Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: miljölobbyn

WWF har fått en hel generation att tro på domedagen och nu ger det utdelning

Var tredje svensk lider av klimatångest, meddelar DN idag. Bakom denna larmrapport står inte helt oväntat Världsnaturfonden, WWF, som låtit undersöka – bland mycket annat – svenskarnas nivå av skräck inför den hotande apokalypsen, den katastrof som endast kan avvärjas om vi alla gör som WWF föreskriver.

Mätningen och rapporteringen av densamma är tajmad för att bilda upptakt till det årliga jippot Earth Hour, som hålls på lördag kväll. Då ska vi släcka lamporna gemensamt för att sända en signal till världens beslutsfattare om att ta hotet mot klimatet på allvar.

Vad som är intressant med undersökningen är dock inte att den landar i de redovisade slutsatserna. Det förvånande är att inte fler drabbats av klimatångest efter decennier av skräckpropaganda från godhetsentreprenörer som WWF, Greenpeace och Naturskyddsföreningen. Vi har nu en hel generation som vuxit upp med Världsnaturfondens domedagsprofetior om ständigt ökande temperaturer, stigande havsnivåer, hot om massutrotning av söta djur och galopperande extremväder. Och budskapen inriktas i hög grad på de minsta  – redan på förskolan tillåts WWF driva kampanjer om klimat, miljö och hållbarhet, trots att utbildningsmaterialet inte har mycket med vetenskap att göra, utan påfallande ofta landar i politisk aktivism. Förra året utnyttjades skolbarnen för att sätta press på politikerna för att investera AP-fondernas pengar i förnybar energi och sluta äta kött.

Så här kommer ett par av landets skolor att högtidlighålla Earth Hour i år, enligt Världsnaturfondens hemsida (mina fetningar):

Nordgärdets förskola, Ale kommun. 60 barn. Under vecka 13 kommer förskolan att ha Earth Hour-tema, samtal om hur man kan hjälpa till att minska energiförbrukningen, räkna strömbrytare och sätta upp stoppskyltar för att komma ihåg att inte tända. Förskolan kommer också att ha ficklampor på toaletterna och laga klimatsmart soppa utomhus en dag.

Broholmskolan i Lidköping, 260 elever från förskola till årskurs 9. Eleverna får dokumentera sin egen nedsläckning hemma, ger lämpliga hemuppgifter för att engagera hemmet, tittar på pandafilmerna och den internationella Earth Hour-filmen, som visar att frågan är stor och global.

WWF har till och med ett program med särskilda modellskolor – idag 10 stycken – där eleverna drillas i att leva helt efter den ideologi som bestämts av en stenrik, toppstyrd och multinationell sekt. Som jag har bloggat om ett flertal gånger: WWF är en av världens mäktigaste miljölobbyister med en omsättning på flera miljarder årligen, och vars amerikanske vd har högre lön än USA:s president. Någon egentligen insyn i verksamheten finns inte, med mindre än att WWF själva väljer att vara ”transparenta”. Denna miljöjätte tillåter vi utan närmare tanke komma i våra förskolor och klassrum utan att någon, allra minst Skolverket, reflekterar närmare över det. Denna superrika samling av kungligheter (vår egen kung är ordförande i Världsnaturfonden), oljebolagschefer och samhällstoppar som aldrig nånsin behövt vända på slantarna, tar sig den moraliska rätten att komma med synpunkter på hur vi vanliga svenskar ska leva våra liv. Vi ska avstå från ”onödig konsumtion” och välja bort resan till Thailand. Detta kommer alltså från samma människor som svischar runt världen i förstaklass till olika klimatmöten.

Reflektera lite över det där i mörkret på lördag.

Hur som helst. När WWF då lyckats med konststycket att få en hel generation att känna klimatångest, gör samma organisation en undersökning som mycket riktigt visar att indoktrineringen haft effekt. På fredag släcks ljuset därför på förskolor runt om i Sverige, en aktion som framför allt lär svenska barn att el är farligt för naturen. 3-4-åringarna får också lära sig lösningen på detta problem: Att producera egen el med hjälp av solceller. (Vad som ska hålla ljuset på de nio dagar av tio som solcellerna inte levererar lämnas till framtida generationer att lista ut.)

Vad som är extra stötande är att Sverige har världens mest stabila och rena elproduktion, med en mix av framför allt vattenkraft och kärnkraft som tillsammans står för mer än 90 procent av effekten. Denna stabilitet har tjänat Sverige väl och länge gjort det möjligt att ha en stor och framgångsrik tillverkningsindustri, trots vårt relativt höga löneläge och generösa välfärdssystem. Och framför allt – vi har redan en massiv överproduktion, som en konsekvens av den stora utbyggnaden av förnybart, och att spara el sänker därför inga svenska utsläpp alls.

Vår stabila energiproduktion vill alltså WWF slå undan benen för, till förmån för att ställa om till småskalig solenergi, det som i Tyskland kallats energiewende. Erfarneheten av denna satsning förskräcker – den tyska storsatsningen på solenergi kommit att leda till kraftigt höjda elpriser och ett distributionsnät ständigt på gränsen till kollaps. Skattebetalarna har fått punga ut med tusen miljarder i subventioner till solenergin, ändå är branschen i kris och kräver ständigt mer statligt stöd för att hålla nästan över vattenytan.

Stefan Löfvens socialdemokratiske kollega i Tyskland, Sigmar Gabriel, har offentligt gått ut och förklarat att satsningen på sol och vind varit total galenskap. Men eftersom definitonen av galenskap är att göra om samma sak och förvänta sig ett annat resultat, måste vi även i Sverige strö miljarder över villägare och fastighetsbolag som smäller upp solceller på taken. Eftersom det säkert kommer att gå bättre här. Och trots att det inte sänker våra co2-utsläpp överhuvudtaget – snarare motsatsen eftersom solcellerna kräver reglerkraft som står redo när solen inte lyser. Och oftast kommer denna reglerkraft från kol- eller gaskraftverk.

Detta är ytterligare en insikt som skolbarnen lämnas att upptäcka på egen hand.

Exakt varför WWF driver denna agenda vet vi inte så mycket om, mer än att det är en internationell satsning. Samma krav på att satsa pensionsfondernas pengar på förnybart och avinvestera från bolag med ”höga co2-avtryck” drivs vad jag kan se av Världsnaturfonden i samtliga västländer. Vilka ekonomiska intressen som ligger bakom kan vi inte veta, eftersom WWF är en organisation där vi saknar insyn. Vi vet helt enkelt inte vad som styr dess agenda.

Däremot vet vi att det varit och är lukrativt att hota med den kommande domedagen i skolan, för inget annat land har nämligen uppnått samma grad av klimatångest som vårt. Dessutom låter såväl politiker som media dem hållas utan någon som helst granskning.

Det är något vi borde diskutera när vi sitter där i mörkret på lördag och lajvar medeltid.

Intressant?

Fler om , , , ,

Miljörörelsen har vuxit till ett demokratiproblem

Gp-esso

Greenpeace som vi är vana att se dem. Foto; Wikipedia

Det har blåst ordentligt kring miljöorganisationen Greenpeace den senaste veckan. Först avslöjades det att en av organisationens anställda spelat bort  3,8 miljoner Euro genom valutaspekulation. Sedan uppdagades det att en av Greenpeaces högsta chefer flitigt använt privatflyg för att ta sig de 35 milen mellan hemmet i Luxemburg och högkvarteret i Amsterdam, Vilket naturligtvis rimmar ganska illa med organisationens krav på att kraftigt begränsa flygtrafik för den stora allmänheten. (Vilket återigen sätter fingret på den gamla socialistiska paradoxen;  alla är jämlika, men vissa är lite mer jämlika än andra.)

Det här kan man ju småle åt – en miljöjätte på höga moraliska hästar misslyckats kapitalt med att hålla rent framför egen dörr. Men bakom dessa nyheter döljer sig något viktigt. En gryende, om än senkommen, insikt om att stora globala miljöorganisationer, som Greenpeace och WWF, för länge sedan slutat vara gräsrotsrörelser. Istället har de med åren utvecklats till gigantiska, professionella lobbyister, som genom mångårigt arbete effektivt integrerat sig in i den politiska maktens innersta rum – där de har möjlighet att bakom kulisserna påverka stora delar av den politik som till exempel EU för.

Som brittiska NGO Monitor mycket riktigt konstaterar, är Greenpeace – med kontor i 40 länder och en omsättning på nära 700 miljoner årligen – knappast en liten underdog som slåss mot etablissemanget. De har istället blivit etablissemanget. Trots detta har Greenpeace ingen accountability, dvs ansvar, för de beslut som organisationen är med och driver fram. Beslut som i EU:s fall innebär ett benhårt motstånd mot genmodifierade grödor, men även förhalande om frågan om skiffergasutvinning – som på sikt kan göra flera Europeiska länder oberoende av Putins gas – och de flesta andra typer av investeringar i fossila bränslen. Beslut som oundvikligen innebär ekonomiska konsekvenser för medborgarna. Och oavsett om man tycker det är rätt eller fel, är det stora problemet att väljarna aldrig ens får ta ställning till dessa frågor – de görs upp i slutna rum, ofta utan insyn över huvud taget.

Detta är något som vi inte så ofta funderar över i Sverige. Förmodligen eftersom miljörörelsen – oavsett om det är Naturskyddsföreningen, WWF eller Greenpeace – allmänt åtnjuter en slags upphöjd expertstatus i medierna, och därför aldrig granskas på samma sätt som andra globala och välfinansierade makthavare.

Däremot har Greenpeace stött på plötsligt och hårt motstånd i Indien, där den nya regeringen under ledning av premiärminister Narendra Modi förbjudit miljöorganisationen från att ta emot kampanjbidrag från utländska givare. Detta eftersom Greenpeaces verksamhet i landet – genom sitt motstånd mot exempelvis nya kraftverk – hotar den ekonomiska utvecklingen, enligt Modi.

En läckt report från den indiska säkerhetstjänsten förklarar bakgrunden. Så här börjar den:

A significant number of Indian NGOs (funded by some donors based in US, UK, Germany and Netherlands) have been noticed to be using people-centric issues to create an environment, which lends itself to stalling development projects. These include agitations against nuclear power plants, uranium mines, Coal-Fired Power Plants (CFPPs), Genetically Modified Organisms (GMO), mega industrial projects (POSCO and Vedanta), hydel projects (at Narmada Sagar; and in Arunachal Pradesh) and extractive industries (oil, limestone) in the North East. The negative impact on GDP growth is assessed to be 2-3 % p.a.

Man kan naturligtvis tycka vad man vill om det demokratiska i att en stat går in och stryper finansieringen av en ideell organisation, men i grunden sätter den fingret på en viktig fråga: Vilka finansierar egentligen motståndet mot kol- och kärnkraftverk i Indien? Om detta vet vi inget, eftersom Greenpeace inte är en myndighet och därför inte behöver vara transparent med finansieringen. När det gäller exempelvis miljörörelsernas envisa – och i mångt och mycket obegripliga – kamp mot skiffergasutvinning, har det länge funnits misstankar om att Ryssland och Vladimir Putin slussar pengar till just anti-frackingrörelsen. Något som även Natochefen Anders Fogh Rasmussen hävdade häromdagen.

Men framför allt sätter den indiska underrättelserapporten för första gången en siffra på den ekonomiska effekten av Greenpeaces kampanjer: 2-3 procents lägre tillväxt årligen.

Denna siffra är inte riktigt överförbar till europeiska förhållanden, där vi har att göra med mogna ekonomier och låga tillväxttal. Men att miljörörelsen haft, och har, en stor inverkan på europeisk ekonomi är utom diskussion. Och till skillnad från i Indien, har miljörörelsen här vuxit samman till den grad med den politiska makten att det knappt går att separera dem  längre.

Den bästa bilden av hur stora och inflytelserika dessa så kallade NGOer har blivit, står Richard North på EU Referendum för. Han har vaskat fram siffror från EU och lagt samman hur mycket de 10 största miljölobbyisterna – även kallade Green 10 – fått i bidrag av EU mellan åren 2007 och 2012. Totalt har skattebetalarna finansierat dessa dolda makthavare med miljardbelopp, pengar som framför allt gått till lobbyarbete för hårdare miljölagstiftning inom EU. De får alltså betalt av EU för att bedriva lobbying mot EU. Vilket framför allt är ett sätt för makthavarna i Bryssel att få besluten som framstå som folkligt förankrade (denna metod med konstgjorda opinioner brukar kallas för astroturfing eller sock puppets, strumpdockor). Richard North:

There is, however, an even more sinister element. As we see the march of globalisation progress, the Green 10 (all of them funded by the EU, except Greenpeace – the WWF between 2007-2012 having grabbed a massive €53,813,343 for its services to itself and the EU empire), are supporting their paymaster, “promoting EU environmental leadership in the global political arena”, helping it act at a global level. 

Intressant i detta sammanhang är att just Greenpeace alltid nobbat denna typ av statliga bidrag. Däremot har man inga problem att arbeta tillsammans med sådana som gör det, till exempel WWF och Jordens vänner.

Att följa Indiens exempel är, som North skriver, sannolikt ett lönlöst företag. Till skillnad från Indien, som är en självständig nation, lyder Sverige och alla andra EU-länder under de lagar och förordningar som hamras fram av ovalda byråkrater i Bryssel – under påverkan av likaledes oansvariga miljölobbyister. 

Resultatet ser vi runt omkring oss. Vi har en skola där stora delar av naturvetenskapen ersatts av miljöaktivism,  framtagen av WWF. Vi har en havererad energimarknad, där 100-tals miljarder slösas på ineffektiv och helt onödig vind- och solenergi. Vi har ett jordbruk som hotas av nedläggning  – de ensidigt hårda miljölagarna slår ut svenska bönder och bidrar till att Sverige idag har en sämre självförsörjningsgrad än någonsin i modern tid. Jobbdödande energiskatter driver världens mest miljövänliga industrier till andra sidan Jorden, där de drivs med smutsigt billigt kol istället för ren svensk vattenkraft.

Det finns förvisso flera skäl till att massarbetslösheten bitit sig fast i Europa, inte minst den långa och vansinniga kampen för att försvara den gemensamma valutan. Men det är sannolikt att de hemliga beslutsfattarna i Greenpeace, WWF, Friends of the Earth, Naturskyddsföreningen och andra stora icke-valda makthavare har ett stort ansvar för att miljoner går utan jobb på kontinten.

För många år sedan fanns en myndighet, Styrelsen för Psykologiskt försvar. Denna myndighets verksamhet gick ut på att avslöja och förhindra desinformation som kunde skada Sveriges nationella intressen. Jag är övertygad om om att SPF hade kommit till en liknande slutsats som den indiska underrättelsetjänsten om den funnits kvar.

Men det var som sagt länge sedan. Idag har vi istället hela partier som bygger sina program på desinformation på en nivå som inte ens Vladimir Putin hade kunnat tänka ut.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

WWF, Al Gore och den gröna bidragsindustrin kräver att få dina pensionspengar

Igår kunde vi läsa ett utspel i SvD Näringsliv där Håkan Wirtén, generalsekreterare på Världsnaturfonden, krävde att de statliga AP-fonderna skulle sälja sälja sina tillgångar i ”fossilbolag” för att istället satsa pengarna i den förnybara energisektorn.

”Riksdagen måste ge AP-fonderna nya ägardirektiv så att de kan börja avveckla de fossiltunga innehaven och investera mer i förnybar och hållbar energi. AP-fondernas nuvarande investeringar går inte ihop med de mål som Sverige och omvärlden säger sig vilja ha för att undvika katastrofala följder av klimatförändringarna”, säger Håkan Wirtén i ett pressmeddelande.

Det är tydligt att Wirtén, som är jägmästare, inte är särskilt insatt i de regler som styr placeringarna för våra pensionsfonder. Man skulle till och med kunna påstå att ha är ute och cyklar.

Men Wirtén är bara ett av många talking heads i denna världsomspännande kampanj där det gäller att komma över våra pensionspengar. Samma budskap upprepas samtidigt runt om i världen: att vi måste sluta investera i ”kolbubblan” innan dessa investeringar konkurreras ut och blir värdelösa.

Och det är de verkligt tunga miljölobbyisterna som gjort gemensam sak. Här hittar vi förutom WWF även Greenpeace, Friends of the Earth och Al Gores investmentbolag Generation Investment Management upprepa samma mantra. I Storbritannien har pensionsministern Steve Webb engagerats som nyttig idiot i kampanjen för att ”avinvestera” från fossilenergisektorn – och här i Sverige lyckades kampanjmakarna hos den gröna lobbyn tidigt få vår egen finansmarknadsminister Peter Norman att förespråka en ökad andel gröna investeringar hos pensionsfonderna, uppenbarligen ovetande om att just denna sektor rasade med mer än 90 procent efter toppnoteringen runt 2007.

renixx_krasch

Diagram från Washington Times.

Visserligen har det så kallade Renixx-indexet repat sig lite det senaste året, men för den som vill ha en stabil avkastning är aktier i de förnybara energibolagen knappast att förespråka. För det här är en bransch som står och faller med massiva offentliga subventioner – och när dessa upphör kraschar även bolagen och investeringen blir värdelös. Vi har sett detta tidigare med misslyckade AP-fondsinvesteringar, som numera kursade tyska Q-Cells. Och lyfter vi blicken, som ekonomen Christian Sandström gjort i sin färska bok ”Are green jobs promising the moon?”, framstår det klart  att de gröna jobben år efter år lyser med sin frånvaro – trots investeringar i 1000-miljardersklassen i framför allt USA och EU.

De enda som tjänat på denna massiva förmögenhetsöverföring från vanligt folk är alltså aktieklippare, rika landägare, finanseliten som Goldman Sachs – och mäktiga män som Al Gore. Några nya industrier har det inte blivit, och recessionen biter sig fast.

Det stora problemet för denna gröna bubbelekonomi är att det blir allt färre som vill vara med i pyramidspelet. För om gröna investeringar nu skulle vara framtiden och fossilaktier en riskplacering – skulle världens samtliga aktieinvesterare verkligen ha kunnat missa detta? Själv är jag tämligen säker på att finansiella placerare är betydligt duktigare på att upptäcka en köpvärd aktie än vad jägmästaren Håkan Wirtén är.

Sedan kan man fråga sig om inte den ständiga demoniseringen av olje- och gasbolag är kontraproduktiv i längden. 80 procent av världens energi framställs idag med hjälp av fossila bränslen, och är faktiskt inte möjlig att ersätta idag ens på ett teoretiskt plan, med mindre än att några miljarder svälter ihjäl och vi återgår till ett förindustriellt samhälle. I stora delar av världen står dessutom inte valet mellan energi framställd i koleldade kraftverk och sol- eller vindkraft – utan om att ge fattiga tillgång till energi över huvud taget. Solpaneler och vindkraftverk fungerar i bästa fall under dagtid, resten av dygnet behöver belysning, tv och hushållsmaskiner drivas med annan elproduktion. Ändå jämställs energibolag med tobaksindustrin eller knarkhandlare i den gröna diskursen.

För oavsett hur klimatoroad man är, ska vi vara medvetna om att tillgången till fossila bränslen är en av de viktigaste orsakerna till att vi idag lever bättre och längre än nånsin förut, med ett välstånd som tidigare generationer bara kunde drömma om. Och eftersom vi inte längre behöver hugga ner naturen för att hålla oss varma, breder skogarna på norra halvklotet nu ut sig mer än de gjort på hundratals år.

Det enda storskaliga hotet mot naturen idag, utgörs mot den gigantiska satsningen på vindkraft och biobränslen, något som gjort att till exempel de tyska skogarna börjat huggas ner igen. Allltså det som Håkan Wirtén och hans WWF ställer sig helhjärtat bakom.

Vad gäller Al Gore och hans uppmaning till pensionsförvaltarna att dumpa ”fulaktierna” i oljeindustrin, kan man bara konstatera att de flesta av hans egna gröna satsningar misslyckats, som numera nedlagda utsläppsbörsen Chicago Climate Exchange. Gore gjorde dock en bra affär när han sålde sin tv-kanal Current TV tidigare i år.

Köparna? Oljeshejker från Qatar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Därför behöver Pehr G Gyllenhammar din pension

Finansmarknadsminister Peter Norman ska inte bara se till att bank- och kreditmarknaderna fungerar, han har också ansvaret för att rädda den konkursmässiga gröna tekniksektorn, med bland annat krisande vindkraftbolag som Arise Windpower (där gamle Volvochefen Pehr G Gyllenhammar och ex-centerledaren Maud Olofsson cashar ut miljonarvoden).

På något annat sätt man egentligen inte uppfatta Normas debattartikel i SvD. Uppenbarligen har han orienterats av riks-domedagsprofeten Johan Rockström, som sitter med i Regeringens så kallade framtidskommission, om slutsatserna i Världsbankens rapport från i höstas. I denna närmast religiösa profetia om framtidens väder, författad av klimatforskningsenheten vid Potsdams universitet (PIK), väntas det bli hela fyra grader varmare redan om ett par decennier och den resulterande havsnivåhöjningen kommer att dränka oss alla. Det vill säga – om vi inte genast lägger om samhället till en centralstyrd kommandoekonomi där alla pengar satsas på förnybart.

(En intressant detalj är att Johan Rockström sitter i PIK:s rådgivande styrelse, samtidigt som han i rollen som regeringens rådgivare använt PIK:s rapport som underlag för sina egna rekommendationer. Full pott där!)

I framtidskommissionen har Rockström hur som helst propagerat just för att våra pensionspengar, förvaltade av de tre AP-fonderna, ska satsas på den gröna omställningen. En ståndpunkt som nu alltså även finansdepartementet delar, att döma av Normans artikel. Enligt Peter Norman kommer denna satsning att generera såväl nya jobb som inkomster från de nya gröna teknikbolag som ska blomma med hjälp av pensionsfondernas pengar.

Problemet är att Norman inte riktigt verkar ha kollat kartan mot verkligheten, vilket man kan tycka borde vara ett grundkrav för en minister som har ansvar för våra pengar.

AP-fonderna har nämligen satsat stort på den gröna omställningen, och lyckats med bedriften att slösa bort ett antal miljarder på denna typ av investeringar. Bland annat i Gyllenhamars Arise Windpower och i numera konkursade tyska solcellsjätten Q-Cells där 600 pensionsmiljoner försvann. En hel del pengar har också slukats i det svarta hål som går under namnet Vertical Wind. För att nämna bara några av de mera tveksamma placeringarna.

Detta kan förstås handla om ren otur – andra bolag inom den förnybara sektorn går säkert som tåget, eller? Tyvärr inte: det så kallade RENIXX-indexet, som speglar aktieutvecklingen för miljötekniksektorn, har fallit med 98 procent sedan 2008.

Ingen aktieplacerare med någon som helst självbevarelsedrift investerar alltså längre i miljöteknik och förnybart, vilket gjort att till att finansieringen av alla dessa konkursmässiga vind- och solkraftsföretag torkat ut. Och då finns det bara ett halmstrå kvar, nämligen våra pensioner.

I grunden tror jag ändå att Peter Norman är en analytisk person, som i likhet med de flesta som jobbar med ekonomi är bekanta med så kallade cost-benefitanalyser. Och för att hjälpa honom lite på traven, är här ett antal internationella erfarenheter av storskaliga offentliga satsningar på förnybar energi och grön teknik, sammanställd av australiska journalisten Jo Nova:

Storbritannien: varje grönt jobb kostade 1 miljon i subventioner och ledde till att 3,7 jobb försvann i den vanliga ekonomin. (Källa: The Telegraph)

Spanien: Den massiva subventioneringen av den gigantiska sol- och vindkraftsatsningen beräknas ha kostat 8 miljoner per skapat arbetstillfälle. Varje installerad megawatt innebar att fem traditionella jobb försvann. Källa: CBN News och Universidad Rey Juan Carlos.

Italien: En studie av Luciano Lavecchia och Carlo Stagnaro visade att de pengar som det kostar att finansisera ett jobb i den gröna sektorn, hade räckt till mellan 4,8 och 6.9 jobb i den vanliga ekonomin. Forskarna fann också att övervägande delen av de gröna jobben endast var tillfälliga. Och att maffian lyckats tvätta nära 11 miljarder svarta pengar i den förnybara sektorn… Källa: AEI

Tyskland: De frikostiga subventionerna av vind- och solkraft har satt generationer av tyskar i skuld, och varje grönt jobb har kostat c:a 1,7 miljoner kr att skapa.

Danmark: Den borgerliga tankesmedjan Cepos kom redan 2009 fram till att landets BNP hade varit 18 miljarder större om de som jobbat inom den improduktiva vindkraftsindustrin istället arbetat någon annanstans. Källa: AEI

Slutligen kan vi konstatera att världens mest ambitiösa och storskaliga satsning på solkraft, det av Världsbanken delfinansierade Desertec-projektet i Sahara, har hamnat i finansiell kris. Utan nya bidragsgivare måste satsningen troligtvis läggas ner.

Vilket ju kan få en att undra: om det inte går att få lönsamhet från solkraft i Sahara, hur vettigt är det att storsatsa på solpaneler i ett land nära polcirkeln. där halva året tillbringas i mörker?

Peter Norman kan säkert svara på det där.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Earth Hour – för att trollen spricker i ljuset

Jag hade lovat mig själv att hålla tyst om fånjippot Earth Hour i år, men floden av galenskaper som sköljt över oss de senaste dagarna gör det svårt att knipa igen. Extra osmaklig är den WWF-styrda ”rapport” som avslöjar att 80 procent av Sveriges unga nu lider av ett fenomen som kallas klimatångest.

Detta är nu inget som man kan hitta i DSM-manualen, om någon nu trodde det. Istället handlar det snarare om en masspsykos av sällan skådat slag. En psykos som WWF själva skapat genom mångåriga och målmedvetna arbete med att redan i förskoleåldern indoktrinera våra barn med budskapet att deras föräldrars livsstil hotar Jorden. Ungefär som totalitära regimer och rörelser alltid gjort, eftersom det är de små barnen som är enklast att forma.

WWF, världens största, mäktigaste och hemligaste miljöorganisation – som årligen drar in mångmiljardbelopp som ett resultat av denna masshysteri –  får dessutom i runda slängar 60 miljoner årligen i offentliga bidrag (inom EU är det mångdubbelt mer) och har med åren mer och mer fått rollen som en självständig myndighet med expertstatus i frågor som rör vår miljö. En myndighet där självaste kungen styr, vars slutsatser aldrig ifrågasätts och där vi varken har insyn eller påverkansmöjligheter. Och som ingen journalist på de stora tidningarna nånsin skulle få för sig att granska kritiskt. (Istället delar WWF årligen ut journlistpriser.)

Så när WWF ber oss släcka ljuset ytterligare en timme för att få politikerna att ta ”klimatfrågan på allvar”, kan man fråga sig – hur ska detta gå till? Det finns ju ingen fråga som Sveriges – och EU:s politiker – tagit på större allvar de senaste 25 åren.

Tusentals miljarder av vårt gemensamma välstånd har slösats bort på verkningslösa åtgärder som utsläppsrätter, miljöskatter och elcertifikat. Satsningarna på vind- och solkraft har ruinerat såväl Södra Europa som Tyskland, där uppemot 800.000 hushåll inte längre har råd att betala sina elräkningar. Höga energikostnader har drivit iväg fabriker och jobb till Asien, och arbetslösheten är högre än någon gång under efterkrigstid. I Sverige har vi skapat hela myndigheter som jobbar heltid med att ta frågan på allvar. Och inget stadsbyggnadsplan får grönt ljus utan att den tar höjd för katastrofscenarier av närmast bibliiska proportioner med havsnivåhöjningar på en meter fram till 2050.

Just nu genomlider vi en av de kallaste marsmånaderna i mannaminne. Jag vet, eftersom jag varit med i mer än ett havlt århundrade. Och i Storbritannien, som upplever sin hårdaste vinter på 50 år, är krisen total – eftersom politikerna under en lång rad år verkligen tagit frågan på allvar. Där har beslutet att stänga ett antal kolkraftverk till förmån för satsning på biobränsle och vindkraft (som inte producerar någon el över huvud taget) lett till akut energikris, och redan inom några dagar kan landet drabbas av blackout och elransonering. Pensionärsorganisationer varnar för att äldre kommer att dö när elektriciteten och uppvärmningen försvinner. I Tyskland och Östra Europa ligger metervis med snö fortfarande kvar, och den stränga kylan hotar nu djurlivet. Och efter den senaste snöstormen i veckan som gick, upplever Kanada just nu den unika situationen att hela landet är täckt av snö.

Hela norra halvklotet är sålunda mer eller mindre djupfryst, och det är svårt att hitta en mindre väl vald tidpunkt att uppmana folk att avstå från elektricitet.

Oavsett om det finns ett klimathot och hur allvarligt det är, kan man konstatera att lösningarna på problemet hittills har varit 100-procentigt verkningslösa – ibland till och med kontraproduktiva – och uteslutande av symbolisk karaktär. Samtidigt som åtgärderna gjort oss fattigare och mera utsatta har de fyllt kassakistorna hos mäktiga gröna lobbyister som WWF.

Det är alltså inte 60 minuters mörker som behövs – snarare en timme fullt strålkastarljus på den fullkomliga idiotin i att vi tillåter anonyma och ansiktslösa charlataner att styra över vår framtid. Att WWF vill att vi ska leva i mörker är förstås inget att förvånas över – i ljuset spricker ju som bekant trollen.

En skola som inte kapitulerat för Världsnaturfonden och drabbats av ”klimatångest” är Lagmansgymnasiet i Vara. Där tog eleverna själva initiativ till en kritisk granskning av larmrapporterna. Läs den, det ger visst hopp i mörkret. Även om klassens lärare brännmärkts som klimatförnekare och laglös och jagats ut ur stan.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

I symbios med klimatindustrin

Skillnaden på gammal och ny energi. (Från cartoonsbyjosh.com)

FN:s klimatpanel har gjort bort sig igen. Denna gång handlar det om en ny rapport om förnybar energi, som sammanställts av IPCC, och kommer till slutsatsen att upp till 80 procent av världens energibehov år 2050 kan produceras via förnybara energikällor – främst vind- och solkraft.

Rapporterna från klimatpanelen, IPCC, ska enligt gängse uppfattning spegla de senaste forskningsrönen inom området, och används som beslutsunderlag för regeringar världen över – särskilt i Sverige och andra EU-länder där tron på IPCC:s rapporter är av närmast religiös karaktär.

Synd bara att den skeptiske bloggaren Steve McIntyre, som tidigare uppdagat FN:s fusk med den så kallade hockeyklubban och fifflandet med temperaturdata, nu avslöjat att författaren till rapporten, Sven Teske, är anställd av tyska Greenpeace. Teske tog fram rapporten i nära samarbete med påtryckargruppen European Renewable Energy Council (EREC) vars uppdragsgivare är europeiska vind- och solenergiföretag.

Så, en heltidsanställd aktivist har alltså haft ensamt ansvar för en av rapport som handlar om vägvalen för framtidens energi, uppbackad av en lobbygrupp vars medlemmar har allt att vinna på en utbyggnad av vind- och solkraft.

Glädjande nog har även tidigare devota fans av IPCC nu ilskat till – såväl Mark Lynas som Anthony Revkin har högljutt ifrågasatt vad FN håller på med.

Att IPCC:s rapporter inte går att lita på är inte direkt något nytt. Redan 2009 avslöjades Himalayagate, där det påstods att glaciärerna i bergsmassivet skulle vara borta redan 2035.  Sedan uppdagades det ena huvudlösa påståendet efter det andra, som snart visade sig bygga på material från påtryckargrupper som Greenpeace och WWF – och inte på forskning. Mer än 30 procent av innehållet i klimatrapporten visade sig vara sådan grå litteratur, dvs partsinlagor från olika organisationer.

Men det riktigt intressanta i sammanhanget är det närmast symbiotiska förhållande som verkar finnas mellan å ena sidan FN:s klimatpanel, EU:s politiker och stora påtryckargrupper. Bishop Hill beskriver denna sjuka rundgång av bidrag – hundratals miljoner Euro – EU-medborgarnas bekostnad, som en ideologisk penningtvätt.

It has long been known that organisations such as Friends of the Earth and WWF are paid by the EU to lobby the EU in favour of the policies that the EU wants. And it is no surprise that the Intergovernmental Panel on Climate Change takes research that benefits the agendas of governments. We all knew this much.

What is surprising is the sheer scale of this shameless enterprise. We all knew that ‘grey literature’ — non-scientific and non-peer reviewed ‘research’ — found its way into IPCC reports. What surprises is the extent to which ‘grey organisations’ — para-govermental institutions with public functions, but little or no democratic accountability or transparency — are involved in the production of policy and evidence-making, benefitting a narrow industrial sector and serving a particular political agenda.

Vad som alltså sker är att EU har ett ambitöst – eller kanske dumdristigt – mål på att 20 procent av unionens energi ska produceras via förnyelsebara energikällor redan år 2020. Detta direktiv har drivits fram delvis efter påtryckningarfrån olika lobbygrupper, som just EREC, och miljöorganisationer som Greenpeace och FoE. Samtidigt får exakt samma organisationer miljarder i bidrag från EU – för att bedriva lobbyverksamhet för ökade satsningar på vind- och solenergi inom EU.

Vad det handlar om i praktiken är att politiker kan driva igenom nya energiskatter, införa handel med utsläppsrätter, och andra pålagor som säljs in under förevändningen att klimatet kräver det. När vi knorrar över att elpriset fördubblas och vår natur ödeläggs av gigantiska vindkraftsparker, kan makthavarna hänvisa till forskningen från FN:s klimatpanel – som ju visar svart på vitt hur vi ska lösa våra framtida energibehov.

Fixeringen vid så kallade klimatåtgärder – som hittills bara inneburit ökade utsläpp – är vid sidan av EMU-samarbetet det enskilt största hotet mot Europas framtida välstånd. Istället för satsningar på ny teknik som faktiskt kan ge oss tillgång till billig och ren energi (till exempel toriumreaktorer och skiffergas) fortsätter den huvudlösa miljardrullningen till gigantiska vindkraftparker som bara göder det klimatindustriella komplexet. Landskap ödeläggs, industrier slår igen och flyttar verksamheten till Asien där kolkraften är billig. Själva blir vi bara fattigare i takt med att allt mer av våra inkomster slussas iväg till staten i form av ständigt höjda miljöskatter.

Energi- och klimatskatterna är idag så stora att det skulle vara förödande för vilken statsbudget som helst om de plötsligt försvann. Därför måste de försvaras till varje pris, med lögner om så krävs.

Och där spelar FN:s klimatpanel givetvis en viktig roll.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

De gröna energins mörka baksida

Batou, inre Mongoliet. Här betalas priset för för vår förnybara energi.

 

”Vindkraft är bra både för plånbok och miljö” lyder rubriken till ett debattinlägg från organisationen Svensk Vindenergi. Och visst har rubriken någon slags täckning i texten –  vindkraften är en lysande affär i alla fall för vissa plånböcker. Det vill säga  vindkraftsföretag som håvar in stora skattesubventioner, samt LRF-konsulter och lantbrukare som tjänar grova pengar på att hyra ut marken till vindsnurrorna.

En betydligt sämre affär är vindkraften för de vanliga elkonsumenterna, eftersom vindel är mångfalt dyrare än energi från vatten- och kärnkraft. Till detta kommer de så kallade elcertifikaten, som egentligen är en extra skatt på elräkningen och finansierar utbyggnaden av förnybar energi. Redan idag utgör elcertifikaten 6-7 öre på elräkningen före moms, och ju mer energiproduktionen byggs ut (oavsett vilken typ av anläggning det gäller) desto fler elcertifikat får vi betala för. (Det kallas ”kvotplikt”.)

Alltså – vindkraften är en utmärkt för vindkraftslobbyn, men en usel affär för svenska elkunder som kommer att få den ena elchocken efter den andra i takt med att vindkraftsparkena breder ut sig och de nya ”smarta elnäten” byggs – ännu en gigantisk kostnad som nätföretagen gärna lastar över på elkunderna.

Men visst innebär vindkraft ett lyft för miljön? Nej, knappast. Dels förstör de stora verken oersättliga naturvärden. Transportvägar och kraftledningar anläggs, ofta i känslig vildmark, ljudmiljön ödeläggs. rovfåglar och fladdermös slaktas i tusental. Livsmiljön för de människor som bor i närheten av verken försämras.

Och när det gäller koldioxidutsläpp, är Sveriges energiproduktion redan idag till nästan 100 procent koldioxidfri. Räknar man in de utsläpp som genereras vid tillverkning av vindkraftverken — de flesta görs i Tyskland eller Asien – gjutning av betongfundament, röjning av skogsmark samt transporter, så tar det många år innan en vindsnurra arbetat in sina egna koldioxiavtryck. Lägg till detta behovet av att bygga ut motsvarande reglerkraft – vattenkraft eller gaseldade kraftverk – för varje MWh el som vindkraften producerar, och slutresultatet ser ännu sämre ut. Någon sådan sammanställning över när ett vindkraftverk går ”break-even” miljömässigt har dock aldrig gjorts.

Men de riktigt stora förlorarna i vår omhuldade satsning på grön el, lever på andra sidan Jorden.  I utkanterna av staden Batou i Kina, centrum för utvinning och produktion av sällsynta metaller, breder en gigantisk bubblande sjö av kemiskt avfall ut sig. Människor  som bor i närheten kan inte längre bruka den förgiftade jorden, antalet cancerfall har ökat dramatiskt liksom ögon- och luftvägssjukdomar. Daily Mail besökte nyligen Batou och skrev ett reportage från denna ekologiska katastrofzon.

Hur hänger detta då ihop med Västvärldens satsning på grön el? Jo, det är här som metallen neodymium bryts. Den används sedan för att tillverka magneterna i våra vindkraftverk.

Så nej, vindkraft är ingen höjdare för miljön någonstans. Särskilt inte i Kina, dit vi valt att gömma undan många av våra egna miljöproblem.

Intressant?

E24, SvT 1, 2, 3

Andra bloggare om , , ,

SMHI:s prognoser bäddade för vinterns kaos

Förr i tiden, när en meteorolog var en meteorolog och John Pohlman var lika folkkär som Peter Settman, brukade man lite skämtsamt skylla dåligt väder på TV-meteorologerna.

Idag är det inget skämt längre. För SMHI är, om inte ansvarigt för de senaste årens smällkalla vintrar, djupt involverat i besluten att avveckla vår beredskap för att klara av snö och kyla.

I Aftonbladet idag skriver Elisabet Höglund – en av få svenska journalister som fortfarande bibehåller en sund skepsis till så kallade experter – att det haveri vi just nu ser i vår infrastruktur går att spåra till de scenarier för Sveriges framtida klimat som målades upp i Sveriges fjärde nationalrapport om klimatförändringar, som Regeringen skickade över till FN:s klimatpanel (IPCC) 2005. I denna kan man läsa om följderna av att medeltemperaturen i Sverige – framför allt i de norra delarna – kommer att öka med mellan 2,5 och 4,5 grader. Slutsatsen:

”Den förväntade uppvärmningen för också med sig vissa positiva effekter genom att fördelningen mellan regn och snö kommer att ändras under den kalla årstiden. Detta minskar behovet av snöröjning, sandning och saltning av vägbanorna vilket i sin tur ger bättre miljö och luftkvalitet.”

I ljuset av dessa slutsatser – som är regeringens egna – är det inte alls konstigt att världsfrånvända lokalpolitiker förbjuder dubbdäck – det kommer ju inte att snöa mer! Lika självklart är det att SJ tar chansen att sparapengar på snöröjningen, till exempel genom att skicka sina gamla snöplogningslok till museum. Dessa var ju, liksom snö och kyla, något som tillhörde det förgångna. Nu plockas de fram igen, eftersom verkligheten inte riktigt visade sig stämma med kartan.

Och Sjöfartsverket, som för fjärde vintern i rad skickar Sveriges bästa isbrytare Oden på en forskningsexpedition till Antarktis, kan luta sig tillbaka och glädja sig åt en förstärkning av kassan med 20 miljoner. Att det frös fast färjor i packisen utanför Stockholm så sent som i februari var ju bara en engångsföreteelse – enligt regeringens analys av klimatet kommer ju ”Isförhållandena runt Sveriges kuster […] bli lindrigare vilket får betydelse för sjöfarten. Det framtida behovet av isbrytarkapacitet kommer att minska.”.

Ett antal myndigheter har bidragit till rapporten, som Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Jordbruksverket och SCB m fl.

Men SMHI har en nyckelroll, eftersom det är detta verk – representerat av sin klimatforskningsenhet Rossby Centre – som ansvarar för de fria fantasier som i klimatrapporten upphöjs till ”prognoser”. Dessa bygger förstås på datormodeller, med ursprung hos bl a brittiska Met Office, som på senare år fått ta emot massiv kritik för sina havererade långtidsprognoser – senast i oktober när man spådde en varm och regnig decembermånad. (Enligt kritikerna beror Met Offices ständiga felbedömningar på att verkets prognosdatorer körs med samma globala klimatmodeller som de som används för IPCC, och som alltid ger samma svar: mer värme.)

Det vänligaste man kan säga säkert om dessa klimatmodeller är att de är bristfälliga: inga av dem har förutspått de senaste 12 årens avkylning av Jorden, trots de stadigt stigande koldioxidnivåerna. Modifieringar görs dock löpande när den allmänna opinionen påkallar det. Nyligen körde t ex en av klimatkultens överstepräster, Stefan Rahmstorf i Potsdam, en simulering efter fjolårets vargavinter som visade att kylan i Europa mycket väl kunde bero på global uppvärmning (!) Det är bara ett exempel på den typ av junk science som okritiska medier gång på gång går på, utan att någonsin reflektera över hur galet det är.

Men efter tre års brutalkalla vintrar i Storbritannien börjar folk bli heligt förbannade och fråga sig om den nationella väderlekstjänsten går att lita på över huvud taget, eller om Met Office kidnappats av klimataktivister med uttalade politiska syften.

I Sverige åtnjuter meteorologerna fortfarande ett stort förtroende, men politiseringen av vädret har givetvis påverkat även SMHI. Det räcker att titta på SMHI:s hemsida för att se hur djupt klimatortodoxin sitter. I en artikel om julvädret konstateras det exempelvis tvärsäkert att Malmö kommer att vara helt snöfritt på jularna om hundra år.

Och just SMHI:s klimatforskningsenhet, helfinansierad med våra skattepengar, är djupt involverad i arbetet med FN:s klimatrapporter och de årligen återkommande klimatförhandlngarna i FN:s regi. För att forskningsmiljonerna ska fortsätta flöda in, krävs det alltså att klimathotet lever och har hälsan.

Det sorgiliga i sammanhanget, är, som jag skrev i kommentarerna till ett tidigare blogginlägg, att det inte existerar någon Plan B för att klara klimatet. Under de gångna tio åren har 10-tals miljarder satsats på ”klimatinvesteringar” för att förereda oss för varmare och blötare väder. Men ingen myndighet har ens tänkt tanken på att planera för ett klimat med mer snö och strängare kyla.

I en normal värld hade sådana felbedömningar lett till att ett antal huvuden kommit i rullning, men nu handlar det om klimatpolitik, och den granskas över huvud taget inte. Förutom av ett fåtal klarsynta människor som Elisabet Höglund.

Intressant?

Mer kaos: DN, SvD, Expressen

Andra bloggar om , , , ,

Människor som hyllar mörkret

Elanvändning i Nordkorea vs Sydkorea.

Världens mest välmående miljölobby, Världsnaturfonden, bränner miljoner av sina insamlade medel just ju – för att få oss att hänga med på den stora manifestation för klimatet som kallas Earth Hour. Enligt WWF är det att visa solidaritet med de fattigaste i världen att leva en timme i mörker – och kanske laga en klimatsmart festmåltid – eftersom det sänder en signal om att vi tar klimatförändringarna på allvar. Och klimatförändringar är, som alla vet, det största hotet mot folk i den outvecklade världen. Inte svält, HIV/Aids, översvämingar, brist på rent dricksvatten eller malaria – utan klimatförändringar.

Själv fyller jag år den 27 mars, och kommer garanterat inte att släcka något ljus. Tvärtom, jag kommer att tända så mycket jag förmår och istället ägna mig åt en stunds ljusterapi – som en hyllning till alla de framstående innovatörer – män som kvinnor – vilka vi har att tacka för vårt välstånd idag. De som lyfte Sverige från ett fattigt underutvecklat land där människor svalt eller frös ihjäl under kalla vintrar (ungefär som den vi ännu inte helt lämnat bakom oss) till en framstående industrination, byggd på våra rika naturtillgångar och ett överflöd på billig, ren energi.

Precis som denna utmärkta debattartikel i Sydsvenskan sätter fingret på, är det verkliga problemet att miljarder människor i världen saknar tillgång till el över huvud taget, och att avsaknaden av elektricitet är en viktig orsak till att över en miljon människor årligen dör av luftföroreningar inomhus vid matlagning. Johan Norberg i Metro är en annan som vågar kalla jippot för vad det är – en fullständigt idiotisk symbolhandling.

Samtidigt verkar frågan vara så till den grad politiskt laddad, att miljöminister Andreas Carlgren anser sig behöva gå i officiell replik mot denna debattartikel (liksom WWF:s Lasse Gustavsson) – som vore Earth Hour en viktig regeringsfråga.

Och man kan ju någonstans undra hur det står till med oberoendet hos våra politiker, när landets miljöminister instruerar myndigheter att delta i en manifestation arrangerad av en av världens mäktigaste lobbygrupper, med årliga inkomster på fyra miljarder. Hade samma sak varit möjlig om det varit t ex rättighetslobbyn som arrangerat en manifestation för upphovrätten?

Precis som Miljöpartiet slipper all form av ifrågasättande, kommer WWF också undan den granskning som alla andra organisationer av dess storlek får finna sig i. De som följt lukten av pengar – som journalisterna Richard North och Christopher Booker gjort – har funnit att det under den gröna ytan göms ett multinationellt företag som kan se fram emot att tjäna hundratals miljarder på handeln med utsläppsrätter – om bara politikerna kan fås att fatta rätt beslut.

Bilden ovan visar förresten Nordkorea om natten. Det är ett land där invånarna firar Earth Hour varje timme, året om. Kim Chang-ryong, som landets miljöminister heter, kan glädja sig åt att landet klarar även de tuffaste utsläppsmålen med råge. Obefintlig privatbilism, inga charterresor och minimal elanvändning. Och ingen besvärande demokrati som kan sätta käppar i hjulet för kampen mot klimathotet!

Andra om , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: