And The Band Played On

Etikett: mutor

Om onda och goda lobbyister

Debaclet runt partisekreterare Sofia Arkelstens bjudresastudieresa till posha franska Pau för att köra miljöbil startade en veritabel lavin av indignerade kommentarer från alla läger – men också en välkommen debatt om lobbygrupper och behovet för våra folkvalda att öppet redovisa vem som finansierar dem.

De stora oljebolagen har alltid bedrivit lobbyverksamhet för att få fram politiska beslut som gynnar den egna verksamheten. Det är helt naturligt, och alla stora bolag gör likadant. Försäkringsbolag, försvarsindustrin, läkemedelsindustrin, flygindustrin, livsmedelsindustrin… Vår förra statsminister Göran Persson är idag Sveriges främste vapenlobbist (under sin regeringstid var han dessutom gift med Systembolagets vd Anitra Steen utan någon egentligen reagerade) och förre näringsministern Björn Rosengren blev konsult för Tele2 – bara dagar efter att han börsintroducerat konkurrenten Telia.

Till och med det vi kan kalla Big Environment –  stora mäktiga organisationer som WWF och Greenpeace – agerar numera med delvis samma verktyg som sina motsvarigheter i bolagsvärlden.

Det är bara i Sverige som vi är för blåögda för att fatta att det faktiskt går till så här. Hade vi haft vettiga lagar som tydligt visat vilka lobbyister som ger pengar till våra makthavare – så som  i USA  – hade det förmodligen blivit mindre intressant att dra igång stora drev för ett evenemang som utgör rena felräkningspengar i Shells PR-budget.

Ändå lägger Shell – som jag skrev i ett tidigare inlägg – en försvinnande liten del av sina lobbypengar på så kallade klimatförnekare, jämfört med vad de satsar på att ta sig in i näringskedjan i den nya gröna ekonomin. Men symbolvärdet av att oljebolag smörjer politiker kan givetvis inte underskattas.

I förra veckan skickade Naturskyddsföreningen ut ett pressmeddelande där man avslöjade att flera stora europeiska bolag – som BP och Eon – finansierade amerikanska senatorer som är klimatförnekare. Detta är nu långtifrån någon nyhet, uppgifterna har varit tillgängliga på sajten opensecrets.org, där alla bidrag till politiker redovisas under en längre tid. Men Svante Axelsson, generalsekretare på SNF, är upprörd;

Det är i sig uppseendeväckande att företagen går in och aktivt stöder vissa senatorer med specifika åsikter i klimatfrågan, när vi är i så stor behov av ett internationellt klimatavtal, som de i andra sammanhang säger sig bejaka. Det ska bli intressant att höra hur Carl-Henric Svanberg förklarar företagets agerande, säger han.

Nu är det inte Svante själv som agerat grävande journalist, utan brysselbaserade miljölobbyn Climate Action Network, en paraplyorganisation där Naturskyddsföreningen ingår. Om man granskar hur mycket bidrag de klimatskeptiska senatorerna fått i bidrag, blir det ungefär 6.500 kr var. Knappast något att bygga en stor konspiration kring kan man tycka, och en droppe i havet jämfört med de pengar miljörörelsen själv använder för att driva sin agenda.

Climate Action Network är själva verket en av de 10 mest välfinansierade lobbyisterna på miljöområdet inom EU. Och pengarna till dessa lobbygrupper kommer –  från EU. Tankesmedjan IPN sammanställde i våras en lista över ”Green 10”, dvs de miljögrupper som får mest i bidrag från EU – däribland Friends of The Earth, Climate Action Network och WWF.

Astroturfing 101.

I rapporten ‘Friends of the EU – The Costs of a Taxpayer-Funded Green Lobby,’ visar IPN på den bisarra rundgång av skattepengar som finansierar dessa påtryckargrupper. EU använder alltså medborgarnas pengar för att finansiera lobbygrupper – som sedan använder dessa medel för att bedriva påtryckning i frågor där de har samma uppfattning som EU. Det kallas för astroturfing – att man i brist på verkliga gräsrotsrörelser betalar organisationer för att ge intryck av det. Det såg man exempel på vid fjolårets klimatmöte i Köpenhamn, där FoE och CAN gick omkring med identiskt lika plakat i demonstrationstågen.

För tio år sedan delade EU-kommissionen ut c:a 23 miljoner i bidrag till ”Green 10”, förra året hade summan nära fyrdubblats till 88 miljoner, och hos flera av organisationerna utgör EU-pengarna mer än 70 procent av intäkterna. Climate Action Network fick närmare tre miljoner i bidrag – alltså det dubbla mot vad de onda olje- och energibolagen gav de skeptiska senatorerna i bidrag.

Ser man det från miljöorganisationernas sida, kan de med visst fog hävda att dessa pengar behövs för att de ska kunna bedriva lobbying på samma villkor som de multinationella företagen – som Shell och BP.

Det stämmer förvisso i teorin, men man ska naturligtvis vara på det klara med att alla har sin egen agenda att driva. Shell och BP vill naturligtvis utvinna olja och gas på så många platser som möjligt i världen –  såväl i Skåne som i Arktis. Och Svenska Naturskyddsföreningen skulle givetvis bli betydligt fattigare som organisation om om tron på  klimathotet sviktar. För att inte tala om hur WWF:s intäkter – och image – skulle skadas ifall det visade sig att isbjörnarna faktiskt mår finfint. (Whoops, de förökar visst sig som aldrig förr…)

Vad som är bäst för oss vanliga medborgare, och för demokratin, har jag ingen aning om. Jag börjar väl bli för gammal och luttrad för att lita på någon längre…

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN, Miljöaktuellt

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

Shell och BP – klimatforskarnas bästa vänner

Det är något speciellt avskyvärt med oljebolag, verkar det som. Alla hatar dem som pesten, trots att alla använder deras varor varje dag – och till råga på allt klagar vi högljutt varje gång de höjer priset på dem. Vi behöver vårt knark – oljan – för att kunna leva ett tryggt och bekvämt liv, men precis som knarkare inser vi att vi någon gång måste ta oss ur missbruket.

Det vet Shell också, som i likhet med om möjligt ännu mer hatade fossilkollegan BP (vars förkortning nuförtiden ska utläsas ”Beyond Petroleum”), satsar hårt på att skaffa sig en ny miljövänlig image. Shell plöjer årligen ner mångmiljardbelopp i forskning kring förnybar energi – vilket ändå är försvinnande lite jämfört med de vinster bolaget gör i sin kärnverksamhet: att utvinna och raffinera råolja.

Shell behöver alltså inte gräva särskilt djupt i sin feta kassakista för att köpa opinionsbildare, medier och politiker, när buskapet är att de står på samma sida i kampen för klimatet och mänskligheten. Just i Sofia Arkelstens fall handlade bjudresan givetvis om ett miljöjippo – inte att muta henne med en massa pengar för att få henne och moderaterna att sänka bensinskatten. Arkelsten är bara en av alla dessa nya gröna makthavare som givetvis är viktiga att vinna för att säkra framtida intäkter för oljejätten. Pengar som måste komma från andra källor än råolja – hur mycket Shell än gillar det svarta kletet.

En av de allra mest lukrativa nya intäktskällorna kallas CDM – Clean Development Mechanism – eller handel med utsläppsrätter i vardagligt tal. Det infördes som en del av Kyoto-avtalet och har varit i drift sedan 2007. Denna marknad beräknas omsätta runt en biljon (1.000 miljarder) årligen, och de stora energibolagen är naturligtvis väl positionerade för att kunna kapitalisera på denna marknad – där man köper och säljer… luft. Att brittiska BP är den största handlaren med utsläppsrätter på börsen i London kommer därför inte som någon större överraskning.

Inte heller borde det förvåna någon att BP och Shell finansierat klimatforskningsinstitutet CRU vid East Anglia University i England, allt ifrån starten 1971 fram idag.  CRU är alltså det forskningscenter som ansvarar för en av hörnstenarna – de globala temperaturkurvorna – i de rapporter som FN:s kllimatpanel tar fram vart fjärde år. (Det var även CRU som anklagades för forskningsfusk förra hösten i den så kallade Climategate-affären.) Att forskarna där står knädjupt i olja har uppenbarligen inte påverkat deras trovärdighet i pressen.

Likaså har det faktum att högste makthavaren i FN:s klimatpanel, industrimagnaten Rajendra Pachauri, avlönas av indiska energijätten TATA och har styrelseuppdrag i amerikanska oljebolag, inte på något sätt fått journalistkåren – förutom någon enstaka krönikör – att ifrågasätta hans agenda.

Det är inte så konstigt. Vi journalister älskar enkla nyheter och vinklingar; sådana som kan generera maximal folklig indignation med minsta möjliga arbetsinsats. Sofia Arkelsten är i detta sammanhang ett perfekt offer. Hon är ung, kvinna, moderat, ganska oerfaren och har nu fått oljefläckar på klackarna. Om hon tvingas avgå för att ha tagit emot felräkningspengar från Shell för två år sedan, kommer det att hyllas som en seger för pressen som ännu en gång fullgjort sin roll som den granskande fjärde statsmakten.

Carl Bildt, däremot, är det ingen som vågat ge sig på – trots sin högst personliga inblandning i Lundin Oil. Och trots hans återkommande deltagande i världens kanske mäktigaste lobbygrupp: Bilderberg. (Vars möten dessutom är hemliga…)

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6, Expressen 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4

Intressant?

Fler bloggare om , , , , ,

Gärna högre lön – men först en rejäl vindsvåning!

Wanja – tillsammans med några av de medlemmar som gjort hennes bostadskarriär möjlig.

Sveriges Radio och ABC-nytt rapporterar att LO-förbundet Kommunal inte lämnat en enda lägenhet till Bostadsförmedlingen på åtta år. Förbundet har tre fastigheter i centrala Stockholm, men lägenheterna i dessa kommer givetvis inte vanliga stockholmare till del, utan delas istället ut till höjdarna inom facket. I det här fallet  förtroendevalda och anställda inom förbundet.

Visserligen har Kommunal ingen skyldighet att lämna lägenheter till Bostadsförmedlingen, lika lite som privata fastighetsägare. Men det finns en frivillig överenskommelse sedan 90-talet om att hälften av alla lediga lägenheter ska lämnas till förmedlingen.

Det låter onekligen ihåligt när Arbetarrörelsens företrädare håller eldfängda tal om solidaritet, protesterar mot utförsäljningar av allmännyttan och införande av marknadshyror – samtidigt som de är fullt upptagna med att kånka in flyttkartonger i sina sprillans nya vindsvåningar, renoverade med medlemmarnas pengar. I Wanjas fall var det faktiskt också Kommunal som stod för fiolerna, alltså det förbund som bärs upp av 100.000-tals lågavlönade kvinnor i vård- och omsorgsyrken.

Men återigen, ingen kan vara förvånad. Detta är korporativismens och socialismens sanna ansikte: jämlikhet och solidaritet i all ära, men först när ledargarnityret försett sig. Så har det varit i alla socialistiska samhällssystem – från Sovjet till DDR.

I Sverige låter vi dem hållas av någon konstig anledning – när det som verkligen skulle behövas är en revolution. Sveriges arbetare och tjänstemän behöver kompetenta och professionella yrkesförbund mer än någonsin – istället får de hålla till godo med en samling lönnfeta Hasse Ericson-pampar som lever gott på deras medlemsavgifter.

Med utsikt över Stockholms takåsar.

Andra som bloggar om , , , , , ,

Intressant?

Uppdatering 14 oktober: Även Lärarförbundet praktiserar facklig samhållning i sitt bostadsbestånd.

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: