Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: naturgas

Putins hemliga finansiering av miljörörelsen

green_caribbean

Klicka för större bild.

Jag har skrivit ett par gånger om misstankarna att Ryssland har sitt finger med i spelet när det gäller motståndet mot skiffergasutvinning – en kamp som drivs parallellt av ett antal miljöorganisationer på båda sidor av Atlanten.

Anklagelser om att Putin försöker stoppa europeisk gasutvinning genom ekonomiskt stöd till miljöaktivister har framförts av bland annat förre Natochefen Anders Fogh Rasmussen, men hittills har det inte funnits några handfasta bevis på att Putins pengar faktiskt funnits i bakgrunden. Miljögrupper i Rumänien har dykt upp från ingenstans och drivit bort amerikanska företag som prospekterat för gas, medan ryska Gazprom av någon anledning kunnat borra ifred. Det här är förstås endast anekdotisk bevisföring – några kopplingar mellan Ryssland och miljöorganisationerna har inte kunnat avslöjas, ingen money trail har kunnat spårats till Kreml.

Inte förrän nu.

Webbtidningen Washington Free Bacon har fått ta del av en rapport som på ett mycket ambitiöst vis kartlagt miljardbeloppen som slussats via en obskyr företagsgrupp på Bermudas via bulvaner för att till sist dyka upp hos amerikanska miljörörelser. En av dessa är The Sierra Club, en anrik amerikansk miljöorganisation som aktivt motsätter sig gasutvinning genom fracking. Kartläggningen visar att Sierra Club fått stora belopp i 200-miljonersklassen – nära hälften av rörelsens intäkter – från en bidragsgivare vid namn Sea Change Foundation i Kalifornien.

Pengarna till Sea Change kommer i sin tur från företaget Klein Ltd, med adress på Bermudas. Ett företag styrs av peroner med nära kontakter till Rosneft, ett statsägt ryskt oljebolag som kontrolleras direkt av Kreml och ett verktyg i Rysslands utrikespolitiska arsenal.

Rapportförfattarna skriver:

One of those executives, Nicholas Hoskins, is a director at a hedge fund management firm that has invested heavily in Russian oil and gas. He is also senior counsel at the Bermudan law firm Wakefield Quin and the vice president of a London-based investment firm whose president until recently chaired the board of the state-owned Russian oil company Rosneft.

In addition to those roles, Hoskins is a director at a company called Klein Ltd. No one knows where that firm’s money comes from. Its only publicly documented activities have been transfers of $23 million to U.S. environmentalist groups that push policies that would hamstring surging American oil and gas production, which has hurt Russia’s energy-reliant economy.

Klein Ltd har som sagt en ganska begränsad verksamhet, enligt rapporten:

The only publicly available documentation of any business conducted by Klein Ltd. were two Internal Revenue Service filings by the California-based Sea Change Foundation, which showed that Klein had contributed $23 million to the group in 2010 and 2011. Klein Ltd. was responsible for more than 40 percent of contributions to Sea Change during those years.

Att slussa pengar via bulvaner på detta sätt är knappast något nytt eller ens oväntat – och frågan är varför det inte skulle vara lika vanligt förekommande på denna sida av Atlanten? I så fall – vilka är mottagarna? Hur långt in i EU:s korridorer sträcker sig Putins finansiella muskler?

(Samma adress på Bermuda listar för övrigt ett holländskt telekombolag som front för rysk penningtvätt.)

Frågan om Putins energipolitiska maskirovka blir extra aktuell i dessa dagar, när EU bestämt sig för att kasta sig in i ytterligare ett megalomaniskt projekt – en europeisk energiunion. Tanken med denna är att knyta samman de olika nationella elmarknaderna i Europa till ett enda gemensamt produktions- och frihandelsområde, där alla medlemmar kan köpa el av varandra utan tekniska, skatte- eller finansiella hinder.

På papperet låter det förstås bra, men med bakgrund av hur EU misslyckats med sina gränsöverskridande projekt tidigare bör man som elkonsument känna sig inte så lite oroad inför framtiden. Detta särskilt som ett av huvudsyftena till energiunionen är att skapa oberoende från Ryssland. En ambition som samma EU-politiker under många år aktivt motarbetat genom sitt motstånd mot gasutvinning parad med en närmast fatalistisk tro på ”förnybar energi” som lösning på alla energiproblem. Sol-  och vindenergi har byggs ut kraftigt, energikällor som kräver alltmer av redundant reglerkraft. Denna reglerkraft är i dagens Europa lika med naturgas, eftersom ingen vill ha kolkraft och ny kärnkraft blir för dyr att bygga.

De fyra dagar av fem som varken sol eller vind levererar, måste alltså all energi produceras på annat sätt – och under överskådlig framtid finns det i princip bara en rimligt miljövänlig storskalig lösning för detta. En resurs som Vladimir Putin idag har ett de facto leveransmonopol på till stora delar av Europa.

Att bli självförsörjande på gas borde alltså vara högsta prioritet för en europeisk energiunion, men samtidigt motarbetas alla sådana planer frenetiskt. Inom EU verkar mäktiga lobbygrupper – bland annat de stora miljörörelser som finansieras av EU och våra skattepengar – för att stoppa skiffergasen. Vi ser exempel på denna typ av motstånd även från svenska debattörer.

Det är ett känt faktum att det inte går att uppnå energisäkerhet enbart med elproduktion som levererar 1-2 dagar i veckan – ändå är det just detta namnkunniga organisationer som Greenpeace och WWF propagerar för. Och det är i mångt och mycket dessa organisationer som har politikernas öra – och därmed formar politiken på energiområdet.

Även om dessa organisationer säger sig vara fullt transparenta med sina bidragsgivare, är förstås frågan var donatorernas pengar kommer ifrån?  Eller donatorernas finansiärer?

Det kan ju vara en obskyr stiftelse på någon karibisk ö.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Fotnot:  Energy Policy Alliance, som ligger bakom kartläggningen, kontrolleras av en omstridd lobbygrupp i Washington, vilket givetvis påverkar granskningens mål. Dock har ingen invänt mot de fakta som förs fram i rapporten.)

Rysslands ”gasvapen” vrids ur händerna på Putin

Samtidigt som Rysslands nya tsar flexar musklerna på Krim, ska man vara medveten om att det är helt nytt geopolitiskt läge som stormakten befinner sig i idag jämfört med för några år sedan, då Ryssland invaderade Georgien. Då kunde Putin hota med indragna gasleveranser för att sätta grannländer som Ukraina på plats – något som också skedde så sent som 2009. Idag är den typen av hot betydligt mindre verkningsfulla.

Det ryska ”gasvapnet” har idag till stor del spelat ut sin roll – och att bedriva utpressning genom höga energipriser fungerar alltså inte längre för Kreml, allra minst när det gäller Ukraina där Putin jobbat aktivt för att skaffa sig ett 30-tal miljoner nya dödsfiender.

Orsaken är – även här – USA:s storsatsning på skiffergasutvinning, som drivit ner de amerikanska energipriserna till bottennivåer. Den billiga gasen i USA har gjort att gasimporten i princip upphört, samtidigt som kolgruvorna inte längre kan sälja till amerikanska kraftverk. Det innebär att de amerikanska kolföretagen nu dumpar sitt kol på den europeiska marknaden – något som har inneburit inte bara en renässans för tysk kolkraft – som nu byggs ut i snabb takt för att kompensera för stängningen av landets kärnkraftverk – utan också att Östeuropa fått ett billigare alternativ till de ryska gasledningarna, som tidigare gav Putinkontrollerade energiföretag som Gazprom i det närmaste monopol på energiförsörjningen i Ukraina. Från Washingon Post:

The boom in U.S. shale gas has left gas-exporting countries shopping for other customers. Europe, as it adds terminals to handle liquefied natural gas, will be able to offset its own declining production with supplies from countries such as Qatar. And in 2012, Norway’s Statoil sold more gas to other European nations than Russia’s Gazprom.

gazprom_stocks

Ryska oljebolaget Gazproms aktiekurs. Senast Ryssland använde gasvapnet mot Ukraina var 2009, sedan dess har det bara gått utför. Källa: MSN Money.

En titt på Gazproms aktiekurs bekräftar bilden. Den ryska energisektorn, som i allt väsentligt finansierat Putins snabba upprustning av den ryska militärmaskinen på senare år, är visserligen långt ifrån en krisbransch, men den närmsta framtiden ser inte heller särskilt ljus ut. Och i ett Ryssland som i princip saknar exportsektor – med undantag av vapenindustrin – innebär uteblivna gas- och oljeinkomster att statskassan dräneras.

Därför är en europeisk satsning på skiffergasutvinning – det finns även fyndigheter i Ukraina – extremt viktig för Putin att stoppa. Tanken på att Europa skulle bli självförsörjande på gas och olja, och att miljardinvesteringar som Nordstream därmed blir värdelösa, skrämmer förmodligen Rysslands nya tsar betydligt mer än alla de fördömanden som strömmar in från västvärldens ledare som svar på invasionen av Krim.

Och alla de miljöaktivister och politiker som kämpar med näbbar och klor för att Europa ska säga blankt nej till ”fracking”, tar samtidigt ställning för rysk gas, och ett fortsatt beroende av diktatorn i Moskva. Det är väl inte helt osannolikt att det finns ryska intressen bakom de våldsamma protesterna mot till exempel skiffergasutvinning i Storbritannien och bland lobbygrupper inom EU. Det vore i så fall inget nytt för Kreml, som under modern tid utnyttjat till exempel fredsrörelsen i väst som nyttiga idioter för att driva fram krav på ensidig nedrustning.

Och kom ihåg: vind och sol kommer aldrig att göra oss självförsörjande på energi, utan bara driva oss längre ner i fattigdom – och ännu mer beroende av den ryske tsaren. Det är förståeligt att länder som Polen och Tjeckien högaktningsfullt struntar i EU när det gäller energiproduktionen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Aftonbladet

EU stoppar billig energi för att skydda vindlobbyn

EU-parlamentet har röstat igenom igenom ett förslag som kraftigt försvårar utvinning av skiffergas via så kallad fracking, eller hydraulisk spräckning. Socialdemokraterna i EU-parlamentet beskriver detta som en seger för miljön och Centerpartiet har redan tidigare skrivit debattartiklar där de berömt sig om att förbjuda denna typ av naturgasutvinning i Sverige.

Parlamentets beslut, om det lyckats ta sig igenom kommissionen (vilket mycket tyvär tyder på) innebär att tillståndsprövningen för utvinning av skiffergas blir lika omfattande som om det gällt konventionell oljeutvinning, vilket avsevärt kommer att fördyra och försena processen med att starta ny gasutvinning.

Det är naturligtvis meningen, eftersom skiffergas, som finns i stora mängder bland annat i Polen och Storbritannien, hotar hela den ”förnybara” industrin. Billig gas skulle få den bisarrt subventionerade sol- och vindkraftsindustrin på fall, och detta får inte ske, enligt EU. Jos Delbeke, ordförande i kommisionens departement för klimataktion, erkänner detta utan omsvep i en intervju med brittiska The Telegraph.

“Ett negativt scenario är att skiffergas driver bort förnybart från marknaden”, säger Delbeke. ”Om skiffergasen skulle bli lika billig som i USA, skulle vi verkligen ha ett problem. Vi är starka förespråkare för förnybar energi, och det är mycket viktigt att vi fortsätter att investera i teknik för förnybar energi.”

Här visar EU sitt rätta ansikte: En toppstyrd kommandoekonomi där medborgarnas framtid offras för att tillmötesgå en liten men högljudd lobby i Bryssel, där representanter för olika miljöorganisationer avlönas med miljonbelopp varje år för att bedriva lobbying för hårdare miljöpolitik (så kallad astroturfing). Ett exempel är vår egen miljöminister, Lena Ek, som under sin tid som EU-parlamentariker var vice ordförande i den gröna lobbyorganisationen European Energy Forum (EEF).

I Storbritannien, som befinner sig i en mycket svår situation med ett antal gamla kolkraftverk som måste stängas på grund av hårdare miljölagstifning, såg skiffergasen ut att erbjuda en billig och effektivt lösning, något som nu hotas av EU:s byråkrater.

De brittiska elkonsumenterna har fått se sina räkningar fördubblas på ett par år, i spåren av satsningen på vindkraft. Och i Polen, där EU:s planekonomiska toppstyrning inte har kommit riktigt lika långt, har hoppet varit att kunna utvinna egen gas istället för att vara utlämnade till Putins Ryssland, och dessutom kunna stänga några av sina egna gamla smutsiga kolkraftverk.

Skiffergas ger upphov till bara drygt hälften av de koldioxid som koleldning ger upphov till. Att skifta över från kol till gas hade därför lett till en snabb och kraftig sänkning av unionens utsläpp, samtidigt som alla energisubventioner – idag hundratals miljarder årligen – hade kunnat avskaffats. Satsningen på vind- och solenergi har hittills inte gett några utsläppsminskningar alls, eftersom alla dessa intermittenta energikällor måste backas upp med fossileldade kraftverk.

Och trots miljörörelsens skräckberättelser, finns det inga som helst vetenskapliga belägg för att fracking skulle förgifta grundvatten eller orsaka jordbävningar. (Dde ”bevis” som anförs härstammar alla från Gasland, en kraftigt ifrågasatt film av en känd miljöaktivist.) En gaskälla tar endast ett några kvadratmeter i anspråk, att generera samma energi tar med vindkraft kräver i jämförelse ett par kvadratkilometer.

Lägre energipriser hade kanske kunnat få igång Europas tynande industrisektor, något som krävts för att få ner massarbetslösheten i unionen. I USA har de låga energipriserna fått industrijobben att öka igen för första gången sedan tidigt 90-tal, och många amerikanska företag flyttar hem tillverkningen igen.

I Europa lägrar sig dock mörkret. Var tionde tyskt företag planerar att flytta till USA – på grund av den dysfunktionella energimarknaden. EU:s lösning: att satsa ännu mer av våra skattepengar på ett särintresse som undan för undan driver bort arbetstillfällena från kontinenten.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget, något som vi aldrig kommer att få läsa i en svensk tidning, är att EU låter sig styras av mäktiga lobbygrupper helt öppet. Som Christopher Booker beskriver, samlades 28 av EU:s miljöministrar i Vilnius tidigare i år för att diskutera EU:s policy i frågan om fracking. Några länder var positiva till den nya tekniken, som Storbritannien och Polen, andra som Frankrike kraftigt emot. De flesta hade inte bestämt sig.

Närmast miljökommissionären Connie Hedegaard satt en viss Jeremy Wates från EEB (European Environmental Bureau), en grön lobbyist som finansieras av EU självt med åtta miljoner årligen. Booker skriver:

Towards the end of the lunch, however, Mr Wates was invited to address them all with a vehement attack on fracking, trotting out all the familiar green scare stories about how it pollutes water supplies, triggers dangerous earthquakes, hastens disastrous global warming, and all the rest.

Mr Wates is an Irish former green activist, who has made his way up through a succession of well-paid jobs with international bodies such as the United Nations Economic Commission for Europe, to become secretary-general of the EEB. This is a Brussels-based lobbying body, claiming to represent “140 environmental citizens’ organisations”, which is funded not just by other green activist groups such as Greenpeace and WWF, but also by many European governments, including our own.

Ovanstående visar ganska väl hur EU fungerar. Vid ett politiskt toppmöte tillåter man den ena parten att bedriva lobbying, men inte den den andra – det vill säga företrädare för energiindustrin.

EU har för länge sedan upphört att vara en sammanslutning för frihandel och ökat välstånd och retarderat till dysfunktionell kommandoekonomi, planstyrning och lysenkoism som vi känner igen från Sovjetunionen. Det är inte konstigt att det i länder som Tjeckien, som fortfarande minns det socialistiska förtrycket, höjs röster för att lämna EU helt.

Vid en S-MP-regering nästa år kan vi tyvärr vänta oss ännu ännu mer av vansinnet.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Rekordminskning av utsläppen i USA

Kolkraften på väg ut i USA – billig naturgas tar över energiproduktionen.

I allra största tysthet håller USA på att klara av det som få andra industialiserade länder lyckats med: att uppfylla kraven i det så kallade Kyotoavtalet från 1997. I avtalet, som ursprungligen undertecknades av flertalet västliga demokratier,  förband sig de undertecknande staterna att minska utsläppen av så kallade växthusgaser (framför allt koldioxid) till 1990 års nivåer. Det har väl gått så där med efterlevnaden – bara ett fåtal länder uppnår sina mål, däribland Storbritannien, Tyskland och Sverige, medan andra har misslyckats grovt. Kanada har hoppat av Kyoto, medan Bric-länderna och Afrika konsekvent vägrat att skriva under avtal som kan begränsa ländernas tillväxt. Flertalet av dessa förlitar sig till kolkraft för att driva sina industrier.

Därför är det förstås en mycket god nyhet att världens största ekonomi nu är på väg att nå målet vad gäller minskning av utsläppen: under första kvartalet 2012 var USA:s co2-utsläpp nere på 1992 års nivåer, enligt siffror från U.S Energy Information Administration, EIA. Särskilt intressant är det mot bakgrund av att USA alltså aldrig ratificerat Kyotoavtalet. Minskningarna har alltså skett på frivillig väg, genom satsningar på nya bränslen och ny teknik.

Man skulle kunna tro att denna glada nyhet skulle uppmärksammas av alla världens ledande medier, och framkalla vild glädje hos klimatetablissemanget. Ändå hör man ingen som applåderar – allra minst EU:s klimatkommissarie Connie Hedegaard som upprepade gånger i hårda ordalag kritiserat USA:s ointresse för avtalet. Värt att notera är att Hedegaards eget hemland, Danmark, är ett av de länder som misslyckats mest (om man kan säga så) med att minska sina utsläpp. Men så drivs ju Danmarks energisektor till största delen av gammal kolkraft, inte vindsnurror som många vill få oss att tro.

Orsaken till den kraftiga minskningen av utsläpp är framför allt den revolution som skett i utvinningen av så kallad skiffergas. USA formligen badar i billig naturgas, och många gamla kolkraftverk har därför skrotats i samband med övergången till nya gasdrivna generatorer. Den sammanlagda minskningen av co2-utsläpp från kolkraftverk var 18 procent fram till första kvartalet 2012, men detta är bara början. Kolet är snabbt på väg att konkurreras ut av billig gas, och skulle samtliga USA:s koldrivna kraftverk gå över till gasdrift, skulle de sammanlagda utsläppen  från energisektorn minska med uppemot 70 procent. Reuters skriver:

The contribution of coal in U.S. energy use is likely to continue its demise, with plant owners and operators reporting to the EIA last month that they plan to retire 27 gigawatts (GW) of capacity, or 8.5 percent, at 175 coal-fired facilities between 2012 and 2016.

(En bidragande orsak till utsläppsminskningen är förstås den ekonomiska krisen: eftersom allt färre amerikaner har jobb att åka till, har bilkörningen också minskat.)

När det gäller skiffergas, har flera länder i EU – till exempel Polen – nyligen upptäckt stora gasfyndigheter, något som skulle kunna hjälpa även EU att på ett enkelt och smärtfritt sätt minska sina utsläpp. Östeuropa och även Tyskland förlitar sig ju fortfarande till största delen till koleldade kraftverk (precis som Danmark).

Lysenkoisterna i EU kämpar dock med näbbar och klor för att stoppa detta – ivrigt påhejade av miljölobbyn. Så sent som i våras krävde såväl EU:s klimatkommissionär som med EU-politruken och centerpartisten Lena Ek att Polen skulle avstå från att utnyttja sina gasfyndigheter, stänga sina kolkraftverk och istället smälla upp vind- och vågkraftverk längs hela Östersjökusten. (Hur detta skulle tillgodose Polens behov av baskraft framgick inte.)

Istället för att applådera övergången till en renare energikälla – med potential för 70-procentiga utsläppsminskningar – har EU istället valt att driva ett närmast medeltida centralstyrt, sönderfuskat och ineffektivt system för handel med utsläppsrätter. Detta har hittills inte bidragit till några som helst minskningar av utsläppen, men det har gjort medborgare astronomiska 2.000 miljarder euro fattigare. (Det är för övrigt samma summa som det sägs kosta att rädda euron.) En fjärdedel av dessa pengar hade räckt för att bygga om gamla europeiska kolkraftverk till miljövänligare teknik.

Fast rationellt tänkande har ju aldrig varit ett krav för att nå toppen inom EU. Snarast motsatsen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: