Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: näthat

Myndighet tar krafttag mot näthat, skapar maffigt åsiktsregister av bara farten

Just nu avundas jag inte Svenska institutets kommunikationsavdelning. Efter att kuratorn för @Sweden-kontot i förra veckan fått myndigheten att ta krafttag för att skydda det fria ordet (som SI själva uttrycker det själva) blev slutresultatet massblockeringar, ett sannolikt olagligt personregister och nästan lika sannolikt en omfattande åsiktsregistrering.  Och högst troligt var detta kanske inte riktigt vad myndigheten, som till dagligdags jobbar för att sprida en positiv bild av Sverige i omvärlden, hade tänkt sig.

Givetvis krävs det registervård  emellanåt – alla som varit på Twitter ett tag känner till det galopperande problemet med fejkkonton, porr och  robotföljare – men det var inte bara sådana som rensades bort under den gångna veckan. Betydligt mer ifrågasatt är den omfattande blockeringslista som @sweden hänvisar till, och som består av:

  • Cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.

  • Utöver detta har det också funnits ett fåtal konton som blockerats utifrån curatorns bedömning.

Bland dessa konton, varav en del uppenbarligen valts ut av kuratorn själv, hittar man till exempel – en trollkarl. John Houdi får alltså numera finna sig i att bli stämplad som högerextremt nättroll, hatare och/eller rasist. Eller någon som kanske kan komma att utvecklas till det. Av en svensk myndighet.

Houdi är långt ifrån ensam om att fråga sig hur han hamnat på den där listan. Här återfinns även ledarskribenter i relativt väletablerade  medier som Sydsvenskan, som senast jag kollade inte direkt var att anse som högerextrem.

På listan finns även anställda i försvaret, poliser, myndighetspersoner, politiker, skämttecknare, företagare och helt vanliga svenskar – varav många inte ens har interagerat med @Sweden-kontot tidigare. Men detta behöver de dock inte ha gjort för att utgöra potentiell risk för framtida hat och hot, enligt Jenny Ljung, chef för enheten för Sverigekommunikation på SI:

”I vår djupanalys av @sweden har vi kunnat se att tre fjärdedelar av näthatet kommer från konton som aldrig tidigare interagerat med oss”, säger Jenny Ljung…

”För att skydda sig mot näthat räcker det alltså inte att blockera när något väl händer. Vi måste också arbeta förebyggande för att skapa en säker arena för våra curatorer.”

Det krävs alltså att man blockerar folk i förebyggande syfte, eftersom vederbörande någon gång i framtiden kan tänkas bli ett hot mot det fria ordet. Här kan vi snacka om precrime i bösta Minority Report-klass.

Dessvärre verkar vare sig Jenny Ljung, avdelningschefen Henrik Selin eller nätsäkerhetsspecialisten från förra veckan riktigt ha begripit vad de gjort. Det är inte enbart en slags etisk rensning de ägnat sig åt – de har dessutom snickrat ihop ett maffigt åsiktsregister med mer än 14.000 namn. (Att det är just åsikter och politisk hemvist som ligger till grund för vilka som hamnat på listan framgår tydligt av SI:s egen motivering ovan.)

Nu kan det skattefinansierade institutet säkert komma undan med att det inte är myndighetsutövning att driva ett konto på Twitter. Man kommer säkert att försvara sig med att det bara är en kul grej som de gör vid sidan av den vanliga verksamheten. Som i övrigt alldeles alldeles säkert följer samtliga de lagar och förordningar som omgärdar svenska myndigheter.

Men  oavsett hur den där listan tagits fram, så är och förblir den ett personregister, i vilket ett flertal individer hamnat på grund av åsikter de uttrycket i och utanför sociala medier. Att bedriva personregister regleras av personuppgiftslagen (PUL) och kräver tillstånd från Datainspektionen. Något som verkar högst tveksamt att Svenska institutet inhämtat på förhand. Och att bedriva åsiktsregister är förbjudet i lag, något som Justitieombudsmannen knappast ser med blida ögon på. (Minns upprördheten över Skånepolisens så kallade Rom-register.)

Själv kommer jag i morgon att begära ut listan med hänvisning till offentlighetsprincipen. Eftersom SI är en myndighet ska listan enligt lag diarieföras, och eftersom det inte handlar om rikets säkerhet eller förhållandet till annan makt (får man hoppas) ser jag ingen anledning till att den inte skulle vara allmän offentlig handling.

Men vem är då denna nätsäkerhetsexpert som var upphov till förra veckans massblockering? Det som går att utläsa från hennes blogg är att hon mellan 2013 och 2016 varit aktiv i en grupp som kallar sig Nätaktivisterna. Tidigare arbetade hon som pressekreterare i Järfälla kommun. Och så sent som i helgen, den 14 maj, publicerade hon ett långt blogginlägg där hon gav sin syn på hur man stävjar hot och hat i sociala medier.

”Go ahead delete and/or block. Yes organisations are allowed to block. I’ve worked in the public sector and even there we were allowed to block. It was ok within the Swedish law (yes I asked lawyers). ”

Men kunskaperna begränsar sig alltså inte bara till vad svensk lag tillåter, tydligen finns det hos Svenska institutet även en djup kunskap om vilka personer som löper risk att utvecklas till fullfjädrade internettroll och hatare  i framtiden.  Vem vet, kanske det ligger en trio av orakel och flyter i en bassäng nere i Svenska institutets källare, som då och då vaknar till och skriker ”näthat”.  Varpå en brun träkula raskt svarvas till och levereras till enheten för Sverigekommunikation och Jenny Ljung.

Nä. Riktigt så intressant är det nog inte, tyvärr.  Däremot är sista ordet långtifrån sagt i denna pikanta affär, och  just i detta nu pågår det sannolikt en febril damage control på myndigheten.

Hade det inte varit så sent vore det läge att slänga in en påse Micropop.

Intressant?

Fler om , , ,

Kommentariatets diktatur

En artikel på DN Kultur idag sätter fingret på en olustig känsla jag burit på en längre tid. Nämligen att sociala medier – och framför allt då Twitter – undan för undan tagits över av ett slags politiskt kommissariat, ständigt på jakt efter människor skyldiga till rasism, kränkningar eller allmän brist på värdegrund. Dessa kommissarier  bidrar effektivt till att sänka taket i den allmänna debatten till en nivå där vi tvingas krypa fram, och där det enda ofarliga som kan postas blir intetsägande plattityder. Annars är möjligheten stor att brunstämpeln åker fram och i värsta fall att jobbet hänger löst.

Ett skräckexempel på det senare kunde vi läsa om i New York Times i höstas. Där berättades historien om hur en helt vanlig privatperson, PR-kvinnan Justine Sacco, genom ett misslyckat skämt om aids på Twitter satte igång ett drev av närmast episka proportioner. På några timmar blev hon ökänd och hatad av en hel värld,  hon vägrades att checka in på hotellrummet hon hyrt och fick sparken från sin arbetsgivare. Alltsedan dess har hon kämpat för att försöka sätta ihop bitarna av sitt liv igen, med mer eller minera lyckat resultat. Och allt detta berodde på att hennes lite klumpiga tweet spårades upp av professionella kränkthetskommissarier på Twitter. Mobbare som aktivt och medvetet lade hennes liv i spillror.

Sådana finns det gott om även här i Sverige, även om jag ännu inte hört talas om någon fått sparken för sitt twittrande.  Däremot är det inte alls ovanligt med kommentarer i stil med ”jag har skickat en kopia av den här konversationen till din chef”, med det underförstådda hotet att de ståndpunkter som vederbörande uttryckt borde föranleda sparken.

Mobbare har det ju förvisso alltid funnits – vad som är nytt och lite skrämmande är hur de idag kryper fram från de mest oväntade håll. Idag är det tyvärr inte ovanligt att exempelvis en facklig företrädare (nedan) beskriver ett stort antal av sina egna medlemmar som idioter (jag förmodar att det är ironiskt) eller att makthavare i samarbete med medier sparkar neråt – mot medborgare som ger uttryck för fel åsikter.

I DN uttalar sig tre kända komiker om hur den nya kränkthetsindustrin på Twitter förändrat deras situation – och hur korridoren för vad som går att skämta om har krympt allt mer. Både Karin Adelsköld och Annika Lantz säger att de tänker sig för på ett helt annat sätt än tidigare innan de twittrar ut skämt – alltså en ökad grad av självcensur.

Jag har själv märkt av det där. Och trots att jag har snart 30 års erfarenhet av att uttrycka mig i både tal och skrift så finns det saker jag numera undviker att diskutera öppet – ämnen som jag inte hade några som helst problem med att posta för ett par år sedan innan kommissarierna tog över. (Facebook övergav jag för övrigt redan 2008, som genomgick en liknande utveckling där utrymmet för seriösa diskussioner krympte till förmån för ofarligt prat om vädret, semesterbilder och foton från helgens grillning.)

Men det är inte bara oron för vad en missförstådd tweet kan leda till – numera tvingas man ständigt gå runt med en gnagande oro för vad man skrivit tidigare, för 5, 10, 15 år sedan. Allt sparas på internet, och i takt med att värdegrunder förändras och muterar och nya ord faller bort från listan på tillåtna begrepp, finns ständigt risken för att en rättrådig kommissarie börjar söka igenom ens historia i jakt på försyndelser. Plötsligt kan man alltså stå där med ett rasistkortet mulat i ansiktet, samtidigt som chefer varskos, för något som kanske skrivits i en annan tid, av en betydligt yngre och mer oerfaren debattör.

Få människor klarar en sådan tillvaro, och väljer att tystna och istället knyta handen i fickan.

Själv är jag gammal nog att minnas tiden då vi förfasades av övervaknings- och angiverisamhället som fanns bakom Muren. I Östtyskland visste medborgarna till exempel att allt de sade och skrev kunde höras och läsas av angivare och politiska kommissarier – därför var det en ryggmärgsreaktion att hålla ”fel” åsikter för sig själv om man ville undvika en utflykt till Normannenstrasse. Därför fanns inte heller någon politisk debatt i DDR, bara plakatpolitik med rätt budskap.

Det bisarra är att vi är på väg dit igen, genom våra egna val och de allra godaste föresatser. Vi är på väg att bygga upp samma slags angiverisamhälle, där många av övervakningssamhällets rutiner och verktyg kommer till användning på nytt. Skillnaden är att vi denna gång gör det frivilligt.

Det mest allvarliga är emellertid att denna rädsla för att säga fel saker inte bara inskränker sig till mig själv eller tre svenska komiker. Det påverkar även ledande politiker – människor som vi betalar höga löner för att styra landet och för att kunna ta ibland svåra beslut. Idag märker vi tvärtom hur makthavare duckar i svåra frågor, möjligen av rädsla för att få ett Twitterdrev efter sig. Ta bara den extremt ängsliga debatten om hur vi ska hantera det faktum att delar av våra tätorter mer och mer förvandlas till kåkstäder i takt med att antalet fattiga rumänska turister kommer för att tigga på våra gator.

I denna fråga har politikerna valt att prata istället för att agera. Och i brist på handling skickar de bollen vidare ner till gatunivå, där de allra mest utsatta får ta smällen.

Twitterkommisariatet hotar alltså inte bara humorn, utan på sikt också det demokratiska samtalet, om vi inte sätter stopp. (Själva demokratin avskaffade vi ju rätt effektivt med Decemberöverenskommelsen.)

Intressant?

Fler om , , , , ,

Hatet är vänsterns livsluft

hurtig

Debatten om #näthatet har lagt sig, och drevet har dragit vidare mot nya jaktmarker – närmare bestämt integrationsminister Tobias Billström, som lyckades sätta både en och två fötter i det berömda klaveret med sitt klumpiga uttalanden i förra veckan. Detta har fått både vänsterintellektuella som avsevärt mindre intellektuella på den vänstra planhalvan att känna blodsvittring. Den 11 mars kunde därför ordföranden för Ung vänster i Luleå, Christoffer Hurtig, inte längre hantera sina känslor, utan var tvungen att twittra om sin lust att skjuta Tobias Billström. Denna tweet låg sedan kvar i 11 dagar – ända tills igår när medierna fick nys om den. Och då var förstås alltsammans ett ”svart skämt”.

Men det är det förstås inte. Det är på blodigt allvar, vilket visat sig i nära nog samtliga fall där kommunister tagit makten. Sovjet, Kina, Nordkorea, Kambodja, Kuba – listan kan göras lång på exempel där hatet mot klassfienden resulterat i inskränkt frihet, förföljelse mot dissidenter och inte sällan interneringar eller massmord.

Ideologin som Vänsterpartiet (där många fortfarande kallar sig kommunister) bygger sin politik på är – och förblir – en hatideologi. Drivkraften är hatet – mot överheten, mot borgarna, eller mot vem som helst som inte passar in i vänsterns ideal. Solidaritet är fint, fast bara så länge man tycker exakt som Vänsterpartiet. Gör man inte det räknas man per definition som klassfiende som förtjänar att skjutas eller åtminstone skickas till nåt kallt ställe.

Att det inte är en engångsföreteelse bevisas dessutom av att ytterligare en näthatare från norr, vänsterpartisten Simon Fors, för inte så länge sedan önskade se SvD-journalisten Per Gudmundsson död. På Twitter skrev han:

”Alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?”

När detta uppdagades var det förstås också ett ”misstag” eller ironi, men från V-partitoppen och Lars Ohly har vi varken fått höra avståndstaganden eller ens att det kan tänkas vara ett problem att partimedlemmar vill ta livet av svenska journalister för deras åsikter.

På Facebook tyckte nyligen en annan vänsterpartist att Blondinbella borde skjutas i huvudet för att hon är borgare. Medan intellektuella vänsterpartister, som Ali Esbati, uttrycker sig så här balanserat när Janne Josefsson granskade Röda korset och hur organisationen utnyttjade debatten om barnfattigdomen:

Fuck you, Janne Testosteron Josefsson. FUCK YOU VERY MUCH”.

Övertrampen till trots, slätas vänsterns hat och hot om våld ständigt över, medan ledarsidor och debattörer ägnar dagar och veckor åt att analysera huruvida Billström, Reinfeldt och kanske hela borgerligheten egentligen är Sverigedemokrater i förklädnad.

Själv må jag vara politiskt oberoende, men en gång i tiden klappade faktiskt hjärtat lite extra för socialdemokratin. Vilket kanske inte är konstigt om man kommer från en släkt med generationer av hantverkare och byggjobbare.

Fast det var på den tiden som sossarna jobbade hårt med att hålla lössen borta från den röda fanans veck. Något som tyvärr inte är en självklarhet längre.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Näthatets blinda fläck

Tittar på Uppdrag gransknings skakande reportage om det allt mer utbredda näthatet. Och blir både förbannad och bedrövad, precis som alla andra med barn på Facebook som när som helst kan hamma i skottlinjen för hatare, rättshaverister, nättroll och diverse galningar. Och jag är grymt imponerad av 21-åriga Julia, som vågade stå upp med namn och bild inför hela Sverige – samtidigt som den fega hataren som dödshotat henne skyddades av UG-redaktionen genom pixling. H&M:s totala haveri ska vi inte tala om.

Men ändå kan jag inte låta bli att fundera över det hat som inte togs upp i programmet. Alltså den lite mer sofistikerade formen av näthat, den intellektuellt välgrundade, utförd av tongivande profiler inom kultur- och medievärlden.

Jag vet inte riktigt vad man ska sätta för etikett på det som genusdebattören Per Ström fick utstå – men det vore underligt om det inte kvalade in i den definition av näthat som etablerats. Ström, som tidigare drev bloggen Genysnytt, lade ner sin verksamhet i november förra året, efter upprepade grova attacker på hans person (bland annat från författaren Maria Sveland, själv ett av offren för näthate).

Ström jämfördes på fullaste allvar med massmördaren Anders Behring-Breivik. Facebookgruppen Vita kränkta män (vars bärande idé var att håna medelålders män med dumma åsikter) använde utan att fråga Per Ström som omslagsbild. En av bilderna visade Ström som halshuggen med blodet sprutande. På en annan var han korsfäst. Enligt de ansvariga var detta humor, fick han veta när han önskade få bilden borttagen.

Ström skriver:

När jag i våras organiserade en pubträff för jämställdister (min term för oss som vill ha lika rättigheter och skyldigheter för könen) stormade det in ett 50-tal feministiska aktivister och försökte ta över mötet. Däribland författaren Maria Sveland.

En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan…

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Per Ström blev ett fullkomligt legitimt mål för näthatet, och stora delar av Twitter- och medieeliten anslöt entusiastiskt till mobben. Bara ett fåtal rakryggade skribenter, som Expressens Sakine Madon och Fredrik Krohnman och Marika Formgren på Corren, såg vad som egentligen hände och tog öppet ställning mot mobbningen.

För oavsett hur galna idéer Ström hade, oavsett hur fel hans analyser var (själv har jag aldrig satt mig in i hans ”jämställdism”) så blev han utsatt för ett näthat sanktionerat av både medier som makthavare. Och flera av dem som idag kräver hårdare tag mot hatarna, deltog själva i nätmobbningen som knäckte Per Ström.

Denna episod är på intet sätt ett försvar för alla de idioter som ger sig på kvinnor på nätet. Men tyvärr innebär denna inkonsekvens, denna blinda fläck, förmodligen att de värsta hatarna får ännu mer vatten på sin kvarn. Varför ska eliten ha sina egna regler? Och varför är det stor underhållning när en berömd bloggare bygger hela sin karriär på att hata och mobba, när samma medier som burit fram honom kräver skärpta lagar när läsarna tar efter?

Om vi vill bekämpa hatet, måste vi våga vara konsekventa och stå upp och försvara även  dem med ”fel” åsikter. Det inkluderar även Sverigedemokrater och töntiga medelålders män.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4

Uppdatering: Paulina Neuding skriver i SvD om Det goda, fina hatet

Andra bloggar om , , ,

Kommentariatets Tao

DN gör en djupdykning i den nygamla debatten om #näthatet i tidningarnas kommentarsfält. Det är ett gott försök som reportern Jennie Dielemans gör för att nyansera den rådande uppfattningen om att det endast är rättshaverister, högerextremister och allmänt rabiata inomhusmän som håller till nere i botten av artiklarna på de stora mediesajterna. Jag är själv citerad som hastigast i artikeln, men eftersom jag pratade med reportern i säkert en halvtimme, tycker jag att det är ganska mycket som inte kommer fram av det som jag egentligen ville ha sagt.  Så här är några icke-publicerade åsikter i frågan.

Ett: Det hjälper föga att försöka avskaffa anonymiteten. Att kunna säga sin mening fritt utan att behöva skylta med det inför vänner, familj och bekanta, är faktiskt en förutsättning för ett öppet samtal. Det är bara att titta på sitt eget nyhetsflöde på Facebook, där nästan alla uppdateringar vägda på guldvåg för att ingen i bekantskapskretsen ska riskera att ta illa upp. Och då blir det som det blir, plattityder om vardagshändelser, fisljumna statusuppdateringar, myspys med barnen eller bilder från en eller annan semesteridyll. Sällan eller aldrig några riktigt eldfängda diskussioner.

Dessutom kommer man tyvärr inte undan hatet bara för att man använder Facebook-inloggningar. Extremister, haters och Sverigedemokrater finns förstås där med, och det krävs bara en ledig mejladress för att skapa ett nytt konto. (I vissa stora Facebook-grupper som jag är med och modererar, har det periodvis krävts bortmoderering av nära hälften av kommentarerna – dvs mer än i de anonyma kommentarsfälten på Aftonbladet.se.)

Två: Diskussionen havererar oundvikligen när ingen redaktör modererar deltar i den. Nästan samtliga tidningar som använder läsarkommentarer idag, behandlar dessa som något katten släpat in. Jag har fortfarande aldrig sett någon DN-skribent som varit inne och svarat i en pågående kommentarstråd – istället överlåts efterhandsmodereringen till företag som Interaktiv säkerhet. De gör för det mesta ett kompetent jobb – men det är en kontroll och moderering som sker i tysthet, vilket gör redan ilskna debattörer fullständigt rasande när deras inlägg tas bort. Någon är inne och raderar kommentarer, men ingen vet vem som raderar – och det ges ingen motivation till beslutet att refusera inlägget.

På Aftonbladet, där jag jobbar, använder vi Interaktiv säkerhet för att utföra en slags ”basmoderering”. Men i många ämnen, till exempel politiskt infekterade frågor, går vi alltid själva in och försöker hyfsa debatten. Vi försöker svara på frågor, korrigerar felaktigheter, ser till att diskussionen håller sig till ämnet. Och upplyser med jämna mellanrum om reglerna för att få delta i debatten. För det mesta fungerar det, men ibland tvingas vi inse att en viss artikel helt enkelt inte funkar att kommentera – då stänger vi. Dessutom är det viktigt att vara restriktiv med vilka artiklar man tillåter kommentarer på – och att det inte öppnas för många potentiella ”krishärdar” på en och samma gång. Det tror jag för övrigt är en oundviklig utveckling – att kommentarsfunktionen kommer att vara kvar, men att färre artiklar öppnas för diskussion.

DN:s kommentarsfält kl 13.33 idag.

Tre: Det är naivt att tro att människor ska bete sig annorlunda på Internet än i köttrymden. Att lämna kommentarsfälten vind för våg är ungefär lika smart som att lämna ett gäng partysugna tonåringar ensamma hemma i villan en vecka med ett sprängfyllt barskåp. Eller att dra in alla vakter och all polisbevakning på ett Råsunda-derby, för att därefter notera hur folk slår varandra sönder och samman, och konstatera att folk inte kan hantera att se på fotboll. Eller att dra in programledaren i SvT:s Debatt – och låta det inbjudna kommentariatet hålla låda på egen hand en timme på bästa sändningstid.

Alla förstår att det inte funkar. Och ändå är det vad de allra flesta tidningsutgivare begär av sina Internetläsare. Och när det sedan helt förväntat går åt h-e skylls det på näthat och anonymitet.

För övrigt noterar jag att DN-artikeln i fråga i skrivande stund har 642 läsarkommentarer och att diskussionen nu degenterat till käbbel om mångkultur, muslimer, flyktingmottagning och SD:s politk. Precis som förväntat alltså.

Intressant?

Uppdatering: Här finns en utmärkt anledning för att anonyma kommentarer är något som faktiskt behövs. Uppdatering 2: Anders Mildner säger också precis vad jag menar.

Andra bloggar om , , , , ,

Kampen mot kommentariatet

Ett av de mest intensivt diskuterade ämnena bland mediechefer just nu verkar vara hur man ska komma till rätta med näthatet. Ett begrepp som tolkas på ett antal olika sätt, och där de flesta exempel faktiskt inte har så mycket med ”hat” att göra över huvud taget. När till exempel DN:s vindsvåningsartikel samstämmigt sågades i kommentarsfält, på Twitter, Facebook och bloggar, kallades det näthat – när det i själva verket var en fullt befogad kritik över en totalt verklighetsfrämmande artikel där den högsta lyckan var att ha teppanyakihäll. Dessutom innehöll kommentarerna ofta stor humor.

Näthatare används också som ett gemensamt epitet på alla som uttrycker förakt mot tidningarnas sätt att bedriva journalistik, rubrikvinklar – eller vissa krönikörers åsikter. Kommentarer på artiklar om invandringspolitik och Sverigedemokrater spårar alltid ut, vilket skylls på näthatare när det handlar om medvetna kampanjer som effektivt får alla normala människor att fly kommentarsfälten. (Och därmed ge walk-over till SD-anhängarna.)

Vad är då lösningen på problemet med näthatarna. Är det att tvinga alla de som kommenterar att göra det öppet med namn och bild, som Expressens Thomas Mattsson funderar på? Att tvinga folk att stå för sina åsikter – skulle det på ett magiskt sätt kunna lyfta de seriösa debatterna som bara ligger i kommentarsfälten och väntar på att blomma ut?

Jag tror inte det. Dels känns det främmande att medier tvingar människor som kommenterar att göra det under eget namn om de inte själva vill det. Att brottsdrabbade, offer för övergrepp, rasism eller myndighetsmissbruk inte skulle kunna berätta om sina upplevelser anonymt – något som genom alla tider varit en av pressetikens käpphästar – känns fel. Dels kommer det tunga kommentariatet – Internettrollen – inte på något sätt att hindras av att Expressen eller Aftonbladet inför namnkrav i kommentarsfälten. Att skapa en profil på Twitter eller Facebook tar ett par minuter på sin höjd, och en förtroendeingivande porträttbild kan googlas fram på sekunder. Det som eventuellt skulle kunna fungera är om kommentariatet tvingas logga in med e-legitimation, men då skulle det sannolikt bli väldigt få läsardebatter över huvud taget.

Problemet handlar egentligen inte om att tillåta anonyma kommentarer eller inte – utan hur vi undviker att skapa en grogrund för näthatet (enligt den bredare definitionen ovan). Vi bjuder in till debatt (också i ämnen där vi på förhand vet att det riskerar att spåra ur) under sken av att läsarnas åsikter är viktiga. Men sedan deltar vi inte själva i diskussionen annat än undantagsvis. Journalisten som står där med byline, syns sällan eller aldrig till i kommentarsfältet för att bemöta kritik av sin artikel. Ansvaret för diskussionen är outsourcad till ett externt modereringsföretag, och för det mesta kommunicerar ingen alls med kommentariatet långt nere i bottenslammet. Det är lite grann som att bjuda in till fest, men när gästerna använder tvingas vissa ta bakvägen och tillåts bara hålla till i källaren, ignorerade av värden.

Därför har vi kanske det kommentariat vi förtjänar. Vi kör med hårda vinklar, hänger ut kända och okända, fokuserar på konflikter och sätter tidvis utmanande rubriker. Precis som kvällstidningar alltid har gjort. Vi rör upp starka känslor varje dag – det är själva meningen med vår existens – och resultatet blir givetvis att läsarna reagerar därefter. Varför blir vi då förvånade?

Drömmen om en städad debatt där alla skriver initierat utan kraftuttryck, versaler, svordomar eller personpåhopp, och där helst ingen är Sverigedemokrat, är och förblir en utopi. De där näthatarna har ju alltid funnits, skillnaden mot förr är att de då var tvungna att skriva brev eller ringa för att skälla – en och en. Sedan kom Internet och det blev lättare att vara arg i grupp.

Det är alltid enkelt att generalisera och prata om näthat, när läsarna reagerar utanför våra publicistiska ramar. Men ibland ställer de fullt befogade frågor som vi borde ha kunnat besvara redan i artikeln. Och det kommer de att fortsätta med, anonymt eller öppet, tills vi börjar tala med dem som vanligt folk.

(Sedan finns förstås troll och haters som kräver en helt annorlunda strategi. Men det är en annan historia.)

Intressant?

Medier: Expressen, SvD, Medievärlden

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 24/1: Läs också Jardenbergs krönika på Expressen, Brit Stakston, Kjellberg, Farmor Gun och Deepedition

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: