Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: miljö (sida 2 av 4)

Vargpolitik: se upp för antisametismen!

Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska rovdjursföreningen, skrev igår uppfriskande rakt på sak om Sveriges havererade rovdjurspolitk på SvD Debatt. I centrum för detta haveri står givetvis det bisarra beslutet att plantera in varg i den relativt tätbebyggda södra halvan av Sverige, där den givetvis går lös på getter, får och annan tamboskap (och strövande hundar). Detta medan det är i princip kliniskt rent från varg i Norrland, ett förhållande vilket jag har bloggat en hel del om tidigare här, här och här.

Anledningen till att halva Sverige, från Östersund och norrut, är förbjuden mark för vargen är som bekant att detta är renbetesmark. Och det är den industriella rennäringen som står i vägen. Uppskattningsvis finns det uppemot 300.000 renar i norra halvan av landet (exakt hur många är svårt att få tag i siffror på), och denna gigantiska stam av betande tamrenar har till skillnad från vildrenen (som utrotades nån gång på 1700-talet) rätt usla överlevnadsegenskaper. De är tamdjur, precis som fåren och kossorna i Sydsverige och alltså chanslösa mot en flock vargar.

Så självklart ligger det i renägarnas intresse, precis som fårbonden 150 mil söderut, att djurens betesmarker hålls fria från Den gråe. Skillnaden är att bönderna i söder har någon slags oförklarlig tro på Naturvårdsverket och EU, och härdar ut när vargen smaskar i sig hundar och tamdjur. Medan befolkningen i norr ger sig ut på skotern och låter darwinismen ha sin gång (denna process brukar kallas SGT – skjut, gräv, tig).
Att skylla på samerna är därför kontraproduktivt om man vill lösa problemet med vår så kallade vargpolitik. Visst kan man ha synpunkter kring det vettiga i att låta ett par hundra personer – fler än så är det nämligen inte som bedriver renskötsel i större skala – inneha veto i den svenska rovdjurspolitiken, och dessutom kräva att halva landet ska vara rensat från varg, järv och rovfågel.

Men det är inte samernas fel att vi har politiker som gång på gång fegar ur och inte vågar ta den här debatten, som det heter. Fegheten kommer sig av rädsla för att trampa ett av Sveriges ursprungsfolk på tårna – och i avsaknaden av en öppen debatt blossar det gamla unkna föraktet mot samerna upp igen.

Vilket är ytterligare bevis på den närmast totala beröringsskräck vi svenskar verkar ha när det handlar om att leva tillsammans i ett mångkulturellt samhälle. Det är exakt samma mekanismer som får oss att rygga från diskussionen om vad en företrädare för t ex ett religiöst samfund egentligen har för ansvar vad som händer i hans förbund. Risken att stämplas som främlingsfientlig och rasist kväver ofta diskussionen i sin linda.

När det gäller avvägningen mellan en livskraftig rovdjursstam och samernas rätt att bedriva rennäring, är det sannerligen ingen lätt nöt att knäcka. Men en regering som tog rovdjursfrågan på allvar skulle i alla fall utreda möjligheten av att vika en bit av de stora naturområdena i Norrbotten (till exempel de gigantiska nationalparkerna) som vargområde. På detta sätt hade stammen på ett naturligt sätt kunnat hållas genetiskt frisk med invandrande vargar från Ryssland, och staten skulle slippa upprepade helikopterflyttar av vargtikar för mångmiljonbelopp. I USA, där vargen varit i princip utrotad sedan 1800-talet, finns det nu åter en livskraftig stam i nationalparken Yellowstone, långt från tättbebyggda trakter.

Att komma överens med drabbade renägare i dessa områden borde inte heller vara en oöverstiglig uppgift (redan idag utgår det stora summor i rovdjursersättning).

De vargar som rör sig utanför detta område skulle omgående få stifta bekantskap med Darwinismen, i form av en kula från ett jaktgevär. För det är tyvärr det enda sättet att leva tillsammans med vargen, som aldrig kommer att kunna samexistera med tamdjur. Detta experiment har vi redan gjort, och misslyckats stort med, i Sydsverige.

Men återigen, det är inte samernas fel att vi har en havererad rovdjurspolitik. Det är istället Lena Ek och hennes företrädare Andreas Carlgren (som av en händelse centerpartister bägge två) som placerat oss i den här soppan.

Intressant?

 

Andra bloggar om , , , ,

Men Pär Holmgren sa ju…


Sedan Fimbulvintern slog till för ett par veckor sedan, har jag funderat en del på exakt när det var som samhällets beredskap för att hantera snö havererade. Ett haveri som på senare år manifesterat sig i ständiga tågförseningar, stillastående kollektivtrafik och en allmän oförmåga att få något att fungera över huvud taget om det faller ett par decimeter snö. Som den 5 december, när i princip hela Stockholm bröt samman och miljontals invånare lämnades i sticket utan möjligheter att komma vare sig till eller från jobbet – eller till dagis som passade på att stänga samtidigt som föräldrarna var strandsatta miltals bort.

Jovisst, det var mycket snö som föll, men historiskt sett har Sverige drabbats av vinter  åtskilliga gånger, och ett par decimeter snö borde inte komma som en total överraskning om man bor i trakterna av Polcirkeln.

Ändå, trots att meteorologerna varnade flera dagar i förväg, haverade samhället totalt. Mer än en vecka senare råder fortfarande kaos på många ställen, med oplogade trottoarer, isiga gator och brist på både folk, maskiner och lastbilar.

Dessutom finns det ingenstans att lägga all snö; nuförtiden är det inte bara att tippa den i närmsta sjö, eftersom sånt kräver tillstånd av miljöförvaltningen. Detta för att nysnö betraktas som farligt avfall när den väl landat på marken. (Idioti, förstås, men det är sådant mupperi som gör att det skapas ständigt nya arbetstillfällen inom byråkratin.)

Det är lite banalt att lalla om att det minsann var bättre förr, men vi som faktiskt var med minns att såväl Vägverket, SJ och de lokala gatukontoren var avsevärt mycket snabbare på att ploga, sanda och rensa bort snö för 20-25 år sedan.

Sedan hände något. Ett antal år med milda vintrar i kombination med den nyväckta hysterin för det som kallades klimathotet, invaggade politiker, samhällsplanerare och medier i tron att det inte skulle komma fler vintrar. Klimatförändringarna var redan i full gång, kändismeteorologer slog fast att både snö och Vasalopp skulle vara ett minne blott redan inom några år. I mitten av 2000-talet skulle Stockholm ha ett centraleuropeiskt klimat. Vindruvor och oliver skulle odlas.

Att sådana prognoser inte hade högre vetenskapligt värde än en spådom på Kiviks marknad – baserade som de var på begränsade datormodeller – brydde sig ingen om. Forskarna var ju eniga, frågan var nu om det skulle bli 2, 4 eller 7 grader varmare. Och hur många meter havsytan skulle stiga!

Jag vet inte exakt hur mycket detta påverkade den kraftiga försämringen av till exempel järnvägsunderhållet som skedde i början av 2000-talet, men det är svårt att bortse från att beslutsfattare passade på att spara in på kostnader för snöröjning (det skulle ju ändå inte bli några fler vintrar). Sveriges största isbrytare behövdes förstås inte heller längre i den framtida isfria Östersjön – därför hyrdes den ut till forskare i Antarktis.

Bostadsområden, som det där jag bor just nu, byggdes utan några utrymmen för att transportera undan snömassor. Och när snön trots allt kom måste den förvaras på trottoarer, trädgårdar och parkeringsplatser.

Det är något konstigt med vädret

Det är något konstigt med vädret!

Istället för att investera i snöskyfflar, plogbilar och underhåll, satsades allt mer av samhällets resurser på att forska kring och larma om det nya klimatet som var på väg. Höjdpunkten på denna svenska masspsykos inträffade runt 2003, då statliga Naturvårdsverket drog igång tidernas kanske mest bisarra annonskampanj: ”Det är något konstigt med vädret”. 30 miljoner spenderade myndigheten på att informera svenskarna om att barnen aldrig mer skulle få uppleva snö och att julklappspulkan aldrig skulle komma till användning. Den nya julsången ”Räven simmar över sjön” introducerades. (Idag finns få spår av kampanjen kvar, förutom en publikation på persiska…)

Kändismeteorologen Pär Holmgren eldade på med att konstatera att gröna jular var ett första tecken på klimatförändringarna – framtidens vintrar skulle bli blöta och snöfria. ”Vita jular är något vi bara kommer att minnas och drömma om”, förklarade Holmgren.

I november 2010, samtidigt som Sverige huttrade under en rekordtidig snöstorm, ändrade sig plötsligt Holmgren – nu slog han fast att snökaos skulle bli det nya normala, för det var precis så här klimatförändringarna såg ut…

Det skulle vara lätt att skratta åt galenskaperna, om det inte vore så tragiskt. För det är Holmgren och anda ”experter” som medverkat till hur det ser ut idag. Stadsplanerare, makthavare och tjänstemän använder fortfarande Holmgrens och Rockströms domedagsprofetior som karta, och att anpassa dem till verkligheten går ohyggligt trögt.

Undan för undan har samhället rustat ner förmågan att hantera det som vi förr kallade för vinter, eftersom vi istället valde att lyssna på sagor från offentligfinansierade domedagsprofeter, miljölobbyister och diverse tokstollar, istället för att använda sunt förnuft. Resultatet ser vi nu.

Som en illustration spenderade Länsstyrelsen förra året en halv miljon på att ta fram en Miljö- och sårbarhetsanalys för Stockholms län. I analysen, som baserades på det  ganska extrema antagandet att det blir 4-6 grader varmare fram till 2100, slogs det fast: ”Varmt, blött och extremt väder är vad vi har att vänta oss – med ökad risk för översvämningar, värmeböljor och sjukdomar.” 

Jag ställde då frågan till projektledaren Lovisa Lagerblad, om det möjligen hade utretts alternativa scenarier, med tanke på att vi redan haft två smällkalla och snörika vintrar. Svaret var att nej, det inte fanns någon Plan B.

Nu är vi mitt inne i ytterligare en Fimbulvinter, den tredje på fyra år, men analysen är fortfarande att vi måste planera för värmeböljor 50 år in i framtiden. Samtidigt står tågen stilla och snökanonerna vandrar in på rad från Östersjön.

Att kalla det galenskap är att uttrycka sig milt.

Intressant?

DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

Varmluftspartiet

Läser IT- och energiminister Anna-Karin Hatts debattartikel i SvD, och förbluffas av att det är möjligt att få in så mycket intetsägande flum i en och samma text. Men så har ju Hatt fått gedigen skolning av partiledningen och Annie Lööf – svensk politiks verkliga floskelvirtuos – vars CV som minister inskränker sig till att festa loss på skattebetalarnas bekostnad och satsa tio miljoner av våra pengar i världens största pyramidspel Facebook.

Hatts debattartikel handlar i alla fall om det stora behovet att plöja ner ännu fler skattemiljarder i energiforskningen, och då givetvis ”ekologiskt hållbar” sådan, som kan hjälpa oss i ”omställningen”. Hatts egen PR-byrå myndighet, Energimyndigheten, har för all del redan satsat många sköna miljarder på  allt från energieffektivisering till upphandling av elbilar. Och ett stort antal miljoner har förstås även hamnat i fickorna hos det ständigt svällande klimatindustriella komplexet, som alltid håller sig framme när det vankas bidrag. Vid sidan av forskningsstiftelser som Formas, Mistra, Vinnova bidrar nämligen Energimyndigheten till att hålla det svenska forskarsamhället i branschen ”hållbar utveckling” sysselsatt. Söker man exempelvis på ”klimatpolitik” i Energimyndighetens forskningsdatabas dyker inte mindre än ett 40-tal projekt upp. (Särskilt framgångsrik är forskarkändisen Christian Azar, som de senaste tio åren kunnat kvittera ut nära 30 miljoner i bidrag från Energimyndigheten.)

Visst, det är viktigt att hålla sig ajour med det internationella klimatarbetet, och utreda hur t ex regnskogar ska hanteras i systemet för utsläppshandel. Men det lär inte ge upphov till särskilt många nya arbetstillfällen i Sverige, knappast heller några nya framgångsrika exportprodukter, sådana som Hatt pratar om i sin debattartikel.

Fast det brukar ju sällan bli resultatet av politiskt styrd forskning, där anslagen öronmärks till en önskvärd och på förhand bestämd teknik – oavsett om den är ekonomiskt gångbar eller ej. Sådana satsningar blir sällan större framgångar på konkurrensutsatta marknader, även om Hatt gör sitt bästa för att ta åt sig äran såväl för ABB:s exportframgångar som den svenska värmepumpsindustrin. I verkligheten är det ju så att konkurrenskraftig teknik inte behöver statliga bidrag för att lyckas, medan t ex vind- och solenergi aldrig klarar att bli lönsam på egen hand, dvs utan massiva bidrag från skattebetalarna och kraftigt höjda energipriser. Oavsett hur mycket man ”forskar” på det.

Men Anna-Karin Hatt är alltså fast besluten att sänka ännu fler miljarder i det svarta hål som maskeras med nyspråk som ”hållbarhet”, ”energiutmaning” och ”omställning”. Och hon tror dessutom på fullt allvar att denna miljardrullning lockar väljare. En titt i kommentarsfältet under artikeln, eller en snabb koll på Centerns opinionssiffror, vittnar om att väljarna för länge sedan har tröttnat på flosklerna.

Fast det är klart, hade man kunnat återvinna de stora mängder varmluft som Hatt och Lööf ger upphov till, hade det inneburit en mindre revolution inom energitekniken.

Energimyndigheten kanske kan utreda?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Små och stora forskningsskandaler

Pressen har firat stora triumfer med avslöjandet av minst sagt vidlyftig representation, bland annat hos statliga Stiftelsen för strategisk forskning, SSF. Stiftelsen var en av dem som bildades i början av 1990-talet, för att fördela pengarna från de gamla avskaffade löntagarfonderna. En andra stiftelse, Mistra, inrättades för att fördela löntagarfondspengar till den redan då hajpade miljöforskningen.

Huruvida Mistra är bra på att festa har jag ingen aning om – Expressen rapporterar att stiftelsen planerat att ha en stor ”klang- och jubelfest” i samband med 20-årsfirande 2014. Förmodligen kommer väl omfattningen av firandet att omprövas efter de senaste veckornas skriverier.

Ändå är ett par hundra tusen för middagar på Grand eller en hyra av Blå salen bara en droppe i havet jämfört med de summor Mistra satsat i minst sagt tveksamma forskningsprojekt. När man läser beskrivningarna av Mistras finansierade program, framträder bilden av att våra pengar i stor utsträckning gått till uppbyggnaden av gigantiska forskningsbyråkratier, dolda bakom termer som ”hållbar utveckling”, ”miljö” och ”klimat”. Här handlar det inte om några hundratusen, utan hundratals miljoner kronor som spenderats frikostigt år efter år utan att vi egentligen fått något för pengarna. Däremot har ett stort antal forskare och administratörer fått tillfälle att resa runt världen på otaliga miljömöten förlagda till exotiska platser.

Vi kan till exempel ta Mistras forskningsprogram Clipore, som löpte under sju år, från 2004 och 2011. Projektet har, enligt programbeskrivningen, ”gett en bättre förståelse av beslutsproceserna vid internationella klimatförhandlingar, delvis tack vare en databas sammanställd av flera tusen utskrifter av intervjuer och enkätundersökningar som genomförts under FN:s klimatmöten”.

I praktiken har alltså Clipore-programmet gått ut på att 70 forskare, assistenter och administratörer under sju år betalats heltidslön för att åka runt i världen och intervjua andra forskare och/eller klimatförhandlare. För detta nöje har alltså Mistra – alltså vi skattebetalare – betalat 106 miljoner kr. Vi väntar fortfarande spänt på en utvärdering om vad vi fått för alla dessa pengar.

Bland dem som håvat in pengar på Clipore återfinns inte helt oväntat Johan Rockströms Stockholm Environment Institute (SEI), med fyra forskare avlönade av projektet. I en utvärdering av Statskontoret beskrivs SEI som en ”…organisation som fungerar som ett mäklarorgan mellan producenter och användare av kunskap, oftast i gränslandet mellan vetenskap och politik eller mellan vetenskap och den privata sektorn”. Vi får alltså ingen reell forskning för pengarna som pumpas in i SEI, istället handlar det om att ”kommunicera” andras forskningsresultat framför allt till politiker. PR-arbete, helt enkelt. Och dyrt är det.

SEI finansieras till mer än 90 procent av publika medel, bland annat bidrar Sida med nära 50 miljoner årligen – alltså biståndspengar  – som utgör hälften av centrets budget. De senaste året verkar dock pengarna mestadels använts till att på gammalt dotcom-manér ”rulla ut” verksamheten i olika länder. Kontor har startats upp i Bangkok, Oxford, York,  Boston, Tallinn och Dar Es-Salaam, Tanzania – där den tidigare Sida-chefen Anders Arvidson fick jobb.

Mellan åren 2004 och 2009 ökade antalet anställda från ca 100 personer till 161 personer samtidigt som institutets omsättning steg från ca 70 miljoner kronor till ca 160 miljoner kronor. Därför har SEI begärt mer pengar av regeringen, en begäran som mottagits något svalt, eftersom motiven till institutets expansion enligt Statskontoret ”inte är nya krav och behov från regeringen”.

I det läget startade Johan Rockström ytterligare ett forskningsinstitut, Stockholm Resilience Centre, som vid en första anblick är en blåkopia av SEI – centren delar också lokaler – fast man har bytt ut nyckelord som klimat och miljö mot ”resiliens” och ”hållbar utveckling”. Detta drag innebar helt nya finansieringsmöjligheter hos Mistra, som pytsat in ytterligare nära 100 miljoner för att Rockström ska kunna bygga vidare på sitt imperium. Målet för detta forskningscentrum, som sysselsätter 118 personer, låter minst sagt luddigt: Målet är att säkra fortsatt produktion av ekosystemtjänster för mänsklig välfärd, samt att bygga resiliens för långsiktigt hållbar utveckling.

Man kan alltså säga att våra gemensamma pengar, som var öronmärkta att satsas på forskning som på sikt skulle ge oss nya produkter och tjänster – och i förlängningen fler  arbetstillfällen och bättre konkurrenskraft – till stor del gått till att bygga upp byråkratier vars yttersta mål verkar vara att hitta på nya sätt att få bidrag från staten. 600 miljoner har Mistra hittills satsat i så kallat ”ecosystems management”, varav en avsevärd del alltså gått till Johan Rocktröm och hans svällande forskningsimperium.

Frågan är hur hållbart det är i längden?

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,

Vargar och människor ska inte mysa tillsammans

Bör ej matas.

Efter det tragiska vargöverfallet i Kolmården i helgen, kan man dra åtminstone två slutsatser.

Ett: Det är idotiskt att gulla med rovdjur i allmänhet, och kontraproduktivt att försöka utmåla vargen som ofarlig. Vargarna på Kolmården var ju bevisligen inte alls så kramiga och mysiga som djurparken försökt tuta i oss, och den  kvinnliga djurskötare som fick sätta livet till i djurparkens varghägn var långtifrån den första som blivit anfallen av de ”tama” vargarna som fötts upp med nappflaska. Flocken har tidigare bitit en 15-åring, en 21-åring, samt knaprat på en 30-årig kvinnas huvud. Noterbart är att samtliga påhoppade varit kvinnor, och man skulle kunna lockas att dra slutsatsen att vargflocken har en taskig attityd gentemot tjejer. Fast å andra sidan blev ju tv-kändisen Arne Weise också påhoppad och nedbrottad av vargar under ett besök i parken.

Vad dessa incidenter belyser är dock det idiotiska i att gulla med rovdjur,. Vargar är och förblir vilda djur, med instinkter som utvecklats under årtusenden. Under fel förutsättningar kan den vuxna flaskuppfödda vargen få för sig att utmana flockens ledare – i det här fallet en människa. Det enda som hjälper nu är att avliva Kolmårdens vargar, de är ”damaged goods” och kommer aldrig mer att fungera i parkmiljö. Inte för att de ska bestraffas, de är ju bara djur som följer instinkter, utan för risken att de inte kanske längre har kvar respekten för människor. (Och det råder ju knappast heller någon brist på vargar i våra djurparker.)

Två: Sverige behöver en livskraftig vargstam, men den ska frukta oss och hålla sig på behörigt avstånd från våra boplatser. Människor och varg är liksom inte gjorda för att ha mysiga hemmakvällar tillsammans. Det är så det har fungerat sedan tusentals år: vargar skyr och fruktar människor eftersom de lärt sig att de dör om de kommer för nära. Idag med den tilltagande Disneyfieringen av naturen – där Kolmården bär en stor del av skulden med sitt bisarra vargmys – är detta tyvärr inte längre någon självklarhet. Det är därför vi ser allt fler konflikter där vargar rör sig allt närmare bebyggda trakter, till exempel i Stockholmstrakten (Riala) och i Värmland, där de tidvis glufsar i sig husdjur och jakthundar. Av någon outgrundlig anledning går svensk rovdjurspolitik nämligen ut på att den svenska vargarna ska finnas långt nere i södra Sverige,  där de mer eller mindre tvingas att röra sig nära människan.

Där vargen hade haft de allra bästa förutsättningarna för att leva, är den dock inte välkommen. Alltså långt upp i de norrländska skogarna, där vargens naturliga utbredningsområde en gång fanns, och där vargpopulationen hade ett naturligt utbyte med artsfränder österifrån. Här finns massor med plats, nästan inga människor och gott om naturliga bytesdjur. Och problmet med inavel hade kunnat förhindras på naturlig väg. Dessutom finns det som bekant ett gigantiskt område  med nationalparker i Lappland, där vargen borde varit ett naturligt inslag i faunan, precis som förr i tiden, innan den utrotades i samband med att den storskaliga renskötseln drog igång i slutet av 1700-talet. (Då utrotades för övrigt även vildrenen som tidigare levde i fjälltrakterna.)

Tyvärr kommer detta aldrig att ske, eftersom våra folkvalda bestämt att Sverige norr om Dalälven ska vara närmast kliniskt fritt från varg och andra rovdjur. På detta gigantiska område bedriver nämligen ett hundratal samer renkötsel i industriell skala, och allt som hotar renen måste ovillkorligen elimineras. Det gäller för övrigt inte bara rovdjuren – även tågpendling hotar rennäringen, liksom för mycket snö.

Så vi kan lugnt räkna med fortsatt vargbråk här nere i söder i höst, när det drar ihop sig till vargjakten nästa år, om den nu blir av. Alternativt lär väl stammen decimeras på inofficiell väg, det vill säga enligt SGT-doktrinen (skjut, gräv, tig).

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet

Vi kan inte vänta…

…till det blir 2014 och Centerpartiet äntligen förpassas ur riksdagen, och därmed sätta punkt för en 40 år lång period av energipolitiskt vansinne. Då, kanske, vi äntligen slipper obegåvat dravel från okunniga politiker som på fullaste allvar tror att floskler om ”klimatarbete” får väljarna att strömma till. Att läsa kommentarerna till artikeln – vilket de bägge skribenterna garanterat inte gjort – är annars en god indikation på vart vinden blåser (!). En annan indikator är de ständigt fallande opinionssiffrorna för partiet (någon Lööf-effekt har vi inte sett till). Svenskarna är innerligt trötta på miljardrullningen till verkningslösa symbolprojekt. Det parti som blir först med att propagera för en tillväxtorienterad energipolitik, med en satsning på moderniserad kärnkraft och lägre elpriser, skulle sopa banan i valet 2014.

Det kommer dock Centern aldrig att förstå, partiet vars hela moderna politiska historia handlat om att vara emot allt – utom ökade bidrag. Inte bara mot kärnkraft utan även viktiga infrastruktursatsningar som Öresundsbron.

Men under dagar som denna, när vindkraftverken står stilla, tågen ställs in på grund av kyla och snökanonerna dundrar in på rad och ställer till kaos, är debattartiklar som den här antagligen det mest effektiva sättet att begå politisk harakiri.

Ja, visst blir man lite upplivad.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Oden hade behövts nu – i Alaska

I somras utbröt ett kollaktivt ramaskri inom klimatindustrin, efter regeringens beslut att låta Sveriges största – tillika en av världens starkaste – isbrytare Oden stanna hemma och bryta is i Bottenviken i år, efter att under fem år befunnit sig i Antarktis, där fartyget säkerställt leveranser till och från den amerikanska forskningsbasen McMurdo.

Men efter två rekordkalla och bistra vintrar, med högar av färjor och handelsfartyg fastfrusna i Östersjöns is, beslöt Sjöfartsverket att Oden, tillsammans med Sveriges fyra andra isbrytare skulle hålla sig hemma i år. Ilska och fördömanden från det internationella forskarsamhället bet inte på sjöfartsverket, inte heller vädjanden från USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som skrev ett personligt brev till Carl Bildt i hopp om att den svenske utrikesministern skulle kunna få sjöfartsmyndigheterna på bättre tankar. Beslutet stod fast: Oden skulle stanna i svenska vatten.

Det faktiska resultatet blev dock ett helt annat, för knappt hade den diplomatiska krisen med USA ebbat ut förrän Sjöfartsverket hyrde ut Oden igen – till Finland, där hon nu ser till att hålla transportlederna öppna till de stora hamnarna i norr. Vilket visat sig vara ett utmärkt beslut, för medan isen knappt lagt sig på den svenska sidan av Bottenviken, har de envisa sydvästvindarna denna vinter packat ismassorna mot den finska kusten istället.

Att jag kommer att tänka på Odenbråket just nu är rapporterna om den extrema vinter som Alaska just nu upplever med stormar, kyla och metervis med snö utöver det normala. Kommunikationer har lamslagits, och orkanvindar under hösten har stoppat leveranser av bränsle och förnödenheter till avlägsna delar av delstaten, till exempel till hamnstaden Nome vid Alaskas kust vid Barents hav.

Isbrytaren Healy försöker assistera ryska tankern Renda i Barents hav.

För ett par dagar sedan körde den ryska tankern Renda, på väg till Nome med bunkerolja, fast i isen i Barents hav, där fartyget de senaste dagarna assisterats av amerikanska kustbevakningens isbrytare Healy. ”Räddningsuppdraget” var dock nära att misslyckats, då fartyget är byggt endast för lättare isbrytning och Renda var nära att fastna i packisen – under gårdagen rörde sig tankern bara 20 meter…

Att notera är att istjockleken i området ”bara” är lite drygt en meter, vilket är rena bagatellen för en isbrytare av Odens klass. Men incidenten visar på det verkliga problemet; nämligen att USA i princip helt saknar isbrytarflotta. Världens rikaste land, med en delstat som är större än Sverige precis vid Norra ishavet, har idag endast en fungerande, lätt isbrytare i drift, Healy. De övriga två, Polar Sea och Polar Star, ligger sedan åratal på varv i Seattle, med stora reparationsbehov. Experter gör bedömningen att U.S Coast Guard skulle behöva upp till sex större isbrytare.

Vad incidenten i Barents hav visar, är USA:s skriande brist på isbrytarkapacitet. Möjligen beror det på åratal med rapporter om smältande havsisar och varmare klimat, eller bara på missriktad spariver, men idag klarar USA alltså bara med nöd och näppe att hålla sina egna nordliga handelsleder öppna.

Det är i ljuset av detta man ska se Hillary Clintons vädjan till Carl Bildt i somras. USA har helt enkelt inga egna isbrytare som klarar att operera under arktiska förhållanden.

Men kanske är det inte för sent att tjäna en hacka? Amerikanerna hade nog betalat top dollar just nu för att få låna Oden i några veckor.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Kina till Merkel: vi köper era tekniker!

Samtidigt som Angela Merkel och hennes rådgivare som bäst är i färd med att avindustrialisera Europas största ekonomi, gnuggar ledarna i Peking händerna. Efter den tyska regeringens beslut att lägga ner all tysk kärnkraft, vädrar Kina nya möjligheter för att snabba upp sin storsatsning på kärnenergi. 27 kärnkraftverk planeras redan i Folkrepubliken, och fler ska det bli. Kinas plan är nämligen att locka snart arbetslösa kärnkraftsforskare och tekniker från Tyskland att bosätta sig i det stora landet i öster, skriver Der Spiegel (artikel på tyska).

Kineserna ser inga som helst säkerhetsproblem med en ökad satsning på kärnkraft. Kanske för att de – till skillnad från Angela Merkel och samtliga Europas miljöpartister – tagit reda på fakta. Som nedanstående diagram, som jag skrivit om tidigare och bygger på siffror från bl a FN:s atomenergiorgan IAEA.

Som klart och tydligt bevisar att kolkraft – som Kina har massvis av och Tyskland ska skaffa sig ännu mer – är den farligaste energikällan av alla, medan kärnkraften är den säkraste.

Om kineserna lyckas i sin föresats är väl för tidigt att sia om, men lite oro kan vara befogad. Vi vet ju hur det gått förut när tyska forskare varit inblandade i experiment med kärnenergi.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3

Andra bloggare om , , ,

Vi betalar dubbelt för Tysklands kärnkraftshaveri

Det är inte bara Vattenfall som förlorar miljarder när Tyskland skrotar sin kärnkraft. Svenska elkonsumenter får också betala dyrt.

Förbundskansler Angela Merkel fick som bekant panik efter kärnkraftsolyckan i Fukushima, och nu har den tyska regeringen beslutat att stänga landets kärnreaktorer senast 2022. Ett beslut som är lika ogenomtänkt som populistiskt. För bara något år sedan kom samma regering fram till att det skulle nysatsas på de tyska kärnkraftverken, men hotet att väljarna skulle fly till De gröna (det tyska miljöpartiet) efter olyckan i Japan fick Merkel att utföra ett typiskt kappvändartrick.

Nu ska alltså Tyskland klara sig utan en fjärdedel av sin energiproduktion, och även om det säkert finns vissa möjligheter att spara och energieffiktivisera, där som här, kommer det att behövas ersättningskraft i enorma mängder. Tyskland är trots allt Europas största industrination, och även om De gröna har ett osunt stort inflytande på politiken (precis som i Sverige) är det osannolikt att Merkel & Co skulle komma undan om nationens konkurrenskraft sattes på spel.

Så den saknade kraften måste ersättas – och det kommer vi att få vara med att betala. Dels kommer den förnybara energin (vind och sol) sannolikt att byggas ut kraftigt, vilket i sin tur kommer att kräva mer reglerkraft. Denna kommer dels att genereras i gaseldade kraftverk – med rysk gas – och i nya stora kolkraftverk. Ingen höjdare för miljön alltså.

Men eftersom det anses skadligt för miljön att elda med fossilbränslen och kol, innebär denna nysatsning också nya miljardpålagor för elkunderna i form av höjda kostnader för utsläppsrätter. Och eftersom elpriset som bekant sätts efter den dyrast producerade kilowattimmen (kolkraft) kommer svenska elkunder att betala dyrt för Tysklands idiotiska beslut. Experter räknar med en fördubbling av de svenska elpriserna, även om den stora höjningen dröjer ett par år.

Galenskapen slutar dock inte där. Tysklands nya satsningar på solenergi och vindkraft slår pradoxalt nog också mot oss i form av högre elpriser. Tyskarna ser nämligen den svenska vattenkraften som utmärkt reglerkraft. Och EU har bestämt att den europeiska elmarknaden ska vara helt integrerad, vilket innebär att svenska kraftverksägare inte tillåts spara vatten under lågsäsong, som förr i tiden. Numera töms alltså det mesta av våra kraftverksdammar redan under sommarhalvåret, vilket garanterar brist på vattenkraft när vintern kommer – och ständiga elprisrekord.

När man i framtiden ser tillbaka på 2011 kommer det att stå klart att det verkliga kärnkraftshaveriet inte inträffade i Fukushima – utan i Berlin.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Varför sälja knark när man kan handla med utsläppsrätter?

Det finns generösa EU-bidrag att få för att låta bil att producera energi. Ägarna till Teeside Powerstation, International Power, kan räkna hem en miljard på att stänga kraftverket.

Vid sidan av EU:s jordbrukspolitik, som tar större delen av Europagemenskapens budget i anspråk (i syfte att undvika att franska och belgiska bönder ockuperar motorvägarna till Paris och Bryssel) finns det en relativt nypåkommet byråkratiskt monster som är på god väg att kosta oss ännu ett par tusen miljarder utan att vi heller får något för pengarna. Förutom ytterligare byråkrati vill säga.

Jag talar om ETS (Emissions Trading Scheme), den europeiska handeln med utsläppsrätter. Alltså den mekanism som ska få Europas tunga industrier, kraftproducenter och inom kort även flygtrafiken att minska unionens CO2-utsläpp med  40 procent. Hittills har det gått som med de flesta EU-projekt – inte så lysande.

För att få de riktigt stora utsläppsbovarna med på tåget inför starten av ETS 2005, gav EU  bort generöst med utsläppsrätter – särskilt till energibolag och tunga tillverkningsindustrier. Tanken var att företagen skulle kunna sälja de överblivna utsläppsrätterna med god förtjänst på den europeiska ”utsläppsbörsen” i takt med att investeringar gjordes i ny energibesparande teknik eller grön energiproduktion.

Men handel med luft har sina sidor. Eftersom koldioxid inte är en vara som kan ursprungskontrolleras, har fiffel med utsläppsrätter blivit en ny favorit hos den organiserade brottsligheten. Bluffandet med utsläppsrätter har hittills kostat Europeiska skattebetalare 10-tals miljarder, och efter en stor stöld tidigare tidigare i år stängdes utsläppsbörsen helt för handel.

Men det är inte bara maffian som insett hur lukrativt det kan vara att sälja luft. I Storbritannien har energibolaget International Power nyligen dragit ner produktionen vid Teesside Power Station från 1875 MWh till ynka 45 MWh, vilket är detsamma som att lägga i princip hela anläggningen i malpåse. 100 anställda får sparken, bortfallet i effekt kompenseras genom import av fransk kärnkraftsel – men International Power kan ändå casha in en miljard genom att sälja de utsläppsrätter som företaget tilldelats (och som fortsätter att trilla in fram till 2012).

Liknande upplägg har gjorts av fler brittiska energibolag.

Ändå är detta relativt blygsamma summor om man jämför med vad indiska industrikoncernen Tata Steel drog hem genom att stänga brittiska stålverket Corus Redcar 2009 – för att sedan bygga upp samma produktionskapacitet i Indien.

Richard North på EU Referendum har räknat på vad denna manöver kostade skattebetalarna. Samtidigt som 5.000 arbetare fick sparken, kunde Tata dra hem runt 7,5 miljarder i försäljning av utsläppsrätter från stålverket. Dessutom kan företaget tillgodoräkna sig ytterligare pengar från Kyotoavtalets CDM-system (Clean Development Mechanism) genom att det nya stålverket ersätter en äldre indisk anläggning med högre utsläpp.

I slutändan innebär det ingen minskning av utsläppen över jhuvud taget – de kommer att vara ungefär på samma nivå som det nedlagda brittiska stålverket. Men tack vare handeln med utsläppsrätter är det alltså helt i sin ordning att flytta dem till en annan del av världen, och tjäna mångmiljardbelopp på affären.

Samtidigt som EU alltså finansierar denna miljardrullning, kostar nedläggningen den sargade brittiska ekonomin upp emot 5 miljarder årligen. Till detta kommer kostnaden för arbetslöshet och uteblivna skatteintäkter.

Man kan förstås skratta gott åt lättlurade brittiska byråkrater, som blundar för denna gigantiska förmögenhetsöverföring från hårt prövade energikonsumenter till internationella storbolag. Skrattet fastnar dock i halsen när man inser att vi även svenska elkonsumenter betalar tusentals kronor varje år för utsläppsrätter, trots att nästan all vår energi produceras helt utan utsläpp i vatten- och kärnkraftverk.

Men det värsta av allt är att hela denna miljardrulling sker helt i onödan. Under den tid som ETS (European Emissions Trading System) varit igång, har de europeiska utsläppen inte minskat utan tvärtom ökat. Under 2010 steg Unionens samlade utsläpp med 3,5 procent – och då räknas ändå inte vår ”export” av smutsig produktion till Sydostasien och Kina in.

Jag har skrivit det förut, men det förtjänar att upprepas. Det finns egentligen ingen som helst anledning att hålla på på med knarkhandel, traficking, bankrån eller spritsmuggling. Dessa verksamheter inbringar ändå bara småslantar jämfört med vad lite fiffel på den europeiska utsläppsbörsen kan inbringa.

Dessutom är blåsningen nästan helt riskfri eftersom utsläppshandeln är sanktionerad av våra egna politiker. I kampen för klimatet är som bekant inga kostnader för höga.

Detta är något att fundera på så här 25 år efter Tjernobylkatastrofen och en dryg månad efter Fukushima. För oavsett vilken typ av energiproduktion vi väljer att satsa på framöver, kommer vi att alla att bli fattigare som ett resultat av EU:s luftaffärer. Nya såväl som gamla.

Intressant?

Energidebatt i pressen: SvD, Aftonbladet, DN

 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: