Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: miljöpartiet (sida 2 av 6)

Kärnkraftsnedläggningen hade kunnat stoppas för ett år sedan – oppositionen valde att blunda

Jag skrev här på bloggen för snart ett år sedan om Miljöpartiets sluga beslut att chockhöja den så kallade effektskatten på svensk kärnkraft, ett beslut som togs enbart i syfte att göra det så dyrt att driva kärnkraftverk att ägarna till slut skulle tvingas stänga verken. Något som nu alltså har lyckats, då Vattenfall aviserat att bolaget kommer att stänga alla sina verk i förtid. I fjol var det få som brydde sig om denna trojanska häst, men nu börjar det alltså gå upp för allt fler att vi inom bara ett par år kan stå utan hälften av vår elproduktion och hamna i ett krisläge med elbrist och blackouter udner kalla vinterdagar. Miljöpartistiska utopier om att ”100 procent förnybart” skulle kunna ersätta detta gigantiska bortfall på elmarknaden är inget annat än utopier; just nu nu levererar vindkraften exempelvis inte mer än ett par procent av elbehovet, trots skattesubventiuoner i hundramiljardersklassen till utbyggnad av förnybart. Det spelar inte heller någon roll om vi tiodubblar antalet vindsnurror – när det inte blåser levererar vindkraft ingen el alls och måste alltså ersättas med annan produktion.

elstatistik_160108

Aktuell graf från Elstatistik.se – du kan aldrig gissa vad som händer när vi tar bort den röda stapeln och dessutom lägger ner vart tionde vattenkraftverk…

Vad detta kommer innebära för svensk industri är inte särskilt svårt att föreställa sig. Med osäker tillgång till el till konkurrenskraftiga priser kommer vi snart att få se tung industri och tillverkningsföretag lämna landet. Ingen kommersiell verksamhet kommer att acceptera att elleveranserna stängs av när det kommer en köldknäpp och/eller är vindstilla. Och för privatpersoner kan det i värsta fall innebära att vi kommer att få leva med energiransonering under kalla vinterdagar som dem vi just nu genomlever.

Istället för kärnkraften finns det egentligen bara två möjligheter för att se till att detta inte händer under åren framöver:

  1. Import av el. Denna kommer i så fall att komma från Norge eller Finland – som bygger ny kärnkraft – eller från Danmark och kontinenten där det är kol och olja för hela slanten som ackompanjerar vindkraften. Inget av dessa alternativ verkar särskilt smarta ifall ambitionen är att sänka utsläppen. Dessutom är det högst osäkert om våra grannländer har 10-15 GWh att bidra med när det kniper, det är ju inte helt ovanligt att det är kallt i hela Norden på vintrarna, inte bara i Sverige.
  2. En massiv utbyggnad av reglerkraft. Sådan kan drivas med biobränsle, men att ersätta 40-50 procent av nuvarande elbehov med sådant innebär att det mesta av svensk skog måste eldas upp. Inte heller särskilt miljövänligt, kan tyckas. Det enda kvarvarande, hyfsat miljövänliga, alternativet blir då gasturbiner, med effekten att vi kommer att i varje falll till viss del behöva göra oss beroende av import från Ryssland. Och Sveriges koldioxidutsläpp kommer att skjuta i höjden igen.

De flesta som innehar ens en minimal förmåga att sätta sig in i realiteter inser att den politik som förs just nu är total galenskap. Och det tragiska är att krisen hade kunnat kvävas i sin linda, ifall oppositionen tagit sitt ansvar. Beslutet om att smyga med effektskattehöjningen i vårbudgeten var nämligen ett flagrant brott mot den famösa Decemberöverenskommelsen (nån som minns den?), eftersom denna även innehöll ett krav på partiöverläggningar om just energipolitiken. (Även detta bloggade jag om.) Moderater, Liberaler och kristdemokrater hade utan problem kunna bryta ut denna skattehöjning ur budgeten och fälla den (med stöd från SD, precis som partiet tidigare gett sitt passiva stöd till S med att fälla borgerliga budgetar).

Men oppositionen satt och sov, alternativt satte partitaktiken före Sveriges bästa. Och oppositionens eget utopiska svar på Miljöpartiet, C, applåderade till och med Vattenfalls beslut att stänga RInghals 1 och 2 i april förra året. ”Marknaden” hade minsann visat att kärnkraften inte var lönsam att driva.

Vad Stefan Löfven egentligen tycker är det väl ingen som vet. Och energiministern, regeringens mest osynlige och även onödigaste minister, har för länge sedan överlåtit till Åsa Romson att på egen hand besluta i frågor som rör svensk energi- och näringspolitik.

En sak är säker: Det gäller att bunkra upp med ett stort antal varma koftor framöver.

Winter is coming.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Kärnkraftskuriosa: Bilden i bloggens sidhuvud är tagen i reaktorhallen på KTH, där Sveriges första kärnreaktor, R1, byggdes. Den var i drift från 1954 till 1970.)

Svensk energipolitik: Elkunder betalar miljoner för att leverera ström till Google i Finland

I veckan tillkännagjordes nyheten om att sökmotorgiganten Google, ett av världens största och rikaste internetbolag, träffat en överenskommelse med vindkraftsföretaget Eolus om att köpa upp all el som produceras vid bolagets nya vindkraftspark i Liden, strax utanför Sundsvall.

Avtalet innebär att Google under en tioårsperiod kommer att köpa all el som produceras av anläggningen, enligt uppgift 250-300 GWh per år.

Nyheten har uppmärksammats såväl internationellt som här i Sverige, och har hyllats som ännu ett bevis på hur Sverige tar ledarrollen i omställningen till 100 procent grön energi. Fast om man tittar närmare på affären så visar den kanske tydligast av allt hur dysfunktionell den svenska energimarknaden faktiskt är.

För efter snart 20 år av stöd och subventioner till en massiv utbyggnad av väderberoende kraftkällor – främst vindkraft – har vi hamnat i ett läge där vi skapat en överkapacitet som inte bara bidrar till rekordlåga elpriser – ibland tvingas elproducenterna betala för att bli av med elen – den slår också undan benen för all annan elprododuktion och lägger en död hand på alla privata investeringar i nya anläggningar. Och kärnkraften, 100 procent koldioxidfri, har i allt väsentligt redan lagts ner i spåren av chockhöjda straffavgifter.

Vi står därför med ett system där hela energisektorn mer eller mindre har förstatligats i smyg – ingen ny elproduktion byggs längre utan statliga miljardsubventioner. Tyvärr skapar de nya gröna satsningarna inga svenska jobb – förutom möjligen under själv anläggningsarbetena med att uppföra vindsnurrorna – och inkomsterna går inte sällan ner i fickorna på utländska riskkapitalister och smarta bidragsentreprenörer, något jag skrivit om tidigare.

I fallet med Google exporteras elen till Finland där bolaget har sin närmaste serverhall. Det tillkommer alltså inga nya svenska jobb i samband med affären, och Google betalar mig veterligt inga energiskatter i Sverige.

Men för vindkraftsbranshen, som länge plågats av usel lönsamhet, är en affär som den med Google guld värd. Via avtalet med sökmotorjätten om ett tioårigt elavtal, kan Eolus Vind (ett bolag som enbart sysslar med själva bygget av  vindkraftverken) garantera en potentiell köpare till verken en långsiktig fast inkomst i form av elcertifikat, vid sidan av de intäkter för själva elen som ägaren givetvis har. (Huruvida Google köper elen till ett på förhand överenskommet pris framgår inte av pressmeddelandet som skickats ut – det är hur som helst inget som parterna skulle offentliggöra.)

Alla som handlar med el är enligt lag ålagda att köpa ett visst antal elcertifikat, och kostnaden för detta hamnar på våra elräkningar. Elcertifikaten är alltså en dold extra skatt på elen – oavsett om den kallas något annat – och finns till för att säkerställa utbyggnaden av förnybar energi. I oktober klubbade Riksdagen ett beslut om att som det uttrycks höja ambitionen i elcertifikatssystemet, vilket för den vanlige lägenhetsinnehavaren innebär en kostnadsökning med ytterligare någon tia i månaden vid en förbrukning om 5 000 kWh/år (villaägare betalar förstås mer).

Enligt uppgift från Svensk Kraftmäkling handlas elcertifikaten för leverans i mars 2018 just nu runt 170 kr/MWh. Det innebär att den blivande ägaren till de 23 vindkraftverken i Liden kan räkna hem en garanterad intäkt på 40–50 miljoner kr per år via certifikatsystemet, eller uppåt en halv miljard under den tioårsperiod som Google förbundit sig att köpa el till sin finska serverhall. Du, jag och alla andra elkunder betalar kalaset, medan stora elintensiva industrier (som exempelvis Facebooks serverhall i Luleå) är undantagna kravet på att köpa elcertifikat.

(Egentligen betalar vi ännu mer än ovan– alla skatter och avgifter på elräkningen beläggs nämligen med 25 procent moms innan den landar i brevlådan.)

Att komma ihåg i det här sammanhanget är att vindkraft i Sverige inte ersätter några fossila utsläppskällor, eftersom nära nog 100 procent av vår energiproduktion redan är koldioxidfri. Eller rättare sagt – den kommer förmodligen inte att vara fossilfri så länge till. för Efter den senaste ambitionshöjningen i elcertifkatssystemet, som alltså smögs igenom Riksdagen utan någon uppmärksamhet över huvud taget, är målet nu att bygga ut vindkraften ännu mer, från tidigare beslutade 25 till 30 GWh. En sådan massiv utbyggnad får till följd att den svenska vattenkraften, som hittills använts som reglerkraft när vindkraftverken stått stilla, inte längre kommer att räcka till för att balansera nätet. Istället kommer vi att behöva bygga upp ny fossil reservkraft, sannolikt i form av gasturbiner. Alternativt får vi finna oss i att vara utan elektricitet delar av veckorna.

Men att kritisera vindkraft har tyvärr blivit närmast tabu. I den gängse bilden, som vi matas med från såväl medier och politiker, står vindsnurrorna som en slags symbol för bättre miljö, och att peka på avigsidorna av de mångmiljardsatsningar på förnybart som gjorts och görs innebär att man riskerar att smetas ner som klimatförnekare. Eller ännu värre – som Sverigedemokrat. Det var nämligen bara SD som reserverade sig i näringsutskottet mot beslutet att bränna ännu mer av våra pengar på att höja ambitionen i elcertifikatsystemet.

Jag vill givetvis betona att ingen av de inblandade i affären – varken Eolus eller Google – har gjort något som vare sig är juridiskt fel eller moraliskt förkastligt. Vad affären istället visar är de oväntade effekterna av hur det kan gå när politiker och byråkrater bestämmer sig för att rädda världen – med andras pengar.

Och handen på hjärtat, i en svårt ansträngd flyktingsituation där vi till och med ska känna skuld för att vi lägger pengar på julklappar, hade vi inte kunnat använda ett par hundra miljoner på ett bättre sätt än att säkra elleveranser till ett av världens högst värderade företag?

Bara undrar.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den manchuriske statsministern

Den Manchuriske kandidaten – och statsministern

Stefan Löfven och Raymond Shaw (Liev Schreiber). Foto: Joella Marano och Frankie Fouganthin / Wikimedia Commons (CC BY-SA 2.0 resp. CC BY-SA 4.0)

Nuförtiden kommer jag allt oftare att tänka på den drygt tio år gamla amerikanska scifi-thrillern ”The Manchurian Candidate”, med Denzel Washington i huvudrollen och Liev Schreiber som hjältesoldaten Raymond Shaw som återvänder i triumf från Gulfkriget 1991 efter att ha räddat livet på hela sitt kompani. Eller det är i alla fall den officiella bilden av vad som hänt – i verkligheten är det mesta påhittat, soldaterna har hjärntvättats och har aldrig varit med i något irakiskt bakhåll överhuvud taget. Allt är istället en mycket sofistikerad och ondskefull komplott för att lansera Raymond Shaw som vicepresidentkandidat – och när denne väl är på plats är på plats i Vita huset är han programmerad att mörda presidenten och ta över makten, som ett verktyg för en ljusskygg grupp av makthavare som konspirerar för att ta makten över USA.

Jag reflekterar kring denna film varje gång jag ser eller hör Stefan Löfven tala numera. Inte för att jag på något sätt tror att han  skulle vara är en hjärntvättad mördare, eller plötsligt – som reaktion på ett hemligt kodord viskat i örat av Åsa Romson – skull dra fram ett pumphagel och börja meja ner riksdagsledamöter. Det handlar snarare om motsatsen – i det fall Löfven fjärrstyrs av någon eller några, måste det istället vara att få honom att framstå så förvirrad, obeslutsam och velig som det över huvud taget är möjligt. Om det existerar en konspiration är det alltså inte för att ta makten – den har han ju redan, åtminstone i teorin – utan för att få honom att framstå som Sveriges sämst förberedde statsminister i modern tid. Vem som skulle tjäna på det är oklart, men någonstans gynnar det givetvis den nya hårda vänstern, med Sjöstedt och Romson i spetsen, att statsministern bara lallar, sluddrar och allmänt beter sig osammanhängande oavsett vilken fråga han förväntas besvara.

Och att något har hänt med Löfven sedan hans tillträde 2012 råder det knappast någon tvekan om, något som s-bloggaren Johan Westerholm återkommit till ett flertal gånger i sina inlägg. Den starke, rakryggade fackföreningsbasen Stefan Löfven som vi lärde känna strax han tog över som s-ledare efter haveriet med Håkan Juholt var både öppen kärnkraftsförespråkare, stark näringslivsvän och sågs som en garant för ordning och reda i statsfinanserna och schyssta villkor på arbetsmarknaden. Dåtidens Löfven skulle aldrig göra något som riskerade industrins konkurrenskraft, och därmed jobben och välfärden. Som att låta sin vice statsminister lägga ner kärnkraften på egen hand, utan att ens ha ett ord att invända.

Men så, efter valet till s-ledare, åkte han på en veckas konditionering kurs vid Socialdemokraternas kursgård, Bommersvik. Och återvände som något… helt annat.

Försvunnen var den tydlige Metallordföranden, och i hans ställe inträdde någon som flummade iväg i floskler som ”ingångsvärden” och ”låt mig vara tydlig” – uttalanden följda av en kavalkad av rena motsatsen till tydlighet. Plattityder, motsägelser och uteblivna ställningstaganden har blivit de förväntade icke-svaren på nästan samtliga frågor. Samordnare tillsätts på löpande band – för att statsministern till varje pris ska undvika beslut – och själv trasslar han in sig i definitioner om vad som är diktaturer eller inte. Av de utlovade jobbsatsningarna och löftet om Europas lägsta arbetslöshet har det istället blivit en formlig skattehöjarkavalkad, där allt utom själva luften beläggs med högre skatter (detta arbetas det säkerligen på inom FInansdepartementet). Löfven chockhöjer bensin- och dieselskatter och straffskattar konstgödsel, väl medveten om att det blir dödsstöten för den svenska landsbygen och drabbar transportsektorn hårt. Därutöver vankas nya skatter på arbete,  på elektronik och ett bantat rot- och rutavdrag. Och när Löfven får frågan om varför S nu bryter sina vallöften, sitter den manchuriska konspirationen någonstans i bakgrunden och trycker på fjärrkontrollen, så att det enda som undslipper statsministern är ”det spelar ingen roll”.

Det finns givetvis en mera jordnära förklaring till Löfvens genomklappning, något som tidskriften Fokus är inne på i sitt senaste nummer där Stefan Löfven porträtteras i ett stort reportage. Fokus förklaring, om man läser mellan raderna, är att Löfven helt enkelt är har uppnått sin egen inkompetensnivå och inte klarar jobbet som statsminister. Inte för att han saknar hjärta eller hjärna – han är bara en vanlig hygglig kille som vill vara kompis med alla och van att genom kompromisser och handslag komma överens om allt. I politikens värld går det dessvärre inte att komma överens om allt, här måste man ibland välja sida och stå för den. Det går till exempel inte att lägga ner kärnkraften lite grann – antingen har vi kärnkraft, som Löfven och en majoritet av svenskarna vill, eller stänger vi alla reaktorer som V, MP och C föredrar. Och vill regeringen nå målet att komma ner till EU:s lägsta arbetslöshet, är det kontraproduktivt att kompromissa sig fram till en politik som leder till den raka motsatsen.

Själv föredrar jag emellertid att fortsätta odla konspirationsteorin om Den manchuriske statsministern, och spekulera i vem som egentligen håller i fjärkontrollen eller har tillgång till det hemliga kodordet. Och vad det sinistra slutmålet kan vara…

Intressant?

Fler om , , , ,

Medhjälp till fildelning – värre än stöd till folkmord

Det mesta har förvisso redan skrivits om det nya handlingsprogrammet mot våldsbejakande extremism, signerat Stockholms stad, det som går ut på att curla krigsförbrytare och terrorturister genom att (i alla fall  som det framstår i strategidokumentetet) erbjuda  gräddfil till jobb och bostäder när de kommer hem, helt utmattade efter månader av slitsam halshuggning och påfrestande massvåldtäkter. Inte oväntat infinner sig ett stort antal moraliska frågor som en följd av denna kommunala välvilja – framför allt som den rödgrönrosa Stockholmsmajoriteten säger sig kämpa för feminism, mot rasism och för allas lika värde. I just detta fall ser det emellertid ut att vara fullt i sin ordning att begå, alternativt aktivt eller passivt medverka till, systematiska övergrepp mot kvinnor från religiösa minoriteter i Levanten. För detta är inget som något som kommun och socialtjänst ska bry sig om,enligt socialborgarrådet Ewa Larsson (MP). ”Det är polisens uppgift utreda brott”, förklarade hon för SVT:s reporter innan hon sprang iväg och vägrade svara på fler frågor.

Strategidokumentet, som alltså klubbades i förrgår, innebär alltså att dessa krigsförbrytare inte bara löper obefintlig risk att ställas inför rätta för sina brott när de kommer hem till den ”civilisationen” (om Stockholms stad numera kvalar in som ”civilisation” längre kan förstås diskuteras), de ska dessutom erbjudas specialbehandling, på skattebetalarnas bekostnad. Sjukvården ska ställa upp med gratis omplåstring för dem som skadat sig i strid – ja, dokumentet förminskar faktiskt deltagande i terrordåd och folkmord och kallar det rätt och slätt för ”strid” – och när de fått läkarhjälp och tillfrisknat, ska slaktarna eller deras lakejer slippa stå i bostadskön som andra stockholmare.

Konsekvensen blir således att halshuggning, massvåldtäkter och kidnappning ser ut att belönas med jobb och bostad, även om det självklart inte är intentionen från de välmenande lokalpolitikerna. (Att hemvändarna skulle tvingas till terapi för avprogrammering, är inget krav – men de ska däremot slippa att bli stigmatiserade.)

I en sevärd debatt på Aftonbladet TV försökte s-företrädaren Azadeh Rojhan Gustafsson (S) att försvara hemvändarstrategin: ”Som alla som begått brott måste de få en chans att återanpassa sig till samhället”, sa hon – under det att bilder från hur IS vandaliserade historiska världsarv i irakiska Nimrud rullade i bakgrunden. Motdebattören Hanif Bali (S), satte ord på det de flesta av oss förmodligen kände:

”De ska kallas för landsförrädare, det är precis vad de är”.

Men åter till Stockholms stad och terroristcurlingen. Ett av de bärande ursäkterna för att de hemvändande inte kan låsas in, utan istället få förtur i bostadskön, är enligt Ewa Larsson att man inte vet vilka som faktiskt begått brott under vistelsen i Syrien eller Irak. Detta är förvisso sant, men låt oss sätta detta uttalande i ett historiskt perspektiv – och jag ska redan här triggervarna: Jag kommer att blanda in Hitler. Vilket jag i detta avseende vågar påstå  är en lämpligare parallell än den Göran Greider gjorde igår.

Under Nürnbergrättegångarna 1946 dömdes en lång rad av nazister. Vissa av dem var officerare, andra jobbade som bödlar eller hantlangare i utrotningslägren . Vissa var administratörer och satt vid skrivbord och skyfflade order, långt från fasorna i lägren.  Ett flertal av de senare dömdes ändå till fängelsestraff, det spelade nämligen ingen roll att de inte själv stått och vridit på gaskranarna. De var en del av Hitlers utrotningsmaskin – och fick ta konsekvenserna av sitt handlande.

Så bör det naturligtvis vara även för den som aktivt tar värvning i terrorsekter som IS, Al-Qaida, Al-Nusra, Islamiska Jihad eller vad de nu kallar sig. Den som går med vet på förhand – bland annat genom alla de vidriga filmklipp som läggs upp på Facebook – exakt vad dessa gruppers mål och medel är. Att halshugga, våldta, bränna människor levande eller kasta ner homosexuella från höga torn är inget som IS råkar göra i stridens hetta, det är en central strategi att bedriva etnisk rensning och mörda oliktänkare och religiösa minoriteter för att bereda plats åt de rättrogna i det islamistiska kalifatet.

Om man stödjer detta tankegods – oavsett vilken roll man har i organisationen – bör man ställas inför rätta, precis som nazibödlarna och deras medlöpare i Nürnberg. Och precis som i Tyskland efter 1945, borde hemvändarna mötas av obligatorisk avnazifiering, innan någon ens funderade på jobb och förtur till bostad.

Och när det gäller medhjälp till brott, kan vi gärna påminna oss om en rättegång som hölls i Stockholms tingsrätt för sex år sedan, då de fyra ansvariga bakom The Pirate Bay dömdes till mångmiljonböter och fängelsestraff. Att notera är att de åtalade inte fälldes för att ha spritt upphovrättsskyddat material själva, utan för medhjälp till fildelning. Affärsmannen Carl Lundström fick – efter överklagande till hovrätten – fyra månaders fängelse för ”medhjälp och förberedelse till brott mot upphovsrätten”, och den enda anledningen var att han hyrt ut serverplats i sitt webbhotell, Port 80. Peter Sunde, som fungerade som TPB:s pressansvarige, dömdes till åtta månader,  Gottfrid Svartholm fick ett års fängelse, medan den fjärde åtalade, Fredrik Neij, dömdes till tio månader bakom galler. De fyra dömdes också att gemensamt betala ett skadestånd till de drabblade filmbolagen på mastiga 46 miljoner kr.

Det hade onekligen varit intressant att se samma typ av hårda tag för medhjälp till brott när det gäller de svenska terrorresenärerna. Och om det nu är så att det inte finns något stöd i lagen för detta, borde den ändras omgående. Då hade vi sannolikt inte sett många hemvändare överhuvudtaget.

Men idag betraktas det alltså rent juridiskt som allvarligare att hjälpa någon att lägga ut en länk till upphovrättsskyddat material på webben, än att gå med i terrorsekter som skär halsen av både vuxna och barn och begår massvåldtäkter på kvinnor. Det förra brottet ger årslånga fängelsestraff och 46 miljoner i böter – det andra förtur till lägenhet och jobb.

Av denna anledning kan det vara svårt att känna något grundmurat förtroende för de rättskipande instanserna. Det är, som Nuri Kino skriver i SvD, att spotta i ansiktet på alla de anhöriga till offren som kräken lämnar efter sig när de åker hem för att vila upp sig.

Som jämförelse har Australien en helt annan inställning till terrorturisterna. Så här uttryckte sig premiärministern Tony Abbott i en intervju:

”If you go abroad to join a terrorist group and you seek to come back to Australia, you will be arrested, you will be prosecuted and jailed.”

Framför allt kunde man förvänta sig att  socialdemokraterna börjar frågan på allvar. Att Miljöpartiet lider svår brist på ryggrad och moralisk kompass är inget att förvånas över, men av ett parti som S borde vi kunna förvänta oss mer. Stefan Löfven borde, om inte annat av ren självbevarelsedrift, omgående boka möte med partikollegerna i Stockholm för att leda in dem på rätt spår. Allt annat vore ett misstag av historiska proportioner.

I Miljöpartiets Stockholm handlar förstås ”historiska misstag” om helt andra saker…

Intressant?

Fler om , , , ,

På väg ner i djupet

Scherl Bilderdienst: II. Weltkrieg 1939 - 1945, Überfall auf Polen am 1. September 1939. Das KdF - Schiff "Wilhelm Gustloff" wird als Lazarettschiff eingesetzt, hier im Danziger Hafen im Herbst 1939. 12065 - 39

Wilhelm Gustloff för ankar i Danzigs hamn, hösten 1939.

Man kan konstatera att Åsa Romson återigen lyckas med konststycket att ge den helt nya diagnosen politisk tourettes ett ansikte. Inte ens ett år efter den famösa hatattacken mot vita medelålders heteromän i Almedalen – något som sannolikt kostade det rödgröna regeringsalternativet egen majoritet – är det dags igen för Romson att producera grodor vars dimensioner närmar sig medelstora flodhästar. Att dra paralleller mellan den systematiska och inudstriella massutrotningen av människor i Auschwitz med flyktingar som förliser på Medelhavet ombord på smuggelskepp, är inte bara historielöst. Det är att spotta på minnet av både dem som dog i Förintelsen och deras efterlevande. Det är en skamlig relativisering av det värsta massmordet i mänsklighetens historia – ett planerat folkmord som MP-språkröret försökte göra en billig oneliner av.

Förutom det faktum att det är fullkomligt förödande för landet att ha en vice statsminister som inte kan öppna munnen utan att nationen skäms, måste det innebära en ständig plåga för Socialdemokraterna att behöva förlita sig till den dödvikt som Miljöpartiet och Romson har blivit i opinionen. Löfven har – för att fortsätta med marina metaforer – surrat fast sig vid ett lik, och är plågsamt medveten om det, men Decemberöverenskommelsen fjättrar honom obönhörligen vid Romson, Fridolin – och Jonas Sjöstedt inte att förglömma – medan hans samarbetsregering sakta sjunker i djupet, oförmögen att visa handlingskraft i någon fråga över huvud taget.

Den som läst något av vad jag skrivit tidigare, vet att jag inte är någon anhängare av MP. Jag är övertygad om att det enda sättet för regeringen att fungera är att dumpa den gröna barlasten och göra upp i sakfrågor med delar eller hela den borgerliga oppositionen. Det handlar om migration/integration, energipolitik, bostäder, arbetsmarknaden och landsbygdens villkor – samtliga frågor som kortsluts av Romson & Fridolin. (Och nej, man behöver inte vara Sverigedemokrat för att ha denna åsikt.)

Fast jag kan ändå någonstans tycka lite synd om MP:s medlemmar, som tvingas sitta där skräckslagna varje gång deras egen partiledare ställer sig i en talarstol eller är med i tv. Gårdagens fadäs fick säkert många av dem att trycka ansiktena djupt ner i skämskuddarna, åtminstone får man väl hoppas det i alla fall. Och vissa verkar i alla fall fått nog nu.

Det är emellertid inget mot den oro alla vi andra bör ha inför det faktum att Åsa Romson är vice statsminister, och därmed tar över efter Stefan Löfven om det skulle hända denne något. Så skulle statsministern halka i en brant stentrappa i riksdagshuset – eller råka kollidera med regeringsplanet när ryssen är ute och flyger med avslagna transponerar – så vet vi vad som väntar: Romson.

Och när vi ändå är inne på Andra världskriget-metaforer och fartygskatastrofer, finns det betydligt lämpligare jämförelser att dra i vårt närområde än Auschwitz. För drygt 70 år, den 30 januari 1945, torpederades lasarettsfartyget Wilhem Gustloff utanför den tyska Östersjökusten av en sovjetisk ubåt och 9352 människor ombord dog – de allra flesta civila flyktingar som drivits på flykt av ”befriarna” i Röda armén.

Något att fundera på för Löfven & Romson medan syret sakta tar slut.

Mer om Romsons förlisning: Hela Hälsingland, Motpol, Den sjätte mannen

Andra om , , , ,

Det är politiker som dödar kärnkraften, inte marknaden

ringhals1_2

Ringhals 2 i förgrunden med reaktor ett som skymtar bakom. Bägge dessa reaktorer ska stängas i förtid. Foto: Vattenfall

Idag kom beskedet från Vattenfall, att bolaget stänger två av sina reaktorer i Ringhals – sju år tidigare än planerat. Och vd:n Magnus Hall är mycket tydlig med orsaken: den politiskt beslutade straffbeskattningen av kärnkraftsel (den så kallade effektskatten) som chockhöjdes i den rödgröna vårbudgeten nyligen. Denna skattehöjning kom ovanpå redan tidigare beslutade pålagor och ett politiskt tankeförbud i januari för att planera för ett byte av de åldrade reaktorerna.

Till detta kommer, som många politiker från framför allt s och mp påpekat, ett rekordlågt marknadspris för elen. Vad de inte nämner är att det låga elpriset framför allt är ett resultat av politisk klåfingriget, inte av en fungerande marknad. Det rekordlåga elpriset har politiker – från både höger och vänster – under flera decennier bäddat för genom att gödsla med otaliga skattemiljarder på en gigantisk utbyggnad av främst vindkraft. Resultatet av detta är en massiv överproduktion av el som skapar en osund prispress på marknaden.

Att det blivit så här är långt ifrån någon slump. Redan centerledaren Maud Olofsson påbörjade den storskaliga utbyggnaden av vindkraft – den var ett krav för att gå med på Alliansens energiöverenskommelse 2009. Idag medger hon själv i en Aftonbladetintervju att detta bara var spel för gallerierna – centern tänkte aldrig gå med på att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Men den verkliga dödsstöten kom i och med Miljöpartiets och Åsa Romsons regeringstillträde, och att döda kärnkraften genom regelkrångel och fördyringar var en strategi som miljöpartiet hade redan på valnatten. Planen var att göra det så olönsamt att äga och driva kärnkraftverk att ägarna självmant skulle lägga ner driften, utan att MP skulle behöva  ta frågan till Riksdagen (då hade de förlorat).

Denna strategi, som bekräftas av MP till Aftonbladet, ser nu alltså ut att ha lyckats, och enligt uppgift var det rena karnevalsstämningen på MP-kansliet i Gamla stan. Där firades det att tusentals anställda hos Vattenfall nu förlorar sina jobb, däribland 500 vid huvudkontoret i Solna. Hur många som får gå i min gamla hemstad Varberg, där Ringhals ligger, är i dagsläget oklart – men då Vattenfall är en av de största arbetsgivarna kommer det att bli ett hårt slag för kommunen.

Att politiker applåderar att människor tvingas ut i arbetslöshet, samtidigt som de tvingar fram beslut som hotar jobben i den svenska industrin, är faktiskt inte värt annat än förakt. Och ytterst ansvarig är Stefan Löfven, den man som kallar sig statsminister och fram till nyligen lovade att värna industrin och fixa EU:s lägsta arbetslöshet till 2020, samma år som Ringhalsreaktorerna alltså ska vara stängda. Löfven är fullt medveten om att kärnkraftssabotaget kostar svenska arbetare deras jobb – ändå håller han tyst av rädsla för att stöta sig med sin starkt industrifientliga och utopiska regeringsparter.

Att politiker som Ibrahim Baylan, Lise Nordin och Annie Lööf – som välkomnar nedläggningen – i detta sammanhang gång på gång upprepar att nedläggningsbeslutet fattats på marknadsmässiga grunder, är ett öppet hån mot alla som driver företag. Det bevisar också hur bristfälliga kunskaper dessa politiker har om hur en marknad egentligen fungerar. Men så är de ju politiska broilers, med ingen eller begränsad erfarenhet utanför den politiska bubblan – särskilt inte av jobb på den öppna marknaden. Därför är de likaledes omedvetna om att den vision om 100 procent förnybar energi som de upprepar närmast som ett mantra, bara klarar att producerar el i snitt var fjärde dag (enligt statistik från Vindstat). Övrig tid behöver vattenkraft, kol- eller gasdrivna turbiner rycka in som reglerkraft. Putin approves of this.

Och de inser inte heller, till skillnad från Stefan Löfven, att en förtida nedläggning av svensk kärnkraft riskerar att slå undan benen för svensk basindustri. Något som samarbetsorganisationen SKGS varnat för vid upprepade tillfällen, varje gång för döva öron.

Men det riktigt allvarliga i sammanhanget är hur vi undan för undan, genom återkommande ingrepp i marknaden, skapat en situation där skattemiljarder går till att subventionera olönsam förnybar energi, främst vindkraft, vars överproduktion av el pressar priserna till nivåer ner mot noll. (Vid vissa tillfällen måste vi till och med betala för att bli av med överskottselen.) Samtidigt straffbeskattar vi vår traditionella, koldioxfria elproduktion på ett sådant sätt att den blir olönsam att driva.

Vi har alltså försatt oss i ett läge där vi gått från en lönsam, konkurrenskraftig elproduktion, som försett statskassan med miljarder i skatteinkomster genom åren , till det rakt omvända – en marknad som kräver miljardbelopp i bidrag för att hållas vid liv. Denna marknad är så till den grad sönderreglerad av politisk klåfingrighet och utopiska visioner, att det snart inte finns något företag villigt att satsa egna pengar på ny energiproduktion, såvida de inte garanteras full kostnadstäckning av statliga subventioner.

Så mycket för marknadsmässiga beslut.

Man skulle kunna vänta sig att detta välplanerade sabotage i syfte att avskaffa mer än 30 procent av Sveriges elproduktion skulle få vissa följdverkningar hos Alliansen, som ju ingick den så kallade Decemberöverenskommelsen, DÖ, med förbehållet att en energikommission skulle tillsättas för att ta fram en plan för Sveriges energiframtid. Nu med S/MP-regeringens beslut att genom ekonomiska sanktioner döda kärnkraften i förtid, borde dessa partier – om de hade ryggrad – riva DÖ i små små bitar och elda upp dem i närmsta värmekraftverk.

Fast det lär inte ske. Den ende ur Alliansen som ventilerat någon slags kritik är FP-ledaren Jan Björklund, men med tanke på hur mikroskopiskt hans parti är numera spelar det knappast någon roll hur indignerad han säger sig vara. Resten av den så kallade oppositionen tiger på vanligt manér och drömmer om att göra storstilad comeback 2018.

Hur Sverige ser ut då är emellertid något som vi borde känna en djup oro för. För det är inte bara Stefan Löfven som svikit sina kärnväljare, varav de flesta i hans eget fackförbund. Även Alliansen har låtit kortsiktigt maktspel gå ut över sina väljares bästa.

Det kommer att bli dyrt, både för Socialdemokraterna och Alliansen. Och vi vet ju vid det här laget vart de besvikna väljarna tar vägen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Det är kanske ingen bra idé att möta dagens problem med 1800-talsteknik

Tågtrafiken från Stockholm och norrut står stilla igen – för vilken gång i ordningen har de flesta nog tappat räkningen på. Är det inte nedrivna kontaktledningar, är det kopparstölder eller växlar som går sönder, som resultat av eftersatt underhåll kombinerat med allt högre utnyttjandegrad. Ju fler tåg, desto mer trängsel och slitage på det fåtal spår som löper genom Stockholm.

Och det är här hela problemet ligger. För trots den närmast oreserverade kärleksförklaringen från nära nog samtliga beslutsfattare, miljöpolitiker och trafikexperter, är tåget ett extremt sårbart trafikslag. Som exemplet Stockholm visar, räcker det med ett litet fel någonstans på sträckan mellan Solna och Älvsjö för att slå ut stora delar av persontransporterna i Mälardalen – något som påverkar 100.000-tals människor dagligen som inte kommer till jobbet när de ska.

Folk i min närhet som jobbar vid Friends Arena i Solna – dit man kommer framför allt via pendeltåg – har de senaste fyra veckorna förlorat tusentals kronor i utebliven fakturering (i det nya Sverige har vi som bekant ersatt tillsvidareanställning med ofrivilligt f-skatteslaveri, och därmed slipper arbetsgivare att betala sjuklöner, pensioner, semestrar och annat omodernt) när de kommit för sent till jobbet. Eller tvingats gå tidigare för att inte riskera att dagis stänger innan SL fått fram ersättningsbussar för att täcka upp för den gravt dysfunktionella spårtrafiken.

Problemet är alltså att tågtrafiken, så som den är konstruerad, bygger på flera så kallade single points of failure, förkortat SPOF. Detta betyder att ett i sig själv ganska begränsat problem – en krånglande växel, en avgrävd kabel, en nedriven kontaktledning – leder till att hela systemet bryter samman. I tågtrafikens fall finns sällan alternativa vägar att ta, det går oftast bara finns ett spår åt varje håll, i bästa fall. (Att jämföra med biltrafik, som ofta kan ledas om på alternativa vägar vid olyckor eller hinder.)

Ett sådant system kan inte med bästa vilja i världen kallas för hållbart, trots att det är just så som de inbitna tågälskarna motiverar de återkommande miljardsatsningarna på fler spår. Om man backar lite och ser nyktert på det hela från avstånd, vore det naturligtvis mera redundant att komplettera och/eller ersätta viss spårtrafik med vägburna transporter. Exempelvis matarbusslinjer som kunde gå i skytteltrafik under rusningstrafik.

Jag har bott i Stockholm i snart 30 år, och just spårtrafiken genom staden har aldrig fungerat som tänkt. Och det kanske börjar bli dags att ställa sig frågan om mer av samma verkligen är receptet för att få trafiken att någonsin fungera i huvudstaden?

För oavsett hur älskat tåget är bland våra politiker – framför allt Miljöpartiet – ska vi vara medvetna om att det är en 1800-talskonstruktion, byggd för en tid när kraven på att komma fram i tid inte var ens i närheten av dagens. Och framför allt var trängseln oändligt mycket mindre på spåren. Kanske vi behöver hitta nutida lösningar på dagens problem istället för att förlita oss på teknik med 200 år på nacken?

Samma sak kan förvisso sägas även om andra, misslyckade tekniklösningar från medeltiden och framåt – som givetvis hyllas av framför allt av Miljöpartiet. Till exempel vindkraft, som är oduglig på att producera el fem av sju dagar i veckan – och som när den väl producerar kräver att vi betalar för att bli av med den. Eller batteridrivna bilar, som trots miljarder i skattesubventioner fortfarande inte har längre räckvidd än när de lanserades i början av 1900-talet och därför förblir en dyr och skattesubventionerad leksak för de rika.

Eller idén att vi ska elda upp våra skogar och vår mat för att driva elverk, bussar, lastbilar och flygplan – istället för att använda den dyrbara marken för att mätta världens hungriga.

Det finns förmodligen flera slutsatser att dra av de ständigt återkommande tåghaverierna. Vilket kan vara nåt att fundera på, när man står där på perrongen i Märsta och svär över ytterligare ett tåghaveri.

Nu lär förvisso MP-företrädare aldrig stå där och förbanna SL – de tar istället statsflyget för att slippa stockholmsköerna, och väljer bort tåget för att det är för dyrt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Regeringens hemliga skattechock på kärnkraften

I regeringen Löfvens vårbudget, statsministerns första egna som presenterades idag, fanns det vid sidan av höjda arbetsgivaravgifter och diverse mer eller mindre symboliska ”jobbsatsningar” även en smärre bomb som smugits in av finansministern. Det är den så kallade effektskatten på kärnkraft som höjs kraftigt i budgeten – med hela 16,7 procent – en skattehöjning som förvisso varit planerad sedan länge men som ingen ändå verkar ha brytt sig om att ta upp i dagens analyser, vid sidan av SKGS, Sveriges basindustriers samarbetsorgan som varnar för följderna av denna straffskatt på kärnkraftsel.

För en straffskatt är just vad det handlar om. Den infördes i syfte och mening att göra det dyrare att äga och driva kärnkraftverk och fick sin nuvarande utformning 2000. Effektskatten började då räknas på den termiska effekten (alltså den värme som utvecklas vid drift) och inte antalet producerade Megawattimmar, enligt Energifakta.

(Den termiska effekten är ungefär tre gånger högre än den elektriska – som exempel ligger reaktorn Forsmark 3 på 1170 MW elekriskt effekt men 3300 MW termisk effekt, detta eftersom en ångturbin har en verkningsgrad på c:a 33 procent.)

Detta sätt att räkna gör dels att staten kan håva in stora pengar på kärnkraften (som sedan kan slösas bort i form av dyra och verkningslösa subventioner till exempelvis vindkraft). Idag uppgår skatten till 12.648 kr/MWt och månad, vilket innebär att staten drar in drygt 4 miljarder årligen bara i straffskatt på kärnkraft. Nu höjs skatten till 14.770 kr/MWt vilket innebär en skattehöjning på nära 700 miljoner om man utgår från Energifaktas beräkningsmodell.  (SKGS räknar med en lägre höjning på c:a 250 miljoner årligen, oklart dock hur denna siffra tagits fram.)

Dessutom är skatten ”driftsäker” på så sätt att den utgår oavsett om anläggningen är i  drift, avstängd för service eller atombombad av Putin – skatten ska ändå betalas.

Denna skattechock i smyg bär givetvis Miljöpartiets signum. Redan efter makttillträdet i oktober aviserade miljöminister Åsa Romson att flera reaktorer skulle komma att stängas stängas under mandatperioden (något som Stefan Löfven viftade bort då. Och metoden för att få till stånd denna förtida avveckling var att göra själva produktionen så dyr att det blev olönsamt för ägarna att driva verken vidare. Fördyringen skulle åstadkommas dels genom höjd ”riskpremie” – den fasta avgift som ett kärnkraftsbolag måste ha tillgänglig vid en eventuell olycka – som tidigare aviserats, dels genom höjda skatter på själva kraftproduktionen.

Lägg till denna skattesmocka det tidigare beslutet att via regleringsbrev förbjuda Vattenfall att vare sig utreda eller planera för ersättning av befintliga reaktorer, och Åsa Romsons plan ser ut att ha gått i lås, utan att hon behövt ställa sig och besvara en enda fråga om saken i Riksdagen. Ganska bra jobbat med tanke på att det är en tredjedel av Sveriges elproduktion som Romson & Co håller på att avveckla i smyg. (Och ännu mer imponerande när man betänker att det är ett parti med bara 25 av 349 riksdagsmandat.)

Så. Vad säger då Alliansen om detta. De borgerliga partier som i den famösa Decemberöverenskommelsen förband sig att låta Vänsterpartiets budgetar glida igenom Riksdagen på en räkmacka c/o Stefan Löfven, med enda motkrav att de fick hålla kafferep med regeringen när det gällde försvaret och energipolitiken?

Tja, vad jag kan höra så här långt… inte ett ljud. Efter att framgångsrikt agerat dörrmatta åt Löfven i december, har Alliansen nu lyckats med konststycket att dels vika ner sig i de pågående förhandlingarna om försvaret – så mycket att FP valde att hoppa av – dels valt att blunda när Miljöpartiet i princip snabbavvecklar kärnkraften. Och detta innan den så kallade Energikommissionen ens hunnit ha sitt första möte.

Med tanke på den totala tystnaden och det borgerliga ointresset för denna fråga, förutsätter jag att Alliansen  struntar blankt i om Sverige har el till konkurrenskraftiga priser eller inte, vilket ju var syftet med den aviserade kommissionen. (Eller om vi har el överhuvudtaget, mer än ett par dagar i veckan, vilket ju blir det långsiktiga resultatet av nuvarande energipolitik.)

Den borgerliga spelteori, signerad Fredrik Reinfeldt, som ligger bakom hela den havererade Decemberöverenskommelsen, går tydligen ut på att driva S-regeringen så långt åt vänster som det är möjligt. Detta i syfte att visa befolkningen hur skadlig denna politik är i praktiken, på det att en majoritet av väljarna  bönar och ber på sina bara knän om en ny Alliansregering i valet 2018.

Själv skulle jag faktiskt bli överraskad om de partier som lite skämtsamt kallar sig för oppositionen överlever nästa val över huvudtaget.

Intressant?

Fler om , , , ,

Regeringen lägger ner kärnkraften i smyg – och torpederar Decemberuppgörelsen

Den så kallade Decemberöverenskommelsen, som fullkomligt logiskt  fick den mycket passande förkortningen DÖ (eller #dö som det skrivs ut av det tyckonomi-industriella komplexet) är inte mer än en dryg månad gammal, men är i praktiken redan död och begraven. Något som flera bloggar så riktigt påpekat har regeringen – sannolikt under betydande tryck från Miljöpartiet – redan brutit mot delar uppgörelsen. Mer specifikt är det punkten om att inleda blocköverskridande samtal inom energipolitiken som S/MP-regimen nu definitivt skjutit i sank, genom att via ägardirektiv förbjuda statliga Vattenfall att fortsätta utreda eller planera för ersättning de reaktorer som inom bara ett par år faller för åldersstrecket.

Samtliga som jobbat inom Vattenfall med denna viktiga planering – totalt ett 50-tal personer – har antingen fått andra arbetsuppgifter eller erbjudits tidig pension. Detta innebär att kärnkraften, som idag står för nära 50 procent av den svenska elproduktionen, i praktiken är dödsdömd när kompetensen skyfflas ut bakvägen.

Man kan ställa sig lite frågande till varför Stefan Löfven, en gång öppen kärnkraftsförespråkare, just i denna viktiga fråga kapitulerade  för det lilla gröna extremparti han av någon anledning tog med sig in i regeringen. Detta parti, som idag stöds av bara 5-6 procent av väljarna, har alltså tillåtits lägga ner ett av Sveriges viktigaste energislag, utan vare sig debatt eller beslut av de folkvalda eller en aning om vad vi ska få vår el från istället. Det var ju denna knepiga fråga som de blocköverskridande energiförhandlingarna skulle försöka få klarhet i, alla kort skulle läggas på bordet. Nu kommer regeringen istället med en kortlek där många av korten har smusslats undan.

Jag skrev om mina farhågor om att just detta skulle hända strax efter valet i höstas. Genom att styra via ägardirektiv uppnår Miljöpartiet här  sitt mål: att ställa till så mycket problem för kärnkraften att den blir olönsam. Detta uppnås via nya avgifter, kraftigt höjda riskpremier och massiv skattesubventionering av olönsam energiproduktion (oftast vindkraft) för att på så sätt driva ner elpriset till nivåer där kärnkraften inte längre klarar att konkurrera.

Ovanpå detta administrativa sabotage kastar alltså regeringen nu in ytterligare en skiftnyckel i maskineriet, för att få det att stanna helt – alla hos Vattenfall som kan något om kärnkraft får helt enkelt sparken. Tankeförbudet är tillbaka, det som gjorde att Sverige förlorade nära 30 år av kompetens på kärnkraftsområdet, och genom att kortsluta demokratin har ett femprocentsparti helt lyckats runda den demokratiska processen. En slags politisk maskirovka, helt enkelt.

Hade jag varit i Alliansledarnas kläder just nu, hade jag rivit decemberöverenskommelsen i väldigt små bitar, och kastat dem i ansiktet på Löfven & Romson. Decemberuppgörelsen är överspelad eftersom regeringen bara efter en månad brutit mot den på ett flagrant sätt. I en normalt fungerande demokrati hade detta mynnat ut i en misstroendeförklaring mot regeringen. Och Alliansen skulle kunna rösta bort Löfven som statsminister vilken dag som helst.

Men har vi hört något borgerligt parti yttra kritik mot att Löfven och Romson på förhand torpederar energiförhandlingarna? Nej just det. Tystnaden är öronbedövande, och uppenbarligen sätter sig de så kallat borgerliga partierna hellre i en förhandling riggad på förhand, än vågar sätta hårt mot hårt och fälla regeringen. Något av de mindre partierna skulle ju kunna riskera att ramla ur Riksdagen, eftersom folket som bekant inte går att lita på längre. Och att sitta vid köttgrytorna i tre år till är ju viktigare än att stå upp för sina principer – och sina väljare.

Det går att kalla det många saker, men demokrati är det inte.

Intressant?

Fler om , ,

Vad ska vi egentligen med en riksdag till?

Efter gårdagens uppgörelse mellan S/MP-regeringen och Alliansen, allmänt kallad Decemberöverenskommelsen (som på Twitter ganska omgående föreslogs få hashtaggen #DÖ) finns det många på bägge sidor om den numera allt otydligare blockgränsen som frågar sig vad i alla glödheta våra folkvalda håller på med.

Visst, Löfven slapp utlysa nyval och behövde inte bryta upp regeringskoalitionen med ett alltmer opinionsmässigt pressat Miljöpartiet. Anna Kinberg Batra slapp att kasta sig oförberedd in i en ny valrörelse samtidigt som hennes parti skriker högt efter ny politik. Och både KD och Folkpartiet, som bägge hängde på gärdsgården, kan klamra sig kvar i Riksdagen ännu ett par år i väntan på ett mirakel som får väljarströmmarna att vända.

Men överenskommelsen, om än praktisk för de gamla maktpartierna. är samtidigt en loska i nyllet på demokratin. Vad MSKDFPCMP-kartellens uppgörelse innebär är ju nämligen att riksdagen och de folkvalda ställs åt sidan och inte längre behövs. Det är, om än inte ett brott mot grundlagen, en slags kastrering av rikets högsta beslutande församling. MSKDFPCMP-kartellen kom fram till att folket röstat fel, och därför ställs riksdagen nu under förmyndarskap.

Måhända beror det på den hätska och allt mer polariserade tonen i samhällsdebatten, eller på att de politiska partierna i allt högre utsträckning leds av unga och/eller oerfarna amatörer. Men om de tar ett steg tillbaka och tänker efter, kanske till och med bläddrar lite i en historiebok, kommer de att upptäcka att vad de gjort har praktiserats många gånger förr. I större delen av det gamla Östeuropa bakom järnridån fanns det till synes demokratiskt valda parlament, där ett antal partier satt representerade och till och med debatterade. Problemet var bara att ett parti, det socialistiska, alltid hade den absoluta majoriteten – och dessutom hade makten att godkänna vilka partier som fick ställa upp i valen.

Vi är inte där än, men MSKDFPCMP-koalitionen, som skapats enkom av en enda anledning – att hålla Sverigedemokraterna borta från makten och slippa skaffa sig majortet i riksdagen för sina budgetar – rör sig snabbt mot att bli ett slags nytt, ännu så länge informellt Enhetsparti. Och dessvärre leder detta i sin tur till att det enda oppositionspartiet kommer att vara SD.

MSKDFPCMP-kartellen tror kanske att de kan andas ut nu, men det är en draksådd de planterat. Alliansen har, som bland annat Gunnar Hökmark och PJ Anders Lindner uppmärksammat, på förhand gett grönt ljus för Jonas Sjöstedt att driva fram vilka budgetar som helst; Alliansen har ju lovat att släppa fram dem. Så när mästerförhandlaren Stefan Löfven sätter sig ner med V-ledaren ännu en gång för att mangla fram höstbudgeten, kan vi bara stillsamt titta på när de bägge kommer överens om att de statliga pengarna till Förbifarten inte längre existerar. Till exempel.

Riksdagen kommer de närmsta åren framför allt att fungera som ett forum för käbbel, utan någon reell makt över det som är politikens främsta strategiska vapen: statsbudgetarna. Så varför över huvud taget fortsätta betala 349 riksdagsledamöter 60.000 kr vardera i månaden, exklusive traktamenten, övernattningslägenheter och reseersättningar? För att inte tala om alla utskott, sekreterare och sakkunniga. De kan ju lika gärna käbbla på Twitter eller Facebook, och besparingen hade blivit uppåt en halv miljard årligen.

Det där som står i vår grundlag om att all makt utgår från folket, stämmer ju ändå inte längre.

Snarare går all makt numera ut över folket.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, Expressen
Fler om , ,

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: