And The Band Played On

Etikett: musik

Ulf Lundells långa kamp mot allt

I dessa dagar av ständigt dåliga nyheter och en flod av deprimerande rapporter om krig och mänskligt lidande – då är det skönt att det finns människor som kan få en att le en smula. Som Ulf Lundell, den gamle rockräven som nästan gick och blev nationalskald med sin närmast sönderälskade ballad Öppna landskap. Nu var förvisso Lundell alltför vresig och misantropisk för att lyckas uppnå den nivå av folklighet som Carl-Anton eller Lasse Berghagen ståtar med. Tänk er själva – Uffe Lundell som allsångsledare på Skansen?

Dessutom trivs Lundell inte alls bäst i öppna landskap – snarare på ödsliga, tomma fält utan något levande inom synhåll, vilket jag ska återkomma till lite längre ner i den här texten.

Hur som helst, Lundell har varit högaktuell den senaste tiden, dels för att han börjat blogga och dels för att han därmed fått en helt ny arena där han kan sparka på sina favorithatobjekt – Sveriges journalister. Senast att hamna i skottgluggen är Aftonbladets journalister Markus Larsson och Kristin Lundell som får sina fiskar varma i Lundells blogg. I ett sällsynt eldfängt inlägg kallar Ulf Lundell för  Larsson för ”Kiruna-Hitler” och känner sig dessutom kränkt av det faktum att han behöver dela efternamn med andra  ”Lundeller” som Kristin.

Lundells långa, yviga rant är tidvis ett stycke stor underhållning, och att kalla det för ”hatattack” är nog att ta i i överkant. Ironin lyser igenom, och alla som läst något av vad Lundell gett ut i bokform genom åren vet att det är sånt här man får ta om man jobbar på tidning. Lundells korståg mot tyckareliten har pågått i mer än 30 år, och det kommer att fortsätta så länge han orkar trycka ner tangenterna på datorn.

Men det finns en annan Lundellsk kamp som är mindre känd, i alla fall för oss i huvudstaden. Ett krig som rockveteranen driver mot Simrishamns kommun – närmare bestämt sin närmsta granne, konstgalleriet Kivik Art Centre. En bitter konflikt som pågått i åtta år, och som handlar om Lundells till synes omättliga behov av att kunna isolera sig från all slags mänsklig kontakt.

2007 byggde Kivik Art Centre ett 18 meter högt utsiktstorn på en liten bergsknalle dryga halvkilometern från Lundells gård i den lilla byn Svinaberga. En gård som han köpte i samband med att han sålde av sin stora femrummare på Knivsöder. Lägenheten hade precis ombildats till bostadsrätt och drog därmed in ett inte oförsvarligt antal miljoner till rockstjärnans kassa. (Jag vet detta, eftersom en vän till mig bodde i en lika stor hyresrätt mitt emot Lundell…)

Nu finns det förvisso inga uppgifter om exakt var den Lundellska gården i Skåne ligger, men genom att studera omgivningarna kring det hatade tornet, hittar man egentligen bara en fastighet som kan vara hans. Det är en gård ensligt belägen ute på ett vidöppet fält. Bostadshuset skyddas från insyn  (om jag tolkar bilderna via Google maps rätt) av en u-formad ladugård.

lundell_kivik

Hur som helst. När tornet väl var på plats, insåg Lundell att någon med en mycket stark kikare teoretiskt skulle kunna rikta den mot hans gård, och därmed få en skymt av honom där han satt i sitt kök och åt frukost. Sedan dess har kriget varit i full gång. Lundell har anmält, överklagat, anmält igen, och till slut fick han rätt – kommunen hade begått ett misstag som byggt tornet utan att ha sökt permanent bygglov.

Så när galleriet långt om länge sökte och beviljades  bygglov för sitt torn – mer än sju år efter att det stod klart – så överklagade Lundell förstås igen. Och så håller det på.

lundell_vs_soder

För att få en uppfattning om vad det är Ulf Lundell kämpar mot – att slippa insyn från folk som klättrar upp i ett utsiktstorn – kan det vara på sin plats att jämföra den störning som Ulf Lundell utsätts för i sitt skånska hem med den han tvingades utstå i Stockholms innerstad, där det var fullt av hus och människor överallt. Avståndet mellan Lundells bostad och tornet är lite drygt 550 meter (enligt Google maps). Det är samma avstånd som mellan hans gamla lägenhet på Ringvägen 6 och Brännkyrkagatan 50, ett kvarter från Mariatorget. Visserligen är Södermalm fullproppat med nimbyister – men jag tror faktiskt att få boende vid Zinkensdamm hade fått för sig att klaga på insyn från nya lägenheter uppe på Mariaberget. Eller… ehh… kanske ändå.

Sådana argument spelar förmodligen mindre roll i Lundells kamp mot allt och alla. Han trivs bäst i tomma landskap, där journalister, grannar eller annat löst folk hålls på några kvadratkilometers avstånd. Och låter bli att skriva så irriterande.

Återigen, det är enormt befriande med folk som vågar vara så fullkomligt uppfriskande bråkiga, utan att skämmas ett dugg!

Tack, Ulf!

Intressant?

Fler om , , , ,

Det är hög tid att stoppa smygbeskattningen av våra prylar

intakter_privatkopiering

Det här diagrammet säger en hel del. Det visar intäkterna för så kallad privatkopiering – alltså den avgift som vi betalar när vi köper en ny hårddisk, ett USB-minne eller en inspelningsbar CD- eller DVD-skiva. De senare är dock på väg att dö ut, dels som ett resultat av att priserna för flashminnen och hårddiskar har sjunkit dramatiskt på senare år, dels för att folk inte gör kopior av sin musik längre (och frågan är om det någon gång skett med film i någon märkbar utsträckning).

Siffrorna, som är hämtade ur upphovsrättsorganisationen Copyswedes årsredovisningar, visar svart på vitt den revolution som vår konsumtion av film och musik gått igenom. Försäljningen av CD-skivor rasar när i princip all musik säljs digitalt. Och även på den digitala marknaden har det skett ett snabbt skifte från nedladdning av fysiska musikfiler till strömmade tjänster som Spotify och Netflix. Som man kan läsa ut av Ifpis senaste försäljningsstatistik, som avser första halvåret 2013, kommer 75 procent av intäkterna från digital försäljning – och av dessa står streamingtjänster för 94 procent. Den fysiska försäljningen är alltså 25 procent.

För den allt större majoritet av svenskarna som lyssnar på musik via Spotify och tittar på film via Netflix, Viaplay eller någon av alla andra gratis- eller betaltjänster som finns att välja mellan, är en sak ganska säker: de privatkopierar inte. Dels är det mycket  komplicerat för någon utan djupa tekniska kunskaper (och avancerad utrustning) att ”rippa” streamad musik och film för att sedan spara ner denna och dela med sig av till familj och vänner. Dels finns det faktiskt inget behov eller incitament för att göra det – Spotify är gratis och det är oändligt mycket lättare för alla i familjen och vänkretsen att skaffa sig ett eget konto, än att vänta på att pappa, mamma eller kompisar ska komma förbi och dela ut USB-minnen med favoritmusiken.

Förnekelsen av denna nya verklighet sitter dock mycket djupt hos Copyswede. Så sent som 2012 lyckades organisationen få stöd i den speciella skiljedomsnämnd som har till uppgift att avgöra tolkningstvister mellan Copyswede och dess motpart hemelektronikbranschen, för uppfattningen att USB-minnen och externa hårddiskar är produkter ”särskilt ägnade” (som upphovsrättslagen uttrycker det) för privatkopiering av upphovsrättsskyddat material (den så kallade UMA-domen).

Att läsa domen är i sanning en bisarr upplevelse. Som bevis för uppfattningen att din nätverksdisk eller backupenhet egentligen bara är ett sätt att distribuera kopierade CD-skivor till den närmsta vänkretsen, hänvisar Copyswede till en marknadsundersökning där 10 procent av de svarande medgav att de nog brukade kopiera musikfiler lite då och då. När det gäller till exempel DVD-filmer har dessa oftast så kallat DRM-skydd som dels gör det förbjudet att framställa kopior, dels kräver kopiering specialprogram och avancerade tekniska kunskaper. För den stora allmänheten kan man därför slå fast med till visshet gränsande bombsäkerhet att det inte förekommer någon privatkopiering av film – över huvud taget.

Men, som Copyswede uttrycker det i UMA-domen, ”ersättningsskyldigheten förutsätter inte att det är enkelt att använda anordningen för privatkopiering”.

Nu flyttar Copyswede fram positionerna ytterligare i kriget om att privatbeskatta våra teknikprylar. Igår möttes organisationen och hemelektronikjätten Sony i Lunds tingsrätt, uppbackade av Elektronikbranschen, som ska avgöra om bolagets telefoner verkligen är en telefon – Copyswede hävdar att det egentligen är en MP3-spelare som också går att ringa med, och alltså ska omfattas av privatkopieringsskatt på någon hundring.

Målet är principiellt mycket viktigt, dels eftersom det aldrig avgjorts tidigare var gränsen går för en upphovsrättsorganisaton på jakt efter intäkter, dels för att någon faktiskt vågar sätta ner foten och protestera mot ett system där en enskild organisation, utan folkligt mandat, på eget bevåg tillåts driva in skatter. Allt snack om att det är en fråga mellan Copyswede och ”branschen” är förstås struntprat – de avgifter som läggs på produkterna betalas förstås i sista hand av konsumenten.

Dom meddelas av Lunds tingsrätt i februari. Om Copyswede får rätt, kanske den nedåtgående trenden i diagrammet ovan brytas, och artister som Per Gessle och Tomas Ledin kan se fram emot lite extra klirr i kassan.

De flesta av oss andra blir förlorare, och kommer framöver att få betala skatt på allt som utrustas med lagringsenhet. Förvänta dig därför att din nya Volvo eller ditt kylskåp snart kommer att betraktas som MP3-spelare med vissa frys- och köregenskaper och därför ska omfattas av privatkoperingsavgift.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Generation Toblerone

Sprillans ny gitarr. Sliten från fabrik.

Gick in i en musikaffär härom dagen, för första gången på årtionden.Vet inte riktigt varför, men där stod jag plötsligt framför raden av gitarrer som hängde från taket. Den på bilden här intill är en kopia av en Fender Stratocaster, en modell som funnits sedan det sena 50-talet.

Jag har en sådan gitarr, fast ett original från 1964. Den är sliten av mångårigt spelande och hade färgen avskavd redan när jag köpte den i slutet av 70-talet. Det är också de sprillans nya gitarrerna ser jag. De är nämligen ”road worn” redan från fabrik. Och det är inte bara Fender-kopiorna, utan även original Fender-gitarrer finns nu i färdigslitna modeller.

Men varför? För 30 år sedan, när jag var förhållandevis ung, hade ingen kommit på idén att köpa något nytt som såg slitet och använt ut. Men idag är det åtråvärt med ”patina”, att äga något som är vintage eller lite luggslitet – men det är ingen som har tid att vänta på att denna patina ska infinna sig genom egen måmngårig användning.

Det är precis samma sak med kläder. På 70-talet var det också inne med urtvättade jeans/jeansjackor, men det tog åratal av tvättande innan de mörkblå Lee-jeansen antagit en ljusblå färg och fransat sig på de rätta ställena.

Idag är det ingen i Allt nu-generationen – eller ska vi kalla den Generation Toblerone – som har tid att vänta. Numera slits jeansen av barnarbetare i Pakistan istället. Ingen orkar ju ändå äga ett plagg mer än en säsong.

Den här trenden – att kunna köpa sig allt, inklusive en historia – är förstås ett symptom på ett mycket större problem i vårt speed-konsumerande samhälle. För vi har blivit så indoktrinerade vid tanken att inte behöva vänta, att ingen längre vet vad det betyder att spara. Är lönen slut men du ändå är sugen på de där uuuursnygga skorna eller ett par Toblerone – då finns det alltid ett kreditkort nära till hands. Och är man bolånetorsk som gått på Mäklarstatistiks eviga värdestegring på bostadsrätter och villor, slipper man spara och gneta ihop till ny bil och USA-resa – det är bara att belåna kåken med ett par hundra tusen extra.

Och är kreditutrymmet slut finns ju alltid SMS-lån!

Vi skjuter kollektivt ett gigantiskt och växande skuldberg framför oss, för att politiker och marknaden lärt oss att vi inte ska behöva vänta på något gott. Det har till och med gått så långt att ständigt ökad belåning numera är en förutsättning för vår tillväxt. Men någonstans kör vi självklart in i den berömda väggen, och Generation Toblerone tvingas till ett hårt och obekvämt uppvaknande.

Och kanske tvingas förnedra sig till att faktiskt spara pengar till sånt man vill köpa. Och gud förbjude, använda sina kläder så länge att de blir lite… slitna.

Nu är ju ovanstående beteende långtifrån begränsat till privatpersoner, de flesta industrinationer lever ju de facto på snabba SMS-lån. Och den okrönte kungen av Tobleronepolitik heter ju som alla vet Barack Obama.

Intressant?
Andra bloggar om ,

Eddie Meduza – fildelning modell 70-tal

eddieLyckades äntligen ta mig tid i helgen att lyssna på Mera Brännvin, P1-dokumentären om Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han hette i verkligheten. Errol dog 53 år gammal, efter en intensiv period av supande, och trogen sin vana dokumenterade han även sin sista tid i livet i en videodagbok. Sista inspelningen var från veckan då han dog, i januari 2002.

Errol var en outsider, som föll utanför ramarna i 70-talets folkhemsbygge. Han levde ett kringflackande liv, och försörjde sig dels på sin musik, dels på att kränga hemblandat hårväxtmedel och på att sälja humorkassetter under pseudonymen E Hitler. Innehållet var så grovt att ingen radiokanal vågade eller ville sända det. Ändå var hans sketcher kända av i princip hela Raggarsverige, som vallfärdade till festplatserna runt om i Sydsverige när Eddie Meduza stod på scen. Odödliga dängor som Mera brännvin, EPA-traktorn, Fruntimmer ska en ha o knulla med, Punkjävlar och Socialdemokraterna skvalade ut genom de öppna rutorna på raggarbilarna under det tidiga 80-talet, och trots att Sveriges radio totalförbjöd spelning av hans skivor och han saknade etablerade försäljningskanaler, satte Eddie det ena publikrekordet efter det andra. Eddie var den levande symbolen för dålig smak och utanförskap – och folk älskade det.

Förklaringen låg, tror jag, i den omfattande kopieringsverksamhet som tog plats i stugorna. Jag hade förstås ett Eddie Meduza-blandband, kopierat från kompisens kassett – som i sin tur fått eller kopierat från någon annan i sin vänkrets. Alla kände till Eddies musik och sketcher, men få hade köpt något själv.

Oavsett om det var rätt eller fel, kan man nog konstatera att utan denna tidiga och primitiva form av fildelning, hade Eddie Meduzas karriär kvävts i sin linda av skivbolag …

Dokumentären rekommenderas i alla fall varmt.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

Dagens kolla-inte-en-bra-story…

När jag gick pÃ¥ journalisthögskolan nÃ¥gon gÃ¥ng för länge sedan i ett annat Ã¥rtusende hörde jag för första gÃ¥ngen uttrycket “kolla inte en bra story (för dÃ¥ kan den spricka)”. Just journalisters källkritik och faktakontroll har ju alltid varit ifrÃ¥gasatt  (särskilt hos oss som jobbar inom kvällspressen), och idag borde det vara viktigare än nÃ¥gonsin för alla som jobbar inom media att kolla, dubbelkolla och trippelkolla allt som skrivs.

Varför det dÃ¥? Jo, för att det finns ett kollektivt “facit” som inte ligger längre bort än en Google-sökning eller en bloggkommentar.

Som illustration till detta kan vi ta Liza Marklunds krönika i Expressen om kompisen Johan som inte säljer några skivor eftersom musiken som hans band Stockholm Stoner skapat laddats ner via fildelningsnätverk över 80.000 gånger. En ohyggligt hög siffra för en relativt okänt band, som sålt lite drygt 300 skivor på Konsum, och som ifrågasatts av bloggar som brokep. Och givetvis är allt fel från början till slut. Ulf Hedlund reder ut hur det egentligen ligger till.

Vad var det nu Jan Guillou sa häromdagen om Riktig media..?

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: