Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Mona Sahlin

Generation Toblerone

Sprillans ny gitarr. Sliten från fabrik.

Gick in i en musikaffär härom dagen, för första gången på årtionden.Vet inte riktigt varför, men där stod jag plötsligt framför raden av gitarrer som hängde från taket. Den på bilden här intill är en kopia av en Fender Stratocaster, en modell som funnits sedan det sena 50-talet.

Jag har en sådan gitarr, fast ett original från 1964. Den är sliten av mångårigt spelande och hade färgen avskavd redan när jag köpte den i slutet av 70-talet. Det är också de sprillans nya gitarrerna ser jag. De är nämligen ”road worn” redan från fabrik. Och det är inte bara Fender-kopiorna, utan även original Fender-gitarrer finns nu i färdigslitna modeller.

Men varför? För 30 år sedan, när jag var förhållandevis ung, hade ingen kommit på idén att köpa något nytt som såg slitet och använt ut. Men idag är det åtråvärt med ”patina”, att äga något som är vintage eller lite luggslitet – men det är ingen som har tid att vänta på att denna patina ska infinna sig genom egen måmngårig användning.

Det är precis samma sak med kläder. På 70-talet var det också inne med urtvättade jeans/jeansjackor, men det tog åratal av tvättande innan de mörkblå Lee-jeansen antagit en ljusblå färg och fransat sig på de rätta ställena.

Idag är det ingen i Allt nu-generationen – eller ska vi kalla den Generation Toblerone – som har tid att vänta. Numera slits jeansen av barnarbetare i Pakistan istället. Ingen orkar ju ändå äga ett plagg mer än en säsong.

Den här trenden – att kunna köpa sig allt, inklusive en historia – är förstås ett symptom på ett mycket större problem i vårt speed-konsumerande samhälle. För vi har blivit så indoktrinerade vid tanken att inte behöva vänta, att ingen längre vet vad det betyder att spara. Är lönen slut men du ändå är sugen på de där uuuursnygga skorna eller ett par Toblerone – då finns det alltid ett kreditkort nära till hands. Och är man bolånetorsk som gått på Mäklarstatistiks eviga värdestegring på bostadsrätter och villor, slipper man spara och gneta ihop till ny bil och USA-resa – det är bara att belåna kåken med ett par hundra tusen extra.

Och är kreditutrymmet slut finns ju alltid SMS-lån!

Vi skjuter kollektivt ett gigantiskt och växande skuldberg framför oss, för att politiker och marknaden lärt oss att vi inte ska behöva vänta på något gott. Det har till och med gått så långt att ständigt ökad belåning numera är en förutsättning för vår tillväxt. Men någonstans kör vi självklart in i den berömda väggen, och Generation Toblerone tvingas till ett hårt och obekvämt uppvaknande.

Och kanske tvingas förnedra sig till att faktiskt spara pengar till sånt man vill köpa. Och gud förbjude, använda sina kläder så länge att de blir lite… slitna.

Nu är ju ovanstående beteende långtifrån begränsat till privatpersoner, de flesta industrinationer lever ju de facto på snabba SMS-lån. Och den okrönte kungen av Tobleronepolitik heter ju som alla vet Barack Obama.

Intressant?
Andra bloggar om ,

Byggde Socialdemokraternas dominans på fusk?

Den store ledaren övervakar själv så att valet går rätt till.

Jag skrev i höstas, mer eller mindre skämtsamt, om Socialdemokraternas SED:s lyckade valkampanj i förorten. Men att fusket var satt mer eller mindre i system är något som börjar komma fram först nu.

Och i takt med att fler och fler rapporter kommer in om socialdemokratiska ”valskolor” och valarbetare som stack färdigklistrade valkuvert i handen på förstagångsväljare – ofta i områden med hög andel invandrare – och lotsade dem in till valurnorna, ställer jag mig allt oftare frågan: har det tidigare samhällsbärande partiet, Socialdemokraterna, byggt sin framgång på att valfusk?

Lite har denna misstanke legat och gnagt efter att höstens valresultat stod klart, och det visade sig att Alliansen fullkomligt mosat Socialdemokraterna i riksdagsvalet. Däremot hade S gjort ett relativt bra val i kommunerna – till exempel i Örebro och Malmö. Frågan är bara om de verkligen har vunnit dessa val rättvist, eller om fusket med valskolor och skjutsning av pensionärer till vallokalerna har varit satt i system?

Johan Ingerö skriver ett intressant inlägg idag om den nästan öronbedövande tystnaden i riksmedierna efter valkommissionens beslut om att bla kommunvalet i Örebro måste göras om, eftersom fusket där varit så utbrett att det sannolikt påverkat valresultatet. Det var för övrigt i Örebro som Mona Sahlin själv var med och drev valskolor i den invandrartäta förorten Vivalla, och vad de nyanlända svenskarna – många från länder där det överhuvud taget inte hålls några val, eller det bara existerar ett parti att rösta på – fick hjälp med var färdigklistrade kuvert, som lades i valurnan under överinsende av socialdemokratiska valarbetare – som även tilläts att gå med in i själva vallokalen och se till att deras väljare inte ångrade sig i sista stund.

I Malmö hände ungefär samma sak. Där lyckades Socialdemokraterna klamra sig fast vid makten med bara ett ynka mandat, vilket sannolikt kan tillskrivas Citygrosseffekten. Det var nämligen utanför stormarknaden i Rosengård som kommunalvalet i Malmö avgjordes. Det kan partiet tacka den lokale socialdemokraten och Hamasanhängaren  Jamal El-Haj för, som genom aktivt valskolearbete och utdelning av färdigklistrade röstningskuvert – givetvis med Al Jabs namn förikryssat –lyckades kamma hem ett rekordstort röster för S i Malmöstadsdelen. Och själv var El-Haj på vippen att bli kommunalråd.

I Göteborg berättas i princip samma historia. Och i Rinkeby.

Lägg till detta ett historiskt massivt grupptryck på arbetsplatser med stark facklig närvaro att rösta socialdemokratiskt. En som kommenterar Ingerös blogginlägg beskriver hur det gick till på hans arbetsplats, ett lager med ett hundratal anställda, varav ett antal med utländskt ursprung:

Ett par dagar före valet kallar de lokala fackrepresentanterna samtliga arbetare till ett “obligatoriskt möte”. När jag ett par dagar senare frågar en av de anställda vad mötet handlade om fick jag veta att facket hade uppmanat alla på arbetsplatsen att rösta på socialdemokraterna, bland annat med motiveringen att om inte sossarna vann så skulle deras jobb vara i fara (vilket naturligtvis var en ren lögn).

Då arbetet låg precis i anslutning till en vallokal var det inte ovanligt att arbetarna stack iväg i grupp och under ett visst grupptryck uppmanade varandra att rösta socialdemokratiskt på vägen dit.

Frågan som gnager är om Socialdemokratin någonsin varit ett parti som haft stöd av nästan halva befolkningen, eller om partiets dominans i högre eller mindre grad byggt på grupptryck och fusk? Vad vi börjar se idag, när opinionssiffrorna rensats på ”fuskeffekten” är att partiet börjar dala ner mot 20 procent istället för 40 procents väljarstöd.

För ett år sedan publicerade danska Politiken en debattartikel från en erfaren dansk valobservatör, som konstaterade att bristerna i det svenska röstningssystemet var så stora, att om Sverige inte redan varit en etablerad demokrati, hade det varit högst tveksamt om FN godkänt vårt valsystem.

Alla de svenska storstadstidningarna refuserade enligt uppgift artikeln. Det är faktiskt obegripligt.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

De rödgrönas skamliga SD-samarbete

Så sent som förra året protesterade socialdemokraterna högljutt mot Alliansens nedskärning av UD. Beslutet att minska personalen med 100 anställda och stänga ett antal ambassader vållade ett ramaskri hos oppsitionen.

”Beslutet är sorgligt och kortsiktigt, sa Jan Eliasson, före detta socialdemokratisk utrikesminister.

Ett val senare tvingar försöker de havererade resterna av det rödgröna samarbetet i riksdagen tvinga fram nya besparningar i regeringskansliets budget på 300 miljoner, något som bland andra Anders Borg och Carl Bildt varnat för kommer att leda till massuppsägningar – inte minst hos UD:s personal. Bildt skriver i sin blogg:

Ca 70 % av våra kostnader ligger utomlands. Att göra så stora nedskärningar på de 30 % av kostnaderna som ligger i Sverige att man helt kan undgå betydande neddragningar utomlands är näppeligen möjligt.

Att Sverigedemokraterna är mot att Sverige skall finnas i världen förvånar mig inte en sekund. Deras utrikespolitik inskränker sig väl till taggtråd vid gränsen.

Den rödgrönsvarta budgetslakten handlar naturligtvis inte om något nyvaknat ansvarskännande för Sveriges ekonomi, utan är bara ett småsint sätt att kasta grus i maskineriet för Alliansen – för att de hade den stora fräckheten att vinna valet.

Ett gäng dåliga förlorare som utan att tveka gör gemensam sak med extremhögern i en fråga som i sammanhanget handlar om småpengar.

Att Vänstern och Miljöpartiet beter sig som idioter är ju inget nytt, men jag förstår inte att Mona Sahlin och ledande socialdemokrater hänger . De borde skämmas.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Mona Sahlin var Socialdemokraternas sista chans

Satt och lyssnade på Mona Sahlins lysande avskedstal i Riksdagen igår, och inser plötsligt att hon förmodligen är den mest begåvade partiledare Socialdemokraterna haft i modern tid. Och att partiet nu förmodligen är bortom all räddning.

Sahlin var briljant i sin tuffa analys av vad som gått fel – inte minst tvångsäktenskapet med Lars Ohly som tvingades på henne av vänsterfalangen i S – och att det enda som kan föra partiet tillbaka till makten är att återvända till den socialdemokratiska politikens mittfåra. Att fungera som ett appendix till Vänsterpartiet som tror att alla problem löses med 100 procent skatt och bidrag till alla, skrämmer bort bort väljarna.

Sahlin gjorde helt rätt analys när hon inledde samarbetet med Milöpartiet, och stängde ute kommunisten Lars Ohly. Men tyvärr var hon inte stark nog att stå emot tokvänstern inom det egna partiet, som under förnedrande former tvingade henne att ta med Ohly i den rödgröna alliansen. Det här är något som naturligtvis Sahlin själv är ansvarig för – hon skulle hotat med att avgå redan då, istället för att sitta kvar och tvingas försvara Lars Ohlys idiotier, som att kräva att alla USA:s militärbaser skulle läggas ner.

Partiet kastade Mona Sahlin under bussen, men som den lojala socialdemokrat hon var, plåstrade hon om sig hjälpligt, bet ihop och fortsatte kampen. Hon visste förstås då att Ohly var djupt avskydd av socialdemokraternas kärnväljare – ändå teg hon och höll god min.

När det gick åt skogen i valet, precis som väntat, skyllde samma tokvänster på att det var Sahlins fel att de förlorat. Veronica Palm, en av de mest högljudda Ohly-kramarna i partiet, hävdar på fullt allvar att partiet måste driva ännu hårdare vänsterpolitik för att komma igen 2014. Vanligt folk som lyckats spara en slant till barnen, så att de slipper bo hemma till 40-årsåldern, är kapitalister som ska sättas åt. Skatter ska höjas, förmögenhetsskatt ska återinföras på allt ”passivt kapital” – vilket är det som vi gnetat ihop under 15 års tid för att kanske kunna betala handpenning på en etta åt dottern när hon blir vuxen.

Men Socialdemokraternas eftervalsanalys visar verkligheten: den arbetande delen av befolkningen röstade på Allianspartierna, medan förtidspensionärer och sjukskrivna lade sina röster på S. Ändå förespråkar vänsterfalangen i partiet, att det är just mer politik som riktar in sig på de 10 procenten som inte jobbar, som kan få socialdemokraterna att vinna val igen.

Frågan är dock om det över huvud taget finns någon väg tillbaka till makten för Socialdemokraterna. I en skarpsynt ledare i Aftonbladet jämför Karin Pettersson socialdemokraterna med de japanska soldater som gömde sig i djunglerna på en ö fram till 1970-talet, utan att veta att Andra världskriget tagit slut.

Det är precis detta problemet som socialdemokraterna har idag; fienden är borta och kriget är för länge sedan över. De förtryckta massorna som slavade på bruken för hundra år sedan, är idag välbetalda bilbyggare, framgångsrika hantverkare och tjänstemän i karriären. Byggjobbarna vinner på moderaternas politik, och röstar i allt mindre utsträckning på ett parti som vill höja deras skatter och förbjuda den skola som barnen går i.

Men på Sveavägen sitter partistrategerna inlåsta med sina kartor från svunna tider.

Efter årets katastrofval, finns det dock mycket begränsade möjligheter att vinna tillbaka de traditionella väljarana – alltså folk som jobbar. Moderaterna har gjort ett lysande jobb med att triangulera in sig i positionen som det nya arbetarpartiet, och det skulle inte funka för S att kopiera M-politiken (även om det var Socialdemokraternas från början). Miljöfrågan har både centern och miljöpartiet kapat åt sig. Skolan har Folkpartiet lagt beslag på.

För Socialdemokraterna och vänstern finns nu bara de överblivna smulorna kvar – de arbetslösa, de utförsäkrade, förtidspensionärer och långtidssjukskrivna. Viktiga grupper att solidarisera sig med, men de vinner inga val.

Mona Sahlin var med stor sannolikhet Socialdemokraternas sista chans att komma till makten – och en av de bästa partiledare partiet kunde ha haft, om de bara litat på hennes omdöme. Istället kastade de henne under bussen, inte bara en utan flera gånger.

Nu får de ta konsekvenserna. Idioter.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, Expressen 1, 2, 3, DN 1, 2, SvD 1, 2

Fler bloggare om , , ,

SED i lyckad förortskampanj

Partiet firar ytterligare en framgångsrik valrörelse.

Den 7 maj 1989 var en solig dag i Berlin.  Muren stod stabilt sedan 28 år, och få av stadens invånare – oavsett om de bodde i öst eller väst – hade en tanke på att stenkolossen skulle vara historia bara ett halvår senare.

Denna vårdag var emellertid speciell i den östra halvan av Berlin – huvudstaden i Tyska Demokratiska republiken DDR. Diktatorn Erich Honecker satt säkert och hans parti, Socialistiska tyska enhetspartiet (SED) skulle givetvis vinna med förkrossande marginal i dagens val till Folkförsamlingen. Något annat hade varit otänkbart – partiets hade tagit fram färdiga listor med godkända kandidater till Volkskammer.

Som medborgare hade man då bara att trava iväg till vallokalen och göra sin plikt för socialismen. Där väntade företrädare för SED som delade ut en valsedel (alltså den enda som fanns), vilken därefter under överinseende av statens kontrollant lades i ett kuvert och stoppades i valurnan. Det fanns förvisso en skärm bakom vilken man kunde gå och vika igen kuvertet, men då fick man finna sig i att bli granskad i efterhand (så att man inte förleddes att stoppa nåt olämpligt). Den som ”glömde” gå och rösta, fick påhälsning av statssäkerhetstjänsten, Stasi, och blev ivägschasad till vallokalen.

På kvällen när rösterna hade räknats, kunde SED och Honecker glädja sig åt att ha fått fortsatt förtroende från 98.85 av väljarna.

Idag är Honecker död sedan länge, och SED lades ner 1990. Så varför skriver jag egentligen om det här?

Jo, för att vi ibland glömmer att vi även i Sverige har haft ett statsbärande parti – Socialdemokraterna. Även om S aldrig riktigt var uppe i SED:s väljarsiffror finns det många likheter, om vi bortser från muren, Stasi och allt det där.

Dels hade Socialdemokraterna makten under 40 år, precis som SED, och kunde under denna period bygga upp samhällsinstitutioner som levde i symbios med partiet och dess beslut – exempel på detta är Försäkringskassan och AMS (idag Arbetsförmedlingen). Dels har partiet haft tillgång till en mäktig kampgrupper – landsorganisationen LO – som effektivt kunde stoppa eventuell borgarpolitik ute på arbetsplatserna.

Så när det trillar in rapporter om ”valskolor” i förorterna, där Mona Sahlin och Socialdemokraterna hjälper invånarna att gå och rösta genom att dela ut färdiga kuvert med socialdemokratiska valsedlar i – och sedan följa dem ända in till valurnan –  så är det bara det gamla statsbärande partiet som tittar fram igen. Det enda valet.

SED lever i Huddinge. Och gamle Honecker myser nog lite nere i sin grav.

Vad var det nu de där danskarna sa..?

Intressant?

Andra om , , ,

Expressen 1, 2, DN, Newsmill, SvT [2]

Överläkaren kan tacka alliansen för sitt skatteklipp

Det blev snabbt tyst om Socialdemokraternas nya kampanjlokomotiv – överläkaren  Jörg Teichert – som igår fick illiustrera hur orättvist Försäkringskassans ny hårda utförsäkringsregler slår mot funktionshindrade.

Jörg T, med en månadslön närmare 60.000 på deltid, förvägrades sjuklön för den återstående 25-procentiga arbetstiden, och vid en presskonferens med Socialdemokraterna förklarade S-ledaren varför hon engagerat sig i hans fall.

“Jörg Teichert är ett utmärkt exempel på hur regeringens politik slår mot de svagaste”, sade Sahlin bland annat.

Möjligen beror tystnaden dagen efter på att såväl SvT, Jörg och Mona räknat lite på hur det egentligen ligger till. Utan att på något sätt ta ställning i frågan om man ska kunna uppbära ersättning från Försäkringskassan på obestämd tid, eller bara under en begänsad period, som reglerna ser ut idag, framkommer bilden av överläkare Jörg Teichert som en vinnare på alliansens skattesänkarpolitik. (H/T till kommentarsfältet hos Cornucopia.)

OM han fått sina 25 procent i sjukpenning från Försäkringskassan, hade det inneburit c:a 5.000 extra i månaden, vilket efterskatt hade gett 2100 kr mer i plånboken.

Samtidigt har Alliansens jobbskatteavdrag och andra säkningar av inkomstskatten, inneburit att Jörg idag får ut 3200 kr mer på sin 75-procentiga lön än 2006.

Totalt har Dr. Jörg alltså runt 1.100 kr mer att röra sig med idag – och trots detta kan vara ledig 1,5 dag i veckan.

Under hela dagen igår satt jag och väntade på att nån av alla dessa granskande journalister – varav en hel hord finansieras kollektivt av oss – skulle ställa den enda frågan som egentligen betydde nåt: vad tjänar du? Men den kom förstås aldrig.

Det är naturligtvis fullt befogat att ha en diskussion om principer, men någonstans slår det slint när man försöker hitta offer till varje pris. Särskilt där det inte finns några.

Egentligen visar nog #jorgate att vi i allt väsentligt har det ganska bra i Sverige.

Andra bloggare om , , , , ,

Intressant?

Mona Sahlins kamp för höginkomsttagarna

Till slut har alltså Mona Sahlin och hennes valstrateger nu gett upp den gamla positionen som arbetarparti. Den rollen har ju som bekant Fredrik Reinfeldt och de Nya moderaterna lagt beslag på sedan ett par år.

Att döma av de senaste utspelen försöker nu S-ledningen aktivt att locka till sig de gamla moderata väljarna, som förlorat fotfästet efter att Reinfeldt och Borg envisas med att hålla kvar vid värnskatten och annan Djursholmsfientlig politik.

Det första S-märkta högerförslaget som kom för några veckor sedan – butlers i tunnelbanan – slog inte särskilt väl ut (de flesta av väljarna uppfattade det som ett skämt). Och frågan är om rättvisekampen för den utförsäkrade överläkaren Jörg Teichert, känd från gårdagens SvT-utfrågning, kommer att fungera så mycket bättre. Jörg, som drabbats av stroke och nu bara kan jobba 75 procent, kämpar mot Försäkringskassan för rätten att få sjukersättning de resterande 25 procenten – men har alltså fått nobben, och hänvisas enligt uppgift från S(vT) istället till ett heltidsarbete på Samhall.

Jörg T har ju nu en ganska hyfsad deltidslön på c:a 60.000 kr i månaden enligt senaste taxeringen (jag reserverar mig för att det naturligtvis kan finnas fler än en Jörg Teichert i Dalarna).

Det innebär det att han förlorar 4.905 kr i månaden i sjukpenning, enligt de nya reglerna från 1998. Eftersom Jörg T, genom sin hyfsade deltidslön betalar maximal marginalskatt, innebär det att han går miste om 2.100 kr i månaden.

Självklart måste sådana orättvisor bekämpas. Frågan är bara om det finns tillräckligt  många deltidssjukskrivna höginkomsttagare för att vända valvinden för de rödgröna…

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

SvT, SvD, SvD, DN, Expressen, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Tokmoderaten, Alliansfritt Sverige, Magnus Andersson.

Voight-Kamppf-testa din partiledare!

Den svenska politikerklassens eget sommarkollo i Almedalen drar igång på söndag, och under veckan som kommer kan vi förvänta oss formliga bombmattor av utanförskap, stupstock, arbetslinjen, utförsäkring, jobbskatteavdrag, RUT, ROT och en uppsjö av andra begrepp som ingen vanlig människa orkar engagera sig i. Faktum är att jag ofta ställt mig frågan om våra politiker över huvud taget är mänskliga – eller om de egentligen är maskiner; replikanter med närmast övernaturliga förmågor att hantera siffror och beräkningar, men i total avsaknad av empati.

Det enda sättet att ta reda på om företrädarna för just ditt parti inte är maskiner, förklädda till politiker, är Voight-Kampff-testet.  En avancerad futuristisk lögndetektor som används för att avslöja brist på medkänsla, och alltså skilja ut människor från maskiner. Den sågs senast i Ridley Scotts kultfilm Blade Runner, där den hanterades av androidjägaren Rick Deckard. I testet fick den misstänkte androiden svara på ett antal frågor, vars svar analyserades tillsammans med testsubjektets ögonrörelser, tonfall och andning.

Själva maskinen kan vara svår att få fram numera, men här är frågorna från testet. Om du är journalist och befinner dig i Almedalen i veckan som kommer – gör då en insats för mänskligheten och ställ dem till Fredrik, Mona, Maud och de andra partiledarna. (Och glöm för all del inte Thomas Bodström och Beatrice Ask, som baserat på sina senaste utspel beter sig märkligt likt de avancerade Nexus 7-modellerna.)

Då startar vi. Reaktionstid är en viktig faktor i detta test, så försök att koncentrera dig på frågorna. Svara så snabbt du kan.

1. Det är din födelsedag. Någon ger dig en plånbok av kalvskinn. Hur reagerar du?
A. Stackas kalv. Djurskydd är viktigt, och jag kommer att arbeta för skärpta regler för uppfödning och slakt, givetivis samordnade inom EU.
B. Kalvskinn, det låter dyrt. Jag vågar nog inte ta emot den ifall det kan uppfattas som en muta.

C. Jag kollar om det finns några pengar i den.

2. Du har en liten son. Han visar dig sin fjärilssamling, inklusive burken där han dödar dem. Vad gör du?
A. Vilken fruktansvärd fritidssysselsättning. Jag skulle försöka få honom intresserad av något mindre vålsamt, som origami.
B. Uppmuntrar honom att fortsätta – ungar sitter alldeles för mycket inomhus framför datorer numera!
C. Jag kastar ett öga som hastigast på samlingen, och fortsätter sedan titta på Agenda.

3. Du ser på TV. Plötsligt blir du medveten om att en geting kryper på din arm.
A. Jag använder en tidning för att försiktigt ta bort den från armen, och släpper sedan ut den genom fönstret.
B. Jag skakar av mig getingen och krossar den med skon
C. Vad är detta för typ av fråga? Jag bara undrar, vad är detta för typ av fråga.

4. Du vandrar ensam genom en öken, när du plötsligt ser en sköldpadda som kryper emot dig. Du böjer dig ner, och vänder sköldpaddan på rygg. Där ligger den hjälplös, med solen som steker på den oskyddade magen, vilt kämpande för att komma på fötter igen. Men det kan den inte, inte utan din hjälp. Men du hjälper inte sköldpaddan. Varför inte?
A. Vadå inte hjälper? Klart jag skulle hjälpa den! Eller vänta lite, jag skulle aldrig vända den på rygg över huvud taget!
B. För att jag är en sköldpadda själv.
C. Jag har svårt att förstå frågans relevans, jag kom hit för att prata om vår ekonomiska politik.

5. Beskriv med enstaka ord endast de positiva minnen som du har. Av din mamma.
A. En fantastisk kvinna, alltid en fast punkt i tillvaron, och som jag har att tacka för allt.
B. Din mamma? Muckar du eller?
C. Jag föredrar att inte svara på frågor om mitt privatliv. Men jag berättar gärna om vårt nya jobbavdrag!

Så här analyserar du politikernas svar:

Flest C: Definitivt ingen maskin, bara en normal, introvert politiker som vill lägga beslag på dina pengar.
Flest B: Förmodligen människa, men risken finns att han/hon är ett skin job. Ytterligare analys av retina röstläge krävs för att bli säker.
Flest A: Definitivt en replikant, med uppenbart inplanterade minnen och programmerad med avancerade empatifunktioner  – förmodligen en Nexus 7.

(Det enda positiva i sammanhanget är att dessa modeller bara fungerar i fyra år innan de självdestruerar…)

Fotnot: I augusti 2003 ställde Silicon Valley-tidningen The Wave Magazine Voight-Kampff-frågorna till kandidaterna i det lokala borgmästarvalet. En av kandidaterna kände igen testet från Blade Runner, en annan, Angela Alioto, blev upprörd av frågorna från journalisten och svarade: “Let me ask you, John, how does this fit in to the bigger picture when you ask me about the dying tortoise and the dead butterflies?” Varpå intervjuaren svarade exakt som Blade Runnern Leon i filmen: ”They’re just questions, Angela. In answer to your query, they’re written down for me. It’s a test, designed to provoke an emotional response. Shall we continue?”

Aftonbladet (2) , DN, SvD 1, 2, 3, Expressen

Andra röster om , , , ,

Intressant?

Vem är det som svarar när SCB ringer?

SCB:s beräkning av vad folk egentligen tycker.

De rödgröna leder fortfarande stort över Alliansen – med hela sex procent.  Det visar SCB:s väljarundersökning för maj. Ordningen är alltså återställd, socialdemokratiska ledarsidor jublar och SCB slår fast att deras mätning inte haft fel sedan 1973 – alltså är det kört för Reinfeldt och hans allians.

Är det verkligen så? Knappast. SCB må vara störst och äldst bland uppsjön av mätinstitut, men dess väljarbarometrar har väl inte speglat de faktiska valresultaten så där superbra – både 2002 och 2006 bommade SCB om jag minns rätt.

Som många debattörer redan uppmärksammat genomfördes 70 procent av SCB:s intervjuer  med början i april, alltså före de Rödgrönas mindre uppskattade skattehöjarbudget, före Greklands skuldkris och innan man släppte loss Lars Ohly i full frihet. Så det är knappast en ”majmätning” som SCB kallar den.

Men istället för att korka upp skumpan och fira att SCB:s undersökning visar ett helt annat resultat än nästan alla övriga mätinstitut, borde man fråga sig – varför?

Styrkan i SCB:s mätningar, som ständigt framhålls som en kvalitetsindikator, är det stora urvalet av respondenter. SCB har en panel på 9.000 slumpmässigt utvalda svenskar (varav en tredjedel byts ut vart tredje år) som blir tillfrågade om sina partisympatier i två mätningar per år, i maj och november. Detta riksomfattande slumpmässiga sannolikhetsurval av röstberättigade personer utan övre åldersgräns” som SCB beskriver det, görs via slumpvis uppringing (eller RDD, Random Digit Dialing) till fasta teleabonnemang i Sverige.

Det är här man kan börja fråga sig om det verkligen blir särskilt representativt. Dels är det hela 32 procent av de 9.000 kontaktade som inte svarat (ungefär hälften har tackat nej, lika många har inte svarat eller saknar telefon), vilket innebär att undersökningen bygger på 6.000 svenskar som har svarat i sin hemtelefon när SCB ringt. I samma undersökning för tre år sedan var bortfallet 26 procent.

Är dessa sextusen representativa för svenskarna i allmänhet? Det är möjligt, men samtidigt vet vi att antalet fasta abonnemang minskar snabbt – mellan 2005 och 2009 försvann drygt en halv miljon fasta telefoniabbonemang, enligt Post och Telestyrelsens årliga rapporter – och att det med största sannolikhet är yngre personer i stora och mellanstora städer som dumpar sina väggfasta telefoner. Och raset fortsätter, Telia Sonera rapporterar ett tapp på 8 procent för den fasta telefonin i sin senaste kvartalsredovisning. Sannolikt är det många av den tredjedel som SCB inte får tag på just dessa, som valt att säga upp sitt hemabonnemang eftersom de tycker att det räcker med en iPhone.

Det är lite som att göra en undersökning om våra Internetvanor, och endast välja ut folk som har en tidningsprenumeration. Det funkade säkert hyfsat 1996, men idag hade resultatet blivit gravt missvisande.

Men det tar inte slut där. FP-bloggaren Carl Nettelblad skriver om fler konstigheter med SCB:s metod. Frågan man ställer sig är om det över huvud taget är till någon hjälp för den allmäna opinionen att publicera undersökningar, vars resultat istället för att redovisa de faktiska sympatierna, redovisar ett sannolikt röstningsresultat baserat på beteende vid tidigare val, så kallad efter-stratifiering. (Formeln syns ovan.)

SCB:s väljarundersökning har sett likadan ut i 40 år – det kanske vore dags att gå in och upplysa vitrockarna i statistiklabbet om att kartan ritats om lite sedan 1972.

Och som sagt, jag skulle nog låta champagnen ligga kvar i kylen ett tag. Facit får vi om mindre än 100 dagar.

SCB i tidningarna: SvD 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6, DN 1 | 2 | 3, Aftonbladet 1 | 2 | 3 | 4, Expressen 1 | 2 | 3 |4 | 5

Fler röster om , , , , , ,

Intressant?

Grattis Saab – men vad är planen?

Till att börja med får jag ta och stämma in i gratulationskören – ett stort grattis till alla Saab-anställda i Trollhättan. Efter att under ett drygt år ha kastats mellan hopp och förtvivlan, får alla som jobbar på bilfabriken samt underleverantörer till Saab åtminstone ett par månaders respit. Paul Ronge tycker de bör använda tiden till att söka nya jobb, vilket antagligen är en ganska bra idé.

För det som aldrig riktigt kommer fram i alla spaltmeter som skrivs, är det sorgliga faktum att trots att bolaget haft världens största (åtminstone fram till förra året) biltillverkare i ryggen, har Saab gått med miljardförluster i snart 20 år. Visst, det kan mycket väl vara GM:s fel – att de tvingat på Saab trista Opel-chassin, “sminkade grisar” med törstiga etanolmotorer, kanske inte precis ökat chanserna att konkurrera i “superbilssegmentet” där BMW, Mercedes och Audi härskar. Men det kommer Saab sannolikt aldrig att kunna göra ändå, speciellt inte med det smala och ganska omoderna modellprogram som Saab har i stallet idag. En stor, törstig etanolbil, en ansiktslyft 70-talare (Saab 9-3X) och en den snart tre år gamla SUV:en (9-4X) som togs fram för den amerikanska marknaden.

Även om Saab Spyker kan hålla sig flytande ett par månader med befintliga modeller toppat med lån från Europeiska investeringsbanken, så kommer det inte att räcka för att Saab ska kunna stå på egna ben. Och att ta fram en ny bilmodell idag är något som knappt de största biltillverkarna har råd med på egen hand. Fyra miljarder räcker inte långt.

Så visst kan man undra: vad är egentligen planen?

Till Spykers försvar kan man dock konstatera att de förmodligen klarar att driva en bilfabrik mer framgångsrikt än Lars Ohly, Peter Eriksson och Mona Sahlin. Och garanterat billigare för oss skattebetalare.

Men vem vet, de kanske får en ny chans redan i höst…

Andra om , , , ,

Intressant?

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: