And The Band Played On

Etikett: migration (Sida 2 av 2)

EU klarar inte att skapa ordning och reda i flyktingpolitiken

I debatten om den europeiska flyktingkrisen, där tusentals migranter dagligen tar sig in i EU via unionens södra gränser, hänvisas det allt som ofta till den så kallade Dublinförordningen. Denna kom till för att reglera var och hur asylsökande till unionen ska tas emot – på papperet utger sig alltså EU för att ha någon slags gemensam flyktingpolitik. Det är en kraftigt förenklad, för att inte säga helt felaktig bild av vad förordningen faktiskt innebär – en feluppfattning som dessutom kommuniceras av våra höga ministrar.  Enligt den gängse bilden kräver Dublinförordningen att flyktingar ska söka asyl i det ”första säkra land” inom EU som de anländer till. Här ska de asylsökande identitetskontrolleras och registeras för att sedan kunna ”processas” i systemet.

Fast så är det inte riktigt.

Att Dublinförordningen inte fungerar som tänkt – för att uttrycka sig milt – har de flesta numera uppmärksammat. Men vad många missar – inte minst Stefan Löfven som slängde sig i Aktuellt häromkvällen med oneliners om ”ordning och reda” och ”EU:s ansvar” –är att förordningen egentligen inte kräver någonting över huvud taget. Dublinförordningen är nämligen ytterligare en av alla dessa tandlösa Brysselskapelser, ett avtal högtidligt antaget under stor enighet men som i princip alla inblandade parter lika högtidligt struntar i att följa. Förordningen sällar sig därmed till lång rad av andra EU-fiaskon (Någon som minns hur många stater som faktiskt följde kravet det gamla kravet på maximalt tre procents underskott i statsfinanserna för att vara med i euron?)

En av dem med bäst koll på EU:s stadgar, förordningar och direktiv är Richard North som driver bloggen Eureferendum.com. Han har återkommande skrivit om de missuppfattningar som råder om Dublinförordningen – även i det politiska toppskiktet. Följande är vad som gäller, enligt North:

  • Asylpolitik är inget som EU beslutar om – det är upp till de enskilda medlemsstaterna. Samtliga EU-länder har emellertid skrivit på 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, mera känd som FN:s flyktingkonvention, vilken alltså samtliga medlemsländer är bundna av. Stadgan skapades för att ta hand om de miljoner som fördrivits eller förlorat sina hem under Andra världskriget, flyktingar från sönderbombade städer eller tyska områden som annekterats av Sovjetunionen och Polen. Konventionen gällde från början enbart europeiska flyktingar, men i ett tillägg 1967 – det så kallade New Yorkprotokollet – utökades rätten till att omfatta hela världen. Vid denna tidpunkt var det dock ganska odramatiskt att göra denna förändring, människor i Mellanöstern, Afrika och Asien var i allmänhet så fattiga att de inte hade råd att resa någonstans, allra minst till Europa. (FN:s flyktingkonvention finns att läsa i sin helhet här, för den som är intresserad.)
  • Dublinförordningen ålägger att det land dit flyktingen anländer att erbjuda möjlighet att ansöka om asyl – det finns alltså inget tvingande krav på att den asylsökande ska gå med på att låta sig ankomstregisteras. Vill vederbörande söka asyl i ett annat land, har polisen egentligen ingen laglig rätt att hindra honom/henne från att resa vidare.
  • Inte heller får polisen i ett land tvinga en flykting att registera sig och därmed ansöka om asyl i landet. Enligt FN:s flyktingkonvention har var och en rätt att söka asyl i vilket land de så önskar. FN-stadgan, som är överordnad Dublinförordningen, har ingen skrivning över huvud taget om ”första säkra land”.

FN:s flyktingkonvention ligger dessutom som grund för EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (finns att läsa här) Och för att ändra i en av EU:s stadgar krävs en fördragsändring, något som är en omfattande process som tar åratal. Såsom en ”grundlag” inom EU övertrumfar denna både direktiv och förordningar. Dublinförordningen blir därför mest att se som en rekommendation, vilket vi nu kan observera i praktiken.

Poliser i Italien, Tyskland eller Danmark bryter därför inte mot några lagar alls när de låter flyktingar springa till skogs eller sätta sig på ett tåg till Göteborg – de trotsar bara en till icke förpliktigande EU-förordning utan sanktionsmöjligheter. Så nej – varken svensk, dansk eller tysk polis gör något fel när de vinkar förbi asylsökande på väg till nästa land. Det är istället EU som ställt till det för sig, som vanligt.

De som däremot agerar korrekt i den uppkomna situatioen är den ungerska polisen, som gör vad den kan för att uppfylla vad landet faktiskt avtalat med EU: Att upprätthålla den yttre gränsen mot Schengenområdet. Det vill säga, det som Stefan Löfven kallar ”ordning och reda i flyktingpolitiken”.

Om nu statsministern verkligen vill skapa vill ha ordning och reda på detta område, finns det effektivare sätt än att klaga på den danska polisen. Regeringen skulle exempelvis kunna göra som Storbritannien, som via bilaterala avtal utlokaliserat sin gränskontroll till franska Calais. Det innebär att brittiska passkontrollanter kan granska id-handlingar på inresande innan de sätter sig på ett tåg eller färja över kanalen.

Det hade säkert inte mött några protester hos de danska myndigheterna ifall Stefan Löfven gjort en liknande framställan om att sätta upp inresekontroller på den danska sidan av Öresundsbron. Fast det skulle han förstås aldrig våga göra av rädsla för att bli kallad nazistrasistfascist på Twitter.

Då är det enklare att sparka burken vidare, och kräva att nån annan ska ta sitt ansvar.

Men det kan Löfven nog glömma.

Intressant?

Fler om , , ,

Väljarna har fått lära sig att de egentligen är sverigedemokrater

Chockvågorna efter den färska Yougov-mätningen, som krönte SD till Sveriges största parti, håller fortfarande på att fortplanta sig genom den politiska samhällskroppen. Fortfarande befinner sig många i förnekelsefasen, andra har så smått börjat vakna, medan vissa befinner sig i full panik inför utsikterna att Jimmie Åkesson snart – eller kanske redan – leder Sverige största parti.

Fast ändå: de har nu fått skörda vad de sått, alla de politiker, debattörer och Twittertyckare som aldrig försuttit en chans att kalla sina åsiktsmotståndare för fascister och rasister. Som aldrig missat ett tillfälle att utpeka motståndaren som SD-troll i smyg. Som aktivt begravt all diskussion i de frågor som en majoritet av svenska folket anser vara de viktigaste för de folkvalda att faktiskt lösa med argumentet att diskussionen i sig själv ”gynnar SD” eller att debattören fiskar i grumliga vatten. Det har till och med gått så långt som att ledarskribenters musiksmak numera anses vara skäl att placera dem på samma planhalva som Åkesson.

Detta beröringsskräck, detta ängsliga positionerande, detta ständiga stigmatiserade har blivit fullkomligt  förödande för det offentliga samtalet. Varje människa – politiker eller medborgare – som ens nuddar vid det faktum med att Sverige riskerar en storskalig systemkollaps som en följd av att rekordstort antal flyktingar och anhöringinvandrare ska beredas bostäder, svenskundervisning, läkarvård och – framför allt – jobb, riskerar att bli omgående förvisad till det bruna hörnet av en aggressiv debattmobb. Är du orolig för att handgranaterna regnar i centrala Malmö? Lågpannade SD-kräk! Har du inte fattat att våldet minskar?

Och ifall någon känner en ängslan för att det växer upp 100-tals kåkstäder runt om i landet medan stadsparkerna förvandlas till offentliga toaletter – ställ vederbörande i det bruna hörnet direkt, utan att passera gå. När förorter brinner och flera delar av landet allt mer antar skepnaden av en failed state, där beväpnade gäng kastar bomber på polisen och ambulanser inte längre vågar rädda nödställda  – då går tyckonomerna i spinn och vill förbjuda ordet ”förort” istället för att föreslå lösningar på själva problemet. Den som talar om missförhållanden i orten måste ju trots allt vara Sverigedemokrat, innerst inne.

Så nu står vi där. Ledande politiker och  rättrådiga debattörer har tillsammans lärt den svenska väljarkåren att  de frågor som de tycker är angelägna att lösa – just de frågorna är sådana som hör hemma hos Sverigedemokraterna och ingen annanstans. Särskilt framgångsrika i konsten att visa sina egna medlemmar på dörren har LO varit, där SD nu är största parti.

Själva vill ”statsbärarna” S och M inte alls befatta med jobbiga problem, utan ägnar sig i stället åt att lugnt och metodiskt flytta runt däcksstolarna. Eller mer konkret, de debatterar färg på plåster eller föreslår sovmorgon i gymnasiet.

Med Decemberöverenskommelsen befäste sju av åtta partier, svart på vitt, dessutom att det bara fanns ett oppositionsparti som den eventuellt missnöjde under rådande förhållanden kunde rösta på – ett budskap som verkar ha framgått tydligt. Genom långt och enträget arbete har sjuklövern  slutligen lyckats övertyga var fjärde svensk att de hör hemma i SD.

Termen ”nyttiga idioter” har fått en helt ny innebörd.

Fotnot: Jag avskyr SD och skulle aldrig nånsin fundera på att lägga min röst på ett parti med sina rötter i nynazismen. Samtidigt inser jag att den exempellösa framgången för partiet inte handlar om att folk faktiskt sympatiserar med partiet – opinionsframgångarna är istället ett kvitto på att något på allvar har gått sönder i Sverige.

Fotnot 2: Bara att behöva författa en dislaimer som den ovan bevisar om något hur dysfunktionellet debattklimatet egentligen är.

Intressant?

Fler om , , ,

EU:s plan – stoppa båtflyktingarna från att nå Europa

Den tragiska fartygskatastrofen i morse, där nära 700 flyktingar befaras ha drunknat, är ett  dystert preludium inför sommarsäsongen, som sannolikt kommer att föra med sig kraftigt ökade migrantströmmar över Medelhavet. Och tyvärr kommer det att drunkna många, många fler, desperata människor på flykt undan mördarna i Daesh, Boko Haram, Al-Shabaab, Al-Qaida  i Islamiska Magreb (Aqim) eller andra terrorgrupper som just nu sliter sönder Mellanöstern och delar av Afrika. Samma terrorgrupper som tjänar storkovan på just människosmugglingen över Medelhavet. De pengar – enligt uppgift 50.000-100.000 per person – som  de flyende tvingas betala till flyktingsmugglarna för ståplats på en överfull och skrotfärdig gammal lastbåt, landar dessutom i terroristernas fickor och finansierar vapen och stridande som kan fortsätta folkmordet och övergreppen mot bland annat kristna syrier.

Men den kanske främsta orsaken till att Medelhavet håller på att förvandlas till en gigantisk kyrkogård, är EU:s migrationspolitik. Eller rättare sagt avsaknad av sådan. På papperet finns det givetvis en – den så kallade Dublinförordningen – som statuerar att alla har rätt att söka asyl i EU och att det är det första mottagarlandet som ska behandla ansökan. Denna förordning har dock aldrig fungerat i praktiken, eftersom det är inte är hanterbart för små nationer som Malta – eller bankrutta stater som Grekland – att på egen hand hantera de hundratusentals asylsökanden som kommer över Medelhavet.

Därför har EU:s inofficiella linje under lång tid varit att till varje pris se till att asylsökande inte ska kunna ta sig till Europa över huvudtaget. Under Moammar Gadaffis styre fungerade också denna strategi relativt väl – diktatorn såg effektivt till att inga flyktingskepp lämnade Libyens hamnar. Europas yttre gränskontroll hanterades därmed av en massmördare i Tripoli – mot ersättning givetvis – något som EU-ledarna var uppenbart nöjda med (vad som hände med flyktingarna ville de förmodligen inte veta).

Efter Gadaffis fall 2011 har Libyen blivit en så kallad failed state, där beväpnade miliser och terrorister styr över stora delar av landet. Grupper som tjänar stora pengar bland annat på att sjösätta överfulla skorvar med desperata flyende med destination Europa. EU behöver alltså desperat ta fram en ny politik för att komma till rätta med de allt större flyktingströmmarna över Medelhavet – dels av humanitära skäl, dels på grund av bristen på solidaritet mellan EU-länderna när det gäller mottagningen. Vissa länder, som Sverige, Storbritannien och Tyskland tar emot majoriteten av de flyende medan länder som till exempel Ungern vägrar ta emot en enda. En obalans som göder extremistpartier och på sikt underminerar sammanhållningen i unionen.

Och att döma av uttalanden från EU:s ”inrikesminister ” Dimitris Avramopoulos, kommer EU:s lösning på problemet vara att inrätta så kallade processing centers utanför Europa, flyktingläger där asylsökande ska kunna få sina ansökningar prövade utan att behöva sätta sin fot på europeisk mark.

Ett liknande system finns sedan något år på plats i Australien, som numera infört totalstopp för båtflyktingar till landet. Istället har Australiens flyktingmottagning och asylprövning outsourcats till Stilla havsöar som Papua Nya Guinea och Nauru, dit båtflyktingar omdirigeras av kustbevakningen. Privata firmor står för driften av lägren – och även för själva asylprövningen – och de som får avslag skickas tillbaka till länderna de kom från. På detta sätt har Australien i princip hejdat all flyktinginvandring till landet, med undantag för det fåtal som landet anser behövs på arbetsmarknaden.( Att notera i sammanhanget är att detta beslut togs av den tidigare, socialdemokratiska regeringen i Australien.)

Systemet har fått mycket hård kritik av FN och människorättsgrupper, och det faktum att denna väg nu är stängd gör att flyktingsmugglarna dirigerar om flyktingarna till andra rutter – som Medelhavet.

Men nu ser alltså EU alltså ut att gå exakt samma väg. Enligt The Guardian finns färdiga planer på att öppna läger enligt australisk förlaga i länder som Niger, Egypten och Turkiet – asylmottagningar som finansieras och betalas av unionen och där värdländerna sannolikt får bra betalt för besväret.

Möjligen har vi redan börjat se resultatet av denna typ av samarbete. I mitten av mars öppnade den turkiska kustbevakningen eld mot ett migrantskepp med 337 flyktingar på väg att korsa Dardanellerna, efter att fartyget vägrat hörsamma order om att stanna. Genom att skjuta sönder fartygets motorer, stoppades lastfartyget, Dogan Kartal, och bogserades tillbaka till turkisk hamn.

Inga närmare detaljer finns om incidenten, men med tanke på att de turkiska myndigheterna hittills visat mycket svalt intresse för att stoppa människosmugglare är det inte osannolikt att någon typ av inofficiell uppgörelse mellan EU och Turkiet redan finns på plats. Man ska vara medveten om att Turkiet, som redan har 1,7 miljoner syriska flyktingar på sitt territorium (att jämföra med det fåtal som tar sig till Sverige) i och med detta tar på sig försörjningsansvar även för dessa båtflyktingar. Men signalvärdet till flyktingsmugglarna är tydligt – sjövägen från Turkiet är stängd.

EU:s kommissionens vice-president, Frans Timmermans, utlovade nyligen att kommissionen redan i maj kommer att presentera en ny ”agenda för migration” med “en förbättrad styrning” som syftar till att stärka asylsystemet, proritera legal migration, agera kraftfullt mot ”irregulär migration” och säkra EU:s gränser.

Vi får snart se om detta innebär att flyktingar som plockas upp i Medelhavet skickas vidare till läger i Afrika.

Oavsett vad det blir, lär dagens fartygskatastrof snabba upp arbetet.

Intressant?

Fler om , , ,

Döden i Grytan

Hungerstrejken bland de besvikna syriska flyktingarna, som tvångsinkvarterades i en gammal militärförläggning i Grytan utanför Östersund, är över. Det 30-talet män som tvingades ut på en 15-timmars bussresa rakt ut i ödemarken har nu motvilligt funnit sig i situationen: att tillbringa månader, kanske år, i väntan på att beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige, och därmed åter vara fria att bosätta sig i Malmö, Stockholm eller någon annan tätort där det finns landsmän, kanske till och med bekanta som kan hjälpa dem att starta ett nytt liv efter flykten från terrorns Syrien. Om de lyckas hitta någonstans att bo, förstås.

Flera har påpekat det ”otacksamma” i att människor på flykt över huvud taget kan ha fräckheten att ens ställa krav på var de ska bo – att de inte bara i djup tacksamhet finner sig i sitt öde, och tålmodigt sitter och väntar på att Den goda staten ordnar allt till det bästa och integrerar dem. Detta tänkande, att staten ska ta om hand,  sitter djupt i den svenska folksjälen; vi har ju under generationer med socialdemokratiskt enpartivälde fostrats till att i allt väsentligt undvika egna initiativ och lämna över ansvaret för utbildning, jobb, bostäder och sjukvård till Staten. Istället för att agera på egen hand, ska vi vänta tills någon myndighet uppmärksammat att det finns ett problem, och efter några års utredande kommer på en lösning som passar om inte alla så i alla fall folkflertalet.

Detta rimmar illa med samhällen i många andra delar av världen, där egen handlingskraft ofta handlar om liv eller död, och där staten inte sällan är ens fiende. Jag har ingen aning om vilka de surande syrienflyktingarna i Grytan är, men med tanke på att många betalat 100.000-tals kronor till flyktingsmugglare för resan till Sverige, är det kanske inte den mest utblottade och resurssvaga delen av Syriens befolkning som sitter där. Hemma i Aleppo, Damaskus eller Tartus kanske de var bilmekaniker, plåtslagare, banktjänstemän eller fastighetsägare – verksamheter som fått slå igen i spåren efter den mångåriga terrorn från  Assadregimen och Daesh. Vissa kanske varit förutseende nog att säkra sina besparingar, för att kunna börja på ny kula i en annan del av världen. Starta nya företag och anställa både landsmän och svenskar. De borde alltså vara, som det heter, relativt lätta att integrera i det svenska samhället om de får chansen.

Men istället får de sitta och ruttna bort i en gammal nedlagd militärförläggning, och ägna de få timmarna med dagsljus åt att rulla tummarna. Och om det inte varit så att Sverige – till skillnad från de flesta andra EU-länder – erbjuder permanent uppehållstillstånd (PUT) istället för tillfälligt (TUT) till flyktingar från Syrien, hade de förmodligen aldrig kommit på tanken att fly till en av de mest ogästvänliga, mörka och iskalla avkrokarna i Europa, där ett normalt liv på sin höjd kan levas fem-sex månader om året. Utan den avgörande pull factor som PUT innebär, hade det stora flertalet förmodligen sökt sig till mera dynamiska regioner – metropoler som London eller Berlin – istället för till en stelfrusen tillvaro i närheten av polcirkeln.

Med tiden, beroende på hur snabbt de lär sig svenska och börjar följa nyhetssändningarna på TV, kommer flyktingarna i Grytan till sin stora förvåning upptäcka att det vi svenskar oroar oss för allra mest – trots mörkret, kylan och snöstormarna som viner utanför knuten– är att det är alldeles för varmt. För att sätta stopp för detta hot, till vilket Sverige bidrar med 0,2 procent av de globala koldioxidutsläppen, vill vår folkvalda minoritet lägga ner i princip all svensk energiproduktion förutom vindkraft, straffbeskatta bort vägtransporter och göra det olönsamt att bedriva jordbruk och företag norr om Dalälven. Till exempel i Jämtland, där flyktingarna befinner sig.

Förmodligen har de insett det lönlösa i att försöka skapa sig en framtid i Sverige långt innan dess.

Intressant?

Fler om ,

När Gaddafi fick miljarder för att vakta EU:s gränser

unhcr_twitter

Från UNHCR:s Twitterflöde.

Rekordmånga flyktingar försöker ta sig till Europa, och en allt större del av dem väljer den riskabla sjövägen över Medelhavet, där många drunknar när de rangliga och överlastade båtarna de färdas i förliser.  FN:s flyktingorgan UNHCR slår idag larm om att så många som 350.000 flyktingar kommer att korsa Medelhavet i år, tre gånger fler än det tidigare rekordåret 2011. Nära hälften av dessa kommer från krigsområden som Syrien och Eritrea, enligt FN.

Riskerna för att mista livet är stor, hittills i år har 3.419 drunkat och UNHCR kräver nu att EU öppnar säkrare vägar för människor på flykt.

EU:s intresse för att underlätta för asylsökande verkar dock svalt. Stora länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland tycker redan att volymerna är för höga som de är. (Just ”volymer” är som bekant ett mycket laddat ord i den svenska debatten – den tidigare migrationsministern Tobias Billström krävdes på sin avgång när han använde det.)

Fästning Europa behålls intakt, taggtråden runt unionens gränser byggs allt högre och en av de få vägarna att ta sig in i EU är med båt över Medelhavet. Och därför tjänar nu flyktingsmugglare miljarder på att tränga ner horder av desperata flyende från islamistisk terror i rangliga små båtar och skicka ut dem på Medelhavet. Många förliser i hårt väder och höga vågor – och ännu fler hade drunknat om det inte varit för Italiens bevaknings- och sjöräddningsoperation Mare Nostrum (som nyligen omvandlades till EU-insatsen Frontex Plus) som lyckas plocka upp många av flyktingarna.

I slutet av oktober meddelade dock Storbritanniens regering att finansieringen till operationen upphör. Skälet angavs vara att det inte lyckats minska den allt större strömmen av flyktingar som lyckas ta sig till exempelvis Spanien och Italien – länder där de inte är de minsta välkomna. (Istället skickas istället norrut genom Europa, där många hamnar i Storbritannien, Tyskland – och Sverige.)

Mare Nostrum drogs igång i slutet av 2013, och sedan dess har antalet båtflyktingar nästan femdubblats. Uppenbarligen fungerar operationen inte det minsta avskräckande – snarare tvärtom. Misstankar finns om att flyktingsmugglarna använder bevakningen som en slags utökad garanti gentemot de flyktingar som tvingats betala 100.000-tals kronor för att sätta sig i små rangliga ekor. Vid en eventuell förlisning är ju chansen stor att kustbevakningen plockar upp dem.

Något som nu alltså fått den brittiska regeringen att dra in stödet till Mare Nostrum. Och följden kommer förstås bli att antalet som drunknar i vinter riskerar bli större än nånsin.

Vad få är medvetna om är detta bara är det senaste kapitlet i en decennier lång tragedi. Delvis är det också vi själva som skapat flyktingkrisen på Medelhavet och det stora antalet flyende som nu söker sig till Sverige.

319px-Muammar_al-Gaddafi_at_the_AU_summit

Muammar Gaddafi 2009. Foto: Jesse B. Awalt/Wikipedia

Under den libyske diktatorn Moammar Gaddafis regim, som varade fram till 2011, stoppades i princip samtliga flyktingar från att ta sig till Europa. Istället fångades de in av libysk polis och sattes i ökända läger under vidriga förhållanden. Fysiskt våld, tortyr och våldtäkt var inte ovanligt i dessa fångläger, enligt människorättsorganisationer.

Denna grymma behandling av flyktingarna var resultatet av en cynisk överenskommelse mellan EU och Libyen. Vi betalade under flera år miljarder till Gaddafi för att Libyen skulle fungera som en externaliserad mur mot EU. Flyktingar skulle hållas borta till varje pris.

Gaddafi skötte jobbet så väl att strömmen av flyende över Medelhavet  i princip upphörde 2009 – och den libyske diktatorn kunde under ett par år frottera sig med de tacksamma EU-ledare som köpte hans tjänster. Väl medvetna om att Libyen behandlade flyktingarna sämre än djur. Brittiska The Week skrev 2011:

From Europe’s point of view, this system worked extremely well. In Italy and Malta, there was a dramatic reduction in the numbers of  migrant arrivals in 2009 as a result of Libyan collaboration.

By outsourcing its border controls to a dictatorship without a functioning asylum system, Europe was able to prevent asylum-seekers from reaching its shores, while continuing to proclaim its commitment to the principle of refugee protection. Other EU neighbours have also acted as buffer zones in Europe’s immigration controls, including Tunisia and Morocco, Ukraine and Turkey. But none has been as ruthlessly effective as Libya.

Italiens tidigare premiärminister, Silvio Berlusconi, köpte inte bara olja av Gaddafi, han umgicks även flitigt med den ökände diktatorn och bjöd in den gode vännen till sina populära bunga-bungafester.
2011 gick EU och Nato i krig i Libyen för att skydda civilbefolkningen i Benghazi, där ett uppror mot diktatorn hade startats. Med luftunderstöd från Nato lyckades rebellerna – som senare visade sig bestå mest av Al-Qaida och diverse andra islamistgrupper – störta diktatorn som tillfångatogs och lynchades.
Sedan dess har Libyen fallit ner i ett svart  hål. Landet är idag i det närmaste en failed state som framför allt fungerar som vapendepå och träningsläger för IS-krigare. Och en stor del av finansieringen av denna terror kommer just från – flyktingsmuggling.

Sverige bidrog aktivt med spaningsflyg i denna operation, som gav Islamiska staten en flygande start. Så när vi klagar på volymerna av flyktingar som kommer hit och knackar på dörren, ska vi veta att vi själv aktivt bidragit till situationen.

Nu får vi alltså ta ansvar för våra handlingar.

Intressant?

Fler om , , ,

SvD 1, 2

Nyare inlägg »

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: