Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: muren

Bunkerextra från Berlin

lastpix_bunker

Aftonbladet i söndags.

I söndagens Aftonbladet publicerades ett längre knäck där jag intervjuade Robert Conrad, 53 – sannolikt den siste som besökte Hitlers bunker och fotograferade den, strax före den spränges och schaktades bort i slutet av 80-talet. Aritkeln, som också berörde historien bakom de många bunkrarna i Berlins forna regeringskvarter, är Plusinlåst, men är väl värd att teckna en månads abonnemang för att läsa – om jag får säga det själv.

Den fantastiska historien om den unge amatörfotografen som riskerade friheten i 80-talets DDR för att smyga sig ner i den förbjudna bunkern – för i Östtyskland var nazitiden och dess historia tabu – är emellertid bara en av många fascinerande, berättelser från Berlins försvunna platser. Som först nu, 70 år efter Andra världskrigets slut, så sakteliga börjar upptäckas på nytt. Och det är framför allt under jord som de kvarvarande spåren från krigets Berlin finns att hitta – ovan jord förstördes mer än 90 procent av bebyggelsen dels av de allierades massiva flygbomningar, dels av Röda arméns slutoffensiv som förvandlade de sista resterna av den tyska huvudstaden till grushögar. Och till sist raderade de allierade – framför allt Sovjet – ut de sista spåren av Hitler och nazisterna. Bland annat sprängdes de tre gigantiska luftvärnstornen som byggts i en triangel runt de centrala delarna av staden som försvar mot bombflyget. Det var bara fransmännen som misslyckades med att spränga ”flaktornet” som låg i Volkspark Humboldthain – de lämnade kvar hälften av det gigantiska fortet, som idag blivit centrum för det privata arkeologiska sällskap som kallar sig Berliner Unterwelten.

humbolthain_flaktower

Luftskyddsbunkern i Humboldthain i början av 1940-talet, efter den halvt misslyckade sprängningen efter kriget och idag, då fortet ligger nästan helt dolt bakom grönskan i Volkspark Humboldthain. Foto: Bundesarchiv, Wikipedia och Berliner Unterwelten,

Dessa urbana utforskare dokumenterar och arrangerar visningar av den del av Berlinhistorien som inga myndigheter velat befatta sig med på 70 år – och de upptäcker fler och fler bunkrar för varje vecka. Bara i de centrala delarna av Berlin finns det ett dussintal skyddsrum, underjordiska fabriker och ledningsbunkrar från krigsåren som ännu inte utforskats. Bland annat upptäcktes en nyligen under Dresdner Strasse, där en gammal nedlagd tunnelbanelinje användes som civilt skyddsrum fram till 1945. Denna bunker, som kom att sträcka sig under Berlinmuren, är bara en av alla dem som Berliner Unterwelten utforskat och dokumenterat – i filmen nedan från National Geographic, har de dessutom med sig Andra Världskriget-experten och författaren Anthony Beevor.

Det finns oändligt mycket att se och uppleva i Berlin, men själv skulle jag utan tveka starta utforsknandet vid tunnelbanestationen Gesundbrunnen, varifrån de guidade turerna under krigets Berlin utgår. Jag kommer säkert att återkomma till denna mörka men samtidigt högintressanta period i Europas nutidshistoria.

Intressant?

Fler om , , , ,

Passkontrolle, Bitte – den sista resan genom DDR

DDR-gränspolis

Östtysk passkontrollant (t v) i tidstypisk uniform ombord på ett tåg. Dock inte den samme som beskrivs i texten.

Tiden går snabbt när man har roligt, brukar det heta. Om det stämmer, måste de senaste 25 åren varit närmast hysteriskt kul, för tiden har verkligen flugit iväg. Det känns ju som det var alldeles nyss som vi var unga och nygifta, den varma försommaren 1989. Och som gröna nykomlingar i mediebranschen fanns det knappast tid för någon smekmånad – däremot lyckades vi lirka loss en veckas semester till vårt favoritställe i Europa: Berlin.

På den tiden var Berlin i mångt och mycket synonymt med Västberlin, och det skulle dröja många år innan det blev gentrifierat weekendresmål för svenskar. De centrala stadsdelarna, Mitte, låg bakom den antifascistiska skyddsvallen som det hette i östtysk propaganda. Visst gick det att resa in på ett dagsvisum, men det krävde tvångsväxling av 25 D-mark till lika många östtyska mark, som i princip inte gick att köpa nåt för. Dåtidens DDR:s ekonomi var i betydande utsträckning närmast fixerad vid att få in västvaluta till den konkursmässiga statskassan. Till och med de egna medborgarna såldes som ett sätt att få in västvaluta.

Dessutom kände sig aldrig riktigt ensam när man trampade kring bland de nedgångna och halvt raserade husen i Berlins forna hjärta – övervakningen var omfattande och Folkpolisen (Vopo) fanns överallt. Men trots det grå, trots det långt gångna förfallet, låg det något i luften då, denna sista sommar 1989 – en känsla som andades om det oundvikliga slutet för den övervaknings- och slavstat som DDR utvecklats till. Östtyskarna hade redan börjat rösta med fötterna – de tog sina Trabanter och reste i tiotusental på ”semester” till Ungern, och korsade sedan den nyöppnade gränsen mot Österrike. Landet dränerades snabbt och Honecker och hans politbyrå blev mer och mer trängd för varje dag. I städer som Leipzig, Karl Marx-Stadt och Magdeburg tilltog protesterna för varje dag, och massdemonstrationerna hade vuxit sig så stora att SED och Stasi inte längre vågade ingripa med våld.

Men det jag ändå minns bäst från Berlin 1989 är resan dit. En resa jag gjorde ett flertal gånger med början i mitten av 80-talet. På den tiden var tåget det enda realistiska sättet att ta sig dit från Sverige. Flyget till Västberlin var starkt reglerat – det fanns bara tre flygrutter in till staden – och endast de tre allierade segrarnas nationella flygbolag (Pan Am, Brirish Airways och Air France), hade tillstånd att landa på Tegel. Så för oss svenskar blev det till att ta nattåget från Malmö Centralsation, som avgick vid 22-tiden på kvällen och var framme strax efter 08.00 vid Bahnhof Zoo, dåtidens fjärrtågsstation i Västberlin.

Vägen dit var inte mycket längre än 40 mil – alltså kortare än till Stockholm – men i tid och rum kändes resan som en evighet.

mitropa_wagen

”Mitropa” stod det på många av de vagnar som kördes av östtyska Deutche Reichbahn. Den här bilden är tagen några år senare i Paris, men skulle lika gärna kunna ha varit från Malmö central en kväll 1989. Foto: Renaud CHODKOWSKI/Flickr

Redan på Malmö central kunde man förnimma DDR-atmosfären. Tågvagnarna som stod inne vid perrongen var nämligen östtyska, tillhörande Deutche Reichbahn, DR. (Östtyskland brydde sig aldrig om att döpa om den gamla riksjärnvägen från förkrigstiden.) Vagnarna var formligen  impregnerade av brunkolsrök och dieselångor, och vi visste att det krävdes en grundlig dusch och ett klädbyte efter natten på de hårda britsarna i fyrmannakupén.

Efter den svensk passkontroll på bangården i Trelleborg – jo, man kollades på utresan också, mest för att slippa fastna i Östtyskland – rullade vi ombord på M/S Rügen, en kombinerad tåg- och bilfärja med destination Sassnitz. Absolut ingenting hände ombord, möjligen med undantag för att några långtradarchaufförer, med destinationer i Östeuropa, drack sig fulla på billig östtysk öl i kafeterian.

När vi rullade av färjan i Sassnitz framåt tretiden på morgonen, bogserades tågsetet in ett stickspår, bredvid ruinerna av ett par gamla hamnmagasin. På perrongen lyste en rad starka strålkastare som fick ekipaget att bada i ljus. Ljudet av stöveltramp och hundskall hördes utanför, och ytterdörrarna till vagnen slets upp. Dörren till kupén öppnades med ett ryck, och en bister rundlagd man i 40-årsåldern, iklädd DDR-gränspolisens uniform, trädde in – i sällskap av en stor schäfer i koppel. Hunden satte igång direkt att sniffa under träbänkarna, på jakt efter föremål som var otillåtna att medföra in i DDR (skrivmaskiner och tryckutrustning var minst lika illa som narkotika). På magen hade passpolisen en liten metalllåda, som han knäppte upp med ett vant snäpp – varpå en uppsättning av stämplar och blanketter blev tillgängliga.

Barskt och med bistert ansiktsuttryck röt han fram sitt ärende: ”Passkontrolle, Bitte!” Det fanns inga som helst spår av någon vänlighet i detta ”bitte” – snarare handlade det om en militär ordergivning. På vakt utanför kupén stod ett par kpistbeväpnade vakter beredda att rycka in ifall någon passagerare mot förmodan skulle ha problem med att efterleva ordern.

Efter att ha blivit noggrant granskad och jämförd med bilden i passet, fick vi våra stämplar och fick åka vidare. Tåget rangerades om, vändes, och ett nytt diesellok kopplades på för vidare transport till Berlin.

Minnet från den nattliga tågresan genom det lummiga försommarlandskapet är något jag aldrig glömmer, framför allt för de extrema kontrasterna. Östtyskland var som ett slags Midgård ur Sagan om ringen – oändligt vackert och obeskrivligt smutsigt och fult på samma gång. Lummiga ängar, skogsdungar och vajande fält bredde ut sig i försommarskrud – bara för att snabbt förbytas i något som påminde om Mordor när tåget rullade förbi gigantiska, rykande kemikombinat i Bergen Rügen eller nedgångna skeppsvarv i Stralsund-Rügendamm – ett förfall som vittnade om en bankrut stat där ingenting egentligen hänt efter krigsslutet mer än 40 år tidigare.

ostberlin_1989

Östberlin 1989. Foto: Raphaël Thiémard/Flickr

När vi rullade in i Berlins utkanter tidigt på morgonen, gled färgskalan allt mer över i grått. Resan gick via förstäderna i öster, som Bernau, Ahrensfelde och Lichtenberg, och ju längre in mot centrum, desto tyngre lade sig den sötaktiga stickande röken från de stora koleldade kraftverken runt Spree. Till sist fanns det inga färger kvar, bara en skala från mörkt- till ljusgrått.

Tågstoppen var flera, trots att det här var ett transittåg som ingen vare sig fick gå på eller av. Men efter ett längre uppehåll vid Berlin Ostbahnhof var det till sist dags för den sista anhalten i DDR – Berlin Friedrichstrasse.

Här upprepades proceduren från Sassnitz, om möjligt med ännu fler gränsvakter och ännu grundligare undersökning. Poliser med ficklampor kröp in under tågvagnarna för att säkerställa att ingen DDR-medborgare försökte ta sig över gränsen,  schäferhundarna sniffade frenetiskt både under sätena och på vårt bagage. Efter ytterligare ett ”Passkontrolle, Bitte”, ännu en stämpel och ett stelt ”auf wiedersehen” fick tåget så äntligen rulla vidare in i väst mot slutdestinationen Zoologischer Garten.

Och det var inte utan att man drog en lättnadens suck efter de där timmarna i påtvingad instängdhet i DDR.

31-3

Potsdamer Platz, någon gång på 80-talet. I fonden står resterna av det forna lyxhotellet Esplanade (delar av detta finns idag inbyggt i det nya moderna centrumet på platsen.

Några månader senare, den 9 november, föll muren och mindre än ett år senare återförenades de bägge tyska staterna. Terrorstaten monterades ner och människor i öst och väst kunde själva välja att resa dit de ville, när de ville, utan att behöva riskera en kula i ryggen.

Det skulle dröja flera år innan jag gjorde om den nattliga tågfärden från Malmö till Berlin. Den var annorlunda på många sätt – men i ett avseende precis som förr.

När tåget rullade av färjan i Sassnitz, bogserades det som vanligt bort till sin rangerbangård för tågbyte, bredvid samma ruiner till hamnmagasin. Varpå samma rultiga gränspolis som på DDR-tiden återigen stegade in i kupén –  fast denna gång iklädd Förbundrepublikens uniform. Borta var också schäfern och plåtlådan med stämplar på bröstet.

”Passkontrolle”, sa han, med ganska trött röst. Och tillade, med ett tillkämpat leende, ”bitte”.

Den sista resan genom DDR – och den första genom ett fritt Tyskland. Två länder som var mer annorlunda än någon kanske  trodde, vilket Die Zeit speglar i sin utmärkta infografik om Tyskland idag jämfört med för 25 år sedan.

Nästan så man blir lite sugen på att sätta sig på tåget igen.

Intressant?

DN, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,

Ikväll firar de verkliga fredspristagarna i Berlin

30008340-r copy

Historien straffar den som kommer för sent, lär Sovjetledaren Michail Gorbatjov ha sagt till Östtysklands statschef Erich Honecker. Det var under DDR:s uppblåsta 40-årsfirande i oktober 1989, och uttalandet var i praktiken en dödskyss från Gorbatjov. Trots DDR-diktatorns närmast desperata vädjan vägrade Sovjetledaren att sätta in pansar mot de svällande demonstrationerna som skakade DDR. Det blev aldrig någon “kinesisk lösning”, sovjettrupperna fick order om att stanna i sina kaserner och lämna DDR:s inre angelägenheter i fred. Dagarna efteråt avsattes Honecker av en allt mer desperat politbyrå och efterträddes av reformisten Egon Krenz, som gjorde lönlösa försöka att reformera DDR. En månad senare föll muren, och Östtyskland som nation försvann bara några månader senare.

Ingen – allra minst tyskarna själva – var egentligen förberedda på detta. Att DDR, denna den hårdaste polisstat som någonsin existerat (möjligen med undantag för Nordkorea), där statssäkerhetstjänsten Stasi infiltrerat nästan alla delar av samhället, skulle falla ihop som ett korthus på bara några veckor. Men det var precis vad som hände, och ikväll kommer det att firas rejält både i Berlin och resten av Tyskland. Det är ett värdigt högtidlighållande över en revolution som helt och hållet var folkets. Vanliga människor som var trötta på decennier av lögner, övervakning, förtryck, censur och avsaknad av de självklara fri- och rättigheter som den västra halvan av Tyskland åtnjöt. Det fanns ingen “uppifrån” som regisserade protesterna, som startade i Leipzig men som spred sig och växte till en flodvåg som regimen inte kunde stå emot. Och på kvällen den 9 november var vågen så stor och mäktig att inte ens Berlinmuren kunde hålla mot.

Att det blev just den 9 november, och att förloppet blev så snabbt, kan vi alla tacka DDR-regimens presstalesman Günther Schabowski för. Tidigare på dagen hade politbyrån, alltmer trängd av frihetsprotesterna, beslutat om nya utreseregler för DDR-medborgarna. Det skulle inte längre behövas visum för att få resa till väst, enligt beslutet. När en reporter frågade från när dessa nya regler skulle gälla, började Schabowski bläddra i sina papper, hittade uppenbarligen inget där, men svarade ändå av någon outgrundlig anledning “sofort”. Alltså, det var fritt fram för vem som helst i DDR att åka till en gränsövergång och resa ut, direkt…

Nyheterna kablades ut till en förstummad TV-publik. 20 minuter senare var folksamlingen vid Bornholmer Strasse så stor att vakterna tvingades öppna den på vid gavel. Bredvid stod de en gång så fruktade gränsvakterna från Volkspolizei och såg ut som bortkomna skolbarn. De som haft makt över liv och död bara någon timme tidigare, med sina uniformer och vapen stod nu maktlösa och såg på hur historien sprang förbi dem. Det är fortfarande det jag minns från TV-bilderna denna kväll, deras nästan skrämda ansiktsuttryck när den gigantiska folkmassan bara vällde fram genom muren; gråtande, jublande och skrattande av lycka efter att ha gjort det omöjliga:- att besegra världens hårdaste diktatur utan en enda droppes blodspillan. Det fanns ingen hämndlystnad i folkmassan, inte ens mot dem som varit deras fångvaktare och bödlar under 40 år.

Det finns tillfällen i historien som man känner sig förbannat priviligierad att få ha varit med om. Berlinmurens fall är ett sådant. Och hade några i denna värld gjort sig förtjänta av att få Nobels Fredspris så vore det alla dessa namnlösa frihetshjältar i Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern som genom sitt mod och värdighet bevisade att det gick att förändra världen till en bättre plats.  Det är dem vi borde fira idag, människorna som rev Europas murar med sina bara händer.

Berlin i pressen idag: Aftonbladet | DN | SvD

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Intressant?

Minnen från en mur

Brandenburger Tor 1985

I år firar Berlin 20 år utan mur. Den “antifascistiska skyddsvallen” som den officiellt kallades i östsektorn, föll den 9 november 1989 (efter en historisk felsägning av DDR-regimens presschef). Men murfallet började redan i tidigt i maj samma år, när Ungern beslöt att montera ner järnridån och alltså öppnade vägen in i Västeuropa för alla som bodde i de forna Warszawapaktsländerna. Under sensommaren 1989 invaderades Västtyskland av karavaner med Trabanter – östtyskar som helt enkelt tagit sitt pick och pack och gett sig iväg på bilsemester för att aldrig mer komma tillbaka till DDR. Östländernas socialistdiktaturer stod handfallna och kunde bara se på hur deras medborgare röstade med fötterna. Innan året var slut hade de samtliga fallit i oblodiga revolutioner (med undantag för Rumänien, där diktatorn sköts ihjäl).

Den 21 maj 1989 stannade vi till i Västberlin några dagar på vår bröllopsresa, och det var inte bara vår i luften utan även en slags avspänd förväntan, kanske till och med uppsluppenhet. Gränsvakterna vid Friedrichstrasse verkade inte längre intresserade av detaljstudera ens pass eller stirra en stint i ögonen. De kostade till och med på sig ett leende och “Gute reise” på vägen västerut. Östtyska medier började öppet trotsa regimen och rapporterade från de ständigt större måndagsdemonstrationerna runt om i Östtyskland som krävde demokrati, press- och resefrihet. SED (det statsbärande socialistpartiet) reformerade och sparkade så småningom ut Erich Honecker efter att Sovjet vägrat ge den gamle diktatorn hjälp att kväsa den folkliga resningen. Östtyskland var bankrutt både ekonomiskt och moraliskt, och och de flesta visste att det bara var en tidsfråga innan både regimen skulle falla liksom den konstlade statsbildning som varit Tyska demokratiska republiken.

Sista offret för murskjutningarna.

När man promenerade längs muren på den tiden så stötte man överallt på kors, som ställts upp till minne av alla dem som dödats under försök att fly. De flesta sköts ihjäl av NVA-vakterna som hade en stående order att öppna eld mot alla som försökte ta sig till Västberlin. Andra sprängdes till döds av minorna i den breda Dödsremsan (“Todesstreife”) mellan de bägge murelementen. Totalt miste ett tusental människor livet under flykten till väst, och det sista offret för DDR-diktaturen, Chris Gueffroy, sköts så sent som den 6 februari 1989. Tänk om han bara hade väntat ett par månader, så hade han kunnat ta sin Trabant och puttrat iväg oskadd ut ur landet…

Efter upplösningen av DDR hösten 1990 hamnade dödsskjutningarna i domstol och gränsvakten som dödade Chris Gueffroy dömdes till två års fängelse. De flesta andra vakter och befäl fick  betydligt mildare domar – de hade ju bara utfört order, oavsett om det innebar mord i statens namn. Rättegångarna mot murskjutningarna pågick i mer än 15 år, den sista domen föll så sent som 2005.

Just idag har berlinborna faktiskt anledning att fira ytterligare ett jubileum, nämligen 60-årsdagen av Luftbron. När Stalin satte Berlins västsektorer i blockad för att tvinga in dem under sovjetiskt styre, svarade de allierade med att dra igång en luftbro av aldrig tidigare skådad omfattning. Under blockaden som pågick under 322 dagar, landade ett fraktflygplan var 90:e sekund på Tempelhofs flygplats med mat och förnödenheter till de två miljoner berlinbor som hotades av svält. Den 12 maj 1949 gav Stalin upp och öppnade tillfartsvägarna till Berlin igen.

Lärdomen vi kan dra är att demokrati är något man måste försvara – hela tiden. Vi har alla nåt att lära oss från berlinborna i tider när staten och EU på nytt vill inskränka till synes självklara fri- och rättigheter. 1989 var handlade det om fri press och TV. Idag vill politiker återigen begränsa tillgången till information, och massövervaka befolkningen i gammal god Stasianda.

Alltså i princip samma rättigheter som folk dog för vid muren för bara 20 år sedan.

Update: Per Gudmundsson skriver bra om revolutionen som kommit smygande på oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: