 50 miljarder för att klara välfärdsåtagandena på dagens nivå, enligt Riksrevisionens rapport från slutet av november. Polis, socialtjänst och försvar är i kris, och bostäder blir allt mer något reserverat för den med stenrika föräldrar eller en generation i hyreskön.

Men det som Sandström ångrar mest är det sätt på vilket hans parti aktivt deltog i mobbningen, stigmatiseringen och brunkletandet av alla som ifrågasatte vettigheten MP-uppgörelsen och de öppna gränsernas politik. Och med tiden står det alltmer klart att hela den migrationspolitiska överenskommelsen inte byggde på någon genomtänkt strategi hos M – utan var Reinfeldts högst personliga vendetta mot de M-väljare som haft fräckheten att rösta på Jimmie Åkesson i valet istället.

Och när svenskarna trots hans vädjanden inte ”öppnade sina hjärtan” i valet 2014, surnade moderatledaren till rejält. Han försvann ut genom sidodörren redan på valvakan för att aldrig mer återvända. Kvar lämnade han efter sig ett parti i total förvirring, som först på senare tid närmast frenetiskt försöka hitta tillbaka till sina rötter. Vilka de nu är.

Om de lyckas med att få sina gamla väljares förtroende tillbaka, är en öppen fråga. Hittills har det inte gått så där jättebra, att döma av färska väljarundersökningar, där partiet istället går tillbaka i opinionen.

Vad som dock är slående är hur lite av allt det som hänt – och det kaos som han lämnade efter sig – som verkar ha påverkat Reinfeldt själv. Han seglar lugnt vidare högt uppe på molnfri höjd, varifrån han förmedlar sina klokskaper om Sverige idag. Ett land med oändliga fält och skogar där det får plats många, många fler (ska flyktingar som fått asyl alltså tälta i skogen?) och där de som oroade sig för den stora migrationsströmmen förra hösten avfärdades med raljerande om att julgranen minsann inte brann ner.  (För övrigt framfördes det talet under Postkodlotteriets årliga tillställning – det stenrika spelbolaget har sedan tidigare även engagerat toppolitiker som Margot Wallström, Bill Clinton – och  Tony Blair.)

Och på samma spår fortsatte det i Skavlan. Reinfeldt log och drog anekdoter om hur liten hans bil var, jämfört med hur stor Obama hade. Samt en rolig historia om när det regnade in i hans lilla Fiat 500. På frågan om kritiken mot hans migrationspolitiska linje, svarade Reinfeldt att ”bara man ställer upp med lite mat och värme”, kommer det att bli en vinstaffär med tiden.

Samtidigt, i värmländska FIlipstad, berättar integrationskoordinatorn Jim Frölander för Aftonbladets Peter Kadhammar hur det egentligen ser ut på marken, bland Reinfeldts fält och skogar:

– Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige.

För 10 år sedan låg kommunens budget för socialhjälp på fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men man lyckades bromsa utgifterna – genom att få in de nyanlända i jobb:

– Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent, säger Frölander.

Integrationen kan förvisso bli en vinstaffär, även i Filipstad, på sikt. Men det kommer sannolikt att ta generationer och kräva ett helt annat samhälle än det vi känner idag. Ett samhälle där vi återinfört ett slags låglöneproletariat – något vi kämpade i decennier för att avskaffa –och där klyftorna mellan fattig och rik  kommer att öka dramatiskt. Och där den som har ekonomiska möjligheter – som Fredrik Reinfeldt – gör allt för att bosätta sig långt borta från den miljonhövdade skara som inom kort förväntas bo i de alltmer trångbodda och brottsbelastade utanförskapsområdena, dit varken p-vakter eller ambulanser längre vågar sig in.

Samtidigt finns det något djupt fascinerande i Reinfeldts närmast obändiga positivism och förmåga att nå dit han vill.  Det vilar något närmast Forrest Gump-aktigt i hela hans uppenbarelse. Alltså inte att han skulle sakna intelligens, utan att han verkar ha en minst lika osannolik förmåga att hålla sig framme och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Han lyckas göra om ett av Sveriges största partier till sin egen privata hejaklack, sedan går han vidare och blir författare, framgångscoach och lyckas få in en fot på SVT som flygande världsreporter – allt detta med en till synes olidlig lätthet.

Från sitt ombonade kontor i gamla stans gränder, fortsätter Reinfeldt alltså att leva i den bästa av världar, när han inte gör ett avbrott för att svischa iväg högt ovan molnen mot något exklusivt möte med världseliten.

Sedan är förstås alla Reinfeldts karriärer uppbackade av en ekonomisk säkerhet i form av väl tilltagen statsrådspension som skattebetalarna garanterar.

Den kommer säkert väl till pass ifall det skulle uppstå tryckfall där uppe bland molnen.

Intressant?

Fler om , , ,

På väg mot en bostadspolitisk härdsmälta

Svensk politik handlar numera mest om symbolfrågor, positionering och spelteori. Regeringspartiet är mest upptaget med att säkra fortsatt makt i riksdagsvalet om två år – något som görs främst genom att debattera huruvida Jimmie Åkesson är nazist och i vilken utsträckning Moderaterna i hemlighet längtar med att samarbeta med vederbörande.

Samtidigt lämnas de riktigt svåra frågorna – eller utmaningarna som det heter nuförtiden – obesvarade och olösta. Det kanske främsta exemplet på detta är den galopperande bostadskrisen, framför allt manifesterad i storstäderna, ett problem som politikerna borde ägnat all vaken tid åt att lösa med tanke på hur akut läget är. Regeringen verkar emellertid varken ha lust eller ork att göra något åt den sedan länge havererade bostadsmarknaden, vars två utmärkande drag är att den saknar såväl bostäder som marknad, och det var kanske därför söndagens partiledardebatt i SVT handlade om annat.

Ändå är det, som Anna Dahlberg skriver i Expressen, en kris som bara accelererar och nu kommer i ett helt nytt och ännu allvarligare läge i skuggan av de senaste årens stora flyktingmottagning. Redan idag tar det 12-16 år i snitt att få en lägenhet i Stockholm via bostadsförmedlingen, detta trots att bostadsförmedlingen förra året slog histroriskt rekord i förmedlade lägenheter – hela 12.000 stycken. Bostadsförmedlingen AB förmedlar lägenheter i drygt 20 av Storstockholms kommuner, lägenheter som kommer från både allmännyttiga och privata värdar. Ungefär hälften av det lediga beståndet på Storstockholms hyresmarknad (åtminstone de vita kontrakten…) går idag via Bostadsförmedlingen.

Men att komma över ett hyreskontrakt på ”bara” 12 år, kan snart vara blott en dröm. För den som köat i ett decennium och börjar se fram emot frukten av sin långa väntan, stundar bistrare tider.

I mars i år trädde den blocköverskridande migrationsöverenskommelsen i kraft, och därmed tvingades Sveriges kommuner att solidariskt att ta emot och ordna boende till dem som fått uppehållstillstånd av Migrationsverket. För nästa år handlar det om runt 100.000 som ska slussas ut på detta sätt, varav 9.000 hamnar i Storstockholmsområdet. Detta är alltså människor som alltså ansluter till en kö på nära 600.000 – världens längsta sägs det – och där 12.000 förmedlade lägenheter var all time high.

Och till skillnad från de flesta andra i bostadskön (endast 14 procent anses vara aktiva sökande) handlar detta om människor som bokstavligt talat står på bar backe med resväskorna i handen. De måste därför beredas bostad omgående, och därmed prioriteras enligt avtalet med staten.

Trots att långt ifrån alla dessa kommer att få en lägenhet via bostadsförmedlingen (70 procent förväntas ordna boende på egen hand) kommer detta givetvis att leda till olika typer av förturer. Något som också redan sker.

Enligt Hyresgästföreningens tidning Hem & hyra tilldelade 16 av 21 kommuner i Stockholms län lägenheter från kommunala bolag med förtur till nyanlända under fjolåret. Då var det 935 som fick bostad på detta vis, i år har antalet ökat till 6.689 personer. Och nästa år blir det alltså ännu fler som ska måste ha en bostad utan kötid.

”Risken är stor att alla lediga lägenheter kommer att gå till nyanlända i år”, säger Mats Viker som är vd på Ekerö bostäder till tidningen.

De 4.000 som står i Ekerös kö får därför finna sig i att vänta ytterligare ett år på lägenhet. Eller ännu längre, beroende på hur läget ser ut 2017, 2018 och åren därefter.

Andra kommunala undantagsåtgärder för att lösa problemet har varit att ta äldreboenden i anspråk för att hysa in nyanlända. På Lidingö kastades en barnfamilj med korttidskontrakt nyligen ut på gatan för att bereda plats och hyresvärdar utnyttjar det kommunala paniktillståndet till att försöka chockhöja hyrorna för de boende. Nybyggda studentlägenheter – som det redan är 3-6 års kötid till – upplåts till  nyanlända. Vissa kommuner som saknar kommunala bostadsbolag går istället in och köper bostadsrätter för att kunna ha något att erbjuda, vilket givetvis riskerar att trissa upp priserna ytterligare på en redan överhettad marknad.

Modulbostäder planeras, liksom andra typer av tillfälliga bostäder där man sökt dispens från normala miljö- och byggregler. Överklaganden och andra fördröjningar gör dock att sådana inte går att få fram i någon större skala på länge (om ens någonsin).

Återstår då det befintliga bostadsbeståndet. Eller rättare sagt den del av beståndet som har jämförelsevis låga hyra: miljonprogramsområdena. Kanske är det därför vi nu ser helt ny trend på Stockholms bostadsmarknad – att förorter som Kista, Rinkeby och Tensta plötsligt har längre kötider än Östermalm. Som framgår av diagrammet ovan har köerna nära nog fördubblats i de gamla miljonprogramsområdena, medan de stått stilla eller till och med minskat i innerstaden.

Förklaringen är sannolikt ekonomisk. Det som byggs nytt, som i Norra Djurgårdsstaden på Östermalm, är lägenheter som riktar sig till en begränsad och kapitalstark grupp. Bostäder som inte sällan kostar uppåt 20.000 i månaden och förmedlas med kort eller ingen kötid, till personer som förmodligen redan har ett ordnat boende, kanske i bostadsrätt eller villa, och vill casha ut sina miljoner i mogen ålder. (De inkomstkrav som hyresvärden har för att flytta in i en av dessa lägenheter innebär att man måste tjäna nära en miljon i årslön.)

Kommunplaceringarna och kaoset på bostadsmarknaden är givetvis inget som ska skyllas på de nyanlända. De måste givetvis ha någonstans att bo och har ingen del i bostadskrisen. Den är skapad helt och hållet av våra rikspolitiker, dessutom i en blocköverskridande överenskommelse.

Men det går inte att komma ifrån att detta ställer framför allt svaga grupper på bostadsmarknaden mot varandra i en omfattning som aldrig tidigare skett. Unga, gamla, studenter, sjuka, hemlösa, nyanlända, ekonomiskt utsatta, missbrukare – alla tvingas de nu slåss mot varann på en historiskt dysfunktionell bristmarknad. En kamp som inte direkt bidrar till att minska motsättningar och gynna integration.

Långt om länge har dock kommunpolitikerna insett att läget är på väg att bli ohållbart. Igår krävde 23 moderata kommunalråd att regeringen backar från beslutet att kommunplacera nyanlända i den takt som riksdagspartierna kom överens om i migrationsuppgörelsen.

På detta upprop kommer de sannolikt inte att få någon reaktion. Dels har ju deras eget parti varit med om att fatta beslutet i god demokratisk anda. Dels har regeringen genom att dumpa problemet utom synhåll från riksmedierna sluppit ifrån just denna utmaning i dagspolitiken. Därför kan statsministern nu hålla fullt fokus på Jimmie Åkessons nyans av nazibrunt och hur ett framtida valresultat riskerar att påverka hans maktställning. Och  bostadsminister Peter Eriksson (MP) slipper göra nåt alls åt problemet – borgarna har ju redan nobbat förslaget till 50.000 bostäder på Bromma flygfält, den enda platsen i Stockholm där det enligt MP är möjligt att bygga nytt.

Vad vi ser just nu är en veritabel härdsmälta på bomarknaden. Kanske inte så konstigt att de som skapat kaoset helst pratar om annat.

Intressant?

Fler om , ,

Flyktingsmugglarna stoppas inte av mutor till Turkiet

I slutet av veckan ska EU:s ordförande Donald Tusk slutförhandla det omdiskuterade avtalet med Turkiet, som förväntas bromsa flyktingsmugglingen över Egeiska havet. Ett alltmer desperat EU sätter sitt sista hopp till att despoten i Ankara ska sätta stopp för strömmen av migranter till Europa via Grekland, som varit den överlägset största migrantrutten sedan tidigt förra året. President Erdogan får en rundnätt summa om 50-60 miljarder som tack för att EU då kan skicka tillbaka alla irreguljära migranter till Turkiet – det vill säga de som betalat flyktingsmugglare för sin resa. I gengäld ska EU istället ta emot ”riktiga” syriska flyktingar från turkiska läger. Och, vilket kanske är det viktigaste, acceptera att Turkiets 80 miljoner medborgare tillåts resa visumfritt till EU. Kanske redan i sommar.

Om någon händelsevis tror att detta skulle stoppa flyktingströmmen till Europa, är det nog dags att vakna upp. Under de senaste två-tre åren har nämligen flyktingsmugglingen vuxit till en av EU:s utan konkurrens största tillväxtindustrier,  och är numera en marknad som omsätter ofattbart stora belopp.

För att förstå varför dealen med Turkiets alltmer maktgalna president – som är i fullt krig mot delar av sin egen befolkning och dagligen tar steg för att strypa demokratin och yttrandefriheten i landet – är dömd att misslyckas räcker det att läsa Europols aktuella rapport ”Migrant smuggling to the EU” (pdf). Det är en i många avseenden skakande läsning. Kartan nedan, som kommer från rapporten, visar de vanligaste smuggelrutterna till Europa (att notera är att Egeiska havet bara är en av många möjliga transportvägar till kontinenten.)

smuggelvagar

Smuggelvägar till Europa, från Europols rapport ”Migrant smuggling in the EU”.

Detta är dock bara en av anledningarna till att dealen med Turkiet sannolikt inte kommer att lösa något alls. Den främsta anledningen stavas pengar. Mycket pengar. Rent bissart mycket pengar.

Europol uppskattar värdet på den boomande organsierade brottsligheten bakom smugglingen till mellan 30 och 60 miljarder kr.  Smuggelindustrin engagerar vitt skilda brottssyndikat från Kabul i öster till Stockholm i väst. 40.000 personer har identifierats av Europol som inblandade i verksamheten, och fortsätter marknaden att växa i samma takt som 2015, kommer den att vara värd dubbelt eller tredubbelt upp redan före utgången av 2016.

Rapporten har inte satt några större avtryck i debatten. SvD skrev en artikel om den men i övrigt har mottagandet varit relativt ljummet. Man kan fundera på varför – den sätter nämligen ljuset på den närmast oöverstigliga utmaning som flyktingsmugglingen har utvecklats till för Europas rättskipande myndigheter. Industrin är nu så stor och lönsam, att stora delar av den europeiska organiserade brottsligheten ställt om från att smuggla knark till människor. Vinsterna är större och riskerna betydligt mindre.

smuggeldata

Mer än 100 olika nationalieter är anställda i den stora svarta reseindustrin.

Rapporten listar ett antal ”hotspots” där smugglare eller lokala facilitatorer agerar i löst organiserade nätverk – en av dessa utpekade centrum är Stockholm. Först i raden står rekryterarna som säljer in ett slags paketresor till  de potentiella kunderna –  ofta med löften om både pengar, boende och jobb vid slutdestinationen. Här hittar vi också en av orsakerna till att ett flertal av dem som söker asyl idag inte är flyktingar från krigszoner. (EU:s gränsbevakningsmyndighet, Frontex, bedömer att så många som 6 av 10 av dem som kommer till Europa saknar flyktingskäl.) Hur många av dessa hade gett sig ut på den livsfarliga resan, om det inte varit för smugglarnas reklamkampanjer?

Samtidigt är naturligtvis besvikelsen stor, för den som har satsat alla sina besparingar för att köpa sig en transport till Europa – bara för att fastna vid ett gränsstängsel i norra Grekland.

”Varför släpper de inte igenom oss, vi har ju betalt”, som en de strandsatta flyktingarna i grekiska Idomeni, vid gränsen till Makedonien, uttryckte det i en intervju med SVT för någon vecka sedan.

Slutsatsen i Europols rapport, om än inte direkt uttalad, är den gigantiska svarta resebyråverksamheten måste fås under kontroll om flyktingströmmarna ska minska. Så länge smuggelindustrin tillåts verka fritt, kommer EU-ledarna aldrig att ha en chans – oavsett hur mycket pengar de kastar i famnen på den maktgalne despoten i Ankara.

En affär som förmodligen inte kommer att leda till något annat än att flyktingsmugglarna styr om sin verksamhet till nya vägar. Med tiotals närmast riskfria miljarder i potten, kommer de knappast att låta sig nedslås av några patrullbåtar utanför Turkiets kust.

Själv skulle jag gissa att smugglarna just nu jobbar hårt på att ta fram förfalskade turkiska pass – att ha redo den dagen då visumtvånget hävs. Och omsättningen kommer att sätta nya rekord.

Intressant?

Fler om , , ,

Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen


Tittar i efterhand på Publicistklubbens debatt från i måndags, som ställde frågan om det är dags att skrota vad som kallas ”konsekvensneutralitet” i nyhetsbevakningen. Alltså ifall journalistiken ska ta hänsyn till om en viss nyhet eller vinkel riskerar gynna det där partiet alla talar om eller inte. ”Publish and be damned” kallas begreppet ibland på murvelprosa: Om en nyhet eller vinkel är intressant nog för en större allmänhet att publicera, ska den ut – oavsett konsekvenserna .

Uppenbarligen har denna diskussion redan landatinom svensk public service. På något annat sätt är det nämligen svårt att förstå att SVT Gomorron redan dagen efter att 22-åriga Alexandra Mezher knivmördades av en 15-årig ensamkommande på det HVB-hem där hon arbetade, väljer att låta inte bara en utan två gäster att sitta i studion och spekulera i förmildrande omständigheter till dådet.

Först ut var Rikspolischefen Dan Eliasson, som mest i förbigående nämnde mordoffret – innan han raskt gick över till att tala om hur ”förtvivlad” han var för den unge killen som ”begått en sådan tragisk händelse” och frågade sig ”vilka trauman han kan ha gått igenom”. Detta klumpiga och okänsliga uttalande från polismyndighetens  högsta chef har förbigåtts med tystnad i svenska medier – vi har kanske vant oss vid att han ständigt råkar stoppa foten i munnen – men uttalandet uppmärksammades stort i brittisk press (video från Daily Mail ovan). En förtvivlad mamma och pappa har alltså precis fått veta att deras unga dotter knivmördats – men istället för att ringa familjen och framföra sina kondoleanser, väljer Eliasson att leka hobbypsykolog i rikssänd tv och spekulera i orsakerna till mordet. Något han med stor sannolikhet inte vet ett dugg om, därför borde han ha den goda smaken att hålla tyst och låta riktiga poliser genomföra sin förundersökning ifred.

Bara någon timme senare var det dags igen. In i SVT:s morgonstudio  kliver två nya gäster: Veronica Magnusson, förbundsordförande för Vision, och Musse Hosseini, ordförande för Sveriges ensamkommandes förening. Den senare kom snabbt fram till en förklaring på det tragiska knivdådet: Bristande engagemang och kunskap hos personalen på HVB-boendena. En personal som beskrevs som ”inkompetent”, inte lyssnade på barnen och inte brydde sig om att förstå deras bakgrund eller kultur.

Alltså en slags victim blaming (om än omedvetet) som förbigicks utan några som helst ifrågasättanden från programledarna. Kroppen efter unga Alexandra Mehzer har knappt kallnat, och redan är det på något sätt hennes eget fel att hon fick en kniv i ryggen. Jag undrar stilla hur föräldrarna – som själva har rötter i Mellanöstern – känner för Sverige, när både polischefer och medier mitt i sorgen gör sitt bästa för att relativisera mordet på deras dotter,?

Vad SVT istället kunnat fokusera på – framför allt så här tätt inpå dådet – är de verkligt viktiga frågorna. Hur säkerställer vi säkerheten på asylboendena? Och hur är det ens möjligt för ett företag att låta unga tjejer arbeta ensam på asylboendes och HVB-hem, där det ofta pressats ihop ett stort antal unga, arga, frustrerade – kanske också traumatiserade som Eliasson gissar på – män på liten yta. Miljöer som i vissa fall kan beskrivas är rena krutdurkar. Så gott som dagligen rapporteras om bråk, våld och hot – på ett asylboende tvingades nyligen en 10 man stark  polispatrull fly för sina liv efter ett misslyckat försök att omhänderta ett barn som utsatts för övergrepp.

Men en 22-årig tjej tillåts alltså jobba ensam i en sådan omgivning – utan skydd. Det borde vi diskutera mer. Det borde politiker och myndigheter få löpa gatlopp för, men detta drev verkar helt utebli. Slutsatsen är att det egentligen inte är någons fel, utom möjligtvis mordoffrets eget.

Oavsett orsaken till att SVT:s nyhetsvinklingar, kan vi vara säkra om att det knappast gynnar den öppna debatten att bortförklara och relativisera brutala mord på unga tjejer. Inte heller lär det minska  sympatierna för det där partiet.

Problemet, som jag uppfattade att någon uttryckte det vid Publicistklubbens debatt, är att medierna inte klarar av en situation där ett offer, en representant från en utsatt grupp (i det här fallet ett ensamkommande barn) samtidigt är en förövare. Vi är så vana att automatiskt ta ställa oss på den ”svages” sida, att rapporteringen kortsluts. Vad vi då får är rent bisarra situationer som den i SVT:s morgonstudio.

Där det viktigaste verkade vara att visa sympati för gärningsmannen,  istället för offret.

Kognitiv dissonans, kallas det med ett finare ord.

Något som vi borde försöka vänja oss av med.

Intressant?

Fler om , , ,

Bara en vecka kvar innan Kastrup blir ett nytt DDR

grenze_friedrichstrasse

Beväpbade gränsvakter från Nationella folkarmén på vakt längs tågspåren västerut från Bahnhof Friedrichstrasse i Berlin. Fotodatum okänt.

De nya id-kontrollerna på Öresundstågen startar om en vecka – den 4 januari – och nerifrån Skåne har det börjat talas om en ny berlinmur som skär rakt igenom Kastrups flygplats i Köpenhamn. Det är nämligen här som resenärer till Sverige ska få sina identitetshandlingar kollade, en handling som av opinionsbildare från Malmö nu jämförs med Östberlin under Berlinmurens dagar, Eller närmare bestämt gränskontrollen vid Bahnhof Friedrichstraße.  Det är Per Svensson som minns hur det var på den gamla onda tiden, när svenska turister tvingades byta plattform för att ta sig från DDR-huvudstaden till Berlins västsektorer. Orsaken till artikeln är alltså ett nytt stängsel som byggs mellan spåren på järnvägsstationen vid Kastrup, ett stängsel som ska hindra folk utan id-handlingar att smita undan passkontrollerna som införs om mindre än en vecka. Svensson skriver:

Ja, jag tänker då på S-bahnstationen Friedrichstrasse, så som den tedde sig före murens fall 1989. Lite äldre läsare kanske minns hur det såg ut, och hur det kändes, att med passet i hand bli granskad av den östtyska gränspolisen innan man kunde ta sig vidare upp på perrongen för att ta lokaltåget tillbaka till Bahnhof Zoo i Västberlin.

Jo, som en lite äldre läsare, som reste dussintalet gånger till Västberlin, minns jag proceduren mycket väl. Och även om det var förenat med en stor portion obehag att möta den östtyska gränspolisens misstänksamma blickar, bör man minnas att Sydsvenskans skribent – liksom jag själv – tillhörde en privilegierad grupp vars besvär med att byta plattform för att ta sig till friheten i väst knappast var jämförbar med de miljoner människor som var fångar i sitt eget land. De egna medborgarna som trots allt tilläts göra samma resa som Svensson och jag kunde aldrig mer räkna med att få återvända till sitt hemland. Och för de som inte fått utresetillstånd av DDR, men ändå försökte sig på republikflykt, stod tusentals gränssoldater redo med skarpladdade automatvapen beredda att stoppa dem.

Jag minns själv den sista sträckan av tågresan, som slamrade fram längs nedgångna s-banespår västerut från Friedrichstraße, genom den breda och tungt bevakade dödsremsan intill muren som här gick längs floden Spree. Känslan av obehag vid mötet med DDR:s volkspolizei lättade inte riktigt förrän man kunde lämna tåget vid Bahnhof Zoo i Västberlin. Jag har faktiskt svårt att tro att de turister, sundspendlare och andra resenärer som tvingas lägga någon extra halvtimme på att komma fram till sin destination på måndag, kommer att ha liknande erfarenheter i bagaget.

tranenpalast_620

”Tränenpalast” kallades gränsövergången vid Bahnhof Friedrichstraße, där östtyskar som fått utresetillstånd lämnade landet för ett liv i väst. Det var en enkel resa – utvandrarna från DDR tilläts aldrig återvända hem, därav namnet ”tårarnas palats”. Foto: Bundesarchiv

Men låt oss i konsekvensens namn dra jämförelsen med muren till sin spets. I så fall har svensk och dansk gränspolis en hel del att göra under veckan som kommer. Detta är nämligen vad som behöver vara på plats redan på måndag, i alla fall om vi det ska vara en DDR-gräns värd namnet. En sådan som Bahnhof Friedrichstraße i slutet av 1980-talet:

  • En 155 km antifascistisk skyddsvall måste byggas – så lång var nämligen Berlinmuren. Det är lika långt som rundturen Helsingör-Köpenhamn-Malmö-Helsingborg. Hittills består ”muren” på Kastrup av endast 300 meter stängsel, så det gäller att snabba på.
  • Konstruktionen ska bestå av inte bara en utan två separata murar, var och en c:a fyra meter hög, med en 30-150 meter bred dödsremsa mellan dem. I denna placeras stridsvagnshinder, snubbeltråd, taggtråd och minfält, allt bevakat av 259 hundpatruller och motorburna vakter.
  • 302 vakttorn byggs, vart och ett medtvå beväpnade vakter med schießbefehl, det vill säga rätt att döda alla som tar sig in i murområdet utan tillstånd. (I DDR omfattade detta  i princip samtliga östtyskar – förutom de som uppnått pensionsålder och alltså bara var en oönskad kostnadspost; dessa fick släktingar i väst köpa ut för nya friska d-mark till de östtyska diktaturen.)
  • 11.000 soldater beordras ut för att bevaka muren i sin helhet, inklusive gränsövergångar för bilar, gående och tåg. Vakterna får inte känna varandra personligen, eftersom detta ökar risken att de själva kan få för sig att rymma.

Satir åsido: Att jämföra ett par hundra meter stängsel med Berlinmuren blir bara löjligt. Dessutom haltar jämförelsen betänkligt eftersom muren – både den runt Västberlin och muren mellan DDR och Västtyskland – byggdes för att stänga den egna befolkningen inne, inte för att stoppa resande till Östtyskland. Att besöka DDR var det ändå inte särskilt många som hade lust med (de som ändå gjorde det tvingades tvångsväxla 25 d-mark per dag för nöjet).

Men värst är att det är det en grov relativisering av de brott som Östtyskland, ett av världens mest repressiva stater, utsatte sin egen befolkning för. Många tusen betalade nämligen med sina liv, av den enda anledningen att de ville lämna sitt land.

Jag vågar nog påstå att ingen som stiger på eller av tåget i Köpenhamn kommer att riskera något liknande.

Intressant?

Fler om , , ,

Fotnot: För den som vill se med egna ögon hur det var att korsa gränsen vid Bahnhof Friedrichstraße under DDR-åren, finns det numera en permanent utställning i Tränenpalast direkt intill stationsbyggnaden. Inträdet är gratis.

Ett politiskt massförstörelsevapen

Många ur den twittrande klassen är just nu fullt upptagna med att förfasas över Sverigedemokraternas nya rekordresultat i SCB:s partisympatiundersökning, som presenterades idag. Hela 19,9 procent skulle rösta på SD om det var val idag – en ökning med 5,5 procentenheter.

Det är naturligtvis en mycket oroande utveckling, framför allt då det inte beror på att var femte svensk – och var fjärde manlig individ – plötsligt gått och blivit rasistfascistnazist. Det är snarare ett symptom på att något har varit och är ordentligt sjukt i svensk politik.

Med detta sagt kommer vi osökt in på den andra smärre chocken i partiundersökningen: att 5,9 procent skulle rösta på firma Romson & Fridolin om det var val idag, en minskning med en procentenhet sedan valet i fjol,. Detta är nästan lika oroväckande som Sverigedemokraternas ökning i opinionen. Inte att MP minskat alltså – utan att det fortfarande är nära sex procent av väljarna som på fullt allvar skulle ge sitt stöd till det parti som alltmer antar skepnaden av ett politiskt massförstörelsevapen.

Inget parti har som MP varit mer idogt i försöken att lägga den svenska välfärdsstaten som vi känner den i ruiner. Och skrämmande nog har de dessutom hunnit driva igenom en stor del av just denna politik – betydligt mer än deras begränsade riksdagsmandat borde ge möjlighet till. Partiet har efter bara ett drygt år i regeringsställning aktivt drivit på för att förändra Sverige i grunden –  och då tyvärr inte i någon positiv bemärkelse.

Och även om den naturliga samarbetspartnern till S skulle köras på dörren av Löfven redan i morgon, så kommer vi att få leva i många år med följderna av MP:s framfart i maktens korridorer.

För vid sidan av den nyliberala och dogmatiska övertygelsen om att Sverige mår bäst av helt öppna gränser, vill partiet dessutom att staten försörjer alla som kommer hit. Det är naturligtvis en vacker tanke – om det inte vore för att  MP parallellt med detta gör sitt yttersta för att folk inte ska arbeta. De som redan har jobb ska uppmuntras att gå ner i arbetstid – kanske genom att ta ut ett friår – och helst ska ingen tvingas jobba alls, utan istället få medborgarlön. Ju mindre ekonomisk aktivitet, desto mindre ekologiska fotavtryck, är strategin.

Samtidigt leder partiet tvångsavvecklingen av kärnkraften (liksom stora delar av vattenkraften). Och via flygskatter, kilometerskatt, dieselskatt, bensinskatt och  skatt på handelsgödsel är meningen att vi ska fås att avstå från att resa på semester, köra bil, äta kött, bo eller jobba på landsbygden. Det senare har partiet säkerställt genom kraftigt höjda drivmedelsskatter, det förra med chockhöjd effektskatt på kärnkraften. Något som gör att Sverige inom bara ett par år kommer att stå utan fyra av tio reaktorer – i ett läge där vi redan tvingas importera el. Och då har vi inte varit nära något som kan liknas vid vinter ännu.

Partiet har tillåtits hänge sig åt utopier som dessa, eftersom ingen i ansvarig ställning på allvar trodde att de någonsin skulle få makten att faktiskt genomföra sin politik. Detta visar sig nu vara en felbedömning av historiska mått. Konsekvenserna av MP:s utopiska allt åt alla-politik slår nu tillbaka med full kraft, framför allt manifesterat i regeringen Löfvens senfärdiga hantering av flyktingkrisen – som trots den senaste tidens många panikbeslut fortsätter att rulla på i närmast oförminskad skala. Polisen går på knäna och 8 av 10 funderar på att lämna yrket. Ungefär lika många lärare hotar att hoppa av – trots att Fridolin spelat in personliga Youtubehälsningar där han berättar hur mycket han står bakom dem. Socionomer flyr yrket, kommunalråd gråter och säger att de inte klarar mer; vissa bommar igen kommungränserna för flyktingar och nyanlända helt.

Samtidigt stämplar Fridolin sin egen regerings politik som ”skit” i tv-intervjuer, och tycks leva i övertygelsen att han både kan vara en del av makten och samtidigt stå utanför den, som en oantastlig representant för godheten. Detta trots att vi befinner oss i det kanske allvarligaste läge som Sverige stått inför sedan Andra världskriget. Detta trots att Malmömässan förvandlats till ett slags katastrofområde där det bara verkar vara en tidsfråga innan allvarliga epidemier bryter ut. Detta trots att traumatiserade flyktingar från krigszoner tvingas sova ute på gatorna – ett recept för upplopp om det nånsin fanns något. Trots detta kräver representanter för Miljöpartiet att allt ska fortsätta precis som förut. Vissa hoppar till och med av i protest mot att partiet – och regeringen – inte fortsätter sin resa mot stupet.

En objektiv åskådare, som betråkar allt detta utifrån, skulle sannolikt dra slutsatsen att vi har att göra med är en mycket sinnrikt uttänkt maskirovka, alltså en utländsk desinformationsoperation planterad i landets högsta ledning av främmande makt i syfte att stressa samhällets funktioner tills de brister. Fast inte ens Putin hade kunnat komma på något i stil som Miljöpartiet – svensk politiks egenutvecklade massförstörelsevapen.

5,9 procent stödjer alltså detta parti. Det är något att fundera över.

Intressant?

Fler om , ,

Ner i djupet med Stefan Löfven

Flyktingkrisen accelererar, och vid sidan av de dryga 10.000 som söker asyl varje vecka kommer uppskattningsvis lika många som tar sig in i landet illegalt – utan vare sig gränskontroll eller registrering. Vad alla dessa tar vägen är oklart, men att vi är på väg in i en situation där myndigheterna helt tappat kontrollen över landets gränser står nu helt klart. I Malmö skriver Sydsvenskan att polisen nu slutat bry sig om folk som inte har vare sig pass eller tänker registrera sig som asyslsökande. 15 irakiska män som kom till Malmö centralstation vinkades igenom av de två kvinnliga poliser som kontrollerade gruppen när den steg av tåget.

”Vi saknar resurser, säger en av dem uppgivet.”

Det finns ett begrepp för en stat som befinner sig i detta tillstånd, en benämning som jag tvekade om att använda så sent för någon vecka sedan. Nu är jag långtifrån lika säker längre.

Samtidigt är det tydligt att regeringen och framför allt socialdemokraterna står helt utan svar på hur situationen ska lösas. Återinförda gränskontroller och återsändande av flyktingar till det EU-land de ankom från – det vill säga att försöka upprätthålla Dublinförordningen – möts med kalla handen från S eftersom det sägs bryta mot ”lagar och förordningar”. Fast mest sannolikt beror motviljan på det levande lik, Miljöpartiet, som S surrat fast sig med vid regeringsmakten. Dessa två partier håller nu på att dra ner varandra i djupet. I takt med att stora delar av samhällsservice och mottagningssystem bryter samman, vädjar Socialdemokrater runt om i landet till statsministern om att göra upp med M, hittills utan synbart resultat. Bunkern i Rosenbad är till synes hermetiskt tillsluten från yttre påverkan av sunt förnuft, och istället ägnar sig Stefan Löfven åt att svara på brev från barnen.

Samtidigt som Tyskland gör exakt det som regeringen och vänsterdebattörer menar är omöjligt och strider mot internationella konventioner (och sannolikt även ”allas lika värde”), nämligen att skicka tillbaka asylsökande i enlighet med Dublinförordningen, fortsätter Stefan Löfven att lalla runt nere i Bryssel och hoppas på ett gudomligt ingripande. Själv har han inga svar på hur krisen ska lösas, som den förhandlare han är tror han på fullt allvar att om bara han och EU:s ledare sitter ner och fikar lite så kommer de att ta i hand och komma överens om en kompromiss som alla parter blir nöjda med.

Det är förstås naivt att tro att något sådant kommer att ske, minst av allt spelar det någon roll i ett akut krisläge. Som jag skrev tidigare i somras – EU kommer inte att rycka in för att lösa Sveriges kris, och vi måste inse att ansvaret för vår asylpolitik och våra gränser ligger på oss själva – ingen annan. Dessutom är krisen till stora delar hemmagjord, och grunden lades för många år sedan.

Hela situationen börjar utveckla sig till en stor, fet, svart svan, inte bara för Sverige som samhälle – utan också för Socialdemokraterna. För misslyckas S med att lösa den här krisen, kommer de sannolikt att vare utstängda från makten för all framtid. Ett mycket högt pris att betala (särskilt som den primära anledningen till att det en gång statsbärande partiet är helt paralyserat synes vara skräcken att få kritik av Twitterliberaler och Allt åt alla-vänstern.)

Om Stefan Löfven fortsätter med sin vänta och se-attityd och hoppas på att andra EU-länder ska ”ta ansvar”, samtidigt som flyktingströmmarna fortsätter i samma takt som nu, är det sannolikt bara en fråga om dagar eller veckor innan regeringen eller någon av dess ministrar – Morgan Johansson ligger dokumenterat risigt till – ställs inför ett misstroendevotum och tvingas avgå. Moderaterna vet att de skulle få med en majoritet i riksdagen – SD har redan förklarat att de är med – även om det är den absolut sista utvägen. Och Moderaterna har med sitt utspel egentligen inte något annat val än misstroendevotum, om regeringen fortsätter ignorera partiets krav. Allt annat vore att tappa ansiktet inför väljarna.

Man får verkligen hoppas att Löfven inser att hans parti står och faller med den här frågan, och det handlar kanske bara om dagar eller veckor innan det är för sent. Just nu sjunker S snabbt, och i värsta fall står det nu bara ett misstroende mellan Jimmie Åkesson och makten över Sverige.

Förmår Stefan Löfven att ta till sig det?

Intressant?

Fler om , , ,

Löfvens gränslösa Sverige i gungning

Det är nästan så att man fysiskt kan ta på den oroskänsla som råder i Sverige just nu. Flyktingkrisen har, trots riksdagspolitikers och ansvariga myndigheters försäkran om att vi har gjort det förut och vi kommer att klara det igen – senast manifesterat vid Stefan Löfvens pepp-gala igår som gick under namnet Sverige tillsammans – fått många att på allvar ifrågasätta om regeringen verkligen har en plan för vad som sker.

Dessvärre tyder det mesta på att så inte är fallet.

Kanske trodde Löfven på fullt allvar att EU skulle fixa problemet för honom. Han deltog ju för bara ett par veckor sedan på möten med framstående ledare som Tysklands Angela Merkel och EU:s ledning, som har flyktingkrisen överst på dagordningen. Kanske hoppades han på att tillströmningen av migranter skulle ebba ut, när Ungern stängde sina gränser – eller i och med avtalet med Turkiet, som framöver kommer att husera gigantiska ”ankomstcenter” där EU ska registrera flyktingar och bedöma ifall de har skäl att få asyl. Detta drar emellertid ut på tiden, samtidigt som inflödet nu ligger på flera tusen dagligen. Och det gäller inte bara asylsökande: minst lika många oidentifierade befaras ta sig in i landet dagligen, människor som myndigheterna inte har någon kontroll på. Redan i vintras slog polisen larm om att brottslingar släpps in i landet på grund av migrationsverkets slappa kontroller av de asylsökande, och sedan dess har det alltså blivit mångdubbelt fler.

Idag hinner gränspolisen inte på långa vägar med sitt jobb – för att upprättahålla Schengenavtalets så kallade inre utlänningskontroller är kåren alldeles för liten för det stora antal som nu anländer dagligen med färjor och tåg. För att skyla över detta misslyckande har vi därför infört ett nytt begrepp, transitflyktingar. Dessa kan förvisso vara migranter som tror det är enklare att söka asyl i andra länder, men det kan lika gärna vara till exempel albaner som försöker ta sig via Sverige med containerfartyg till England. Det kan vara desertörer från irakiska armén (som nu Finland slutat att ge asyl) eller ensamkommande barn och unga som försvinner från ankomstboenden innan de hinner registreras. För att i värsta fall hamna i utanförskap och brottslighet – ungefär som de marockanska gatubarnen i Stockholm. Vi vet helt enkelt inte vilka de är, eftersom våra gränser läcker som såll.

Samtidigt larmar allt fler kommuner och myndigheter om att verksamheten håller på att haverera under trycket. Kommuner – både borgerliga och s-styrda – varnar för en  förestående kollaps. Polisen larmar om att den tappat kontrollen. SKL, Sveriges kommuner och landsting varnar för skattechock och en hotad välfärd i spåren av en åldrande befolkning, kraftig befolkningstillväxt och bemanningsproblem. Migrationsdomstolarnas verksamhet håller på att bryta samman. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB, konstaterar att läget redan är svårt och ansträngt.

Gigantiska tältläger väntar nu asylsökande, med allt vad detta kommer att föra med sig av potentiell oro, konfliker och ökade krav på bevakning. Polisresurserna räcker inte till för detta, återstår då att kalla in militär eller hemvärn (vi kan föreställa oss hur detta uppfattas av människor som flytt från krigsområden). Och skolorna i Norberg planerar på allvar för undervisning av eleverna utomhus. Detta i ett land där vintern nalkas och temperaturen redan krupit ner under nollpunkten. Sveriges socialsekreterare larmar om sammanbrott.

Utan att måla fan på väggen, ser det onekligen ut som flera viktiga delar av samhället snabbt är på väg mot sammanbrott. Det är en mycket oroande utveckling, oavsett vad man i grunden har för åsikt om migration. Själv har jag aldrig sett det som något problem att låta människor komma hit och skapa sig nya liv, oavsett ursprung, Men vad som händer nu är att myndigheterna helt verkar förlorat kontrollen och inte längre har svar på hur de stora samhällsutmaningarna ska tacklas, inte ens på några veckors sikt.

Och det skrämmer mig.

Det finns en amerikansk militär term som heter Overcome by events, eller OBD, som beskriver en situation där planering och strategier, oavsett hur bra de verkar på papperet, snabbt kan bli inaktuella när verkligheten tränger sig på med full kraft – man blir OBD:d.

Det är nog det som hänt statsministern och regeringen. Överkörd av verkligheten står han kvar med sin gamla plan, manifesterad i gårdagens väckelsemöte på Münchenbryggeriet, ett möte vars kontenta blev att ett par hundra flyktingar ska rensa sly i skogen. Mötet avslutades med att de församlade tillsammans stämde upp i allsång.

Från oppositionen saknas det likaledes svar på hur krisen ska tacklas. Det käbblas om RUT-avdrag, sänkta ingångslöner och enklare regler för bostadsbyggande. Detta kan naturligtvis vara välkomna reformer, men i det läge vi befinner oss idag är det jämförbart med att debattera vilket märke de nya brandbilarna ska ha, samtidigt som huset står i lågor.

Löfven skulle givetvis kunna visa ledarskap och besluta om att temporärt stänga landets gränser – som Johan Westerholm skriver finns denna möjlighet till undantag i lagen vid kriser som kan påverka landets säkerhet. Även Schengenavtalet tillåter att vi återinför gränskontroller, något som flera EU-länder också gjort redan.

Det enda som saknas är politisk vilja. Ängsligheten, rädslan för att få rasistkortet mulat i ansiktet – och en fortsatt förhoppning om att någon annan ska komma och lösa problemet gör att vi sannolikt har att se fram emot en fortsatt och accelererad kris.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det efter Decemberöverenskommelsens fall inte längre finns något som hindrar en majoritet i Riksdagen från att fälla regeringen Löfven. Det kan också vara lämpligt att varna för det faktum att det i värsta fall bara står ett misstroendevotum mellan Jimmie Åkesson och makten över svensk politik.

Det scenariot borde Löfven, Kinberg Batra och alla vi andra känna en mycket stor oro för.

Intressant?

Fler om , , , ,

Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: