Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: monopol

Inget växer i skuggan av Google

En av dagens största nyheter är utan tvekan Googles beslut att lägga ner Google Reader, som funnits med sedan 2006 men som uppenbarligen inte mött IT-jättens förväntningar. Kanske var det för svårt att kapitalisera på denna produkt – annonserna i RSS-flödena var den mig veterligt enda intäktskällan – men oavsett om anledningen är ekonomisk eller något helt annat slog det ner som en bomb hos alla 100.000-tals användare i morse, när en avskalad dialogruta upplyste om att allt skulle vara slut den 1 juli.

Nu finns det för all del alternativ till Google Reader, men det är inte många. Till största delen beror det på Google, som med sitt beslut att traska in på den relativt färska RSS-scenen i mitten av 00-talet, dödade all konkurrens. Alltså precis som Google gjort så många gånger förr, och kommer att fortsätta att göra genom att släppa gratisprodukter, finansierade med miljardintäkter från sin sökmotoraffär.

För på bara ett drygt decennium har Internet gått från en relativt vildvuxen plattform med en uppsjö av tjänster till en oligopolmarknad styrd av gigantiska multinationella bolag. Begreppet ”sökmotor” har blivit likvärdigt med Google – det heter ju till och med ”googla” numera. Inget företag med ens ett uns av självbevarelsedrift skulle starta en konkurrerande söktjänst, och sedan gratistjänsten Google Analytics släpptes för några år sedan är även denna marknad i det närmsta tömd på alternativ.

Resultatet är att vi nu har ett privatägt aktiebolag i Kalifornien med närmast total och global kontroll över vad folk letar efter, vilka resultat som de får presenterade och vilka slutsatser som kan dras utifrån användarnas beteenden. Man måste vara ganska blåögd för att tro att detta inte lockar till missbruk.

Och det riktigt problematiska, som jag varit inne på tidigare, är att nätgiganter som Google, Facebook – och till viss del Apple – inte bara konkurrerar ut nya lovande produkter och dödar innovation, utan i stor utsträckning kapat åt sig delar av Internets infrastruktur. När Google startade gratis mejltjänst försvann över en natt alla incitament för att utveckla och förbättra epostsystem – framför allt de företag som planerat att ta betalt. Facebook har lagt beslag på funktioner som chatt och gilla-tummar. Och vem skulle fundera på att dra igång en konkurrent till det nya tv-monopolet Youtube?

Så här ser det ut på område efter område. Istället för mångfald får vi monokulturer. Istället för 100-tals små lönsamma tidningar, överlever endast en eller ett par i varje nisch i den nya Internetbaserade ekonomin. Vill du köpa musik finns inte längre ett antal skivbutiker att gå till, utan bara en eller två (t ex iTunes). Och utvecklar och säljer du ett mobilspel, har du inget annat val än att ge bort en tredjedel av dina intäkter till Apple.

Man kan förstås invända att ingen tvingar mobilkunderna att välja att köpa en iPhone, men det är ett besvärande faktum att möjligheten att skaffa sig de facto-monopol på en marknad verkar accelerera som en följd av digitaliseringen. (Karl Marx var måhända inte helt fel ute när han förutspådde att kapitalismens yttersta fas innebar att ett företag skulle äga allt.)

Det är inte alltför många år sedan dåtidens IT-gigant Microsoft drogs inför EU:s konkurrensmyndighet för att bolaget förinstallerat sin webbläsare i operativsystemet Windows. Totalt genom åren har Microsoft fått böta 18 miljarder, bland annat som resultat av sin underlåtenhet att låta användaren ha Google som sökmotor.

När det gäller Google är samma konkurrensmyndighet märkligt tyst. Trots att problemet med stora IT-monopol och hur de uppför sig knappast blivit mindre med åren.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Riskkapitalism, Com Hem style

Med tiden glöms gamla oförrätter bort, skandaler faller i glömska och gårdagens stridsfrågor ter sig ofta överdrivna i de historiska ficklampsskenet. Men så ser jag en mallig pressrelease från tv-/bredbands- och telefoninasaren Com Hem där företaget berömmer sig av att ha gjort ännu ett rekordresultat med en vinstmarginal för helåret 2011 på finfina 46 procent, och jag minns känner ilskan bubbla upp. Ilskan av att ha tvingats vara Com Hem-kund i mer än 10 år.

Men vi tar den där siffran igen – en vinstmarginal46 PROCENT. Sådana marginaler är närmast ouppnåeliga om man inte sysslar med knarkhandel eller vapensmuggling – eller råkar vara den enda aktören på en viss marknad med stor efterfrågan. (Tilläggas skall att denna vinst uppnåddes trots investeringar i ny infrastruktur och tjänster på 734 miljoner.)

Eftersom jag inte vill råka illa ut genom att indikera att Tomas Franzén och hans medarbetare är inblandade i långseglatser, måste jag utgå från att anledningen till den fläskiga vinsten är det senare: monopol.

Men tele-, tv- och bredbandsmarknaden är ju avreglerad, invänder vän av ordning? Jo, visst är det så, i princip. Problemet är bara att Com Hem har ett de facto-monopol på att leverera kabel-tv till närmare en miljon hushåll i Stockholm, en situation som uppstått genom att allmänt finansierad infrastruktur, det gamla kommunala Stjärn-TV-nätet, via en rad olika försäljningar med tiden kom att hamna i händerna på så kallade riskkapitalister – vilket är 1984-nyspråk för den typ av företag som uteslutande satsar sina pengar i 100 procent riskfria branscher, förslagsvis dem med liten eller obefintlig konkurrens. Som äldreomsorg, Arlanda Express – eller kabel-tv.

Den enda risken i sammanhanget är den som ”kunden” löper: att bli av med såväl sina pengar som sin valfrihet. Själv har jag haft den tveksamma förmånen att ha varit Com Hem-kund i snart 12 år, och det har aldrig varit enkelt. Usel kundservice, orimligt långa bindningstider, ständigt krånglande tjänster och stadigt högre fakturor är det bestående minnet av mina år med bolaget.

Com Hem ägs idag av ”riskkapitalbolaget” BC Partners, som köpte bolaget för ett par år sedan av dåvarande ägarna Carlyle Group och Providence Equity Partners för nånstans mellan 13 och 18 miljarder 17 miljarder. Det gjorde att dåvarande vd:n Gunnar Asp kunde checka ut med en blygsam fallskärm på 255 miljoner. Inte illa pinkat för ett bolag som till stora delar byggts upp med stockholmarnas skattepengar.

De flesta fastighetsägare i Stockholm, och säkerligen i andra delar av landet, jobbar nu för högtryck för att dra in egen fiber och på sikt kunna slänga ut Com Hems överprissatta och ofta medelmåttiga tjänster. Jag bor själv i ett hus där vi nyligen ersatt Com Hem som bredbandsleverantör med en egen fiberanslutning. Varje lägenhet betalar en hundring i månaden för 100 Mbit upp- och nedströms, alltså en tredjedel av vad Com Hems bredbandsmonopol vill ha för samma tjänst (som alltid är kastrerad uppströms). Till årsskiftet är det meningen att koaxialanslutningarna i väggen bara ska snda myrornas krig.

Det är därför Com Hems riskkapitalister ser till att roffa åt sig allt de kan, medan tid är. Höjda kortavgifter, avveckling av det analoga tv-nätet till förmån för det digitala, där det krävs separata digitalboxar och kort för varenda tv-apparat i hushållet – till skillnad från förr då alla kunde dela på en och samma anslutning för 149 kronor i månaden – gör naturligtvis att antalet abbonemang ökar. Och därmed intäkterna.

Riskkapitalisterna vet att exiten närmar sig, och plockar gåsen så snabbt de nånsin hinner.

Jag gillar verkligen Judit & Judit, men det är nog hög tid för dem att fila på sina CV:n.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

ICA-Stig vet för jävla mycket

Stig vet hur du rakar dig. Och antagligen var.

Vår personliga integritet är ansatt från alla håll. Vi har sedan något år FRA-lagen, som ger försvaret (och antagligen även polisen) rätt att spana på vår Internetkommunikation. Vi har Datalagringsdirektivet XL, som snart gör det möjligt för myndigheterna att kartlägga all vår elektroniska kommunikation sex månader tillbaka i tiden – oavsett om vi misstänks för något eller inte.

Och så har vi ICA-Stig, som antagligen vet mer om oss än någon svensk myndighet – och utnyttjar det hänsynslöst i sin kamp för hegemoni i livsmedelsbranschen. Ändå är det ingen som ifrågasätter matjättens totala kartläggning av våra liv. Tvärtom – vi kastar glatt all integritet över bord för 1,50 i rabatt på fem paket krossade tomater. Jag är själv en del av detta imperium, vars framgång bygger på intensivt rotande i människors vardagsvanor och ekonomi, trots att jag hatar mig själv varje gång jag ställer tillbaka scannern i terminalen.

Var är lite övervakning mot en fulländad rakupplevelse?

Härom veckan damp det ner ett personligt erbjudande till mig från ICA Maxi, själva Dödsstjärnan i ICA-Imperiet. Avsändare var Gillette, som undrade om jag var nöjd med min gamla rakhyvel, Gillette Mach3, som jag köpte för något år sedan. Nu fanns det nämligen en ännu bättre (och dyrare) uppföljare från rakhyvelsmonopolet, upplyste ICA och passade på att skicka med ett par rabattkuponger att scanna in i butiken.

Första reaktionen på ett sådant brev är naturligtvis att jag blir förbannad. Vad i helvete har ICA med mina toalettvanor att göra? Men sedan ligger det där ett par dagar, och man börjar så smått bli sugen på en ny hyvel – 40 kr i rabatt är ju ändå ett bra erbjudande…

Just därför är sådana kampanjer alla marknadsavdelningars våta dröm. De kan följa kunder som redan köpt en produkt, skicka ut personliga erbjudanden med extremt hög träffsäkerhet – och automatiskt mäta resultatet av kampanjen. Och det är kunden som gör hela jobbet – från att registrera ett ICA-kort till att själva springa runt i butiken och scanna in varorna. Allt för några kronors rabatt på nån ICA-vara.

Resultatet av denna gigantiska övervakning av svenska konsumenter börjar nu ge utdelning. ICA rapporterar all-time-high i lönsamhet, butikerna blir allt större, varuutbudet strömlinjeformas – om en speciell vara säljer bra vet ICA direkt vilken de ska konkurrera ut härnäst med en liknande produkt från det egna sortimentet. Ofta genom riktade rabatterbjudanden där ICA:s egna varor alltid är det billigare alternativet. Etablerade varumärken slås ut. konkurrensen minskar, och som konsumenter kan vi bara finna oss i att matmonopolet tvingas höja priserna, trots att de redan ligger högt över genomsnittet i Europa.

Den som verkligen vill övervaka svenska folket behöver inte betala miljarder för dataövervakning – det räcker att köpa loss de uppgifter man är intresserad av från ICA. Det blir säkert inte heller billigt det heller, men man slipper att bygga upp en dyr administration.

Förutom mina rakningsvanor vet ju ICA var jag bor, vad jag har för telefonnummer, att jag har småbarn, att jag har tonårsbarn, att jag är sambo eller är gift, när, var och hur länge vi åker på semester (i alla fall om vi handlar på andra svenska ICA-butiker), vad vi äter varje fredag, och hur mycket vi lägger ner på godis varje år. Och väljer jag att skaffa ICA-bankskonto vet Stig vad jag tjänar och betalar i skatt.

Trots denna massiva registrering, vet vi väldigt lite om ICA:s kundregister, som omfattar miljontals svenskar, och vilken säkerhet som omgärdar det. Här kan man verkligen tala om datalagring XXXL – och vi har inte en chans att påverka hur uppgifterna används och hur de säljs vidare. Det bestämmer det holländska megakonglomeratet Ahold och svensknorska investmentbolaget Hakon Invest.

Hur som helst – ICA-Stig vet åt helvete för mycket om mig. Hade han varit med i en spionfilm hade någon kommit och skjutit honom för länge sen…

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Elmarknaden – valfrihet à la DDR

Elpriset rusar igen på den nordiska energibörsen Nordpool. Jo tack, det märktes på senaste elräkningen – dryga 2.000 kr högre än i fjol.

Denna gång är det dels förväntningar på en sen vår, dels på att de ohyggliga mängder snö som fallit denna vinter i vanlig ordning fallit på fel ställen. Och så går kärnkraftverken fortfarande på halvfart, efter misslyckade försök att sparka igång Oskarshamn och Ringhals. Huruvida stoppen är strategiska eller inte låter jag vara osagt. Vattenfall hävdar att det är trams att spekulera i att avstängningarna är ett sätt att driva upp priserna, och att det kostar betydligt mer att låta en reaktor stå stilla än vad prisstegringen drar in.

Må så vara. Men om man nu måste stänga en reaktor för reparation, så borde det ju vara mest förmånligt då priset är som högst?

Illustration från Sloped Curve.

Hur som helst, den så kallat avreglerade elmarknaden är ett stort skämt. “Marknaden” består av elnätsägare (som Vattenfall), elproducenter (som… Vattenfall) och ett antal elhandlare. Tillsammans sätter de priset på elbörsen, som alltså är så långt ifrån en råvarubörs som man kan komma. Eftersom både produktion och distribution av el är en hårt reglerad oligopolmarknad (testa att försöka starta ett konkurrerande kärnkraftverk och se vad som händer) finns det ingen möjlighet att jämna ut denna obalans som på en normal konkurrensutsatt marknad.

Man kan ju alltid jämföra med marknaden för telefoni och bredband, där prispressen varit enorm de senaste tio åren. På el har det gått åt precis motsatt håll; det som kallas “avreglering” har bara påverkat en minimal del av elpriset – närmare bestämt 1,5 procent, vilket bloggen Sloped Curve illustrerat mycket pedagogiskt. Det är allstå på denna mikroskopiska del av elmarknaden som vi vanliga svenskar har valfrihet att välja den leverantör som erbjuder lägst pris. Att välja Telge Energi, Vattenfall eller Storuman kan möjligen ge en känsla att man utövar konsumentmakt, men de futtiga kronor man eventuellt spar på att välja är sannolikt inte värt arbetsinsatsen.

Att påstå att vi har en avreglerad elmarknad i Sverige, är som att påstå att DDR-medborgarna kunde välja och vraka bland charterresor. Och det enda vi kan vara säkra på är att det kommer att bli ännu dyrare med energi – oavsett vem som vinner valet.

Rätten att hålla sig varm på vintern blir mer och mer en klassfråga.

Andra om , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: