Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Nasa

Två hundradels grader varmare och paniken är nära

Jag har flera gånger varit inne på det bisarra förhållandet att vi svenskar, som lever i en del av världen där kyla och mörker råder stora delar av året, är närmast patologiskt oroade för att det ska bli för varmt. Senast i förra veckan kunde vi se ett utslag av denna oro för att klimatet löper amok, när TT publicerade en nyhet om att 2014 var det varmaste året globalt sedan temperaturmätningarna startade.  De stora dagstidningarna hängde givetvis på liksom radio och TV.

Källa till påståendet var amerikanska Nasa, som tillsammans med USA:s vädertjänst NOAA analyserat data från väderstationer Jorden runt – och kommit fram till att 2014 slog såväl 2010 som 2005 med hela 0,02 grader celcius.

Jo, just det: två hundradels grader. Bara denna siffra – som inte nämnts i någon av de artiklar som publicerats – gör att hela nyheten faller platt. Felmarginalen för mätinstrumenten ligger nämligen på +-0,1 C – alltså mångdubbelt högre än den påstådda temperaturökningen. Den enda seriösa slutsatsen att dra för klimatforskarna på Nasa vore därför att det inte skett någon märkbar förändring över huvud taget och att temperaturen ligger stilla, precis som den gjort de senaste 18 åren.

Samtidigt utgör denna uppvärmningspaus ett ständigt förtret för det klimatindustriella komplexet. I år ska det nämligen drivas igen nytt globalt avtal i Paris för att ersätta det så kallade Kyoto-protokollet – och då behövs det mer än någonsin larmrapporter om stigande temperaturer, extremväder och värmeböljor. Tyvärr vägrar verkligheten att anpassa sig till larmen, vilket kan tänkas driva fram kreativitet med siffrorna för att inskärpa allvaret i de enligt uppgift allt allvarligare konsekvenserna av klimatförändringarna.

Vad vi därför också kan observera är en slags ompositionering bland forskarna, som i allt väsentligt börjat förlika sig med tanken att den så kallade klimatkänsligheten är betydligt lägre än man tidigare trott. Istället för att det blir 2-3 grader varmare vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären, landar temperaturökningen sannolikt betydligt lägre. Därför kan vi nu se exempel på experter som försöker sälja in budskapet att redan dagens blygsamma temperaturökning på 0,8 C leder till mer extremväder som översvämningar, stormar och skogsbränder. I den observerade verkligheten finns det dock inget som tyder på detta.

Efter att ha dragit på sig hård kritik verkar nu dock Nasa och Noaa backa från sitt besked om att 2014 var rekordvarmt. I ett nytt uttalande är man nu endast 38 procent säkra på att det faktiskt var varmast (det vill säga, det är troligare att det inte var det). Dessutom visar satellitmätningar på ett helt annat resultat – där är 2014 betydligt svalare än flera tidigare år på 2000-talet. Satellitmätningarna får anses betydligt mer rättvisande än landbaserade termometrar, som ju bara täcker 29 procent av jordytan – de 71 procent som utgörs av hav har ganska glest med mätutrustning.

uah_temperatures

Globala medeltemperaturer, uppmätta med satellit vid UAH, Universitetet i Atlanta-Huntsville.

Den verkliga nyheten här är alltså inte att det är varmare än någonsin – utan att ingen hänt. Den globala temperaturen har stått stilla i snart två decennier, det är fortfarande inget konstigt med vädret och vi drabbas inte oftare av extrema  väderhändelser.

Det enda som vi drabbas av i allt högre utsträckning är extremt opportunistiska och makthavare, som aldrig missar chansen att utnyttja ett bra hot för att införa nya regleringar, pålagor och skatter – för att finansiera dyra och verkningslösa symbolhandlingar som varken gör till eller från för det globala klimatet. Som att stoppa förbifarter eller lägga ner Bromma.

Personligen är jag innerligt tacksam för varje dag som det är några grader varmare än normalt för årstiden. Jag inser att jag är ganska ensam om detta.

Intressant?

Fler om , ,

Historien om rymdcorvetterna

astrovettar

Följer utmärkta TV-serien Från Jorden till månen (SVT), som igår kväll kommit fram till Apollo 12 – dvs den andra månlandningen som skedde i slutet av 1969. Buzz och Neil i all ära, men Apollo 12-gänget var mera rock’n roll och attityd. Alla tre – Charles (“Pete”) Conrad, Richard Gordon och Alan Bean (den senare kan idag titulera sig världens enda månkonstnär) hade tidigare varit stridspiloter i US Navy, och var ett mycket sammansvetsat gäng även som astronauter på Nasa.

Många av dem som rekryterats till rymdprogrammet var kanske inte helt oväntat intresserade av sportbilar – en av dem körde professionellt i NASCAR och SCCA – och just Corvetter var en ganska vanlig syn utanför NASA:s rymdhögkvarter i slutet av 60-talet. Genom ett förmånligt hyravtal med General Motors kunde astronauterna nämligen hyra en bil från GM i ett helt år för den symboliska summan av 1 dollar. Apollo 12-besättningen skilde sig dock från sina kolleger genom att beställa tre identiska 1969 Corvette Stingray i nyansen Riverside gold, svartlackade över vingarna bak och med varsitt rött, vitt och blått emblem på framflyglarna, där förarens NASA-rank stod stämplad. Conrads bil hade “CDR” för “Commander”, Gordons “CMP” (Command Module Pilot) och Alan Beans Corvette “LMP” för Lunar Module Pilot. Anledningen var, enligt Alan Bean, att de tre ville framstå som ett sammansvetsat team, och man får förmoda att de hade ganska kul med sina sportbilar. Förutom lacken var Corvetterna standardutrustade, men på denna tid innebar det 427 kubiktum stora V8:or som utvecklade 390 kusar så det gick undan ordentligt ändå.

Efter ett år var det roliga slut och astronauterna lämnade enligt avtalet tillbaka bilarna till GM, som i samma veva upphörde att sponsra NASAs astronauter med bilar eftersom allmänheten surnade till på oskicket att låta kändisar få bilar gratis (idag hade det närmast varit ett generalfel att INTE sponra superkändisar av denna kaliber…).

Här kunde historien om Astrovettarna tagit slut om det inte varit för Corvettefantasten Danny Reed från Houston. I början av 70-talet fick han se en av de gyllene Corvetterna hos en GM-outlet i Austin, Texas. Kännare som han var, såg han  förstås direkt vad det var för bil, och lyckades av en ren tur ropa hem Corvetten på auktion för $10,000 (han lade bara det näst högsta budet, men vinnaren drog sig ur affären). Sedan dess har Astrovetten varit i hans ägo, och har varsamt vårdats och renoverats till originalskick. På framskärmen står det fortfarande “LMP”, vilket innebär att det är månlandarpolioten Alan Beans Stingray han har i sin ägo. I videon ovan, som kommer från VetteTube, berättar han själv om bilen, och det finns även filmklipp från NASA som visar när Apollo 12-besättningen kommer åkande i sina Stingrays.

"LMP", Lunar Module Pilot.

“LMP”, Lunar Module Pilot.

Vad som hände med de bägge andra Astrovettarna är det ingen som vet, men vem vet – de kanske står i nån lada och sover i väntan på att bli upptäckta…

Mer om bilarna finns att läsa på Vette Magazine och Corvette Action Center.

Pingat på Intressant.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

NASA-bilder återupptäcks av teknikarkeologer

Jorden den 23 augusti 1966

Jorden den 23 augusti 1966

Via Anthony Watts fick jag upp ögonen för ett helt fantastiskt projekt med målet att återskapa och digitalisera de första fotografierna från månen – och framför allt av Jorden sedd från månen – som togs av obemannade månsonder åren 1966 och 1967. Meningen var att rekognosera inför den första bemannade månfärden 1969, och eftersom detta skedde i en tid då digitalfoto och datorer var om inte okända så i alla fall ovanliga företeelser, använde rymdsonderna vanlig film för fotografierna – som sedan framkallades, kopierades och “faxades” ner till Houston, naturligtvis med gigantiska kvalitetsförluster.

Till historien hör dock att det fanns en tekniker, Charles J. Byrne, som oroade sig för Nasas teknikupplägg, och därför installerade ett backupsystem, med dåtidens kraftfullaste bandbackupsystem, Ampex FR-900, för att lagra bilddata som rymdsonderna sände ner till Jorden. Backupsystemen placerades på tre platser;  Goldstone i Kalifornien, Madrid i Spanien och Castle Island, Woomera i Australien.

Backup på 60-talsvis

Backup på 60-talsvis

Nasa behövde dock aldrig använda backupbanden, eftersom det bara handlade om att identifiera lämpliga landningsplatser för Apollo-programmet. Så banden stuvades undan i lagerbyggnader och projektet föll i glömska. Och Ampex-bandarna hamnade hemma i garaget hos en pensionerad Nasa-chef under 20 års tid.

Drygt 40 år senare återupptäcker en samling entusiaster den potentiella skatt som banden med månbilderna utgör, och drar igång ett projekt för att restaurera bilderna från originalbanden. Lunar Orbiter Image Recovery Project (LOIRP) har sedan dess genom detektivarbete, “teknikarkeologi” och massor av reasearch lyckats får igång både de gamla Ampex-backuperna och digitalt återskapa de första bilderna av Jorden sedd från rymden – men denna gång inte som suddiga TV-bilder utan som digitala högupplösta foton.

Ampexbandarna återuppväckta

Ampexbandarna återuppväckta

Förutom det uppebara historiska värdet i dessa bilder, kan de också ge en helt ny insikt till exempel för hur isutbredningen i Antarktis var i mitten av 60-talet. (De första egentliga mätningarna av istäcket började inte göras förrän 1979) De bilder som återskapas kommer att släppas publikt på Moonviews.com, så att alla som vill ska kunna ta hem och analysera dem.

Imponerande. Och samtidigt visar det hur snabbt teknik åldras – hur kommer våra digitala bilder och texter att klara framtida teknikskiften? Vad kommer att finnas dokumenterat från den tidiga Interneteran år 2050?

Hela storyn berättas på Space.com.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: