Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: mobbning

Kommentariatets diktatur

En artikel på DN Kultur idag sätter fingret på en olustig känsla jag burit på en längre tid. Nämligen att sociala medier – och framför allt då Twitter – undan för undan tagits över av ett slags politiskt kommissariat, ständigt på jakt efter människor skyldiga till rasism, kränkningar eller allmän brist på värdegrund. Dessa kommissarier  bidrar effektivt till att sänka taket i den allmänna debatten till en nivå där vi tvingas krypa fram, och där det enda ofarliga som kan postas blir intetsägande plattityder. Annars är möjligheten stor att brunstämpeln åker fram och i värsta fall att jobbet hänger löst.

Ett skräckexempel på det senare kunde vi läsa om i New York Times i höstas. Där berättades historien om hur en helt vanlig privatperson, PR-kvinnan Justine Sacco, genom ett misslyckat skämt om aids på Twitter satte igång ett drev av närmast episka proportioner. På några timmar blev hon ökänd och hatad av en hel värld,  hon vägrades att checka in på hotellrummet hon hyrt och fick sparken från sin arbetsgivare. Alltsedan dess har hon kämpat för att försöka sätta ihop bitarna av sitt liv igen, med mer eller minera lyckat resultat. Och allt detta berodde på att hennes lite klumpiga tweet spårades upp av professionella kränkthetskommissarier på Twitter. Mobbare som aktivt och medvetet lade hennes liv i spillror.

Sådana finns det gott om även här i Sverige, även om jag ännu inte hört talas om någon fått sparken för sitt twittrande.  Däremot är det inte alls ovanligt med kommentarer i stil med ”jag har skickat en kopia av den här konversationen till din chef”, med det underförstådda hotet att de ståndpunkter som vederbörande uttryckt borde föranleda sparken.

Mobbare har det ju förvisso alltid funnits – vad som är nytt och lite skrämmande är hur de idag kryper fram från de mest oväntade håll. Idag är det tyvärr inte ovanligt att exempelvis en facklig företrädare (nedan) beskriver ett stort antal av sina egna medlemmar som idioter (jag förmodar att det är ironiskt) eller att makthavare i samarbete med medier sparkar neråt – mot medborgare som ger uttryck för fel åsikter.

I DN uttalar sig tre kända komiker om hur den nya kränkthetsindustrin på Twitter förändrat deras situation – och hur korridoren för vad som går att skämta om har krympt allt mer. Både Karin Adelsköld och Annika Lantz säger att de tänker sig för på ett helt annat sätt än tidigare innan de twittrar ut skämt – alltså en ökad grad av självcensur.

Jag har själv märkt av det där. Och trots att jag har snart 30 års erfarenhet av att uttrycka mig i både tal och skrift så finns det saker jag numera undviker att diskutera öppet – ämnen som jag inte hade några som helst problem med att posta för ett par år sedan innan kommissarierna tog över. (Facebook övergav jag för övrigt redan 2008, som genomgick en liknande utveckling där utrymmet för seriösa diskussioner krympte till förmån för ofarligt prat om vädret, semesterbilder och foton från helgens grillning.)

Men det är inte bara oron för vad en missförstådd tweet kan leda till – numera tvingas man ständigt gå runt med en gnagande oro för vad man skrivit tidigare, för 5, 10, 15 år sedan. Allt sparas på internet, och i takt med att värdegrunder förändras och muterar och nya ord faller bort från listan på tillåtna begrepp, finns ständigt risken för att en rättrådig kommissarie börjar söka igenom ens historia i jakt på försyndelser. Plötsligt kan man alltså stå där med ett rasistkortet mulat i ansiktet, samtidigt som chefer varskos, för något som kanske skrivits i en annan tid, av en betydligt yngre och mer oerfaren debattör.

Få människor klarar en sådan tillvaro, och väljer att tystna och istället knyta handen i fickan.

Själv är jag gammal nog att minnas tiden då vi förfasades av övervaknings- och angiverisamhället som fanns bakom Muren. I Östtyskland visste medborgarna till exempel att allt de sade och skrev kunde höras och läsas av angivare och politiska kommissarier – därför var det en ryggmärgsreaktion att hålla ”fel” åsikter för sig själv om man ville undvika en utflykt till Normannenstrasse. Därför fanns inte heller någon politisk debatt i DDR, bara plakatpolitik med rätt budskap.

Det bisarra är att vi är på väg dit igen, genom våra egna val och de allra godaste föresatser. Vi är på väg att bygga upp samma slags angiverisamhälle, där många av övervakningssamhällets rutiner och verktyg kommer till användning på nytt. Skillnaden är att vi denna gång gör det frivilligt.

Det mest allvarliga är emellertid att denna rädsla för att säga fel saker inte bara inskränker sig till mig själv eller tre svenska komiker. Det påverkar även ledande politiker – människor som vi betalar höga löner för att styra landet och för att kunna ta ibland svåra beslut. Idag märker vi tvärtom hur makthavare duckar i svåra frågor, möjligen av rädsla för att få ett Twitterdrev efter sig. Ta bara den extremt ängsliga debatten om hur vi ska hantera det faktum att delar av våra tätorter mer och mer förvandlas till kåkstäder i takt med att antalet fattiga rumänska turister kommer för att tigga på våra gator.

I denna fråga har politikerna valt att prata istället för att agera. Och i brist på handling skickar de bollen vidare ner till gatunivå, där de allra mest utsatta får ta smällen.

Twitterkommisariatet hotar alltså inte bara humorn, utan på sikt också det demokratiska samtalet, om vi inte sätter stopp. (Själva demokratin avskaffade vi ju rätt effektivt med Decemberöverenskommelsen.)

Intressant?

Fler om , , , , ,

Svensk toppforskare utmobbad och hotad – en världsnyhet överallt utom i Sverige

fox_bengtsson

Bengtsson i amerikanska Fox News igår.

För ett par veckor sedan skrev jag om hur Lennart Bengtsson, Sveriges internationellt mest kände klimatforskare med fler än 200 vetenskapliga publikationer och ett otal priser och utmärkelser att luta sig mot, gick med i den brittiska energipolitiska tankesmedjan GWPF:s (Global Warming Policy Foundation) vetenskapliga råd. GWPF består av ett brett spektrum av politiska åsikter, från höger till vänster, och trots att medlemmarna av vänstertidningar som Guardian ofta utmålas som klimatförnekare (detta idiotiska epitet), är tankesmedjan i princip enig med de slutsatser som förs fram av forskarna i FN:s klimatpanel. Var GWPF vänder sig mot är istället de långtgående och i flera avseenden förödande politiska beslut som röstats igenom för att rädda det framtida klimatet – beslut som i de flesta fall inte sänkt några utsläpp, utan bara gjort Europa fattigare och drivit ut industrin till länder som struntar helt i miljölagstiftning.

Sedan Bengtsson aviserade att han gick med i detta forskningsråd, har han utsatts för en hatkampanj av närmast McCarthyistiska proportioner. Han har utsatts för förtal, utfrysning och hot från det klimatindustriella komplexet. Till slut blev pressen så stor att han ansåg sig tvingad att lämna GWPF – innan han ens börjat. Bengtsson skriver i sitt avskedsbrev:

I have been put under such an enormous group pressure in recent days from all over the world that has become virtually unbearable to me. If this is going to continue I will be unable to conduct my normal work and will even start to worry about my health and safety. I see therefore no other way out therefore than resigning from GWPF. I had not expecting such an enormous world-wide pressure put at me from a community that I have been close to all my active life. Colleagues are withdrawing their support, other colleagues are withdrawing from joint authorship etc. I see no limit and end to what will happen.

It is a situation that reminds me about the time of McCarthy. I would never have expecting anything similar in such an original peaceful community as meteorology. Apparently it has been transformed in recent years. Under these situation I will be unable to contribute positively to the work of GWPF and consequently therefore I believe it is the best for me to reverse my decision to join its Board at the earliest possible time.

Nu visar det sig dock att det ligger mer bakom utfulningen av Lennart Bengtsson från den mäktiga klimatindustrin, framför allt driven från universitets- och myndighetsvärlden i USA. Roger Pielke, en av världens ledande miljöekonom och expert på ekonomiska effekter av extremväder är en av dem som fått känna på denna nya McCarthyism – eller kanske Lysenkoism är ett mera rättvisande epitet.

Pielke Jr blev hårt attackerad av president Barack Obamas egen vetenskapliga rådgivare förra året, för att denne vid ett senatsförhör framfört ”fel” åsikt i frågan om extremväder blivit vanligare eller ej. Så här skrev Pielke Jr i en kommentar till affären Bengtsson:

For experts in the climate issue, there is enormous social and peer pressure on what is acceptable to say and who it is acceptable to associate with. My recent experiences are quite similar to Bengtsson’s:
http://www.denverpost.com/carroll/ci_25395242/extreme-weather-censors

Unfortunately, “climate mccarthyism” is not so far off. It has been practiced for a while:
http://thebreakthrough.org/archive/climate_mccarthyism_part_i_joe

The main problem here is not that people have strong views or call people names. It is that the elite in this community – including scientists, journalists, politicians — have endorsed the climate mccarthyism campaign, and are often its most vigorous participants.

Over the long run, of course, good science will win out and policy will muddle through. In the short term however, the community will continue to do itself a lot of damage.

The climate issue is coming to represent a globalized version of the US abortion debates. I tell my grad students that there is no use for policy analysts in the abortion debates. I should follow my own advice!

Roger Pielke Jr.

Men affären går betydligt djupare än så. I februari stoppades en ny avhandling av Bengtsson och hans kolleger av facktidningen Environmental Research Letters, ERL. Avhandlingen analyserade orsakerna till den stora skillnaden mellan faktiskt uppmätta temperaturer och de klimatmodeller som IPCC lutar sig mot – alltså de simulatorer av det framtida klimatet som är vägledande för hela västvärldens skatte-, energi- och miljöpolitik. (Som en händelse är det människor som inte tror på worst case-scenarierna i dessa klimatmodeller för hur varmt det blir om 50 eller 100 år som brukar avfärdas som klimatförnekare.)

Skillnaden mellan faktiska temperaturer och datormodeller har de senaste decennierna blivit så stor att den inte längre går att vifta bort med att det bara skulle handla om en tillfällig paus i uppvärmingen, en paus som snart varat i 18 år (I Sverige har temperaturen stått stilla sedan slutet av 80-talet, vilket innebär att stora delar av den svenska befolkningen aldrig upplevt någon global uppvärmning över huvud taget.)

Bengtsson och hans medförfattare drog i sin rapport slutsatsen att den så kallade klimatkänsligheten – hur mycket uppvärmning en fördubblad halt av co2 i atmosfären leder till – kraftigt har överskattats, vilket innebär att en dubblering av koldioxidhalten bara skulle leda till någon enstaka grads uppvärmning, istället för 1,5-4,5 grader som IPCC räknat med i sina rapporter.

Avhandlingen avslogs för publicering, med kommentaren från en av granskarna att den ”inte hjälpte saken”. I klartext: den kom fram till en slutsats som riskerade slå undan benen för det konsensus som alla – särskilt höga politiker – talar vitt och brett om, och som stora delar av forskningsvärlden försörjer sig på att hålla vid liv.

Dessa två affärer håller just nu på att explodera rakt i ansiktet på det politisk-vetenskapliga etablissemanget – bland annat har Storbritanniens största tidningar, The Times och The Telegraph, uppmärksammat den moderna häxbränningsprocessen mot Bengtsson, som ju varit en känd och uppskattad professor vid universitetet i Reading under många år. Till och med amerikanska Fox News gjorde ett inslag om affären Bengtsson.

I Sverige väljer dock såväl pressen som den fria televisionen att tiga ihjäl det faktum att en svensk toppforskare fulas ut och tystas av forskarvärldens variant av Vuvuzelavänstern. Det är mycket svårt att föreställa sig att tystnaden varit lika kompakt om det gällt exempelvis ett fotbollsproffs eller en svensk skådespelare som råkat ut för något liknande.

Men det är ju ett känt faktum att Public service, som vi alla tvingas betala för, sedan länge slutat spegla det som faktiskt händer – istället handlar det numera om att förmedla rätt nyheter. Och SVT:s vetenskapsredaktion befattar sig som bekant inte med förnekare.

För den som är intresserad av vad som hänt, återfinns den bästa bevakningen på utmärka bloggen Bishop Hill. Undersökande journalisten Donna Laframboise har listat Lennart Bengtssons många akademiska utmärkelser och ser dystert på framtiden för den akademiska friheten. En utveckling som tyvärr verkar gå hand i hand med den parallellt allt mer utslätade och räddhågsna journalistiken, där skräcken för att hamna snett i åsiktskorridoren och – hemska tanke – förmedla en ståndpunkt som eventuellt kan gynna extremister, främlingsfientliga och klimatförnekare snävar in perspektiven så att rapporteringen till slut bara handlar om oväsentligheter. De stora, viktiga framtidsfrågorna förblir obesvarade.

Samma fenomen visar sig nu alltså även i den akademiska världen, där aktivister och starka ekonomiska och politiska intressen etablerat sin egen variant av åsiktsförtryck. Det var exakt detta som uppmärksammades i den så kallade Climategate-skandalen 2009, där det avslöjades att en liten grupp vetenskapsmän aktivt motarbetade publicering av forskning som gick på tvärs mot konsensus. Redaktörer och faktagranskare utsattes för hot och påtryckningar för att stoppa publiceringen av forskning med fel budskap. Nu ser vi det hända igen.

Roy Spencer, USA:s motsvarighet till Lennart Bengtsson inom klimatforskningen, skriver på sin blogg:

This bad behavior by the climate science community is nothing new. It’s been going on for at least 20 years.

I have talked to established climate scientists who are afraid to say anything about their skepticism. In hushed tones, they admit they have to skew the wording of papers and proposals to not appear to be one of those “denier” types.

Det var denna förödande polarisering inom sitt forskningsområde som Lennart Bengtsson försökte råda bot på, genom att omvärdera tidigare hypoteser, som inte visat sig hålla måttet.

För det fick han betala ett högt pris.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Arbetarrörelsen visar sin bruna sida

Arbetarrörelse i Pyonyang, Folkrepubliken Korea.

En seglivad myt från det gamla folkhemmet går ut på att Arbetarrörelsen är en garant för solidariteten i samhället. Som en följd av detta har arbetarklassen ständigt utmålats som osjälviska antirasister med ett brinnande rättvisepatos –  medan företagare, direktörer och annat överklasspack utgör det stora hotet mot mångfald, rättvisa och alla människors lika värde.

I praktiken är det tvärtom. Ta bara det faktum att ganska många SD-väljare kommer från LO-kollektivet. Och hur har den svenska fackföreningsrörelsen visat solidaritet med dem som haft det sämre – i praktiken?

Jo, genom att bojkotta och slänga ut utländsk arbetskraft som kan konkurrera med LO:s medlemmar – detta i strid mot gällande EU-lagstiftning. (Däremot är det fullt i sin ordning att bärplockare och andra slavarbetare som ändå inte har råd att vara med i facket flygs in från Thailand för att sitta och svälta i Norrlandsskogarna.)

Fackföreningar som Vårdförbundet, SSR och Transport sparkar ut personer som jobbar politiskt för Sverigedemokraterna. Strunt samma att partiet numera sitter i Riksdagen – deras åsikter är inte förenliga med fackets värderingar heter det.

Vänsterpartiet och MP fortsätter att bete sig som trotsiga småbarn efter valförlusten. Partierna kräver nu att få slippa sitta bredvid Sverigedemokraterna i Kanslihuset. Som anledning åberopas arbetsmiljöskäl. ”Vissa i vår personal tycker att det känns obehagligt att dela kopiator med Sverigedemokraterna”, säger Uje Brandelius på Vänsterpartiets pressjour.

Det beteende som vänstern uppvisar just nu är raka motsatsen till deras slagord om solidaritet och respekt för olikheter. Det är en oblyg och organiserad mobbing av politiker – människor – som valts in i Riksdagen i demokratiska val. Man kan och bör avsky SD:s åsikter – men att stigmatisera, idiotförklara och utesluta människor från den offentliga gemenskapen på grund av deras val av parti är ovärdigt en demokrati. Dessutom leder det bara till att Sverigedemokraterna blir ännu starkare; mobbningen och utfrysningen tas som intäkt för att partiet faktiskt vet sanningar som etablissemanget till varje pris vill tysta ner.

Men det är samtidigt en bra illustration av den maktfullkomliga logik som fortfarande är förhärskande inom vänstern. Solidariteten är alltid villkorad  – den gäller så länge man har rätt åsikt. Att gilla lika helt enkelt.

”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster” (Friedrich Nietzsche)

(Bloggaren Morgonsur skriver mycket bra på ämnet mobbning i tre delar. Läs dem!)

Intressant?

Aftonbladet, DN, Expressen

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: